Annons

Ingen såg skräcken i mina ögon

Bilden på Facebook den 15 juli 2012.

Bilden på Facebook den 15 juli 2012.

Fem dagar har gått sedan dödsdomen och jag ser på bilden av mig själv.

Mycket hår, lockar som ännu inte skadats av strålningen utan bara var blekt av sommarsolen. Ett träningslinne som jag inte längre kommer i, jag hade inte fått i mig så mycket mat de fjorton dagarna och tappade mycket i vikt på kort tid.

Förutom min familj och bästa vänner vet fortfarande inga andra vad som har hänt. Jag har inte berättat, inte bloggat eller gått ut i tidningen än.

Jag lever i en egen bubbla av skräck och panik – men på bilden ler jag.

Jag ser in i mina ögon, zoomar bilden så mycket jag kan och ser något som ingen annan upptäcker.

Sorg. Rädsla.

Men också förvirring.

Hur ska det här sluta? Hur länge har jag kvar?

Ingen visste om cancern i min hjärna

Jag minns känslorna, men trodde aldrig att jag fyra år senare skulle sitta och se bilden av mig själv som jag lade ut på facebook med det kryptiska budskapet: ”When the going get tough, the tough gets going”.

Såklart att det syftade på beskedet jag precis fått, att jag hade en tumör i min hjärta som inte gick att operera bort. Men det kunde ju lika gärna ha syftat på vikterna på gymmet jag befann mig på.

Hur orkade jag försöka vara fyndig?

Hur orkade jag le?

Tja, det kan man undra.

Jag trodde ju att jag skulle dö, jag visste bara inte om det skulle ta några månader eller ett halvår, men jag hade hittat ett mål att hänga upp hela min tillvaro på.

Jag skulle träna.

Träna för att bygga upp styrkan både fysiskt och psykiskt och det var det enda som betydde något då. Träningen skulle ge mig en hjälpande hand när döden närmade sig, min fysiska styrka skulle skydda mitt inre och jag tränade som i trans.

I mina ögon ser jag att chocken inte riktigt släppt än, och jag minns att jag var som en robot. Körde kroppen så hårt som Christer sa att jag skulle, sedan sov jag som ett barn om natten. Trött av timmar av träning tackade jag min kropp som orkade köra 3-6 timmar om dagen, vore mig så slutkörd så att jag inte ens orkade ligga vaken och gråta.

Jag somnade på Christers arm, ibland mitt i ett samtal, bara för att gå upp nästa dag och fortsätta att bekämpa det onda.

Jag som en soldat i jakten på livet

Ett, två. Ett, två.

Soldat-Pam trampade vidare i jakten på ett liv och varje träningstimme var ett anfall mot cancern som invaderat min hjärna. Jag gick undan och bröt ihop när ingen såg. Bakom knuten på huset. Tryckte tillbaka tårarna i maskinerna.

Ett, två. Ett, två.

Inte tänka på döden, inte tänka på barnen. Tänka liv, tänka vikter, tänka hjärta, lungor och syreupptagning.

Det värker lite i hjärtat när jag ser den här bilden.

Den glada uppsynen och de rädda ögonen.

Om jag vetat den dagen på gymmet att allt jag gjorde var rätt, att den träning jag gjorde i den mentala soldatuniformen gjorde all skillnad i världen kanske jag låtit leendet nå ögonen.

Cancern har förändrat så mycket

Mitt hår är mindre i dag, allt har inte växt tillbaka. Cancern har förändrat så mycket.

Kroppen orkar inte träna lika hårt som för fyra år sedan, men jag kämpar vidare samtidigt som jag unnar mig perioder av återhämtning.

Jag är stolt över att jag orkade ta ett tidigt beslut. Jag är stolt över att det var det rätta beslutet.

Och när jag skrattar gör jag det på riktigt.

Annons

Fyra år av cancer – och tårarna som ingen ser

Pamela Andersson
Instagrambilden. Den sista innan allt var över.

Instagrambilden. Den sista innan allt var över.

”Ok. Två löparess kör nu. Kungsholmen runt. Beware.”

Så skrev jag dagen i dag för fyra år sedan till den här bilden. Klockan var 16.58 den 3 juli 2012 och det är mina skor som är blå. De rosa tillhör Åsa, en av mina bästa vänner och tjejen som jag skulle springa en mil med och som jag sedan skulle ha en rolig tjejkväll med.

Men så blev det inte.

En timme senare var allt över.

Det liv som jag levde fram till dess var borta. Inlåst i ett epileptiskt anfall orsakat av en hjärntumör som precis under joggingrundan tyckte att det var på sin plats att visa sig.

Tumören som lurat i min hjärna några år men som nu växt sig så stor att den inte längre kunde dölja sig.

Fyra år av cancer

Fyra år – och jag lever än.

Jag firar med ett glas iskall sangria, i en ny strandklänning och med barnen som spelat tennis, paddel och hoppar i poolen.

 

Fyra år av liv.

Fyra år av skräck.

Panik som kommer utan förvarning, ångesten över att allt kanske snart är över. Tårarna som bränner bakom ögonlocken i en säng bakom en stängd dörr, ”mamma måste jobba”.

Tårarna som ingen ser. Ingen märker.

Precis som det ska vara.

Fokus på det som är viktigt, svälja gråtkulan i halsen och tvinga ögonen att hålla tårarna tillbaka.

Ta en klunk sangria för att fira livet, och känner träningsvärken i kroppen.

Så länge jag orkar träna kämpar jag.

Så länge jag orkar ta ut livet i förskott slår jag tillbaka.

Fyra år.

Risken att tumören vaknar

Risken att tumören vaknar efter 5 år är fortfarande hög, högre än jag anat, högre än jag förstått. Mer än 50 procent säger läkarna, men sen då? Ett år kvar till fem, och då måste väl risken vara mindre, eller?

Så många frågor och så få svar.

Bara ett fakta: fyra år av tacksamhet för att jag fortfarande finns kvar.

Pusta ut. Andas. Leva.

Orka tränga bort rädslan, komma ut från sovrummet, låtsas ha jobbat klart och vara glad igen.

Årsdagen är snart över och då börjar ett nytt år.

Kämpa vidare, leva vidare.

Precis så.

Så länge jag tränar orkar jag kämpa emot.

Så länge jag tränar orkar jag kämpa emot.

 

Annons

Mina 12 sommarfavoriter

Pamela Andersson

Eftersom jag får så många frågor om var jag hittar mina träningskläder (och klänningar!), så har jag pusslat ihop 12 plagg som jag har i min garderob. Något enstaka finns inte i lager längre, men då har jag lagt in ett liknande plagg.

Scrolla ner och kika. Klickar du på något av plaggen kommer du direkt till en sida där du hittar all info om pris och annat, och kan också köpa direkt.

Enklare kan det inte bli!

Annons

Jag vill ha en deal med dig, cancerhelvete

Kvinnor vid vatten.

Kvinnor vid vatten.

Vattnet glittrar som ett smycke, solen smeker mina bara ben och det rimmar illa med det anfall jag precis fick.

När man ska njuta av livet och naturtavlan från terrassen ut mot havet är så vacker förväntar man ju sig att allt annat också ska vara helt perfekt.

Men sånt struntar hjärnan i.

Den lever sitt eget liv, och även om kroppen njuter av värmen i Kreta där jag befinner mig på träningsresa med ToppHälsa nu, så protesterar hjärnan mot den stress jag utsatt den för de senaste veckorna.

Resor, långa dagar med mycket jobb, få timmars sömn och allt för många bollar i luften gillar inte min hjärna längre.

Tumören däremot tycker om när kör ihop sig.

Tumören har gett mig epilepsi

Trots att den ligger stilla känns det som att den virvlar runt i alla hjärnans labyrinter och hugger till så att jag tappar ord, känner ansiktet domna bort eller bara ger mig ett sting av oro som rör sig som en orm i hela kroppen.

Den har redan gett mig epilepsi som jag medicineras för, men skakningarna känns ibland ändå i hela kroppen trots att de inte syns utåt och påverkar mig fysiskt.

För två veckor sedan kom det fantastiska beskedet att tumören fortfarande vilar, och läkaren som ringde hävdar bestämt att jag ska fortsätta att göra det jag gjort hittills.

Förutom en sak.

Lägga av att stressa för mycket och vila istället.

Men det är ju det som är så svårt!

Vila. Det som jag är mest rädd för. Att inte orka.

Att bli sjuk. Typ.

Glöm att cancern ska få styra!

”Du måste förstå att ditt liv aldrig kommer att bli detsamma” sa min läkare till mig innan operationen då de försökte att avlägsna så mycket som möjligt av tumören som ligger i talcentrum.

Jag hörde vad han sa ­– men tänkte stilla att ”glöm det”.

Fyra år senare tänker jag fortfarande samma tanke.

Glöm att jag ska ta det lugnt, glöm det där om att jag inte ska kunna allt det gjorde innan jag blev sjuk.

De senaste veckorna har varit tunga.

Kanske mest mentalt.

Jag VET att jag måste låta kroppen vila.

Jag VET att jag inte kan köra mig själv i botten.

Allt det där vet jag, men det är svårt att acceptera att hjärnan inte orkar köra i 120 knyck längre. Att den ibland vill att kroppen bara ska sitta i solen och läsa en bok, eller slappa framför tv:n utan jag sitter med mobilen i hand och svarar på jobbmail.

Jag tycker att jag har andats ut ordentligt efter det senaste beskedet, men hjärnan vill ha mera.

Den vill ha vila PÅ RIKTIGT.

Så okej, vi gör en deal: Om jag lovar att dra ner på tempot och ser hela sommaren som ett slags prov – så lovar du att fortsätta att puckla på tumören så att den inte vaknar då länge än, överens?

Bra.

Vi säger så.

Lite cykelträning räknas som vila, va?

Lite cykelträning räknas som vila, va?

Några bollar i luften måste man få ha kvar!

Några bollar i luften måste man få ha kvar!

Dagens kontor är vila i sig.

Dagens kontor är vila i sig.

Okej, vi gör en deal tumören. Jag pausar lite mera och du håller dig still, ok?

Okej, vi gör en deal tumören. Jag pausar lite mera och du håller dig still, ok?

Då så.

Då så.

 

 

 

Bilden av cancer – en hatt

Den kom upp i flödet när jag satte på telefonen på morgonen.

Ni vet det där som Facebook håller på med: ”Dina minnen på facebook” och så får man en tillbakablicks vare sig man vill eller inte från vad som hänt under just den här dagen förra året. Eller alla år man har haft Facebook och råkat posta något just då.

För mig kom den här bilden upp.

Min bok "Jag ska inte dö i dag".

Min bok ”Jag ska inte dö i dag”.

Omslaget till min bok var klar just den här dagen för två år sedan, och jag minns stoltheten jag kände.

Men också smärtan.

Kroppen hade börjat duka under av alla cellgifter just nu, det värkte och sved i varje del av kroppen och jag valde allt tunnare och mjukare kläder som inte skavde mot huden.

Hatten dolde håravfallet

Jag åt kortison och såg ut som en svullen ballong i ansiktet.

I dag tycker jag om bilden på omslaget, men första gången jag såg bilderna som den duktiga fotografen Andreas Dienert tagit grät jag floder.

De var hemska.

Nej. Inte hans bilder, de är fantastiska – men jag. Objektet.

Jag hade inte sett mig så naken innan.

Så svullen, så sårbar.

Jag ser det än i dag när jag kollar in bilden på omslaget.

Hur kortisonsvullnaden gör att jag nästan ser retuschad ut och hur jag djupt inne i blicken berättar om den avgrundsdjupa smärta som lever i min själ just då.

Hatten som dolde håravfallet på ena sidan.

Det hade ännu inte vuxit tillbaka ordentligt. Jag hade gjort om frisyren så att det inte skulle synas så mycket, och jag var så tacksam för hatten som jag älskade för att den dels var snygg och dels dolde min fläckvis kala hjässa.

Cancerskräcken sitter i tyget

Jag kan inte ha hatten längre.

Den ligger på byrån i sovrummet, och jag har tagit på mig den så många gånger men jag klarar inte av känslorna som den inger.

Skräcken sitter i tyget, ångesten i brättet och jag känner mig som i ett fängelse när jag har den på huvudet.

Minnena har bosatt sig i fodret och minner om en tid som gjorde ondare än någon kan ana.

Jag som brukade älska hattar. Som har haft mössor och hattar för varenda resa jag har gjort när jag luffade jorden runt under så många år.

I dag vill jag vara fri.

Håret, som har växt tillbaka men fortfarande är glesare på ena sidan, måste få flyga fritt. Det är ett statement för att jag fortfarande får leva.

Ytterligare en omedveten handling som jag inte förrän nu kan sätta fingret på.

Cancer fängslade hela kroppen, tog över mitt skelett och just då, för två år sedan, var det hatten som skyddade min själ. Cancern satte sig inte i huvudet – trots att det är just där den sitter.

Den tog över min hjärna, men inte mina tankar.

Nu är det tvärtom.

Inga bojor av smärta ska få komma åt mig, inga murar och inga galler ska få hindra att jag lever fullt ut.

Håret som en flagga på ditt kvinnoskepp, som Ulf Lundell så uttrycksfullt har skrivit i låten (Oh, la la) Jag vill ha dig.

Precis så vill jag ha det i dag.

Jag vill känna mig fri trots att cancern fortfarande härbärgar i min hjärna.

Hatten ska gömmas i garderoben.

Tack för påminnelsen, Facebook.

I den här boken finns jag också med, fast utan hatt. Här med Glada Hudik teaterns Pär Johansson (som också är med i boken!).

I den här boken finns jag också med, fast utan hatt. Här med Glada Hudik teaterns Pär Johansson (som också är med i boken!).

I veckan samlades vi ambassadörer för Cancerfonden. Paul Svensson, Magdalena Forsberg och jag. Leo Razzak saknas på bilden.

I veckan samlades vi ambassadörer för Cancerfonden. Paul Svensson, Magdalena Forsberg och jag. Leo Razzak saknas på bilden.

Cancerbesked var bara en mardröm – jag leder med 9-1!!

Stigen mot ett bra besked är så vacker!

Stigen mot ett bra besked är så vacker!

Jag vaknade alldeles svettig. Men det var inte på grund av värmen – det var drömmen.

För första gången sedan jag blev sjuk drömde jag i torsdags mardrömmar om att tumören spridit sig och att livet var över.

Jag drömde att jag skrek av skräck, att benen föll ihop och jag lutade mig mot en vägg för att inte ramla mot golvet.

Jag var på sjukhuset, och i drömmen förbannade jag mig själv för att jag trott att jag skulle klara av den här kampen. Att jag skulle vara ”The Chosen One”.

Hur idiotisk och självupptagen kan man bli? Varför skulle just jag få leva? Dumma, dumma flicka!

Det är egentligen konstigt att jag inte drömt det tidigare, men när det var som värst sov jag ju inte alls. När jag fick min hjärntumör för snart fyra år sedan skrek jag ut min ångest och min rädsla på kvällarna och när jag väl somnade var sömnen helt drömlös.

Jag sov som en död.

Vilket också fyllde mig med djup sorg och skräck.

Att jag somnade som en klubbad oxe på grund av träningen jag gjorde och på anspänningen av att stå mitt emellan liv och död slog mig inte förrän senare.

Dagens cancerbesked var annorlunda

Jag var nervös inför i dag.

Med mardrömmen i färskt minne har jag haft fjärilar i magen hela helgen.

Inför dagens besked kändes ju också allt så annorlunda.

Christer är på cyklande fot genom Europa och för första gången sedan alla de bra beskeden jag fått skulle han inte sitta där intill mig och hålla min hand.

För första gången hade jag mardrömmar om ett dåligt resultat – jag som så många gånger tidigare firat i förskott.

Tack Paolo för att du distraherade mina tankar.

Tack Paolo för att du distraherade mina tankar.

Jag försökte skjuta bort tankarna på vår träningsresa till Körunda och lyckades nästan. (Försök själva att träna stenhårt med Paolo Roberto och samtidigt ha tankarna på annat håll – det är omöjligt). Jag gick på två yogapass för att stilla själen och vaknade med träningsvärk i kroppen i går.

Två pass yoga stillade själen.

Två pass yoga stillade själen.

Det kändes oerhört bra.

Träningsvärk är min räddning för psyket. Den påvisar att jag gör vad jag kan. Att jag inte bara ligger där och inväntar ett besked utan att jag fightas tillbaka.

Sist läkaren lämnade över fick jag cellgifter

Jag satt i Sportpanelen i morse.

Det kändes också bra att få sitta där och babbla om sport utan en tanke på att jag snart skulle åka till Karolinska Sjukhuset och sitta där i väntrummet igen med nerverna utanför klänningen.

Men jag hann inte ens så långt.

Telefonen ringde i taxin på väg från tv-huset och när jag hörde min läkares röst stannade hjärtat.

– Pamela. Jag kan inte ta emot dig i dag, jag har fått förhinder…

Jag höll andan. Nej! Han fick inte lämna över mitt besked till en annan läkare! Sist han gjorde det gick det åt helvete! Då fick jag cellgifter och ett negativt besked att tumörfan stått emot strålningen!

– … så därför ringer jag istället. Det har gått bra. Tumören vilar fortfarande. Gå ut och njut av solen istället för att åka hit.

JAAAAAAAAAAA!!!!!

Jag minns knappt resten av resan, men jag sitter i alla fall på jobbet nu.

Helt utpumpad av lättnaden som fortfarande får min kropp att sväva lite ovanför kontorsstolen.

Solen skiner utanför mitt fönster och livet leker.

Även för mig.

9-1 i kampen mot cancern.

Tack gode gud för det.

Sportpanelen med Chris, Anna och Lennart.

Sportpanelen med Chris, Anna och Lennart.

Power by ToppHälsa stå¨r det på bilen som BMW sponsrat oss med inför Vårruset. Det tar jag till mig. Power. Här med systrarna Fiffi och Lotta på Körunda.

Power by ToppHälsa stå¨r det på bilen som BMW sponsrat oss med inför Vårruset. Det tar jag till mig. Power. Här med systrarna Fiffi och Lotta på Körunda.

Cancerkoll utan värdighet

Här sitter jag utan skor och utan värdighet.

Här sitter jag utan skor och utan värdighet.

Jag tar alltid av mig skorna sist.

Resten av plaggen hänger redan i det gamla plåtskåpet i det anvisade omklädningsbås jag fått av sköterskan.

Det är litet, kallt och trångt.

Det tunga draperiet går inte ihop och jag ser in i grannens lilla bås innan jag hänger ytterkappan på stången för att skydda lite av bådas integritet.

Utan kläder under den fula sjukhusskjortan är man inte kaxig.

Utan smink och utan värdighet sitter jag där inne och inväntar min tur.

Skorna är på.

Det enda som känns normalt.

Att behålla dem så länge som möjligt känns alltid bra, speciellt om det är lite klack på dem. Med klack kan jag fortfarande känna mig någotsånär okej. Sjukhusskjortan skulle kunna vara en vanlig skjortklänning (med dålig syn och på långt avstånd) när man har boots till.

Hjärntumören ska röntgas på detaljnivå

Som i går.

Jag tar inte av skorna förrän sköterskan kommer ut och frågar om jag är klar.

Skorna är alltid på sist.

Skorna är alltid på sist.

Först då åker de av, ställs i det gamla plåtskåpet och så börjar jag golgata-vandringen i strumplästen mot den stora röntgenmaskinen som ska syna min hjärntumör in i minsta detalj.

Utelämnad.

Sårbar.

Och med ett orosmoln i magen.

Jag vet inte om någon av er som läser det här någonsin har varit inne i en sån här jätteröntgenmaskin med huvudet fastspänt och en panikknapp i handen?

Det bullrar som om det ska gå hål i skallen på en, och jag vet att vissa får total panikångest.

Mitt knep att överleva är att fokusera på annat.

När jag sitter det på britsen bestämmer jag att jag ska sova.

En powernapp mitt på dan är lyx.

Och lyx gillar jag!

Tumme upp eller ner för cancern

Jag beställer P4 i lurarna trots att jag vet att jag knappt kommer att höra ljudet, bara bitvis mellan de olika långa serierna som röntgen tar. Sedan beställer jag dubbla täcken för att jag inte ska frysa och så låter jag mig skjutsas in i röntgenmaskinens innandöme och säger till mig själv att det är dags att lyxa sig lite.

Jag har verkligen lärt mig konsten att powervila på beställning.

Det fungerar nästan alltid, jag kallar det mitt fuck off-finger till cancern när jag däckar trots det groteska ljudnivån.

Jag märker knappt att sköterskan drar ut mig efter 15 minuter och sprutar in kontrastvätska i hjärnan via en nål i min arm innan hon låter mig skjutsas in igen.

Snark, snark i maskinen.

Superduperpowernapplyx.

Efter 30 minuter är det över.

Jag vaknar med strofen ”Hello from the other side” i huvudet och tänker att det verkligen var passande.

Sedan tar jag mitt trötta oglammiga jag tillbaka till omklädningsbåset, och blir mig själv igen.

Med skor på, och en klänning från NK.

Nu återstår bara en lång väntan på resultatet.

Tumme upp eller tumme ner för cancern.

Har jag klarat av att springa ifrån den ännu en gång?

Hello from the other side.

Hello from the other side.

Cancern är tillbaka

hjärntumörblogg

Jag har inte tid förrän den 2 maj för en ny röntgen – ändå har cancern lyckats tränga sig in i förväg.

Den är tillbaka i mitt liv. Inte för att den någonsin lämnat mig de här sista fyra åren, tumören sitter ju där den sitter – men nu kom den tillbaka med full styrka.

Jag borde inte bli förvånad, men samtidigt kom det så oväntat.

Mitt i paradiset, på ett träningsläger med ToppHälsa under en vårstark sol och med en av Europas vackraste stränder framför mig dök det otäcka cancerspöket fram och blottade sig helt fräckt.

Telefonen ringde.

Jag anade ingenting och kanske hade jag avstått att svara om jag vetat.

Men hur ska man tro att världen rasar när man själv precis borstat bort sanden från skorna och fortfarande hade solglasögonen på huvudet?

Det var cancern som ringde.

Mitt i språnget till ett träningspass.

Mitt i ett samtal med sköna resenärer och ledare.

Mitt i ett lyckligt skratt över tillvaron som kändes så fantastisk.

”Hallå?”

”Hej. Du har väl inte glömt bort mig? Så lätt kommer du inte undan”.

Cancer kommer alltid vid fel tillfälle

Återigen har vår familj drabbats av den där jävla sjukdomen som slår blint mot allt och alla.

Och visst är det konstigt att den alltid slår till när man tror att allt är bra? När man har släppt garden och äntligen vågar se framåt? När axlarna äntligen har sjunkit ner till sin normala position och framtiden ligger där som en oslipad diamant och bara väntar på att formas till något oerhört vackert.

Då hugger den till.

Sjukdomen som jag hatar mest av allt.

Skräcken när man drabbas av cancer

Under de fyra åren jag har kämpat mot min hjärntumör så har jag mött enormt många människor som genomlidit samma sak som jag.

Kanske inte samma cancerform, men ångesten, kampen och smärtorna är ofta detsamma. En av tre får cancer i Sverige i dag, men alla drabbas.

Och de där ”alla” har jag mött i vardagen, på alla våra resor och jag får dagligen mail från våra läsare som har en anhörig som drabbats.

Det kan vara nästan lika svårt att stå bredvid som att själv drabbas.

Jag skriver nästan, för det går faktiskt inte att föreställa sig skräcken som griper tag, känslan när håret faller av cellgifterna eller det inre tumult som cancern framkallar hos den drabbade.

Min man har stått bredvid mig under alla dessa år. Som en krigare alltid redo att försvarar mig, alltid där för att ta emot när jag faller.

Nu är det min tur.

Hans mamma, min svärmor, fick beskedet i går.

Fajten fortsätter inom familjen.

Cancern ska aldrig få segra.

Varför kommer cancerspöket alltid fram när det känns som bäst?

Varför kommer cancerspöket alltid fram när det känns som bäst?

Mitt i språnget till ett träningspass på stranden.

Mitt i språnget till ett träningspass på stranden.

Mitt i ett skratt.

Mitt i ett skratt.

Men fana att du ska vinna!

Men fana att du ska vinna!

Kramperna förlamar talförmågan

hjärntumörblogg

Japp, framtänderna är fejk…

När jag var 19 år förlorade jag mina framtänder i en olycka.

Jag bodde i Israel då, och jag minns än smärtan när armbågen kom flygande och landade på den yttersta spetsen av mina tänder som trycktes inåt i en sådan fart att käkbenet gick av.

Det var inte i något slagsmål.

Inte i något allmänt tumult.

Jag förlorade mina två framtänder i en virvlande dans i en skyddskammare förvandlat till ett disco.

Det var min första riktiga smäll i livet och jag var förtvivlad.

Inte kunde jag skylla på någon heller.

Man vill ju ofta skrika och skälla eller åtminstone förbanna något eller något när man drabbas av nåt oönskat.

Men händelsen var bara ren och skär otur.

Jag headbangade till det årets bästa låt samtidigt som den dansande grannen intill mig viftade med sina armar till samma toner och helt plötsligt möttes mitt huvud och hans armbåge i ett klingande krasch-boom-bang.

Det var slumpen.

Samma slump som gav mig en hjärntumör och kramper som förlamar talförmågan 28 år senare.

Jag lever med konstgjorda tänder

Således lever jag med konstgjorda tänder och en elak hjärntumör i hjärnan på grund av något som inte kan bekämpas – och för mig som vill hitta svar på allt är det en utmaning.

Att tvingas acceptera det jag inte kan förändra är tålamodsprövande och tar ibland väldigt lång tid.

Det går inte en dag utan att orden ”cancer” och ”hjärntumör” någon gång flimrar förbi i tankarna. Ofta stannar inte känslan av maktlöshet mer än en nanosekund, men det räcker för att jag måste stanna till och säga till mig själv på skarpen.

”Lägg bara energi på saker du kan påverka. Hjärntumör-fan ligger där den ligger”, säger jag till hjärnan innan jag går vidare med bestämda steg.

Jag får liksom kramper i hjärnan

Jag måste vara hård mot mig själv, annars skulle jag bryta ihop alldeles för ofta. När kramperna i hjärnan förlamar talförmågan, när migränen ger mig synbortfall, när jag blir en liten skrutt av tårar för att kroppen inte känns som vanligt.

Då måste jag vara hård.

Bita ihop. Tänka att det kunde vara värre. Att jag fortfarande lever och det ska jag fortsätta med.

Ibland misslyckas jag.

Som i helgen.

När slumpen kastade sig över lill-tjejen, satte krokben för henne och kickboarden på skateboardrampen och hon föll framstupa och förlorade sina framtänder i en krasch-boom-bang-smäll.

Precis som mamma.

Stor glugg, blod och tårar, tandakuten och skrapsår – och en aprildag hon aldrig kommer att glömma. Av helt fel anledning.

Då finns det ingen hårdhet kvar.

Mamman är en våt trasa av tankar och oro, och när ljudet till tv:n stängs av, när dörren till sängkammaren stängs och det är tyst i huset – då sitter inte mamman och biter ihop och tänker att hon ska lägga energi på rätt saker.

Då bryter mamman ihop på toaletten.

Och så får det också vara ibland.

I det som kallas livet.

hjärntumörblogg

Att försöka lägga energi på saker man kan påverka…

hjärntumörblogg

… eller att helt ge upp…

hjärntumörblogg

… det är frågan.

Därför fick jag hjärntumör och cancer

hjärntumörblogg

Jag och min hjärntumör ska ut och gå.

Får ett mail som gör ont.

Ännu en läsare som drabbats av cancer.

Jag känner axlarna sjunka ihop och jag lutar mig bakåt i kontorsstolen.

Fan också.

Denna vidriga jävla sjukdom som bara breder ut sig. Jag har de senaste åren gråtit floder över de människor i min närhet som cancern tagit.

Människor som jag mött via min blogg eller när jag har varit och föreläst för Cancerfonden.

Plötsligt bara borta.

Min bästa barndomskamrat.

Vi stöttade varandra genom röntgen, cellgifter och diffusa symptom. Vi kallade cellgifterna våra Ninjas, krigarna som skulle besegra cancercellerna. Som skulle attackera dem när de minst anade. Som skulle slåss för våra liv.

Borta.

Min bonuspappa.

Den snällaste människa jag någonsin träffat, som aldrig var arg, aldrig irriterad, som älskade mina barn lika mycket som jag själv.

Han hann inte ens få sin diagnos på papperet innan det var för sent.

Borta.

Jag sörjer dem enormt, och det kommer över mig som en känslovåg av saknad när jag öppnar mailet och läser raderna om läsaren som drabbas.

Jag håller klumpen tillbaka i halsen, orkar inte gråta på jobbet.

Blinkar bort tårarna, stänger dörren till mitt kontor, och svär för mig själv.

Fuck cancer.

Fuck. Fuck. Fuck.

Så många lever med cancer

I dag lever 300 000 personer i Sverige med en cancerdiagnos som de fått de senaste tio åren.

Jag läser det i Cancerfondens rapport om cancer som kom ut förra veckan. Där står också att år 2040 beräknas den siffran vara uppe i 630 000 personer.

Den ljusnande framtid är vår. Not.

Dags för ny röntgen av hjärntumören

Själv ska jag snart in på röntgen av min hjärntumör igen.

Den 2 maj är det dags.

Kallelsen ligger hemma på köksbordet som en slags tickande bomb. Som om jag skulle kunna glömma bort tiden när jag ska röntgas? Som om jag någonsin kan få glömma att jag har cancer?

Ha.

Jag bläddrar i rapporten från Cancerfonden. Jodå, det finns hopp också. Bakom siffrorna döljer det sig också faktorer som bättre diagnostik och bättre behandlingsmetoder som leder till en längre överlevnad. Mellan åren 2005 till 2014 minskade till exempel dödligheten i cancer från 94 till 73 per 100 000 invånare.

Fysisk aktivitet tror jag ju själv mest på.

Att röra sig 30 minuter per dag minskar risken för att drabbas av cancer, och för mig som redan är otursgumma och dagligen kämpar mot min hjärntumör är det ett sätt att känna att jag gör något. Att jag kämpar emot. Att jag inte ger mig.

30 minuter om dan minskar risken att drabbas, det vet jag sedan gammalt och jag vänder på det eftersom jag redan är drabbad.

30 minuter om dan ÖKAR chansen att jag får leva.

Det står inte i någon rapport, men jag måste tänka så. För min egen skull.

Så fick jag min hjärntumör

Cancerfonden fick en himla massa skit för sin Nej till Cancer-kampanj för en tid sedan. Många tolkade budskapet som att man får cancer genom sitt sätt att leva, och så är det naturligtvis inte. Och det menade ju inte Cancerfonden heller.

Ta mig till exempel.

Min hjärntumör beror inte på att jag gillar champagne eller pratar mycket i mobiltelefon.

Enligt läkarna beror min cancer på, håll i er nu: Slumpen.

Japp.

Andra får sju rätt på lotto genom slumpen.

Jag fick en hjärntumör.

Nu hoppas jag bara på att tombolakulan landar på mitt lyckonummer den 2 maj.

Och jag håller tummarna för dig som skickade det fina mailet också.

Känn min osynliga hand i din. Tillsammans är vi starka.

hjärntumörblogg

Jaha. Det var slumpen som gjorde att jag fick cancer. Kul liksom.

hjärntumörblogg

Jag tror stenhårt på att träning är bra för mig även om jag redan har drabbats av cancer.

hjärntumörblogg

Jag tycker om den här bilden på mig och en av mina bästa vänner Åsa innan hjärntumör, röntgen och cancer kom in i mitt liv.