Annons

Ett av mina finaste löparminnen

lisasloparskola

Det är söndag, klockan är 07:30 och det knackar på dörren till mitt sovrum. Där står Celeste med två smoothies i händerna, iklädd löparkläder. ”Good morning miss Nauclér*, let’s go to the canyon”! Jag kravlar mig ur sängen och sliter på mig ett linne och ett par shorts. Rycker åt mig löparskorna och stoppar fötterna i ett par flip-flops. Celeste kör sin svarta pickup och jag sörplar på min smoothie. Det är gryning. Vi åker österut, bort från havet, mot den röda kanjonen som badar i solens gyllene sken, gör att varje kulle glänser som koppar. På radion hör jag Jack Johnson sjunga om Banana pancakes och kommer på mig själv med att fantisera om den frukost som är några timmar bort. Celeste och jag pratar egentligen inte med varandra utan delar den stora tystnaden, på det sätt som bara nära vänner kan.

Väl framme snörar vi på oss skorna och tar en sista klunk vatten innan vi ger oss av. Väl medvetna om hur snabbt solen stiger på himlen och att värmen kommer vara olidlig om bara några timmar. Men ännu är luften lätt och krispig efter nattens svalka. Vi joggar bort till stigen och klättrar över stängslet. Lätta fötter tar oss vidare över bäcken innan vi är framme vid huvudvägen och det är dags att att börja trycka på. Tempot höjs rejält och andetagen blir alltmer ansträngda. På schemat står 16km i högt tempo. Vi färdas längs mjuka ökenstigar som färgar mina vita skor röda. För varje minut som går blir solen varmare och varmare och min lugg är klistrad mot pannan som om jag just sprungit genom ett hällregn. Svetten lackar min rygg och pärlor färdas längs mina brunbrända ben.

Celeste är 1,50 lång och den tuffaste tjej jag känner. Uppvuxen ute på Texas landsbygd lärde hon sig köra bil som 13-åring när hennes mamma hade diskbråck och någon var tvungen att handla till middagen. Celeste springer inte bara för att hon älskar löpning, utan minst lika mycket för att hennes idrottsstipendium betalar för den universitetsutbildnings som hon annars aldrig hade haft råd med. Hon ger 110% i varje träningspass, med sammanbiten mun och rynkad panna. Medan mitt hjärta stup i kvarten slår dubbelslag när jag tycker mig höra en skallerorm i det glesa gräset bredvid mig rör hon inte en min. Inte helt oväntat svänger hon bort från huvudvägen till en tunn stig som slingrar sig upp längs kajonens vägg. ”Lisa let’s finish that hill”. Celeste ökar takten och börjar sprinta upp för backen. Utan val följer jag efter i samma takt. Att tappa bort varandra, att släppa någons rygg är inte ett alternativt i kanjonen. Här slingrar sig tusen små stigar och området är enormt. Mina andetag blir allt tyngre och solen steker obarmhärtigt. Backen fortsätter i en evighet och för varje steg känner jag hur mina baklår brinner, hur armarna pulserar. Mjölksyran sprider sig som löpeld i kroppen och Celeste får en lucka. Hade det varit någon annan hade jag skrikit vänta, men inte till Celeste. Hon ger 110% i varje träningspass. Munnen smakar metall och jag fäster blicken vid Celestes blonda hästsvans och lovar mig själv att inte släppa ögonen från den, oavsett vad. Med brinnande vader tar jag mig över krönet och ser vattenfallet. Vatten som tvingat sig igenom vulkanisk sten och lämnat en oas mitt ute i den glödande kanjonen. Celeste fortsätter i samma rasande tempo bort längs stigen, mina brinnande ben efter henne, mina ögon fixerade vid den blonda hästsvansen. Vid vattenfallet stannar hon. Jag kommer i kapp. Efter några sekunder av tystnad ler hon mot mig ”Hey Nauclér, don’t loose my back out here okay?”. Sedan brister hon ut i ett gapskratt och säger ”let’s jog slowly back, right?” Vi dricker vatten ur vattenfallet, skrattar och joggar de sista kilometerna till bilen innan vi åker till Pacific Beach och sätter oss, dammiga och svettiga, på en uteservering och beställer banana pancakes.

*Nauclér är mitt flicknamn.

Annons
Annons