No bullshit-träning

Jag kan verkligen älska glada danspass där man bjuder på sig själv och låter sig svepas med bland rytmer och refränger. Och jag njuuuter verkligen när jag hittar mitt efterlängtade fokus under ett dynamiskt och skönt yogapass.
Men jag har också en förkärlek för vad jag brukar kalla ”no bullshit-träning”. Träningspass där man helt enkelt ger allt man har, pushar sina gränser – visar var skåpet ska stå helt enkelt. Jag var på ett sådant igår (cardio på UCSP med Frida Lindström).
Sammanfattningsvis:
• 8 stationer med dynamiska, pulshöjande och krävande övningar för hela kroppen.
• 7 tjejer med en vilja av stål.
• Bra musik.

Resultatet:
En stämning, ett fokus och ett driv som är nästan obeskrivbart. Jag lovar att alla i rummet flyttade sina mentala gränser.
Efter passet slog det mig att bilden av kvinnor som tränar så sällan är just den – att vi tar i så att svetten sprutar och ger allt vi har.
Snarare matas vi av bilder med kvinnor som struttar runt med lätta vikter runt handlederna, ständigt med ett leende på läpparna. Och visst – all träning ÄR av godo!!!
Men varför är det bara kvinnor som placeras i det facket? Är det för att vi är så? ÄR vi lite bekväma av oss? Vill vi inte svettas när vi tränar? Eller är vi helt enkelt uppfostrade att inte ”kriga”, ta i och vråla när det är jobbigt?

Jag har en vän som jag hjälper med träningen. Hon har (enligt sina föräldrar och sig själv) alltid haft ”väldigt bra läshuvud” medan hennes bror ”varit så himla atletisk, han kan allt som har med sport att göra”.
Det har lett till att träning varit något för honom, medan hon har valt mer stillsamma aktiviteter – för hur kul är det att träna när man har bilden av sig själv som kass på allt som är fysiskt utmanande?
Inte helt förvånande är hennes självuppfattning fullkomligt bananas!
Liksom sin bror har hon nämligen ärvt en extremt bra kroppskontroll och hon ”sätter” de mest komplexa styrkeövningar utan att blinka. Hon ÄR en superatlet(!) som i flera hållits tillbaka av en taskig självbild, med både övervikt och knäont som bieffekt.

Min poäng: Vi ska akta oss för att sätta upp mentala gränser (för oss själva och för våra barn) om vad vi klarar av. Jag menar – har du TESTAT att stå på händer? Om du inte testat kan du ju inte VETA att du inte kan.
Har du TESTAT att träna på att stå på händer för att se om det är något du skulle kunna klara av om ett halvår? Om inte – vad är det som säger att du inte kan?

Och nej, jag menar inte att varje träningspass måste (eller ens bör) innebära sprutande svett och blodsmak i munnen. Fysisk aktivitet kan och ska vara skön – också! Men att våga testa nya saker, utmana sig själv och känna efter vad som händer i kroppen kan öppna dörrar och släppa in ny kraft, vetskap om sin förmåga, skapa motivation.

Testa. Lek. Var gränslös. Våga. Var stolt. Lita på din förmåga. Känn efter. Uppskatta. Var ödmjuk. Var tuff.

Var ALLT som är du!