Här är den – magmördaren som jag känner av fortfarande. En dag efteråt. Gå fram med händerna, hasa efter med fötterna, upp med rumpan. Gå fram med händerna igen. Hasa efter. Fram och tillbaka. Över parkettsalar. Perfekt att kombinera med julstädning, gissar jag.
Ibland måste man hinna mingla också mellan jobb, träningspass, underbara ungar och allt. Ikväll drog underbara chefredaktörskollegan och vännen Carina Nunstedt och jag till Hotell Birger Jarl för julgransvernissage. Så nice. Och så fick jag kramas med underbara Tobias Karlsson, världens bästa Let’s Dance-stjärna som är en fantastisk människa på alla vis. Tack också Lisa Lindwall på Hitell Birger Jael och Mr Bindefeld för supernuxe party.
Hej gymmet! Idag körde han lite hårdare med mig än vanligt, PT-Per.
Idag, efter en snabbjogg, körde han mördarövningar som utfall med svängande boll några varv – och för mig nyheten:
Hasande handduken.
Har du valfritt parkettgolv eller liknande hemma, ta en liten handduk. Ställ dig på den, ner på alla fyra, rumpan upp i luften. Sen går du fram med händerna, och dra fötterna efter dig. Känns rejält i magmusklerna.
Sen blev det ett gäng situps på pilatesboll, och sen kommer jag inte ihåg vad som hände mer med mage, rygg, lår innan det var dags för oss att knalla ner en trappa till själva gymdelen på Metropolis. Knappt att jag lyckades ta mig nedför trappan. Kände mig som en nyförlöst kalv, så darriga var benen. Höll mig hårt i räcket.
Sen var det dags för armarna. Löjligt, men jobbigast av allt är en liten övning som jag personligen kallar The wanker. Man står med vänster sida mot maskinen, fattar ett handtag med höger hand, drar en vikt ”i snöre” (ja, jag vet, jag använder säkert helt fel terminologi men gymvärlden är heeeelt ny för mig) med armbågen låst i sidan. Man drar alltså vikten från vänster sida av kroppen 180 grader till rätt ut höger från kroppen.
Ser så lätt ut, och jag drar bara 1,5 kilo. Men det är vansinnigt tungt. Inte första 15, inte andra. Men tredje repetitionen, särskilt på vänster är jag så löjligt svag att armen bara darrar och knappt kommer någon vart utan hjälp redan första gången jag ska dra vikten åt sidan. Finns lite att utveckla här …
Hur som – sist av allt kommer alltid superstretchen. Jag känner mig alltid som någon stackars liten elitgymnastflicka som har en mördartränare som bara hänger på mig. Drar mina ben och hänger hela sin kroppsvikt på stackars mig.
Här får man bra användning för sina gamla profylaxandningskunskaper från tiden man födde barn första gången. Andas uuuut, uuuuut, och snabbt in genom näsan och uuuut. Medan PT-Per trycker ner och ner, mer och mer. Ja. Det gör ont. Och ja, det är säkert fantastiskt för att öka min rörlighet.
PT-Per var faktiskt riktigt nöjd med mig under dagens stretch. Hävdade att jag blivit mycket rörligare redan. Vänta bara – snart är jag värsta vältränade spagatdonnan!
PT-Per på Metropolis ser till att jag rullar upp ryggen om och om igen!
Det är helt galet. Jag trodde verkligen ALDRIG att jag skulle tycka att det var kul att gå på gym. Men nu har det omöjliga hänt. Jag tycker att det är roligt att göra en massa övningar med bollar, vikter och maskiner. Så kan det gå 
Idag lyckades jag till och med komma till träningen med träningsskor. Det kändes bra! Och apropå bra, hur bra är det egentligen att träna med en PT?
Frågar du mina muskler tror jag både att de skulle gnälla och jubla samtidigt. Gnälla, för att de gör ont typ hela tiden, nu för tiden, fast på ett skönt vis. Jubla, för att de gör ont typ hela tiden, på ett skönt vis. De blir ju äntligen sedda! Äntligen är det någon som ger mina stackars bortglömda muskler i mage, rumpa, rygg, lår och armar en utmaning. Något som gör att de i längden lär sig, och blir starkare.
Framför allt är en PT ovärderligt för alla oss bekvämt lagda ögontjänare. Vi som är experter på att ställa in träningar, för att vi inte hinner. Och vi som inte riktigt ger järnet när det börjar att ta emot. För oss innebär en PT all skillnad i världen. Plötsligt dyker jag upp på träningen – och gör definitivt det där lilla extra. Bara för att ett proffs tittar på och manar på.
Idag körde min grymma PT, Per Althini, på Metropolis gym, alldeles lagom hårt med mig. Sådär så att jag gick på vingliga gummiben mellan övningarna, och efteråt kände mig skönt slutkörd.
Jag gjorde nya favoriter som Grodan boll, dra upp snurran på motorbåten, uppsprättade kycklingen, the wanker och andra nya favoriter.
Dagens facit:
Body mass index: 21, 5 %
Fettprocent: 28 %
Vikt: 63 kilo (och jag är 172 cm lång).
Armhävningar klarade: 10 x 3 + 1 extra i bonus för att stila 
Mina mål med träningen: Att inte ha ont i ryggen (har senaste året tvingats gå till naprapat och kiropraktor flera gånger för att ryggen låst sig helt). Bli starkare och få mer energi.
Finns inget som är så enkelt, och så effektivt. Som gör så gott, som lenar så bra. Som snudd på fixar allt. Skulle vi kramas bara lite mer, skulle världen bli bättre.
Så här fin var en av dagens första kramar. Mellan storasyster och lillebror. Sekunden senare hade jag slängt mig själv in i den.
Hej vintermörker. Svarta promenader hem från jobbet nu. The upside? Alla stans ljus i det svarta. Så vackert.
