#barn #moveoo #mobiltelefon

Otillräckliga päron!

josenunez


imageste

Idag lever vi i hastigheter och bland alternativ som bildligt talat får våra hjärnor att krympa ihop till ett surt russin. Har vi tur stannar det vid stress. Ser vi till statistiken över folkhälsan leder det allt oftare ner till mörka rum och depressioner.  I mina samtal och vid coaching ligger förhållandet till telefonen på första plats när det kommer till press. Dels det egna förhållandet där man alltid ska vara närvarande och tillgängligt samtidigt som man vill/måste ta del av andras låtsasvärldar. Bland föräldrar finns ett annat tyngande bekymmer. Barnens okontrollerade förhållande till telefonen.

Under modern tid har vi skapat en allmän accepterad moral kring användandet av sex, spel, alkohol och andra dopaminframkallande  ting. Ofta finns ett regelverk och påföljder när man faller utanför ramarna. Innan dess slår moralpolisen till och dömer ut ett spelande eller drickande som överstiger allmänhetens norm. Men inför telefonen står vi handfallna. Den är så ny och dess konsekvenser ligger än så länge inom ramen för spekulationer.

Minns tiden när vi ängslades för strålningen. Någon som gör det nu? Nu våndas vi för användandet och det är med all rätt. På kort tid håller vi på att kasta omkull hela vårt sociala arv bara för att vi är nyfikna och för att vi kan. Förståelse för varandra och för grupper är en process som tar lång tid och den kräver vår närvaro. Vi ska fråga och lyssna på svar. Vi ska sitta och tänka och reflektera på det vi hör och ser. Viktiga saker som skolan tar bort när paddor och andra skärmar fångar elevers blickar och fokus. Att fingra på en slät skärm ersätter inte att känna varandras hud. Att googla fram ett snabbt svar kan aldrig ersätta att fråga en vuxen. Mycket annat gott kommer från skärmarna, och framtiden är digital.

Samtidigt hjälper vi våra barn att utveckla en mänsklig frånvaro. Jag tillhör dem som tror att det är frånvaron av mänsklig kontakt och kroppslig rörelse som får köerna till barnpsyket att växa. Som förälder ser vi att våra barn far illa men vi kan inte sätta fingret på vad och varför. Det gör oss pressade. Vi är maktlösa och vi reagerar med frustration och pressade åtgärder.

För att återta kontrollen tror jag på det ”gamla” uttrycket- du kan inte leda andra förrän du kan leda dig själv.

Fem tips som jag själv försöker leva efter. (med blandad framgång)

 

  1. Lägg undan din telefonen innan du ber andra göra det. Och gå inte och småtitta om du inte vill att andra också ska göra det.
  2. Gör matbord och TV-soffa till fredade zoner där ni praktiserar sociala verksamheter som att prata och lyssna på varandra.
  3. Toaletten är inte en uppkopplingszon. Återinför en fredat tömning/ reflektionsrum utan telefoner.
  4. Visa intresse för varandra aven när ni är uppkopplade. N ä r ni sitter med telefon. Fråga vad som händer, lyssna och berätta.
  5. Utmana dig själv. Vad kan få dig att bli mer intressant än barnets/sambon’s telefon.

 

Och du, man kan säga nej. Ett nej kanske inte ger uppskattning på kort sikt men det kan ge evig tacksamhet över tid!

Heja oss!