Kategori ‘ Träning ’

Efter hasande handduken - superstretchen!

Hej gymmet! Idag körde han lite hårdare med mig än vanligt, PT-Per.

Idag, efter en snabbjogg, körde han mördarövningar som utfall med svängande boll några varv – och för mig nyheten:

Hasande handduken.

Har du valfritt parkettgolv eller liknande hemma, ta en liten handduk. Ställ dig på den, ner på alla fyra, rumpan upp i luften. Sen går du fram med händerna, och dra fötterna efter dig. Känns rejält i magmusklerna.

Sen blev det ett gäng situps på pilatesboll, och sen kommer jag inte ihåg vad som hände mer med mage, rygg, lår innan det var dags för oss att knalla ner en trappa till själva gymdelen på Metropolis. Knappt att jag lyckades ta mig nedför trappan. Kände mig som en nyförlöst kalv, så darriga var benen. Höll mig hårt i räcket.

Sen var det dags för armarna. Löjligt, men jobbigast av allt är en liten övning som jag personligen kallar The wanker. Man står med vänster sida mot maskinen, fattar ett handtag med höger hand, drar en vikt ”i snöre” (ja, jag vet, jag använder säkert helt fel terminologi men gymvärlden är heeeelt ny för mig) med armbågen låst i sidan. Man drar alltså vikten från vänster sida av kroppen 180 grader till rätt ut höger från kroppen.

Ser så lätt ut, och jag drar bara 1,5 kilo. Men det är vansinnigt tungt. Inte första 15, inte andra. Men tredje repetitionen, särskilt på vänster är jag så löjligt svag att armen bara darrar och knappt kommer någon vart utan hjälp redan första gången jag ska dra vikten åt sidan. Finns lite att utveckla här …

Hur som – sist av allt kommer alltid superstretchen. Jag känner mig alltid som någon stackars liten elitgymnastflicka som har en mördartränare som bara hänger på mig. Drar mina ben och hänger hela sin kroppsvikt på stackars mig.

Här får man bra användning för sina gamla profylaxandningskunskaper från tiden man födde barn första gången. Andas uuuut, uuuuut, och snabbt in genom näsan och uuuut. Medan PT-Per trycker ner och ner, mer och mer. Ja. Det gör ont. Och ja,  det är säkert fantastiskt för att öka min rörlighet.

PT-Per var faktiskt riktigt nöjd med mig under dagens stretch. Hävdade att jag blivit mycket rörligare redan. Vänta bara – snart är jag värsta vältränade spagatdonnan!

Morgonjogg i Portugal!

Morgonjogg!

07.30 i morse sprang vi ut. Och joggade mot soluppgången medan vågorna från Atlanten rytmiskt sköljde in över sanden.

Det finns nog inget bättre sätt att väcka kroppen, själen. Känna att jag är här och nu. Jag lever, jag springer, jag njuter.

Nu är vi här – 200 underbara ToppHälsa-läsare – för att i en vecka ge allt. Och få allt. Vältra oss i positiv energi.

Ge oss själva en vecka med 100 % pepp och inspiration, för kropp och själ. Inifrån och ut.

ToppHälsa-veckan här i Portugal har precis bara börjat. Jag känner redan att den kommer att finnas med mig, länge länge.

Tack alla löpare för ett fantastiskt ToppLopp!

Vilket fantastiskt ToppLopp det blev! Strålande sol, 3000 underbara glada löpare, 100 % pepp och inspiration i spåret med DJ:s, rökmaskiner, gospelkör, cheerleaders, pepp-plakat och massor av musik längs en ljuvligt vacker bana. Tack alla strålande glada människor som kom för att ni gjorde dagen till en så härlig folkfest i hälsans tecken!

Och sötast av allt var förstås MiniToppLoppet – vilken supersuccé. 600 ungar mellan 2-12 år sprang så fort de kunde för att slå världens sötaste gris – som blev sist i mål. Kamratpostens chefredaktör Ola Lindholm fick iväg alla barnen med hjälp av sonen Loa, som slog ihop två grytlock som startskott. Och väl i mål fick alla vinnare medalj, banan, diplom och Kamratposten. Alldeles gratis förstås. Är det något jag brinner för, och förstås hela ToppHälsa – är det att peppa våra framtida generationer att hitta lusten att röra sig. Och igår hittade de lusten! De lovar jag. Har aldrig sett så många glädestrålande barn springa med så mycket lust som igår.

Mina egna sötnosar, Tilda 5, och Arvid, 2, sprang med gigantiska leenden på läpparna. Efter loppet var Arvid så slut att han somnade på min arm, medan jag intervjuade löparesset Maria Akraka från scen.

Tack igen alla som kom! Alla ToppHälsa-läsare, programledaren Katrin Zytomierska, bloggstjärnan Lotta Gray, författaren Katerina Janouch – och alla ni andra underbara människor som gjorde dagen så fin. Kram till er alla och grattis till era prestationer. Igår var vi alla vinnare (nu ska jag bara kolla vad jag fick för placering – fick ju låna en nummerlapp av en tjej från tidningen Resumé, eftersom stressade jag lyckades tappa bort min egen i sista stund. Mitt ”nya” startnnummer var 1401).

kram, Frida

Kommentering avstängd   Permalänk

Rekordtidig morgonjogg

Ena sekunden sjöng jag Sov du lilla videung och O aj aj aj aj buff buff med ett sött litet barn på vardera armen. I nästa sekund sov vi djupt – alla tre. Och då var klockan strax efter nio på kvällen.

Oh well. Fördelen var att jag kände mig klarvaken 04.54 och verkligen inte kunde somna om. Äh, jag passar väl på att ta en löprunda, tänkte jag. Och ååååh, vad vacker Riddarfjärden var i morse. Har aldrig sett den så blank!

Det här var första egentliga rundan efter tjejmilen i New York, så det var verkligen på tiden. Kände mig extremt stolt över mig själv efter en modest liten runda på 4 km.

Nice start på dagen! Nu fick jag precis sällskap av dotter Tilda som satte på Bolibompa. Dags att fixa frukost. Själv ska jag unna mig två kokta ägg med citronmajonäs. Och gott nybryggt kaffe. Mmmmm!

Joggvy i juni

Joggvy i morse

Trolla bort träningsvärken nu!

Jag har aldrig träningsvärk. Har inte hänt en enda gång sedan jag började springa. Förrän nu. Kan bero på att jag…

1. Vanligtvis är ganska bra på att strecha – och det glömde jag heeelt bort i glädjeyran i Central Park efter målgången på tjejmilen i New York.

2. Jag har faktiskt både sprungit mycket mer än jag brukar den här veckan – och – gått mycket mer. Vad gäller knallandet hemma brukar det vanligtvis blir det till och från jobbet. Och fram och tillbaka till kaffeautomaten. Här har jag bytt mina stackars kaffemeter mot timmar och åter timmar och dagar av gående på streets och avenyer.

Så nu sitter jag här. Med fötterna och benen högt upp på en annan stol. Men de gör ändå ont.

Så vad göra? Finns det något knep som gör att träningsverken går över fortare? Mer än att massera lite med fingrarna – det har jag redan listat ut själv. Får fråga maratonmästarinnan Evy Palm imorgon bitti, eller fråga Therese Alvén, vår nya supergrymma träningsbloggare här på topphalsa.se. Finns det någon annan som har bra tips – snälla hjälp! I need it…

Som tur är, känns inte bara träningsverken. Stoltheten från igår känns ännu mer :-)

YES!