Kan värmen läka sorgkanterna?

Mingel

Dagens krönika i HT:

Det är vår i luften. Påsk.

Påskkärringarna kommer snart och knackar på lägenhetsdörren och vill ha godis, så jag skriver upp det på inköpslistan när jag ändå ska åka och handla.

När jag var liten och gick runt med huckle och kvast bland grannarna i Hudiksvall brukade vi sjunga för dem som öppnade dörren och så fick vi godis efteråt.

Nu är det hemmagjorda påskvykort som gäller märker jag, inte en enda barnpåskkärring har de senaste åren tagit ton utanför min dörr.

Kanske är det ute med visor?

Eric Saade, Anton Ewalds och Sean Banan-låtar går kanske inte hand i hand med målade ansikten och hurmorsförkläden? Inte hand-i-skrevet-danser heller.

Eller vad vet jag?

Jag vet bara att det är varmt ute, att min balkong är pimpad med vårblomster och att solen skiner på fotografiet av min pappa som står i fönstret intill balkongdörren.

Tiden läker alla sår brukar man säga, men isåfall har det gått för kort tid för min pappas död känns fortfarande overklig och ljudet av hans röst klingar lika starkt som förr i mina öron. Mitt pappa-sår i hjärtat är lika öppet och blödande som i vintras, och nu hoppas jag på våren. På värmen. Kanske kan den få sorgkanterna att mjuka, att inte vara så hårda och göra så ont?

Förhoppningsvis kan årstiden göra något åt min hud också?

Den åttonde cellgiftbehandlingen har börjat kännas ordentligt i kroppen, och jag känner mig skör och öm. En kram gör ont, axlarna värker och när jag lägger min hand under nyckelbenet känns det som att något dunkar och pulserar i takt. Ont-ont-ont, sjunger det under huden.

Det är kriget som pågår där.

Cancern får på käften, tumören får inte vila en enda natt – det vet jag eftersom jag inte heller får sova. Varje gång jag vänder mig i sömnen vaknar jag av smärtorna när kroppen tvingas byta ställning och i mitt sinne ler jag.

Min smärta är din smärta tumören, och jag har bestämt mig för att vara segare än du. Uthålligare. Tåligare.

Tårarna jag gråter när det är som jävligast är inte på grund av dig.

Tårarna är för mina barn.

För livet.

Tro inte att du kan knäcka mig. Tro inte att jag kommer att ge upp. Tro inte att jag slappnar av trots att jag leder med 3-1, glöm det.

Jag ska bara lapa i mig sol och känna påskfeeling i några dagar, jag ska öppna dörren för påskkärringarna och ge dem godis, sova ut om morgnarna och jag ska anamma härvaro.

Det är vår nu.

Och värmen ska ge mig ny styrka.

Glad påsk, pappa.

 

 

Tumörens matchtröja är svart

Får ett meddelande på min wall på facebook från en kär vän, mamman till min gudson Lucas:

”Småpratar om allt möjligt vid nattning av Lucas och vi kommer in på hur vi fungerar med hjälp av hjärnan. Lucas frågar hur du mår och jag säger att du leder matchen med 3-1. Han ler och säger: ‘min gudmor är bäst – alltid sport i huvudet. Men mamma, vad har tumören för färg och nummer på matchtröjan?’”

Jag läser och ler. Svaret finns redan i mitt huvud, och jag skriver ner det direkt:

”Tumörens matchtröja är svart och han spelar i nummer 666…

Det är odjurets tal.

Djävulens.

Cancerns.

Den åttonde cellgiftsbehandlingen börjar kännas rejält i kroppen, och hela mitt inre slåss mot snubben i tröja 666.

Armén av ninjas slåss för mitt liv, och det är därför jag är så trött på kvällarna. Jag orkar ingenting just nu, jag får kämpa för varje steg.

Samtidigt vägrar jag att vika ner mig.

I helgen sprang jag till och med första gången på flera månader, visserligen helt ofrivilligt, men ändå.

Jag hade i Christers frånvaro tagit in två nya personliga tränare, min tioåriga son och hans 16-åriga kusin (man tager vad man haver!) och vi var ute och powerwalkade (sonen cyklade) i det vackra vädret när jag plötsligt insåg att jag skulle hämta dottern prick klockan 12 och då var klockan 11.52.

Pamela Andersson

8 minuter på en kilometer låter ju som ingenting för alla er som normaltränar, men för en kropp fullpumpad av en tung arme med pansarceller och en motståndare i Goliatformat är det desto kämpigare.

Men jag hann. Klockan 12 stod jag där, högröd i ansiktet av ansträngning men med ett hjärta som jublade av glädje.

Jag orkade springa. Kroppen mäktade med tempoökningen och jag kände lyckoilningar rusa genom den.

Vad gjorde det då att jag på kvällen låg däckad av trötthet i soffan när jag orkat både powerwalk och en kilometer löpning på dan!

Jag känner mig fortfarande glad och när jag nu sitter här på jobbet, redo att snart gå hem, kände jag en ilning av lycka dansa i mitt inre igen.

Steg för steg ska jag ta mark från tumören.

Sakta, men obönhörligen ska jag nöta ner min motståndare.

Det står 3–1,  jag är sårad, kroppen vrider sig av smärta på natten men jag leder och jag ska vinna.

Nummer 666 ska inte stå i vägen för din gudmor, Lucas.

Hälsa mamma det.

Mystik, hantlar och goodie-goodie!

En vecka in på cellgiftsbehandling nummer 8 och jag är fortfarande still going strong.

Känner mig enormt trött på kvällarna och stapplar i säng strax efter nio, men det är DÅ det! På dagarna är jag som en duracellkanin och yr mellan pressvisningar, sportpaneler (världens första sportpanelselfie längst ner!) och ToppHälsa-redaktionen.

Har hunnit bevista en gala också, med tillhörande maskutstyrsel. Det var årets största skönhetsgala, Swedish Beauty & Cosmetics Awards, med klädsel smoking så det var bara att inhandla en ny klänning (Malene Birger, svart med blingbling) och en venetiansk mask. Galan var på Nordiska museet och gick i mystikens tecken, som även syntes direkt när man anlände och möttes av det här:

Swedish Beauty & Cosmetic Awards

 

Wow, va?!

God mat, mycket vin som jag inte kunde dricka pga av cellgifterna, en enorm goodiebag och en massa skratt var i alla fall resultatet av kvällen och när jag åkte hem insåg jag att man behöver sånt här ibland.

Som Magdalena Graaf säger i vårt nya nummer (ute nu, det är ett superfint nummer!) om sin egen 5:2-metod: ”att vara nöjd med fem skitdagar bara man får två bra” är så sant!

Glammet (glitter, gala och fina klänningar) får väga upp dammet (skelettvärk, cellgifter och i-säng-klockan-nio) trots att det var svårt att äta med masken så vi (jag och ToppHälsas redchef Helene) fick avmaska oss på slutet! Hahaha!

Swedish Beauty & Cosmetics Awards

Swedish Beauty & Cosmetic Awards

I veckan är det mycket pressvisningar, själv föll jag pladask för det här:

hantlar

Vet ni vad det är? Nya fina hantlar förstås! Visst ser de ut som en prydnadssak? De är från märket abilica.

Tänkte också skämma bort er alla. Ni som läser min blogg är världens bästa läsare och därför bjussar jag på ToppHälsas bästa prenerbjudande. Fyra nummer och en massa goodie-goodie (värt 910 kr) att använda till de bra dagarna! Klicka på länken och ”tjäna pengar”. ;-)

http://kampanj.bonniertidskrifter.se/Topphalsa/eCommerce/april14/?utm_source=ecommerce&utm_medium=ecom&utm_campaign=KRO

Tack för att ni finns!

abilica

Sportpanelen

Kvällens middag: Falukorv och cellgifter

Äntligen vänder det.

Kroppens värden har klättrat över den nedre gränsen och i skrivande stund har jag påbörjat den åttonde cellgiftsbehandlingen.

Jag har fastat i en timme, tagit en första tablett och satt klockan på ringning för att jag inte ska missa att ta illamåendetabletterna innan cellgifterna ska ner om ytterligare en och en halv timme.

Läcker tisdagsmiddag, va? Falukorv och makaroner (barnen fick bestämma) och så en cellgiftslur till dessert,.

Men jag klagar inte.

Nyligen hemkommen från ToppHälsas träningsresa till Turkiet är jag fylld av energi och lycklig över att ha fått möta så många underbara människor!

Jag orkade till och med träna stavgång en till två gånger om dan, och så klämde jag in ett danspass med underbara Annika Sjöö.

Dessutom föreläste jag för första gången under våra träningsresor. Jag har undvikit det tidigare eftersom jag tyckt att det varit för nära, man lär ju känna varandra ganska väl när man tränar och umgås tillsammans, men någon gång skulle ju vara den första.

Och wow – vilken mottagande jag fick av alla dessa fantastiska människor! Stående ovationer som fick mig att gråta. Tack tack tack!

Så, ja, jag har tankat energi så det förslår, så jag blev inte förvånad över att värdena hade gått upp. Det var omöjligt för dem att vara så låga med så mycket energi i luften omkring mig!

Dessutom hann jag med en 50-årsfest på lördagkväll efter hemkomsten också. Handbollslandslagets förbundskapten Staffan Olsson fyllde jämt, och bjöd på en fantastisk tillställning med musik och frågesport där vi var indelade i lag baserat på vilken position vi hade spelat på handbollsplanen (jag var med i mitt9:a-teamet med bland andra Lars Winnerbäck, Magnus Andersson, Jan Wifstrand och Christer – och ja, vi hade samma poäng som de som vann men blev ändå dömd till trea, fråga mig inte varför).

Bjuder på lite bilder här nedan från både Turkiet och festen.

Nu ska jag cellgifta mig igen.

Kram till er alla!

Träningsresor ToppHälsa

Träningsresor ToppHälsa

Träningsresor ToppHälsa

Träningsresor ToppHälsa

Träningsresor ToppHälsa

Träningsresor ToppHälsa

Träningsresor ToppHälsa

Straffan 50

Straffan 50

Straffan 50

Straffan 50

Straffan 50

Två steg framåt, ett steg tillbaks

 

Pamelas blogg

En vecka senare och jag är fortfarande så överväldigad av alla fantastiska människor som hejat och peppat mitt härliga besked förra veckan.

Tumören viker ner sig – och jag kan fortfarande knappt tro att det är sant.

Jag väntar fortfarande på att få gå på min åttonde cellgiftsbehandling, kroppens värden är inte över den nedre gränsen än, men under tiden försöker jag vårda den så gott jag kan.

Med träning.

Jag befinner mig på ToppHälsas träningsresa i Turkiet och varje dag börjar med stavgång på stranden. Att höra vågornas brus och känna att kroppen sakta men säkert blir starkare är en känsla som fyller mig med hopp.

I tankarna har jag alla era kommentarer här på bloggen och jag skickar en särskilt stor kram till den anonyma läsare som budade den här underbara buketten till mig och som jag kunde njuta av några dagar innan jag åkte.

TACK DU SPECIELLA MEDMÄNNISKA!! Jag blev oerhört glad och den generösa gesten bär jag med mig i hjärtat när jag går här på stranden och samlar styrka.

Vintern har tagit hårt på konditionen, jag kämpar för att hänga med, men i dag tyckte jag det släppte lite grann – och man får vara glad för varje framsteg!

Och i morse när jag vaknade med en vagel i ögat och ett flammande ansikte på grund av kortison-biverkningar (jag ser ut som en prickig korv) kändes det åtminstone skönt att kroppen svarade på träningen!

Två steg framåt, ett steg tillbaks.

Snart är jag redo att kriga vidare.

Pamela Andersson

Tumören viker ner sig!

Champagne

Jag skakar, fryser och tårarna rinner. För en halvtimme sedan kom jag hem från KS och det är först nu som jag verkligen förstår vad som hänt.

Tumören viker ner sig.

Cancern febrar och skakar lika mycket som jag – men av en helt annan anledning.

Där jag gråter glädjetårar flämtar den av syrebrist.

Jag tog ledning med 3-1.

JAG LEDER!!!

Aktiviteten i tumören har sjunkit med 50 procent, och när min neurolog visade mig röntgenbilderna på hjärnan och tumören för ett år sedan och förra veckans var det stor skillnad på bilderna.

Jag kände hjärtat ta ett skutt.

Benmärgen är fortfarande för dålig, blodplättarna orkar ingenting, men de röda blodkroppar har förökat sig och hb-värdet stiger stadigt. Jag får vänta ytterligare en vecka på min åttonde cellgiftsbehandling men väntan känns inte alls jobbig längre.

Inget, när jag tänker efter, känns jobbigt längre!

Visst, det kan fortfarande hända mycket – eller också gör det inte det!

Och jag väljer att tro på det senare.

Tack alla som står omkring mig och ger mig styrka när jag blir en skrutt, tack alla som peppar, kommenterar, gillar och skickar kramar. I kväll när jag ska skåla i champagne ska jag skåla för er också.

När sambon och jag lämnade KS med tårarna rinnande nedför kinderna snöade det för fullt.

Jag tittade på Christer och log.

”Vårt underlag”.

3-1 på snö – det klarar du aldrig av att ta igen, tumören!

TJOHO!!!!

Tårarna avslöjad av min sjuåring

Det är alltid någon som avslöjar en.

De senaste veckorna har smärtorna i min kropp bara ökat. Jag försöker intala mig själv att om jag mår dåligt måste ju tumören i min hjärna må ännu sämre, men flera gånger under den här tiden har tålamodet brustit.

Sanningen är att jag är så jävla less på att ha cancer!

Så grymt trött på att vara infektionskänslig, att inte orka det jag brukar, att vara yr i skallen och ha dåligt balanssinne på grund av operationen i hjärnan, att ständigt leva med döden i hasorna.

Förra veckan ställdes den tredje cellgiftsbehandlingen i rad in på grund av att kroppen och benmärgen har vinkat vit flagg, de orkar inte kriga mera just nu, och i dag är det meningen att jag ska göra ett nytt försök som ingen tror på. Inte jag, inte sjuksköterskan, inte neurologen.

”Superwoman” kallade neurologen mig sist, och det gjorde mig glad. Jag vill vara stark, jag vill orka mest av alla. Finns det någon tävling som går ut på att vara bästa på att ha cancer så vill jag vinna den med, så tävlingsmänniska jag är.

Men jag är ingen supermamma just nu.

Ingen vinnare.

Jag är avslöjad som en liten skrutt av min egen sjuåriga dotter, även om hon inte sagt något till mig.

Barnen sov över hos sonens gudföräldrar i helgen, och dottern som älskar djur var ensam med familjens katt och kom senare ut till Johns gudmor Anna-Karin med ett klösmärke på kinden.

”Oj, löste katten dig?” frågade Anna-Karin.

”Ja, men det var inte med flit. Han bara råkade” sa min duktiga sjuåring.

”Gjorde det ont?”

”Nej” svarade min dotter, tänkte sedan efter lite och erkände:

”Lite. Jag grät lite i min ensamhet”.

Lång tystnad. Sedan kom en ny bekännelse:

”Det gör mamma också…”

Jag som trodde att barnen inte märkte när jag smög iväg med tårar i ögonen, att jag var en grym skådespelerska som kunde maskera både fysik och psykisk smärta genom att låsa in på mig toaletten eller gå ut med soporna.

Avslöjad. Ertappad.

Så okej då: jag är rädd just nu. Gråter-i-min-ensamhet-rädd.

På onsdag (på min mammas födelsedag, vad är det med KS och födelsedagar?) får jag besked från min röntgen förra veckan, det är nu matchresultatet ska tillkännages.

Vem leder, jag eller tumören?

 

 

 

Boostar sinnet inför nytt besked

Går till helg med ytterligare en inställd cellgiftsbehandling.

Kroppen har verkligen fått slita ont de senaste veckorna.

Tre veckor i rad, längre än nånsin tidigare, har den fått kämpa mot smärtorna, tröttheten och den ökade ljudkänsligheten.

Nästa behandling är planerad till måndag, men min neurolog ringde i veckan och förvarnade att de inte tror att kroppen kommer att palla då heller.

Förlåt språket, men jävla skit.

Benmärgen är utslagen, och de röda blodkropparna flämtar av utmattning. De är för få för att orka med flera cellgifter och just nu kämpar både psyket och kroppen för att ge benmärgen hopp.

Kalle Moraeus

Jag har boostat sinnet med premiärteater (Kalle Moraeus show på Intiman), frukost på Sturebadet med fantastiska Olivera och så värsta skrattdagen på jobbet i dag där jag flera gånger har vikit mig dubbel av skratt mina galna kollegor.

Sturebadet

Men framför allt har alla lyckönskningar på facebook och presenter från kända och okända på min födelsedag i torsdags betytt så mycket för psyket! Herregud, jag riktigt känner hur alla hälsningar, hejarop och styrkekramar via nätet kväver tumören med sin kraft samtidigt som jag läser dem.

Rosor

På min födelsedag låg jag där på röntgenbritsen igen, jag bad om två filtar eftersom det alltid är så kallt där, men sedan somnade jag trots det öronbedövande ljudet – dunk-dunk-dunk – som kom från maskinen.

Det var som att kroppen inte orkade längre, och trots oväsendet tog den chansen till total vila – och tametusan hjälpte det inte!

Med allt pepp i sinnet och en timmes extra sömn i kroppen så gick jag ut från KS med rakare rygg. Skelettvärken kändes mindre, och trots att jag inte vet det än tror jag att benmärgen har fått den hjälp den behövde.

Vi är på gång igen, livet!

Åtminstone är det så jag tänker se på det tills jag får beskedet om det står till i tumörmatchen nästa vecka.

På onsdag den 19 mars får jag nämligen svar (på min mammas födelsedag, vad är det med tumöraktivitet och födelsedagar egentligen? Är det för att man aldrig ska glömma dem?) och fram till dess tänker jag leva på energin från alla som hört av sig.

Jag ska vara tjuren Ferdinand och bara sitta och lukta på mina blommor – tack alla för att ni finns där ute!

Sturebadet

På samma lista som Kalla!

Årets Kvinnor 2013

Vaknade på Internationella Kvinnodagen och läser att jag blivit utsedd till en av Årets Kvinnor under 2013 av tidningen Expressen.

Plats 38. Precis bakom Gudrun Schyman på plats 37 men framför storheter som Agneta Fältskog, ärkebiskopen Antje Jackelén, fotbollsproffset Lotta Schelin, Camilla Läckberg och programledaren Camilla Kvartoft! Jag blev alldeles varm i bröstet av glädje.

Charlotte Kalla toppade listan, men tänk att jag var med på samma lista som hon!

Jag har varit glad för det hela dan, speciellt värmde nomineringstexten där det stod att jag var en glädjespridare som med min kommande bok (”Jag ska inte dö i dag”, kommer på Bonnier Fakta i augusti) och den här bloggen peppar tusentals människor runt om i Sverige att orka leva med cancer.

Tack tack tack, Expressen och juryn!

Sitter för övrigt och skriver på boken nästan varje dag nu samtidigt som jag inväntar min åttonde cellgiftsbehandling.

Två veckor i rad har den skjutits upp på grund av mina dåliga värden, men jag hoppas att min kontaktsjuksköterska ska ge klartecken på måndag.

Sedan är det dags för ett besked.

13 mars ska jag röntgas och därefter kommer matchresultatet Pam vs tumören.

Snälla låt det gå som en dans! En sån där härlig dans som jag såg Benjamin Wahlgren gjorde när jag följde Let’s Dance live i går kväll!

Jag och Christer var på plats för att heja fram ToppHälsas bloggare Emma Igelström. Hon gjorde vad hon kunde, gav järnet och hade klänningens snyggaste klänning, men tyvärr blev det respass ändå.

Let's Dance

På raden framför oss satt gamla OS-guldmedaljören i kanot, Susanne Gunnarsson (här nedan) och jag sprang också på både Kristin Kaspersen, Lotta Engberg och min gamla kollega Pär Jonasson.

susanne gunnarsson

En rolig kväll som följdes av den här egoboostade morgonen.

Vågar jag hoppas på flera roliga besked den kommande veckan?

Vi säger så va, livet?

Let's Dance

Var god dröj: återhämtning pågår

Så var vi där igen. Tålamod. Alltid detta tålamod.

Ibland känns det som att mitt liv det senaste ett och ett halvt åren, varit som en enda lång väntan.

Var god dröj: strålning pågår.

Var god dröj: cellgiftsbehandling pågår.

Var god dröj: Kroppsåterhämtning pågår.

Efter en hemsk helg med smärtor, känningar av epilepsi, och trötthet var det bara väntat att värdena skulle vara dåliga även den här veckan, och återigen ställdes den åttonde cellgiftsbehandling in.

Det är blodplättarna i kroppen som sviker och benmärgen sackar efter. Man kan säga att de inte riktigt håller mitt tempo.

Oerhört frustrerande!

Så vad gör man då i väntan på att kroppen ska orka igen?

Tja, en 50-årsfest i Hudiksvall är ju aldrig fel? (En av mina bästa vänner, Karin i röd klänning, fyllde jämnt.)

50-årsfest

En sportpanel som start på veckan piggar alltid upp!

Sportpanelen

En tågresa med skidsändning på paddan och trevlig sällskap i form av Åke Unger och Niklas Wikegård på andra sidan gången var trevligt.

Wikegård

Och lite stjärnglans i form av Elena Paparizou får säkert upp blodvärdena en aning.

Elena

Men den bästa boosten av allt – kärlek – fick jag när sonen fyllde tio år i tisdags och mammakramarna avlöste varandra.

Lux dag för dag

Nästa vecka gör jag ett nytt försök med cellgifterna, och den 13 mars är det magnetröntgendags.

Var god dröj: Tålamodsövningar pågår.