#hiq #moveoo #inspiration #casall #topphalsamagazine #träningslust #träning #functionaltraining #training #fitness

Nya tider, nya tankar.



88--det-lilla-gor-skilnad-copyFörsäkringskassans statistik säger oss att vi sedan 2007 har fördubblat sjukskrivningarna. Stor del av höjningen tillskrivs vår mentala o-hälsa. Vi orkar inte med det som händer omkring oss och vi orkar inte ta hand om oss själva.

Bästa medicinen, och kanske en förutsättning, är att ”bromsa upp” och göra en självanalysering. Vägen till friskhet är individuell. En utmaning är att ta sig tid att jobba sig tillbaka. Som så många gånger förr svarar träning och hälsobranchen upp med koncept och trender som ska underlätta för oss. Därför ser vi allt fler som yogar, fler ”mindfullkoncept”, och fler som åker på härliga träningsresor. Bra så, men kommer det att hjälpa? Vad händer om tiden mellan passen ägnas åt det som skapar behov av friskvårdskompensation?

Jag tog tunnelbanan ut till ett uppdrag på HiQ i Kista. Roade mig med att räkna ut hur många vi var i vagnen. Mellan stationerna jag räknade var vi ca 40 stycken. 35 stycken såg, eller lyssnade, på sin telefon. 37 satt ner. Jag såg alltså 35 stycken som av olika anledningar valde bort den riktiga världen för att få vara lite ”här och nu” med sig själv i den digitala världen. Samtidigt valde de bort oss andra som satt i vagnen. De valde också att förflytta sig på ett passivt sätt. 35 tillsynes friska människor med ett förmodat rörelsebehov valde alltså att sitta passiva.

Ser vi till vad som skapat människan så gjordes det i grupp. Vi såg på varandra och vi iakttog det som hände omkring oss. Vi tog in ljud och rörelser och vi kände av dofter. Vår kropp var sällan helt still, speciellt inte när vi skulle förflytta oss. Det var när vi stod och gick som våra unika och upprätta hållning skapades. Det var i en oregelbunden miljö där vi sökte kontroll med hjälp av små, ibland osynliga, rörelser där armar och ben kommunicerade genom bålen.

Tänk, jag skriver t ä n k, om vi för en kort stund skulle stänga av telefonen när vi åker tunnelbanan. Och då ge oss tid att återta ansvaret över våra egna tankar. Börja titta på varandra, känna lukter och ge varandra leenden. Kanske säga något till en främling med positiv stämma. För att kompensera en sittande vardag kanske vi ska stå upp mellan stationerna. I tunnelbanans gungningar kan vi passa på att balansera och kontrollera våra tankar och känslor samtidigt som vi aktiverar musklernas samspel

 

Tänk så lätt det skulle vara att göra om och göra rätt.. på ett naturligare sätt.

Lär av barn, om du orkar…



97-lust-glädje

Idag tränar vi som aldrig förr, ändå får vi inte mer energi och lycka. Tog nyligen del av en politisk debatt där de nämnde att sjukskrivningarna har fördubblats sedan 2010. Och vad värre är, vår ohälsa sjunker ner i åldrarna. Det är något som känns fel här.

Varför tillåter vi vårt sjuka förhållningssätt till spridas till våra barn? Kan vi inte lära av dem medans de är små och oförstörda?  I en debatt som finns att läsa i tidningen Mitti (och facebook) beklagar sig en dam över att barn leker vid utegymmen. Åtgärdspaket=förbud eller åldersgräns! Någon fasade sig över hur det skulle se ut om vuxna skulle invadera en lekplats. ”HUR SKULLE DET SE UT?” Helt fantastiskt om du fråga mig!

Parallellt löper en debatt där vi ser hur vuxna och barn glider ifrån varandra. Jag tror vi upplever identitetsklyftor som uppstår när lägerelden ersätts av ljuset från mobiltelefonen. Vi byter ut en tidkrävande kommunikation där vi sitter och tar in ord och andra intryck mot den blixtsnabba sms-dialogen.  Idag vandrar allt fler barn omkring som sociala zombies,  hälften närvarande i två världar. Dom får allt svårare att läsa av gruppdynamik och visa hänsyn till andra levande varelser.

Med det som bakgrund kan i alla fall jag förstå varför det uppstår konflikter på ett utegym. Vi kan inte ens lösa ett vardagligt problem med en dialog utan hänvisar till lagar och skyltar. Jag kan också se viken otrolig potential som finns här. När barn klänger omkring som apor gör dom exakt det som vi vuxna är i desperat behov av. De utmanar sig på ett individuellt anpassat sätt. På ett kreativt och lösningsorienterat sätt utforskar de sina olika möjligheter. Vuxna läser på en skylt som visar monotona och isolerade styrkeövningar som förmodligen skadar fler än de hjälper. Barnen skrattar och är glada, det är inte dom vuxna.

Så låt debatten fortsätta i all välmening, vem ska inspirera vem?