Tänk på det du, surtanten från Åhléns

ToppHälsa

Jag kände den komma smygande redan i backen upp från Rålamshovsparken upp till Fridhemsplan.

Först genom handen och armen, ilande upp till ansiktet och nedför bröstet innan den skyndade vidare till benet och foten.

EP-ormen.

Känningarna av ett epileptiskt anfall som bara hålls tillbaka tack vare mina mediciner men som ändå sedan den förfärliga dagen när mitt förra liv tog slut, har gäckat mig då och då.

EP-känningarna är inte farliga. De gör inte så ont längre. Men känslan sitter ändå kvar i kroppen som en påminnelse om att jag inte är frisk än. Att cancern fortfarande finns i min hjärna.

Jag tänker mig EP-ormen som Nagini, Lord Voldemorts orm (för er som känner till sagorna om Harry Potter) och där han far fram genom min kropp viskar han allt jag inte vill veta.

”Det är inte över än”, viskar han och hugger till lite extra i bröstet.

”Tro inte att du klarat dig bara för att du orkar träna igen” väser han innan han försvinner ut genom foten.

Träna är en sanning med modifikation, men för mig är det ett stort steg framåt.

Två kilometer med pulshöjning utan att svimma av smärta eller stanna och hyperventilera för att få luft. Jippie!

Vi tog oss till Åhlens toalett, EP-anfallet var inte riktigt över, så jag ville inte låsa dörren av rädsla för att något ska hända. Innerst inne vet jag att inget händer, att jag inte kollapsar igen, men när maken betalade de fem kronorna för att komma in ville jag ändå inte låsa dörren utan ville att han ska stanna utanför.

Om. Utifall.

Då kommer hon, den där tanten som ni säkert mött flera gånger i olika skepnader, en sån tant som kan få den soligaste dag att likna ett åskväder.

”Är det upptaget?” frågade hon maken.

”Ja”.

”Hmf. Det lyser ju inte rött? Hmf. Någon som vill försöka snåla in fem kronor alltså! Fnys.”

Damen drog sig tillbaka från toalettdörren och där stod min man kvar tyst. Blickarna av förakt för den snåla kvinnan innanför toalettdörren lät hon maken ta del av, och efter bara tre-fyra sekunder fattade han sitt beslut.

Med bestämda steg klev han fram emot kvinnan och med sin lenaste röst sa han:

”Förlåt. Men den person som ni påstår är så snål att hon inte vill betala fem kronor, vilket hon faktiskt gjort, råkar vara min fru som äter medicin mot epilepsi. Hon vill inte låsa dörren av rädsla för ett anfall, så jag lovade att vakta utanför dörren så att ingen skulle komma in. Så nu vet du det.”

Jag antar att jag inte behöver berätta om hur avlångt kvinnans ansikte blev. Hur hon stammade fram något obegripligt och hur hon pionröd i ansiktet undvek min blick när jag helt ovetande om vad som hänt kom ut från toaletten.

Men jag hoppas att hon och alla andra som är så snabba på att offentligt döma andra tänker sig för nästa gång de vill säga något dräpande om en situation de inte har en aning om.

Och jag hoppas att alla som råkar ut för såna tanter har en Christer som står upp för en.

På vägen hem visade jag Nagini att jag orkade powerwalka så snabbt att han inte hade en chans att visa sitt fula tryne igen. Och ingen gammal surtant skulle nånsin ha haft en chans.

Ha!

Hänt i veckan

Så här ser han ut: min Christer. Alla borde få ha en sån. Klippet är från premiärnumret av Hänt i veckan.

Häng med mig på lunchpromenad!

Jag är ju som många vet ambassadör för Cancerfonden och även promenadvärd för en av Cancerfondens Lunchpromenader som hålls i morgon onsdag 8 oktober! Cancerfonden anordnar en handfull promenader i morgon som alla börjar kl. 12 och tar ungefär en halvtimme. Jag själv kommer att leda en lunchpromenad i Solna (Svetsargatan 16). Hoppas att många vill komma och gå med mig – vem som helst får haka på, och det är gratis att gå med!

Anledningen till att jag gör det här är för att uppmärksamma att fysisk aktivitet minskar risken att drabbas av cancer. Jag har visserligen redan blivit drabbad, men desto viktigare att uppmärksamma andra! Alla känner kanske inte till att fysiskt aktivitet minst 30 minuter om dagen minskar risken att drabbas av cancer, det har forskningen visat.

Bor ni inte i närheten så kanske ni kan hänga på Cancerfondens lunchpromenader i Kungsträdgården (också i Stockholm) , Malmö eller Örnsköldsvik? Eller varför inte ordna en egen?

Så kom igen, allt blir roligare om man gör det tillsammans!

https://www.facebook.com/video.php?v=10152516832450939&set=vb.17775970938&type=2&theater

 

Positiv energi besegrade hjärnspöket

ToppHälsa

Spöket har försvunnit.

Energin i Portugal har tagit över platsen på axeln, den sprider sig i hela min kropp och jag är glad och tacksam för all kärlek jag möter på den här träningsresan.

Jag vet att jag brukar tjata om hur fantastiskt vi har det på ToppHälsas resor, men jag lovar er att jag inte överdriver det minsta.

Jamen titta bara, inte kan man väl ha spökfeeling med de här tjejerna?

Eller med de här läsarna?

ToppHälsa

Dessutom har jag så smått börjat få hoppet om en smärtfri tillvaro tillbaka. I två dagar har jag mött solen på uppgång när jag gått med drygt hundratals andra utmed stranden halv åtta på morgonen och ljuset och skratten har letat sig in i mitt hjärta.

I morse gick jag med Kristin Kaspersen och vi hade ett fint samtal om livet, om svängningar i livet och hur man hanterar svårigheter.

Kristin Kaspersen

Jag kände mig stark.

Inte minst för att svaret på Christer syreupptagningstest i går var så mycket bättre än jag någonsin hade kunnat hoppas på.

Cancern har inte knäckt min vilja att leva, men den heller inte lyckats däcka kroppen. Ha!

Monte Gordo

Trots de enorma skelettsmärtorna, trots tårarna och den ofrivilliga träningspausen hade jag ett högre syreupptagningsvärde än när jag började min träningsresa för två och ett halvt år sedan. Jippie!

Och sedan såg jag raderna från förra friidrottsstjärnan Erica Johansson på min facebook och började gråta:

”Älskade @pamelaalselind Tack för din fantastiska bok ‪#‎jagskaintedöidag‬ Mina känslor har åkt bergochdalbana när jag sträckläste den. Jag har gråtit åt dina ord, myst över värmen och kärleken, förbannat cancer och när jag stängde boken kände jag en sån tacksamhet. Tacksam över att du fortfarande finns för dina barn, din man, ditt x, din familj, vänner och alla vi andra som gillar dig. Världen skulle bli lite mindre färgsprakande om den förbannade tumören vann. All kärlek till världens bästa Pamela, du är unik ‪#‎tacksam‬ ‪#‎glädjeläker‬ — with Pamela Andersson Alselind.”

Och hittade författarinnan Susanne Bolls ord på sin blogg och fick torka tårarna igen:

”Jag recenserar ju EGENTLIGEN inte böcker, allra helst inte vänners. Men vad vore regler utan undantag? Nu har jag läst ut älskade, starka, roliga, smarta, goa och dösnygga @pamelaalselind ‘s bok Jag ska inte dö idag. Tårarna trillar visserligen, men det jag trodde skulle vara en tung bok om döden var snarare en stärkande bok om livet. Läs! Alla! Och Pam. Du är alldeles briljant och helt fantastisk. FUCK CANCER.”

Nej, jag ska inte dö i dag.

Och inte imorgon heller.

 

Positiv energi besegrar hjärnspöken

Spöket har försvunnit.

Energin i Portugal har tagit över platsen på axeln, den sprider sig i hela min kropp och jag är glad och tacksam för all kärlek jag möter på den här träningsresan.

Jag vet att jag brukar tjata om hur fantastiskt vi har det på ToppHälsas resor, men jag lovar er att jag inte överdriver det minsta.

Jamen titta bara, inte kan man väl ha spökfeeling med de här tjejerna?

ToppHälsa träningsresa

Eller med de här läsarna?

Dessutom har jag så smått börjat få hoppet om en smärtfri tillvaro tillbaka. I två dagar har jag mött solen på uppgång när jag gått med drygt hundratals andra utmed stranden halv åtta på morgo

Kommentering avstängd   Permalänk

I samma säte som spöket

Från bokmässan till träningsläger i Portugal – shit, vilka kontraster jag har i mitt liv!

Vill börja med att tacka alla er som kom och lyssnade på mig under mina framträdande i Göteborg, jag och min bok har fått ett helt fantastiskt mottagande och jag är fortfarande helt omtumlad av alla som kommit fram och pratat, tackat eller bara gråtit.

Att min första bok kunde framkalla så många olika känslor hade jag aldrig kunnat tro! Jag är ödmjukt tacksam, ska ni veta.

Samtidigt åkte jag från Göteborg med blandade känslor.

Att prata om livet, om döden, om cancern, rör också om i mitt sinne och glädjen över mottagande blandades med en slags sorg över att den här resan med tumören inte är över.

Den är långt ifrån över.

I oktober kommer jag att kallas in på en ny magnetröntgen av hjärnan och det där cancerspöket som jag för det mesta lyckas förtränga satte sig i samma säte som mig på vägen hem till Stockholm igen.

Får jag leva? Och isåfall hur länge?, viskade spöket och gungade fram och tillbaka på min axel.

Klarade jag det här? Hur många bakslag tål kroppen, fortsatte spöket med ett oroväckande grin.

Under en av intervjuerna, under Books and Dreams-poddandet med Carina Nunstedt kom det till och med en tår när vi pratade, och det var faktiskt länge sedan.

Bröllopet och ruset kring att få bära en ring från den man jag älskar har lyckats förtränga skräcken, men under Bokmässans sista själva minuter och under hemresan kom den tillbaka.

Nu när jag sitter här i Portugal på ToppHälsas träningsresa, i skuggan av en 25-gradig sol, försöker jag ladda krigarbatteriet fullt.

Skelettsmärtorna gäckar fortfarande kroppen, morfinet behövs varje dag för att jag skulle orka ur sängen, men sakta sakta som små myrsteg i en barnlek, blir jag starkare och starkare.

Senare i dag ska Christer testa mitt syreupptagningsvärde och får jag ett okej blir det omstart på träningen i morgon. Jag får börja från noll igen, noll kondition, noll styrka, noll syreupptagsförmåga, men nu vet jag ju att det går att bygga en superkvinna av en svag skrutt.

”Ge aldrig upp” står på ett armband av silver som jag har runt handleden, det är en gåva från smyckesdesignern Amanda Egilson och jag tänker att det är precis så.

Ge aldrig upp.

Startskottet har gått igen.

Kunskapskanalen

Direktsändning i Kunskapskanalen med Lars H Gustafsson.

Bokmässan 2014

Det härligaste med Bokmässan är alla människor man träffar!

Bokmässan 2014

Författargänget! Jag, Pernilla Alm, Simona Ahrnstedt, Åsa Hellberg och Susanne Boll.

Bokmässan 2014

Vi hängde på bokhyllorna tillsammans också! ;-)

Bokmässan 2014

Att få signera sin egen bok till Björn Ranelid… Större blir det inte!

Bokmässan 2014

Tack Aftonbladet!

Anna Brolin

Med fantastiskt proffsiga Anna Brolin!

Bokmässan 2014

Med Tre Kronors damförbundskapten Leif Boork och Expressens hockeykrönikör Magnus Nyström.

träningsresor

Och i dag är jag alltså i Portugal med bland andra min vän Agneta Sjödin.

Examen i Tålamods-kursen!

Stövlett

Där en stor dag i dag.

Jag får äntligen på mig mina favoritskor!

Efter en sommar med smärtor i hela kroppen, ni som följer mig vet att jag till och med gifte mig barfota, har det onda i fötterna sakta börjat ge med sig. Från barfotaläget i juli blev det birkenstock i augusti som förvandlades till rymliga kängor i mocka i september och så i dag kunde skelettet i fötterna äntligen godta favoritstövletterna från Russel & Bromley i London utan att protestera.

Det känns som om jag gått en två månaders kurs i Tålamod och äntligen fått min examen! Tjoho – nu kan jag få gå i snygga skor på Bokmässan i helgen!

Ska nämligen till Göteborg och prata om min bok, ”Jag ska inte dö i dag”, så har ni vägarna förbi så kom och hälsa eller lyssna på mig!

Booksanddreams

Jag signerar böcker vid 1,6 miljonersklubben på fredag kl 13.30-14.30 och på lördag poddar jag och samtalar med Carina Nunstedt från Books & Dreams klockan 12-12.40 på Digitala Torget (bilden ovan är från förra veckans event i Stockholm). Här är alla andra hålltider om ni vill hänga med mig en stund i helgen:

Fre 16.30-17.00 Direktsänd intervju för Kunskapskanalen. Vid café Norden i C-hallen.

Lör 14-14.20 står jag på Hälsoscenen.

Lör 15.15-15.45 Samtal med Josefin Sundström på Faktascenen i Bonniermontern

Sön 11.30-11.50 Seminarium, samtal med Marianne Rundström

Sön 13.30-14.30 Signering 1,6 miljonersklubben

Sön 15.30-15.50 Hälsoscenen

Späckat jag vet, men jag har laddat med energi från helgens Topplopp (som ToppHälsa arrangerar varje år) och alla underbara människor som sprang, picknickade, köpte böcker och bara njöt under sommarens sista dag.

ToppLoppet

ToppLoppet

ToppLoppet

Skickar med en länk så att ni inte tror att jag bara skryter om mitt eget lopp! Här är Hillevi Wahls rapport om loppet – hon springer 50 lopp under 2014 för att hon fyller 50 år och rankar ToppLoppet som ett av Sveriges roligaste lopp!

http://www.hillevi.nu/2014/09/20/50-lopp-nr-11-topploppet/

Så där, nu ska jag snart fira av vår härliga kollega Helene Arkhem som lämnar ToppHälsa och börjar på Året Runt nästa vecka. Jag och Helene hade en mysig hejdåochtackförallt-tvåmanslunch tillsammans i går då vi avslutade med att prova nya klänningar. Vi föll båda för den här från Chamonelle, och den ska jag nu ta på mig på avskedspartyt.

Till höga klackar!

Tjoho igen!

Chamonelle

Ibland är en handbollsmatch livet

Det värker i armar och rygg, det sticker i benen, men för ovanlighetens skull säger kroppen inte nej. Istället låter den armarna åka upp i luften med ojämna mellanrum, den låter benen jobba sig upp och ner i en ranglig stol som hela tiden fäller ihop sig när den inte känner tyngden av mina kilon.

Hjärnan kapitulerar och bryr sig inte om det öronbedövande ljudet. Det är som om alla sinnen låter mig få en frikväll från de långvariga biverkningarna av ett och ett halvt års oavbrutna cellgiftsbehandlingar.

Jag vet att jag kommer att få lida senare, men för en enda kväll tillåter kroppen mig nådigt att få klara av busvisslingar, taktfasta stampningar av hundratals människor omkring mig och jag tjuter och jublar lika mycket som de andra.

En handbollsmatch är ibland inte bara en handbollsmatch.

Det är inte bara en målvaktsräddning i rättan tid, en rekordsnabb vändning, ett genombrott av högsta klass eller ett misstag som får mannen bakom mig att skrika: ”Men va faaaaan!”

Ibland är en handbollsmatch livet.

I torsdags satt jag på elitseriepremiären för Ricoh – laget som 2007 startades av ett gäng handbollsgrabbar från Hudiksvall (mina grabbar!) och som på sju år gått från division IV till högsta serien – och kände hur pulsen slog och kroppen vibrerade.

Inte som den brukar göra när jag kört för hårt, jobbat för sent eller bara allmänt har en dålig cancerdag, utan av spänning.

Av glädje.

På planen fanns inga hudikkillar kvar, de satt i närheten av mig på läktaren och vi bytte flera gånger under matchen glada ögonkast med varandra och knöt näven i luften. ”Mina grabbar” är för gamla (helt otroligt egentligen), men för Ricoh spelar det ingen roll. De vann mot Guif och vi jublade tillsammans – Ricoh är ändå Hudiksvalls lag. Och för en kväll var en handbollsmatch en frist i vardagens skelettsmärtor där allt kom tillbaka, åren i Idrottshallen i Hudiksvall, gemenskapen, alla segrar vi tagit tillsammans och kärleken till sporten.

Jag tänkte tillbaka på den gamla tidens smärta, den där kroppen värkte av hårt spel, av ett försvarsarbete som tagit emot tjuvnyp och hårda skott, av naglar som blev blå och ramlade av, och för en sekund önskade jag mig tillbaka. Att få gå i strid med en boll, hur hård den striden än är, är lindrigare och ärligare än den fajt jag spelat de senaste två åren.

Cancern är den värsta motståndare jag har mött, den segaste och råaste. Den fulaste och mest ojusta. Just därför är det desto härligare att de få stunder när man känner segerns sötma.

När jag sitter där i handbollshallen och orkar jubla, orkar kasta armarna i luften och vråla för ett mål i rätt målbur vet jag att cancern kan fjättra min kropp med kramper och få mig att gråta vid beröring, men den kan aldrig krossa min glädje.

Så jag vinner.

Vare sig jag får leva eller dö.

 

 

Smärtan ger inte vika för ett leende

Jag lägger sakta benen på bordet framför tv:n och suckar tungt.

Kroppen strejkade.

Gala-klänningen, den i purpur, hänger kvar i garderoben. Prislappen är kvar, när den ska användas nu vet jag inte, men det i alla fall inte inom en snar framtid.

Det är svårt att acceptera att smärtorna inte vill försvinna.

Läkarbeskedet i juli, att jag slipper cellgifterna och att det ser ut som att tumören fortfarande vilar efter värsta cellgiftsknockouten, fick hjärnan att tro att allt skulle bli som vanligt direkt.

Även om det inte var ett friskhetsbesked jag fick, kändes det ändå som en seger i hjärnan. Kroppen däremot har det fortfarande tufft.

Två månader upp till ett år sa läkarna att det skulle ta innan kroppen återhämtade sig efter ett och ett halvt år strid, och jag borde veta bättre än att planera in min kalender som om jag vore frisk.

Orken finns inte där.

Smärtorna vägrar att vika undan.

I går var det första gången på två månader som jag fick på mig ett par riktiga skor, jag gifte mig till och med barfota och dansade i birkenstock på natten.

Nu är det acceptans som gäller.

Tålamod.

Att låta kroppen hämta sig trots att hjärnan ville dansa, leva, orka.

Det blev Sveriges-Estland på tv istället för Chic-galan på Berns.

Jag tröstar mig med alla underbara människor som jag träffat den senaste tiden; på alla signeringar, eller på tillställningar där jag orkat vara med en stund.

Som på Tobias Karlssons dansshow som hade premiär i veckan. Jag kom sent och gick direkt efter showen men jag fick känna glädjen i sinnet, värmen som utstrålades från scenen och människor jag mötte.

Smärtan ger inte vika för ett leende och en öm kram.

Men i hjärnan växer hoppet.

Tålamod Pam. Tålamod.

Jag ska inte dö i dag

En dans på rosor

En dans på rosor

En dans på rosor

Camilla Thulin

 

 

Jag ska inte dö i dag

Jag ska inte dö i dag

Jag ska inte dö i dag

Cancerfonden

Känslan av en alldeles egen release

Jag har gått på otaliga bokreleaser genom åren – i går var det dags för min egen.

Det var magiskt att se sin egen bok stå uppställd på ett bord inne på Hotel Birger Jarl innan klockan var slagen och folk började komma. Att veta att de kom för min boks skull.

För min skull.

Hade jag inte varit så spänd hade jag kunnat gråta där och då. Innan själva festen.

Istället fick jag en klump i halsen när Bonnier Faktas förlagschef Lina Wijk höll ett så underbart tal till mig lite senare på kvällen, och det var knappt jag kunde slutföra mitt eget tacktal.

Jag är så stolt över den här boken.

Jag är stolt över att Bonnier Fakta ville ge ut den, att den redan tagit slut på så många ställen runt om i Sverige – och jag är stolt över att så många ville komma och fira med mig i går.

För två år sedan låg jag nyopererad i hjärnan med talsvårigheter och otaliga kramper på Karolinska sjukhuset i Solna.

I går stod jag i min nyshoppade klänning från NY (Ralph Lauren) och signerade med egen bok.

”Jag ska inte dö i dag”.

Nä, så fan jag ska.

Och inte i morgon heller.

Här kommer några bilder från kvällen. På torsdag åker jag i Hudiksvall med boken och signerar på Bokia mellan kl 12-14 och sedan på kvällen den 28:e är jag i Sandviken på Selmas Bar & Café mellan kl 17-19.

Ses vi blir jag överlycklig!

Jag ska inte dö i dag

Annika, Eva, Karin och jag innan alla kommer.

Jag ska inte dö i dag

Min underbara familj.

Jag ska inte dö i dag

Ingela och Kerstin, min redaktör och förläggare på Bonnier Fakta.

Jag ska inte dö i dag

Författarna och mina fina vänner Åsa Hellberg och Susanne Boll.

Jag ska inte dö i dag

Min chef Åsa Rydgren och Niklas Sessler utvecklingschef på Bonnier.

Jag ska inte dö i dag

Mia Jorpes och Daniel Nyhlen.

Jag ska inte dö i dag

Jag och fina Bea Vestberg.

Jag ska inte dö i dag

Tillsammans med Anna Hegestrand.

Jag ska inte dö i dag

Delar utav ToppHälsa-gänget!

Jag ska inte dö i dag

Pekka Heino och Anna Liljeberg, chefredaktör för Hus och Hem.

Jag ska inte dö i dag

Agneta Ljungman och hennes Daniel.

Jag ska inte dö i dag

Patrik Yderberg och Linda Ljungblom från Springtime Travel.

Jag ska inte dö i dag

Mina underbara vänner Karin och Gustav Åström hade åkt ända från Hudiksvall för att vara med och fira!

Jag ska inte dö i dag

Vännerna Ulrika Wallén och Tessie Enros.

Jag ska inte dö i dag

SVT:s Marianne Rundström och ToppHälsas Helene Arkhem.

Jag ska inte dö i dag

Med Alexandra Charles och Ann-Britt Ryd Pettersson.

Jag ska inte dö i dag

amelias och Taras chefredaktörer Åsa Lundegård och Ann Fredlund.

Jag ska inte dö i dag

Med min bror och hans familj som kommit från Gävle. Det är på brorsans café jag signerar i Sandviken på torsdag!

Jag ska inte dö i dag

Min nyblivne man Christer Skog var förstås på plats! (Hur sur hade jag inte blivit annars? ;-))

Jag ska inte dö i dag

Johan Skog, Sofia Ljung och deras söta dotter Inez.

Jag ska inte dö i dag

TV-profilerna från SVT; Lotta, Ken och Tommy!

Jag ska inte dö i dag

Magnus från Tailor Event tillsammans med mina vänner Helena och Mats Ek Tidstrand.

Jag ska inte dö i dag

Tänk att jag fick signera till andra författare! Som här Sofie Sarenbrant och Anna Benson!

Jag ska inte dö i dag

Tillsammans med Ricohs Patrik Holmström och hans fina fru Carina.

Jag ska inte dö i dag

Med min vän författaren Pernilla Alm som har release på sin bok i morgon!

Jag ska inte dö i dag

Nästan gyllene skor fortfarande på Richard Herrey! Här med frun.

Jag ska inte dö i dag

Och så en sista bild på mig, Helena och Åsa Edlund Jönsson.

Dagen när tumören vilade

Jag vet inte var jag ska börja.

pamela andersson

Bröllopet.

En tre dagars fest för att fira livet, kärleken och alla vänner som stöttat oss under de två åren där hjärntumören regerat och styrt vår tillvaro.

Jag ville att bröllopet med Christer skulle andas allt det.

Jag ville att våra gäster skulle känna att de var lika viktiga som vi som brudpar.

Det var därför jag kom upp med idén att alla kvinnliga gäster skulle vara mina tärnor, och alla manliga gäster skulle vara Christers marsalkar.

Det var därför vi kombinerade mjölksyra och champagne, som var temat för bröllopet.

Och – utan att överdriva, jag har ju läst alla kommentarer från vännerna på fb – det blev en helt magisk helg!

Inte i mina vildaste drömmar hade jag kunnat ANA att det skulle bli så lyckat att det till och med toppade Expressens löpsedlar i både Dalarna och Hälsingland eller att det blev en notis i Italien!

Vi höll till på Hotel Villa Långbers i Tällberg och fredagskvällen började med ”Pams Veranda” (tänk tv-programmet Jills veranda) där några av Sveriges bästa musiker, Kalle Moraeus, Putte Schmidt och bröderna Jerker och Petter Brorsson var Veranda-band och där både gäster och vi själva sjöng och jammade.

På lördagen var det träning, gemensam frukost (vi var ändå 116 gäster!) och sedan tävling på Siljan med kyrkbåtsrodd.

Och sedan då vigseln utomhus i lördags.

Med Siljan som glittrade framför våra ögon, med alla marsalkar som väntade när jag (framför mina 50-talet tärnor) kom barfota i en specialdesignad Camilla Thulin-klänning (tack Camilla!) genom gräset för att möta upp min blivande man som väntade.

pamela andersson

Per-Erik Moraeus, ja, Kalles bror, gick före mig och spelade Delsbo Brudmarsch på fiol, musikalartisten Malena Laszlo och hennes sambo Tony Duberg spelade och sjöng Sarah Dawn Finers Kärleksvisan och jag grät redan innan jag sa ja.

Och sedan kom den; Perras egenskrivna Koppången under vigseln.

Det är ett speciell musikstycke för oss.

Både min och Christers pappa gick bort i vintras, och på våra fäders begravningar hade vi båda valt den fantastiska musiken som Perra skrivit.

Det högg lite i hjärtat när jag hörde de första stroferna av den igen, i ett helt annat sammanhang än i svart sorg, men det kändes så rätt.

Pappa var med mig. Han såg min brudbukett som bundits av Christers dotters Hanna, han såg min glädje och med vindens hjälp smekte han mitt hår när vår fantastiska vigselförättare Salka sabrerade en champagne med sitt svärd och gav oss var sitt glas av bubblande lycka.

Till och med tumören lämnade oss i fred.

Smärtan i kroppen låg stilla som om den gav mig en dags frist för att orka fira livet, och under kvällen blandades skratt, tårar och överraskningar.

Allt var så mycket liv, och när min 10-åriga son överraskande höll ett tal för Christer och tackade honom för att han tog hand om mig så grät 116 personer.

Jag och Christer med.

Kampen mot cancern är inte över, men för en enda helg gav den mig ett andrum som jag för evigt ska vara tacksam för.

Och för alla er därute som följer min kamp, som har lajkat på facebook, som har hälsat, grattat och skickat ord som betyder något vill jag skicka ett enormt TACK. Jag har lagrat all er kärlek i hjärtat.

pamela andersson

pamela andersson

camilla thulin

pamela andersson

pamela andersson

pamela andersson

pamela andersson

Tack för bilder från mephoto, Helen Benno, Karin Åström, mfl.