Måste få tipsa om mitt senaste träningsupplägg åt Linas Matkasse. Den som har Linas Matkasse kan för 49 kr/mån bli medlem i Linas Gym och få tillgång till 15 träningspass att göra hemma. Jag har satt ihop olika styrkepass, konditionspass, danspass, stretchpass och även spelat in Holistic trainings grymma organic bodywork och afropowerdance. Samt nya superträningen soma.
Och – supertränaren och löpcoachen Simon Forsberg håller i flera styrkepass och kommer även att ge tips om löpteknik etc. Han är grym!

Så – om du inte har linas Matkasse, testa (sååå skönt och bra mat) och bli medlem i linas kom i form.
Bra och enkla pass som ger resultat!
För dig som vill komma i form var och när som helst!

Såhär ser trailern ut.

Så är vi hemma igen efter ännu en ljuvlig träningsvecka. Jag ÄLSKAR de här veckorna. Tack alla ni som var med och förgyllde. Här kommer lite bilder!

Kram!!

För 16 år sedan stod jag där – 16 år med långa ben och en – enligt mig – alldeles för stor näsa. Svettig och förvånad efter att ha blivit uppfångad av ledaren efter ett Friskis & Svettis-pass. Hon sa att jag absolut borde söka till att bli ledare. En utmaning… som naturligtvis måste antas…
Jag sökte, blev antagen och var nog yngst av alla på själva utbildningen.  Och visst var jag lite rädd, men det fanns något där… något i att få andra att ta i och gilla att röra på sig. Åh vad roligt jag hade.
Tänk om hon ledaren på Friskis och Svettis i Täby inte hade kommit fram… Hade jag jobbat med träning idag då? Vet inte… hoppas det! För det är det roligaste man kan göra, man kan göra skillnad, få folk att må bättre och dessutom – man kan (om man vill) vara under ständig utveckling. Både genom att lära sig mer och mer om kroppen och träning, men också genom att utveckla sin förmåga att leda och inspirera – genom att anta olika träningsformer, men också genom att reflektera över hur man är, vem man är, vad man ger, och hur man mår. Det här jobbet blir aldrig tråkigt.

Någon som gett mig en viktig nyckel är Cecilia Gustavsson… hon var den som efter en afroklass i Portugal gav mig feeden: ”Du strålar, men kom ihåg att vila lite i stunden ibland, låt de som kommer på din klass få lite luft, låt dem ta ansvar för sin egen träning också”.
Skillnaden det gjorde för mig var att jag började njuta mer av mina egna klasser. Jag gav mig själv utrymme att känna dansen och rörelserna istället för att bara ge, ge, ge, geeeee. Och jag tror att det är nyckeln till att orka och hålla som instruktör i många år, men också till att verkligen inspirera.
Om jag själv går på en klass vill jag absolut(!) ha pepp av instruktören, men jag vill också se att den personen på riktigt trivs och känner samma sak som jag känner när jag rör mig. Och för att instruktören ska känna, måste han/hon ju ge sig själv det utrymmet.

I helgen höll jag min första SOMA-utbildning för 20 stycken norska sats-instruktörer. Väldigt duktiga instruktörer och att få jobba med dem, ”ge” dem soman (och som vanligt få reaktionen: äntligen, tack, jag har längtat efter den här träningen) och även prata om ledarskap var otroligt utvecklande.

I Soman pratar vi mycket om tre ledord: Instruera, Motivera och Inspirera.
Jag tror att kombinationen av dessa tre ord är skillnaden som gör skillnaden – det som tar en klass och ledare från bra till magisk.
Är du instruktör? Ta en funderare på dessa tre ord. Hur ger du instruktioner? Hur motiverar du dina deltagare? Och hur inspirerar du dem?
Otroligt utvecklande, jag lovar!

Kram!

Ps. Näsan är fortfarande stor, men jag har vuxit ikapp den och bär den med stolthet …

Jag pratade med en kund här om dagen som sa:
”Jag har tränat massor och hårt i perioder tidigare, både med och utan PT. Kunde gå upp tidigt på morgonen och köra järnet. Problemet var bara ett efter ett sånt pass var jag så slut att jag knappt kunde jobba. Jag var i mitt livs form, men samtidigt som i en konstant dimma…”

Så min fråga är såklart – är det då toppform vi snackar om? När jag tänker på toppform tänker jag på en kropp och ett sinne med massor av energi – någon som njuter av livet och trivs med sig själv och sin kropp.

Jag tror piskan är det stora problemet här. Att piska sig till träningspass man egentligen inte är upplagd för, att pressa sig till max bara för att det står så i ett program.
Visst, elitidrottsmän och de som tränar för specifika idrottsliga mål njuter inte direkt av varje träningspass, men så har deras mål inte heller med hälsa att göra.
Vi andra, vi som vill må bättre och behöver träna för att våra kroppar ska palla vardagen – vi behöver välja träning som ger tillbaka mer än en stunds blodsmak i munnen.
Fråga dig – vad behöver jag just nu?
Glädje? Dansa, rid, gör ngt som gör dig glad. Lugn och fokus? Yoga. Frisk luft och energi? Spring.
Nu förenklar jag det hela, men min poäng är att om vi börjar lyssna lite mer inåt så kommer de tidiga morgnarna du behöver kliva upp för att hinna träna, eller tv-serierna du missar inte kännas tunga. Känslan i kroppen kommer göra det lätt att välja rätt.

Tänk såhär, den kropp och hur du mår idag är ett resultat av hur du levt hittills i ditt liv. Om du ändrar ditt liv några veckor men sedan går tillbaka till hur du levde innan kommer du med andra ord oundvikligen att hamna här igen.
Alltså – om du vill ha en bestående förändring måste du göra en bestående förändring. Och om den träning du gör och den mat du äter känns som en uppoffring – då kommer du få väldigt svårt att hålla fast vid det. För vem vill ”offra” resten av sitt liv för att må bra?

Kort och gott: skippa mirakeldieter, pulver och galna träningsprogram som lovar dig guld, gröna skogar och en tjugo år yngre kropp på några veckor.

Bestäm dig istället för att unna dig själv att må bra, inifrån och ut, varje dag i resten av ditt liv.
Det… Är kärlek!

Nu är den faktiskt snart här. Känns overkligt och samtidigt såklart så otroligt kul.
Du kan förhandsboka den till dig själv eller en vän…

Gört

Det här med utseende och träning är ett ämne som engagerar och är högst aktuellt i en tid där vi inte bara peppras av reklamkampanjer med osunda ideal, utan också möts av magrutor i närbild, fasta skinkor, de ”perfekta” benen etc i forum som instagram och twitter.
I skrivande stund pågår också Luciapokalen, en bodyfitnesstävling… (Nu ska jag med en gång erkänna att jag inte är väldigt insatt i detta och jag tror att tävlingen även innebär grenar där det handlar om att vara stark etc?!)
Men… grejen med att gå upp insmord på en scen i liten bikini/badbrallor och posera. Jag förstår det inte…

Hela grejen med att vara så fokuserad på utseendet… Kan det vara sunt? Kan det vara kul? Livsbejakande? I min värld tränar man för att få energi, må bra, hitta livsgnista och lust.
Går det om man värderar sin framgång via spegelbilden och ständigt behöver väga sin mat för att få i sig rätt mängd? Jag har svårt att tro det.
Så vad är det som driver? Strävan efter en perfekt kropp? Och vem bestämmer vad som är perfekt?
En bekant som sysslar med bodyfitness sa för några år sedan att hon såg det som konst, att bit för bit modellera fram den perfekta kroppen och se allt det vackra skapas… Och jo… Men…
Jag vill liksom kunna njuta av min kropp och allt den gör för mig även när den i andras ögon kanske inte skulle uppfattas som ”perfekt”.
Tidigare idag körde jag en dansklass med ett gäng tjejer/kvinnor och jag lovar dig – vi ägde! Vi var SÅ vackra och coola när vi dansade så att svetten rann. Vi var perfekta!
Och det tycker jag är viktigt. Jag tycker att det är träningens uppgift. Att få oss att känna oss starka, oemotståndliga, vackra – ja till och med sexiga, bara för att vi ÄR så helt och fullt i våra kroppar.

När jag tränar strävar jag också efter en perfekt kropp! Ja det är sant.

Men med det sagt vill jag citera Cecilia Gustavsson och Linus Johansson bakom nya träningsformen SOMA:
”Den perfekta kroppen är den kropp som är balanserad, som rör sig obehindrat i fullständiga rörelsebanor, som inte är tyngd av smärtor och som är frisk inifrån och ut.”

Jag såg en film igår som verkligen lämnade avtryck. Den har följt med mig hela dagen, speciellt ett citat:

”I remember when my niece, Toni, was a newborn, I’d babysit her and sometimes she’d cry, like babies do. Nine times out of ten I could solve the problem, I could figure it out, but… sometimes when I’m walking along the street and a shaft of sunlight falls in a certain way across the pavement I just want to cry. And a second later, it’s over… I had that with Toni – she had a moment like that. A moment of not knowing how, or why, and she just let herself go into it. And there was nothing anyone could do to make it any better – it was just her, and the fact of being alive, colliding.”

Är det så att vissa känslor bara ska vara där? Och gör vår ständiga jakt på smärtlindring och försök att förstå och snabbt ställa till rätta bara det hela ännu värre? Gör vi ett problem av något som är naturligt bara för att vi är så rädda för att känna smärta?

På slutet säger en annan karaktär i filmen något i stil med:

”Vi bär alla på hål inombords, men det är inte lönt att söka sig galen efter saker att fylla tomrummet med”.

… hur ska vi kunna fylla ett hål på insidan med något annat än oss själva? Vi försöker – no doubt! – med allt från alkohol, saker, passioner och relationer. Men inget yttre, varken person eller sak, kan fylla det som är du.

Nu kan det ju verka långsökt att koppla det här till träning, men… jag drar en parallell ändå…

Jag tror faktiskt att vi i svetten, i andetaget – oavsett om vi yogar, ångar upp för en brant backe i skogen eller förlorar oss själva i ett hett danspass – i de där stunderna när vi bara ÄR med oss själva, hundra procent i våra kroppar kan hitta till det där inre rummet och om inte fylla det, så åtminstone få det att kännas skönt – som om tomrummet ger plats för syre och livskraft.
Sov gott!

Kram Erika

Har nu avslutat två dagars kurs i Soma och är hög och lyckligare ön jag varit på… Ja, jag vet inte när.
Soma är träningsformen jag letat efter, den som ställer krav på, men också ger tillbaka, kroppens fulla kapacitet. Vi jobbar med rörlighet, styrka, kondition, balans, koordination och får kroppen att arbeta intensivt men i ett mjukt nästan djuriskt flöde….

Cecilia Gustavsson och Linus Johansson som tagit fram konceptet har hittat en unik blandning av funktion, skönhet, kraft och grace.
SOMA!

Tänkte jag skulle försöka vara kritisk också, men sorry. Går inte.
Testa, ni kommer förstå!

Jag tror och hoppas att detta blir nästa stora träningsgrej i Sverige.

Vad betyder det egentligen att vara sann mot sig själv?
Allt. Det är mitt korta svar på den frågan. Men det betyder inte att det alltid är lätt.
Vi slits mellan måsten, borden och en vilja att göra andra glada till den grad att vi ibland glömmer bort – jaget. Är jag glad i det här. Ibland vet vi kanske inte ens… Vi bara gör.
När jag känner så, när jag tvekar inför något, om det är rätt eller fel – i stort och smått – brukar jag stanna. Andas och känna. Verkligen KÄNNA. Vad säger magen, hjärtat? Egentligen. Ibland säger den inte samma sak som hjärnan. Då blir det konflikt.
Det är då det krävs mod. Mod och stake nog att vara sann mot sig själv. Mod att agera på känslan, stå upp för sig själv.
Men belöningen, känslan när man talat sanning med sig själv och agerat därefter är omedelbar, underbar och känns rätt i hela kroppen.

Säger som Nike, just do it!

True yourself!

Och du, läs mer om true yourself och nätverket B.A.B.Y som är för alla oss kvinnor som brinner för träning och hälsa. Gå med oss på facebook och snälla kom, kom, kooooom på vår ”babyshower” den 29 november – det kommer bli en kväll full av inspiration och energi.

Mer info: www.malinnylen.com och
om the shower!

Kram!

Den senaste tiden har jag tänkt mycket på vikten av förebilder… Hur viktiga de är. En bra förebild kan ju få en att vilja ge det där lilla extra, vara sitt allra bästa och kanske också att våga det man innerst inne vill…

Jag har många förebilder, både privat och yrkesmässigt och beroende på var i livet jag befinner mig inspireras jag av olika personer, några exempel – Maria Olofsson för sin ärliga glädje och energi, Cecilia Gustavsson för sin klokhet och förmåga att få in djup och mening i träningen, Lars-Gunnar Skoog för att han kan få torraste löpteknikpassen att bli värsta showen, Jose Nunez för att han är gränslös, Hans-Olov Castergren för sin förmåga att göra det svåra så enkelt, Linus Johansson för att han är ett levande uppslagsverk, Tobias Karlsson för att han ser det unika och plockar fram det bästa ur ALLA människor, alla tjejer i nätverket B.A.B.Y för att de är så drivna och inspirerande och idérika (där är det drag vill jag lova), Mikael Svensson för sitt lugn, kunskap och närvaro…
Nu har jag namedropat helt vansinnigt, men saken är – I can go on and on, och det kan DU också om du börjar se dig omkring, det är jag rätt säker på!
Och även om det inte är personer du känner, sug åt dig och låt dem lyfta dig i din vardag ändå! Följ bloggar, instagram, twitter… Men glöm inte att de starkaste drivkrafterna oftast finns precis runt hörnet.
Jag brukar också tänka att jag själv vill vara min egen förebild, det får mig ofta att ta rätt sköna och sunda beslut…

Just nu har jag två förebilder som sticker ut lite extra:

Min bästa kompis Ebba Ahlund som precis fått sitt andra barn. Hon är den starkaste och finaste person jag känner. Jag vet ingen som har så stort hjärta som hon, som lyssnar, ställer upp och finns där så mycket som hon. Samtidigt som hon även inspirerar mig att stå upp för min sak, säga vad jag tycker och vara stark, rakryggad och ärlig – precis som hon. Hon är som en vuxen (och lite mer mogen) Pippi Långstrump och jag älskar det, och henne.

Nummer ett yrkesmässigt just nu ligger min mentor, förebild, utbildare, vän och PT Jari Ketola. Åååååh han är så sjukt DUKTIG. Hans kunskap, hans förmåga att se kunden, noggrannhet, ödmjukhet, tydlighet – om jag en dag en kommer ens i närheten av att bli en PT på hans nivå ska jag ställa mig på sergels torg och vråla ut min stolthet. Just nu är han nominerad till årets PT. Det är årets Guldägg (träningsvärldens gulldbagge som ska delas ut och även gruppträningsinstruktörer, gym etc ska utses.
Gå in och rösta här:
https://sv.surveymonkey.com/s/MX5P9BM

Det jag vill säga är – sök dina förebilder, sug åt dig av inspirationen och inte minst – var din egen förebild.
Stor kram!