Friskare träning

josenunez


flex3

Vi tränar som aldrig förr! Många gör det för att hålla sig friskare. Ändå blir vi sjukare. Är det något fel på träningen? Sjuka har vi alltid varit, bara på olika sätt. Idag anser sig många vara o-sjuka om de kan ta sig till jobbet. Hur de sedan mår på jobbet finns det inte relevant statistik på. För att kontrollera graden av friskhet använder vi bland annat tester där vi mäter BMI (Body mass index), puls, styrka. Samspelar inte resultaten på testerna med allmän friskhetsrekommendation skickas man på träning där man blir hjälpt med att bränna fett, stärka puls och muskler på ett bra sätt. Men ändå, vi blir inte friskare. Nu sägs det att människan är en lat rackare som struntar i sitt bästa. Fredagsmys går före fredagsfys även fast vi vet att den förstnämnda leder oss i fel riktning. Hetsiga träningsförespråkare fnyser och ”vanligt” folks obefintliga karaktär. I sociala träningsgrupper delas bilder på fettfria och ”Lyckliga kroppar”. Inte kan man vara sjuk om man ser stark & fettfri ut…? Blickar vi bakåt i tiden ser vi liknade kopplingar där vi alltid har fascinerats av kraft, muskler och styrka. Sedan vi lärde oss kommunicera har vi alltid skapat fantastiska sagor och historier kring heroiska superhjältar. Vi går helt enkelt fortfarande igång på prestation och atletiska kroppar.

Men tiderna förändras och så även vår ”sjuka”. Den epidemi som drabbar oss nu går under släktnamnet ”förhållningssätt”. Vårt förhållningssätt till det som händer omkring oss får oss sjuka! Vi har på kort tid kastas in i ett samhälle som inte överensstämmer med det liv vi är skapta för. För att kompensera saknaden av ett naturligt och aktivt liv går vi till träningen, eller vi försöker gå dit. Vägen till träningen kantas ”viktigare alternativ”. Träningsförespråkare kallar det ursäkter, vanligt folk säger att – tiden räcker inte till, det är svårt, det är tråkigt. Istället för att lyssna på detta svarar Träningsförespråkare- ursäkter, samtidigt som de jobbar vidare med ”rörelseglädje”.

Frågan vi måste ställa oss är om träningen i den form vi är van vid ska användas för att öka människors välmående. Kroppen ska röra på sig, men ska den göra det på ett förutbestämt och tekniskt avancerat sätt?. Träningsförespråkare säger självklart. Annars vet människor inte vad de ska göra och de kan skada sig. Jag tycker att det är ett omyndighetsförklarande som ska ifrågasättas. Ska jag lära mig lyfta en tung stång bör det ske i kontrollerad form, speciellt om jag har ett mål om att maximera lyft. Ska jag springa en sträcka med målet om att slå rekord kan det hjälpa med intervaller och löpskolning. Jag har inga som helst problem med det, jobbar som bekant själv som tränare sedan 30 år. Frågan är hur traditionell träning hjälper oss att bli friskare? Vårt förhållningssätt till jobbet, familjen, TV, dator mat och träning får oss så stressade att vi går in i olika grader av motlut (”Väggen”) och vi klassas som sjuka.

Ser vi till det som ska få oss friskare bör man fråga sig om mer ”måsten” i form av träning hjälper eller stjälper. Jag ser en stor risk i att träning blir något som får oss att fortsätta missköta oss lite längre. Jag lutar mitt påstående på ett stort antal samtal där mycket aktiva människor bekräftar att träningen inte hjälpte. ”om jag inte tränar skulle jag inte orka jobba som jag gör”…PANG, motlut! De upplevde hela tiden en stress av att inte hinna med, eller att göra tillräcklig. Ivrigt påhejad av välmenade träningsförespråkare och pigga facebookinlägg blev träningen något som fick det att rinna över.

Ser vi till människans behov av rörelse så är den det samma som för 30 000 år sedan. Vi pulade och donade mest hela dagarna, någon gång då och då gjordes några tyngre lyft, pressar och drag. Vi gjorde aldrig mer än vad vi behövde för att överleva med ett undantag, när vi lekte. Det är därför jag aktiverar mig så hårt för ett lekfullt förhållningssätt till träningen. Träna gärna hårt om du vill, men varför göra det på ett förutbestämd och tekniskt avancerat sätt? Varför begränsa dig med alla tankar kring hur träning ska utföras om målet är att röra på din kropp på ett naturligt sätt? Varför stäva efter att prestera i kilo och puls om du bara vill må bra?

I klippet nedan ger jag ett litet smakprov på hur en effektiv magträning kan skapa skratt samtidigt som det utmanar den aktive på ett avancerat sätt. Skratten kommer automatiskt när kraven sänks. ”Kasta kudden på ett sätt så kompisen kan fånga, men på ett så ansträngande sätt som möjligt”.

Vi får med en mening ett par att hjälpa varandra. En övning som skapar tillhörighet och teamkänsla. Den gör att jag känner mig behövd och jag blir sedd och uppskattad för det jag gör. Skulle vi missa ett kast… vem bryr sig så länge vi har kul och blir trötta!?

Roligare på jobbet!

josenunez


IMG_25672

Igår vädrade jag mina tankar för ett litet gäng på SIDA. Temat på föreläsningen var hur vi kan förändra vår vardag och på så sätt bli aktivare och mer hälsosamma. Vi var rörande överens om att det inte är lätt samtidigt som vi insåg att det inte var svårt. Det är inte svårt att röra på sig. Utmaningen ligger i att få till det på rätt sätt och tillräckligt mycket.

För att så små frön i deltagarna pratade jag kort om vad som skapat människan. Med den insikten kunde vi lättare prata om vad som borde göras och hur det kunde göras. Det svåra är att få det enkla gjort. Det kommer sig av att människan i sin natur vill göra av med så lite energi som möjligt, precis som alla andra djur. Ett lysande undantag är när vi leker. Då flyttas fokus från hur vi ska träna till när ska vi leka. Behåller vi den tanken och ser på vår arbetsplats som en lekplats där man vi ska leka uppstår en spännande utmaning, för hur roliga är din arbetsplats egentligen?

Svar på bra kritik!

josenunez


joseMAT_Val4

Med anledning av ett tidigare inlägg har jag samlat på mig kritik som jag vill besvara. (Till kritiserat inlägg)

Som medial lärjunge uppskattar jag att få konstruktiv kritik. Jag vill nå ut och till viss del provocera fram lite nya tankar som skapar nya samtal och ett sundare görande. När jag utrycker mig fattigt eller fel ska jag också förklara mig.

I just detta inlägg valde jag att reflektera på något som skrevs i Dagens Industri vilket jag upplever att jag var tydlig med. Jag inte far omkring med påstådda fakta och har jag inte kollat att sifforna stämmer, inte heller påstått att de gör det. En kritisk mail kom till Topphälsas redaktion- ”Denne bloggare har felaktigheter med i sitt inlägg. Att påstå att 100 000-tals barn dött 2010 av fetma är helt absurt och visar på bristande källkritik. Jag vänder mig också mot formuleringen ”Sätten (generaliserar) skolan misshandlar våra barn är oräkneliga”. Vad menar han? Skolan följer sina styrdokument och att hävda att skolan i sig misshandlar barn är mycket uppseendeväckande. Dessutom uttalar han sig kring diabetes. En mkt komplex sjukdom som finns i två varianter. Detta inlägg minskar mitt förtroende för Topphälsa. Jag hoppas att ni tar bort det från flödet”.

Jag tyckte jag var tydligt med att det var obekräftade uppgifter och för att tydliggöra mdet la jag till ”skruttigt leverne”. Här är min text som ogillades- ”Tog del av obekräftade uppgifter från 2010 som säger att drygt 7000 dog av terrorism medans 100 000-tals dog av fetma och ett ”skruttigt” leverne. Frågan är vem som är största skurken, vem vi ska vara mest rädd för och vem vi kan påverka enklast.” Låt oss konstatera att ohälsa skadar och i värsta fall dödar våra barn och att vi borde göra något åt det.

I samma inlägg kritiseras jag för meningen kring skolan. Det är ok, alla äger rätten att tycka vad man vill och jag uppskattar som sagt konstruktiv kritik.

Jag håller med om att misshandlar är stark och ovanligt i sammanhanget. Men jag tycker att skolan som institution och metod är dålig på att ta hand om våra barn. (Jag vet att det finns lysande undantag:-) Att undanröja barn och ungdomar deras rörelseutveckling med stillasittande, passiva miljöer och massor av läxa kallar jag misshandel för det gör barnen illa. Att metoden finns dokumenterad i styrdokument gör inte saken bättre och det gör mig inte mindre kritisk. Tycker inget är uppväckande med det påståendet… förutom att jag använde ordet misshandel som oftast används i andra sammanhang.

Och så berörde jag diabetes i en mening. Här förstår jag inte riktigt kritiken så återkom gärna i frågan. Visst finns den i fler varianter. Och visst är den komplex. Och forskare anser att delar av den komplexa bilden handlar om vårt leverne. Var det för att jag var för generell? Det var meningen för inlägget handlade inte om det.

Att mitt inlägg ska tas bort får man gärna tycka. Men vad säger man då till alla som tyckte det var bra och förstod dess innebörd på ett annat sätt? Att förtroendet minska för ToppHälsa känns märkligt, det är jag som ska sjunka till botten.

Jag har vart tränare i 30 år. Under de åren har jag samlat på mig erfarenhet och kunskap om människan. I mitt nätverk har jag många forskare, politiker och andra kloka människor som jag ständigt filtrerar mina tankar igenom. Med det som bakgrund tar jag mig friheten att tycka och uttrycka mig om träning och vår hälsa. Min ståndpunkt är att vi måste göra annorlunda för att skapa en positiv förändring och det börjar med tanken. Aldrig förr har vi kunnat så mycket om träning och hälsa som nu, heller inte vart så sjuka. Jag tycker att det är intressant. Jag tror att vi med nya tankar skapas ett nytt görande. Därför kommer jag fortsätta att ”tycka” mycket även när det generaliseras. Ibland är det jag säger och skriver inte förankrat i forskningen och det ska jag fortsätta vara tydlig med.

Helt klart ska jag lära mig mer om hur man uttrycker sig i text så att så många som möjligt förstår det egentliga budskapet och inte fastnar i ”skrivmissar” från min sida.

Jag tror att vi alla vill väl, bara på lite olika sätt. Kan vi stötta och korrigera varandra kan vi göra skillnad i hur vi tänker och gör för att må bättre. Hoppas att ni fortsätter läsa mina inlägg och att ni även framöver reagerar med ris och ros.

Trevlig helg! :-)

Lär av barn, om du orkar…



97-lust-glädje

Idag tränar vi som aldrig förr, ändå får vi inte mer energi och lycka. Tog nyligen del av en politisk debatt där de nämnde att sjukskrivningarna har fördubblats sedan 2010. Och vad värre är, vår ohälsa sjunker ner i åldrarna. Det är något som känns fel här.

Varför tillåter vi vårt sjuka förhållningssätt till spridas till våra barn? Kan vi inte lära av dem medans de är små och oförstörda?  I en debatt som finns att läsa i tidningen Mitti (och facebook) beklagar sig en dam över att barn leker vid utegymmen. Åtgärdspaket=förbud eller åldersgräns! Någon fasade sig över hur det skulle se ut om vuxna skulle invadera en lekplats. ”HUR SKULLE DET SE UT?” Helt fantastiskt om du fråga mig!

Parallellt löper en debatt där vi ser hur vuxna och barn glider ifrån varandra. Jag tror vi upplever identitetsklyftor som uppstår när lägerelden ersätts av ljuset från mobiltelefonen. Vi byter ut en tidkrävande kommunikation där vi sitter och tar in ord och andra intryck mot den blixtsnabba sms-dialogen.  Idag vandrar allt fler barn omkring som sociala zombies,  hälften närvarande i två världar. Dom får allt svårare att läsa av gruppdynamik och visa hänsyn till andra levande varelser.

Med det som bakgrund kan i alla fall jag förstå varför det uppstår konflikter på ett utegym. Vi kan inte ens lösa ett vardagligt problem med en dialog utan hänvisar till lagar och skyltar. Jag kan också se viken otrolig potential som finns här. När barn klänger omkring som apor gör dom exakt det som vi vuxna är i desperat behov av. De utmanar sig på ett individuellt anpassat sätt. På ett kreativt och lösningsorienterat sätt utforskar de sina olika möjligheter. Vuxna läser på en skylt som visar monotona och isolerade styrkeövningar som förmodligen skadar fler än de hjälper. Barnen skrattar och är glada, det är inte dom vuxna.

Så låt debatten fortsätta i all välmening, vem ska inspirera vem?

Jonas Colting tappar sans och balans.

josenunez


Exakt tills jag såg detta inslag har jag tyckt att Jonas Colting vart bra, kanske har jag sett honom för lite, eller så har jag bara tagit del av dialoger där han sagt saker jag gillat. Men redan efter några minuter i denna debatt sjunker han som en gråsten på min lista. ”vi tränar inte för att ha kul, vi tränar för att få ett bättre förhållande till vår kropp”…. Ursäkta och goddag yxskaft!

För rättvisans skull ska jag tillägga att diskussionen återigen halkar snett när det kommer till det laddade ämnet träning och hälsa. Ytterligheter ställs mot ytterligheter och vi kommer ingen vart. Men om nu Jonas värnar om hälsan, varför ska då träningen inte vara kul? I en annan debatt går han hårt åt högintensiv träning som Crossfit, den är skadlig, hetsig och ohälsosam. Ingenting för vanligt folk. Han förutsätter att a l l a slänger sig in i hämningslösa lyft. Vi som vart där vet att dom som gör så finns där, det är lite själva grundtanken. Men vi ser också att det är väldigt många som inte gör så, det tar det lite lugnare. I denna debatt generaliserar och raljerar han på samma  sätt. Träning kan inte vara kul… Vem är ”vi” som inte tränar och har kul? Det är inte jag i alla fall. Inte de som är med på Moveoopassen, eventen och de resor jag gör. Där garvar alla samtidigt som mjölksyran och muskelutmaningen tilltar. Jonas blandar ihop saker och ting och han saknar perspektiv i denna diskussion . ”Allt i livet har inslag av smärta”,, stackar kille. Just i denna dialog blir han faktiskt helt utmanövrerad av Yvonne… Sorry Jonas, du kämpar och kämpar men tappar fotfästet helt.

Vi är ett djur som är skapta för rörelse, inte för träning när det är sprungen från idrottens sträva moral och etiska regelverk. (jo, jag älskar träning och elitidrott fortfarande, men det är något annat) Jonas skulle behöva komma i kontakt med en träning som INTE kommer från den kulturen. Där är det inga som helst problem att skratta. Springa med pulsklocka är en prestation och ett fokus som inte lockar till glädje. Går det bra blir man nöjd, och det är en annan bra känsla. Springer man och jagar en boll med sina barn är det lättare att känna glädje, och man blir en frisk förebild för sina barn på köpet…. Det är den träningen, eller kanske är det tänket bakom den typen av träning, som Jonas skulle ha tänkt på medans han rasade på min ”poppis-lista”. Nu överlever Jonas nedgraderingen och jag tror fortfarande han är en reko kille. Men det skulle vara rätt kul att få med honom på ett Moveooevent och lyssna av hans reaktioner och reflektioner efteråt.

DU är viktig!

josenunez


slider_BIM_22-560x180

Denna blogg berör oss alla för den handla om samhällets hälsa! Är du dessutom aktiv så berörs du extra mycket, du är nämligen delaktig. Vare sig du vill eller inte signalerar du ut olika signaler till din omgivning. En del inspirerar du, andra ger du ångest. En del tycker du är duktig medan andra undviker dig för att slippa påminnas om hur lite man rör på sig.

Även om vi som är aktiva skiljer oss åt i ambition och i hur vi aktiverar oss bär vi alla med oss möjligheten att göra skillnad i hur samhället och dess invånare mår.

Sitter med en artikel från Dagens Industri som lyfter fram viktiga fakta som vi bör hjälpas åt att sprida . Jag gick igång redan i inledningen av artikeln vars länk ligger längst ner i bloggen. För mig är det obegripligt att vi tillåter oss misshandla barnens förutsättningar att bli vuxna, friska och glada. Sätten (generaliserar) skolan misshandlar våra barn är oräkneliga. Att vi tillåter kommersiella krafter gå genom våra plånböcker och kommersialisera på våra barn är oförlåtligt.

Tog del av obekräftade uppgifter från 2010 som säger att drygt 7000 dog av terrorism medans 100 000-tals dog av fetma och ett ”skruttigt” leverne. Frågan är vem som är största skurken, vem vi ska vara mest rädd för och vem vi kan påverka enklast.

”Ämnet är politiskt och socialt känsligt eftersom det sista en stillasittande ungdom behöver är en skuldbeläggande debatt. På samma sätt som Sverige länge teg om de ökande ohälsotalens effekt på sjukskrivningarna är barns och ungdomars bristande motion ett märkligt frånvarande ämne.”

Vi måste fortsätta fokusera på naturen och vår näromgivning. Vi måste också se över vårt förhållningssätt när det kommer till våra barn. Vi måste föra ett tydligare och rakare samtal för att göra skillnad nu!

Du finner några intressanta punkter från folkhälsoforskaren Daniel Berglind på Karolinska institutet i artikeln. Här ett axplock:

•Alla sitter mycket mer i dag än för bara några år sedan. Sedan år 2000 har hela befolkningens stillasittande ökat från 25 timmar i veckan till över 50 timmar. Alla rörelseaktiviteter har sjunkit. Vi rör oss mindre på arbetet, på fritiden, på resor och vi tränar mindre.

•Rörelse hos barn följer med. I Sverige är barn fysiskt inaktiva 69 procent av den vakna tiden.

•Inaktiviteten ökar när barnen börjar skolan. Under förskoleåren är den fysiska aktiviteten på en hygglig nivå för att stadigt gå ner under hela skolgången, särskilt hos flickor.

Inget är en ”kioskvältare”, ändå låter vi det fortsätta. Jag har slutat tro på politiker, deras ämbete är förlegat och deras förtroende brutet. Nu har kommersiella krafter makten över våra beslut och vägval. Vi kan inte lasta dem för vår kollektiva kollaps men fakta säger oss att den konsumtionsdjungel vi skapat tar kol på vår ekonomi, vår livsglädje och sunda beslut,, vi går in i motlut och vi mår allt sämre. Och det gäller även våra barn som ärver våra vuxna problem i allt yngre åldrar. Depression, ryggskott och diabetes är bara några av de gåvor till skänker våra barn.

”Fysisk aktivitet hos barn förebygger risken för depression och ensamhet, bygger upp ben- och muskelstyrka, ökar lung- och hjärtkapacitet och håller kroppsvikten på en hälsosam nivå.”

Till påståendet ovan vill jag addera alla de kreativa egenskaper som aktiveras vid kreativa aktiviteter. Alltså inte monoton gympa som utförs schematiskt på skolan. (gissa hur många minuter barn i snitt aktiveras på jumpan… läs svar i DI)

Vi som är aktiva som ledare eller deltagare bär alla ett ansvar att sprida rörelsen och då inte bara genom träning. Glöm inte att kroppen och knoppen är skapt av rörelser som pågick under hela dagen. Det fick oss att må bra. Våra barn har, som vi redan vet, ett otroligt stort rörelsebehov. Barn som sitter är FEL! Och det är vi vuxna som har ställt till det och det är bara vi som kan får ordning på det. Vi får kämpa mot desorienterade politiker (Vuxna i konstiga ”kläder”) som värnar om sin existens och position före sunda tankar och de kommersiella (vissa vuxna som är styrda av företagsprognoser;) krafterna som just nu inte skyr några medel för att nå utsatta vinstmarginaler.

Vill du så hjälper jag till så mycket jag kan. Låt oss skapa flera event som lyfter en roligare träning utan måsten och tvång samtidigt som vi ökar fokus på det som händer mellan träningen. För det är faktiskt där som det viktigaste händer. Med en sundare värdegrund i träning rår vi även på det som skapar stress och ångest. Hör gärna av dig med tankar, idéer och förslag på event. För vem vet, kanske kan vi tillsammans så ett frö som växer sig till en stor stark ek!

Artikeln i DI!

Stress, träning och en underbar resa!

josenunez


joseHARD_Vawl

Läste om Pam’s reflektioner kring stress och träning. Insikter som tidningen ToppHälsa så påpassligt har lyft upp till ytan.

Läs hennes blogg

Många använder träning som ett sätt att hantera stress, och det är bra. Ofta mycket bättre än mediciner (Dock inte alltid) Samtidigt ser jag många som använder träningen som en ursäkt att fortsätta leva i obalans med sig själv och sin omgivning. Jag har en bekant som använder träning för att dämpa sin ångest. Han säger att han hellre är ”tränad” och sjuk än ”otränad” och sjuk.  Förmodligen är det ett sunt tänk. Samtidigt blir jag lite ledsen när träningen blir ett redskap som hamnar i ”påsen” med prestationsångest.

Så här tänker jag i ämnet stress-träning: Om du säger till dig själv att du måste träna för att orka din vardag är det ”gul flagg”. Om du tvingar dig in i program och stress där syftet är att slå på hormonsystemets magiska krafter för att få kickar som saknas i vardagen får du ”rött kort”. Inte för att det är fel att få hormonpåslag utan för att du skyler över det verkliga problemet med hjälp av träning. Träningen och du är viktigare än så!. Pam’s gripande berättelse om hur hon tränade mot cancern fick en fantastisk vändning. Det som fastnade mest hos mig var hur hon vågade/orkade lyssna på kroppen när den vill bryta mot all bra träning bara för att vara i nuet. Det var som att kroppen tränat sig stark nog för att orka ta sig an cancern. När hon gav kroppen och knoppen ro la den all kraft på att läka. Jag tror att vi kan lära oss mycket av Pam’s erfarenhet även när det gäller livets motlut.

Undertecknad provade själv på ett för brant motlut* för drygt 10 år sedan. Kroppen sa ifrån i en period när jag var som mest vältränad. Jag använde träningen som ett verktyg för att orka köra på i 100%. Träningsvärdena var på topp men benen bar mig knappt till SÖS-akuten.

Jag tror, och hoppas, att vi är på väg in i en period där vi inser att vi tänjt på gränserna för vad en människa klarar. En del klarar mer, en del lite mindre, men många i vår del av världen går omkring med överfulla glas. Att lägga på träning kan få det att skvalpa över rejält, det kan till och med stjälpa glaset. Träning gör inte dig bättre per automatik. Jag tränade väldigt bra under tiden jag sprang in i mitt motlut. Inte ens bra träning hjälte mig. Bra träning som stämmer överens med behov och omständigheter är däremot bästa medicin.

Vad är då bra träning? Det är ingen träning som är universal när det kommer till ökat välmående. Inga övningar eller tekniker löser problem när det kommer till stress, det kan bara ditt förhållningssätt göra. Pam valde att lyssna på kroppen där väldigt många väljer att visa ”vilja” och ”karaktär” inför sitt träningsprogram, som jag gjorde. Med vårt förhållningssätt till träningen kan vi skapa ringar på vattnet. Släpper du måsten och bedömning inom träning kan det lätta på prestationen i vardagen. Kan du med träningens hjälp rycka upp mungiporna är det lätt hänt att de fastnar där även efter träningen.

Jag är fortfarande smått glädjeberusad av alla intryck från senaste resan som gjordes med ToppHälsa. Så mycket skratt och svett, så många starka kommentarer. ”det var länge sedan jag skrattade så här”, ”Jag trodde inte att jag skulle klara detta”, ”helt galet att jag gjorde detta”, Vad jobbigt det var att träna mage och skratta samtidigt”……

Tänk om fler kunde söka sig till ett förhållningssätt som lockar fram liknande kommentarer i sin träning. Det som gjordes på resan var inte svårt, tekniskt, akademiskt krångligt… bara jäkligt jobbigt och kul.

Nedan kan du ta del av en bråkdel av allt som gjordes på resan. Hoppas att den väcker din nyfikenhet och lust att söka dig till en träning som du VILL göra utan måsten och krav. För den träningen är guld värd för att motverka stress och ångest…

*Jag föredrar att inte säga ”gå in i väggen”. Vem går in i väggar? Gå in i väggen känns korkat och slutgiltigt. Med motlut vill jag skapa en positivare bild av vad som sker och kan göras. Livet är kuperat och det gäller bara att förstå terrängen. Ibland väljer man fel backe efter de omständigheter som råder. Då drar man ner tempo eller så vänder man om och går där det är lite planare.

Härliga deltagare på Gran Canaria



Dagen på ön bjöd på något svalare väder  än den heta gårdagen vilket säkert var skönt för deltagarna med tanke på hur mycket de kämpade på olika pass. Själv hade jag förmånen att leda deltagarna i handduksfys. Alltid kul att överraska människor med hur mycket bra, effektiv och rolig träning som kan göras med en vanlig handduk. Resan till ära introducerade jag Rosa ballonger.  Även fast jag själv tjuvtränat med dem och känt av träningens effekt var jag lite osäker på om det skulle komma några och om de isåfall skulle gilla spektaklet. Oron var obefogad. Det blev fullt ös där ballongen bidrog med en lynnig utmaning som fick deltagarna att anstränga sig. (och garva) Lite på att ballongpåsen följer med på kommande resor;-)

Eftermiddagspasset blev en mix av käppar och gummiband. Mindre gäng då många åkt in till Las Palmas. Men nyanlända Ari Riabacke med fru var med på passet och bidrog med skön energi. Ari är rådgivare och mentor och på föreläsningen han ska hålla i morgon ska han ta med oss på en oförglömlig resa som handlar om vilka våra viktigaste beslut är, varför vi är så rädda för att misslyckas och om vikten att följa sina drömmar. Den vill jag inte missa.

På min egna boost-lista landade all skön feedback från min föreläsning som jag höll igår. Provade med nya inlägg och en ny inledning. Kändes väldigt bra och den berörde fler såtillvida att de fick massor av nya tankar och idéer kring träningen. På bonussidan kom förfrågningar om nya föreläsningar på hemmaplan… skoj!

Nedan några bilder jag & Magdalena hann fota under passen. Sov gott;-)

blogg27

Vi kör inne för att skydda oss från värme och sol.

blogg26

blogg 25

blogg24

blogg23

blogg22

blogg20

blogg28

blogg17

blogg15

blogg14

blogg12

blogg11

blogg10

blogg8

blogg6

blogg5

blogg4

blogg3

blogg2

blogg21

Hej från Gran Canaria 1



Att blogga från ToppHälsaresan var svårare än jag trott. Dels glömmer jag fota när jag leder passen eftersom jag dras med i deltagarnas härliga träningshummör. Sen, efter passen, är slukas jag av allas frågor och glada kommentarer. Men jag lovade att ”höra av” mig med en hälsning idag så här kommer en lite trailer från dagen käppklass som blev en väldigt lyckad tillställning. Som ledare kan man bara luta sig tillbaka och låta sig smittas av allas energi när de tar sig an utmaningarna som bjöds. Inget gnäll, inget knussel, bara massa oj, oj och skratt. (kanske en och annan svordom också;-)

Efter en dag mad massor av härlig träning rundades kvällen av med en föreläsning av Pamela (ni vet vem) där hon berättar om sin ”sjukdomsresa” som tog en osannolig vändning. Det var fjärde gången som jag lyssnade på den och jag kommer att fortsätta lyssna varje gång jag får chansen. Den griper alltid tag i mig och den är ständigt aktuell. Får du chansen att lyssna så ska du ta den. Nu är klockan 23:53 och jag lägger ut så jag håller löftet. I morgon väntar en ny dag och då ska jag ta fler bilder;-)