Ett litet livstecken från mig.

Det var länge sedan vi hördes här och det har flera olika orsaker. Den första är det som hände i Stockholm förra fredagen. Jag visste verkligen inte vad jag skulle säga. Överallt på sociala medier hade människor så mycket klokt att säga, välvalda ord som landade rätt, tröstade, förklarade. Jag kände mig helt tom på ord. Flera gånger började jag skriva, men allt jag sa kändes fjuttigt och fel. Jag var tvungen att landa i mina känslor innan jag kunde dela med mig utav dem.

Jag befann mig på kontoret när attentatet skedde, nära, men samtidigt långt ifrån. Några kvareter bort. I trygghet kantat med en tung ljudridå av helikoptrar och sirener följde jag det som hände på olika nyhetssajter. Det var en absurd situation som jag tror att många av er kan känna igen er i. Att befinna sig i trygghet och att med en klump i magen läsa om vad som händer en liten bit ifrån, där andra människor är mitt i kaoset. Sedan kom den skamligaste känslan av alla: lättnad. Lättnad över att ingen som jag känner råkade illa ut och lättnad över att det inte var värre. Det är en dubbel känsla. Ett enda taget människoliv är en ofantlig sorg för så många människor. Jag har läst någonstans att varje människoliv sörjs i genomsnitt av etthundra personer.  Trots det kände jag mig lättad över att vi inte förlorade fler, att förödelsen inte var större. Jag var också lättad över Sverige reaktion; kärlek istället för hat. Önskar att vi individuellt och kollektivt alltid ska reagera så. Låta kärleken vinna. Alltid!

Så liten plats en människa tar på jorden mindre än ett träd i skogen Så stort tomrum hon lämnar efter sig en hel värld kan inte fylla det Så litet en människas hjärta är inte större än en fågel rymmer ändå hela världen och tomma rymder större än hela världen ändlösa tomma rymdskogar av tystnad sång Ingrid Arvidsson

Den andra anledningen till att vi inte hörts på länge är att jag har alldeles för mycket att göra just nu. Jag jobbar sena kvällar och försöker klämma in min egen träning under de små pauser jag ger mig själv. Det är också absurt att stressa över jobbet på det sättet som jag gör just nu när ett attentat skett och människor har förlorat sina viktigaste personer i livet. Jobbet känns så pluttigt i jämförelse, men ändå behöver det göras. Perspektiven blir skeva när jag ena sekunden stressar över en deadline och nästa går förbi havet av blommor på Sergels torg…

Åhlens efter attacken

Påsken kom väldigt lägligt. Det är skönt att träffa min familj, kramas, mysa med hundar, skratta, baka och umgås. Påminnas om det enda som är viktigt här i livet. Kärleken. Att ta hand om varandra. Att agera utifrån kärlek. Att livet är här nu och bräckligt. Att springa snabbt tills lungorna svider, att gapskratta med sina syskon, att låta hjärtat översvämmas av kärlek och saknad när vi tittar på gamla filminspelningar från barndomen och älskade, saknade morfar dyker upp.

Påsktårta

Att bli omskakad är fruktansvärt, skrämmande, men viktigt. Får jag ens säga så? Att det är viktigt? Varför behöver jag påminnas om livets bräcklighet för att kunna känna riktig tacksamhet? Jag måste träna mig själv i att känna den tacksamheten varje dag. Att kunna se den oavsett vad livet kantas av.

Kärlek till er alla!

Lisa

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..