Kvällens läsning
Syskonmys vid frukostbordet!
Dagen bara sprang iväg på jobbet idag. Hela redaktionen har gått på semester, förutom redass-Lotta och jag. Därför hade jag ju tänkt hinna göra ungefär en miljon saker.
Vilket leder till att några hundra tusen punkter inte riktigt hanns med. 
Hur som, hämtade världens sötaste ungar vid kvart i fem. Lekte lite i parken.
Sen började kvällens förhandlingar, bataljer och tja – krig. Lika gulliga och alldeles underbara de allt som oftast är. Så kan de ibland förstås vara krävande. Idag ville Arvid först inte sitta i sin bilstol. Han vägrade, skrek, sparkade, fick raseriutbrott, trixade sig ur bältet, snorade och var allmänt vrålarg. Vilket ledde till att bilen stod still i en kvart. Innan unge herrn tillfällit kapitulerade, bara vid löfte om godis (usch och fy, vet att jag inte borde lova just det – men INGENTING ANNAT FUNKADE JU! och jag började bli ganska desperat och hade inte lust att sitta fången i bilen bredvid dagis resten av kvällen).
Hur som. Vi kom hem. Jag lagade middag, vissa badade, andra inte. sen blev det Shreck-visning (inför söndagens galapremiär av Shreck 3D – det sista kapitlet) som Tilda och Arvid ser fram enormt mycket emot.
Men. Sen vägrade sötnosarna att sova. Det fick bli vrålläggning av Arvid. Han gastar. Jag erbjuder kramar och gos, bokläsning och sånger. Arvid vägrar. Och skriker nej. Till precis allt. Konsekvent i alla fall, får man ge honom … TIll slut, efter det att skrikit sig hes i en halvtimme – ger han upp. Kryper upp i min famn och somnar. Så skönt!
Belönade mig med en stunds magasinsläsning till en skål med ekologisk yoghurt med lite hackade hasselnötter, rostade sesamfrön och kanel. Ikväll hade jag tagit med mig hem lite mat- och livsstilstidningar. M-magasin-reportaget om Madelein Månsson var kvällens stora behållning. Berättelsen om en kvinna som förlorade sin make och hur hon hanterade det första året som änka – fick mig att gråta. Eller vad säger ni om följande passage, när Madelein beskriver sin sista dag med maken.
” Sista dagen bad jag honom släppa taget och flyga iväg till ett roligare ställe. Då märkte jag att han försökte säga mig något. Jag gissade att det var att han älskade mig, så jag sa att han kunde blinka om det var det – och han blinkade och knep ihop ögonen hårt”.
Snyft! Där hulkade i alla fall i jag till. I och för sig ganska trött efter kvällens övningar. Men tack för ett gripande, rakt reportage Maria Leijonhielm – och tack förstås till Madeleine.
Får mig att vilja smyga in till barnen och ge dem varsin puss. Längtar efter att se dem syskongosa vid frukostbordet imorgon. Och längtar efter att nyhetchefsmaken ska komma hem från sitt nattpass. För då börjar hans semester.
Min dröjer till lunch imorgon.
Men bloggen tar jag med mig lite lagom under semestern.
Kram och ta hand om dig,
Frida
