Annons

Klarar jag verkligen det här testet?

Våga, våga inte, våga, våga inte...

Våga, våga inte, våga, våga inte…

Ända sedan kirurgerna var inne i min hjärna och försökte ta bort så mycket de kunde av min tumör har jag haft problem med balansen.

Jag har fått lägga alla mina högklackade dyrgripar åt sidan, och i fem år har jag nu vandrat runt i fotriktiga skor – förutom under den period när skelettvärken var som värst och jag inte kunde ha skor alls.

Jag vågar inte cykla med cykelskor eftersom jag hela tiden känner att jag måste kunna sätta ner foten om något oförutsett händer och jag är livrädd att sitta fast och göra en Agneta Sjödin.

Det är svårt att gå nedför i trappor, det är som att jag blir yr och jag tänker hela tiden att ”nu ramlar jag, nu ramlar jag…”

Ett billigt pris för att få leva

Det är jädrigt irriterande att behöva hålla i sig i allt och alla hela tiden – samtidigt är det ett billigt pris att betala för att få leva.

Ett riktigt rea-pris skulle man kunna säga.

Gratis, rent utav.

Och dessutom tror jag att jag kanske skulle kunna öva upp balansen om jag bara gav mig den på att göra det. Eller åtminstone skulle jag kunna träna upp modet att våga TROTS balansen, och det skulle ju egentligen räcka långt det med.

Den här övningen har jag till exempel börjat med sedan två veckor tillbaka på mina träningspass med D-flex (David Seisay):

Få se nu om jag klarar av det här...

Få se nu om jag klarar av det här…

Att göra knäböj på en balansplatta/boll.

Bilden ljuger lite, jag försöker vara duktig inför kameran. Jag fuskar egentligen med att ha en lång pinne som stöd för att kunna gå ner i benböj, men jag övar på att inte hålla i den så hårt utan bara låta den vila i min hand.

Jag ska väl ärligt erkänna att jag inte känner någon större skillnad på de här två veckorna, inte fysiskt ­ – men psykiskt är det ett wow!

Att bara våga göra något som man vet att man är dålig på är en sådan boost för självförtroendet! Jag växer för varje gång jag klarar av att göra en benböj utan att ramla ner på golvet!

Sen att stilen inte är den mest proffsiga bjuder jag på.

Alla borde våga mera!

Jag tror överhuvudtaget att vi alla borde göra flera saker som vi är dåliga på. Allt går inte att träna upp, allt blir inte en succé bara för att du vägrar att ge upp – men hjärnan tackar dig för att du försöker. Hjärnan behöver nya utmaningar, den vill testa gränser. Stora som små.

En balansplatta är en väldigt liten utmaning förstås, men det är ändå ett steg framåt i min plan att kunna förbättra det som tumören stökade till i hjärnan.

Och jag har en hel garderob högklackade skäl att kämpa för.

Vingligt – men jag vågar!

Vingligt – men jag vågar!

Annons

En kobraorm har ingen chans mot cancern

Boaormen låg bara några meter framför mig.

Kobraormen låg bara några meter framför mig.

Den thailändska värmen är som en het vägg framför mig och enda chansen att få svalka är att pressa kroppen framåt så att vinden kyler ner den. Jag sitter på en racercykel på en liten landsväg och långt där framme ser jag skugga i form av en vacker allé.

Jag trampar mig fram till en gummiplantage där träden på båda sidorna av vägen formar ett skydd mot solen, och jag njuter av den välkomnande skuggan och ljudet av cykelns växlar som låter lite svagt när jag trycker in ett lättare motstånd.

Kroppen blir starkare för varje dag.

Varje tramptag letar sig in i min hjärna och peppar den så att jag hör orden som ett mantra i skallen: ”Lite till orkar du, lite till orkar du, lite till…”

Jag behöver höra det. Behöver känna att kroppen svarar och att psyket får positiv feedback.

Trots allt som hänt, att min hjärntumör är mirakulöst borta, finns skräcken fortfarande kvar i cellerna. Varje gång något oväntat händer: jag får ont i huvudet eller känner mig lite yr eller vad som helst som inte är som vanligt – så reagerar psyket med panik.

Tankarna kommer hur mycket jag än försöker pressa dem tillbaka.

”Något är fel!” skriker hjärnan och sänder ångestsignaler ut till kroppen som svarar med en stigande puls, en oroskänsla i magen och en flackande blick. Mitt förnuft står där som en slags trafikpolis i hjärnan och försöker få alla signaler att liksom rätta sig i ledet, men nervcellerna är så hispiga att det nästan är omöjligt att göra sig hörd.

Det blev 24 mil under veckan! Så stolt över det!

Det blev 24 mil under veckan! Så stolt över det!

Det är där träningen kommer in.

Cykelturer som den jag kört den senaste veckan i Thailand. (Det blev 24 mil totalt).

När kroppen pressar sig får hjärnan svårt att tänka på annat än att bara förmå benen att röra på sig, och helt plötsligt finns det utrymme i knoppen för andra tankar än det värsta som kan hända. Att en ny tumör kommer där den andra just har försvunnit.

Hjärnan kan inte ta in det under skuggan av gummiträd.

Istället registrerar den lekande barn, en hund som ligger vid vägkanten och dåsar, ett hål i vägen som jag måste se upp för – en kobraorm (!) som ringlar sig precis där jag cyklar och som får mig att tvärbromsa.

Jag hinner tänka att det är konstigt att jag inte är rädd för den långa ormen, innan den slingrar i väg och blir helt osynlig under de långa palmbladen som ligger vid vägrenen. Sedan förstår jag.

Det är tumören som spökar.

Rädslan för sånt som jag var rädd för innan; ormar, spindlar, mörker och getingar har krympt och blivit till en obehaglig känsla mera än något jag skriker högt för.

Har man en gång drabbats av cancer är ett getingstick inte hela världen.

Inte heller en ringlande kobra på tre meters avstånd.

Hjärnan vet att sortera, och med vetskapen att den blir klartänkt när jag tränar kroppen fortsätter jag förbi buskaget utan rädsla.

En tanke fladdrar till.

Så här vill jag alltid känna mig: orädd och stark.

Och helt, helt tumörfri.

Just så här vill jag känna mig. Stark och orädd. Här med Josefin Lillhage och Freddie Nyholm.

Just så här vill jag känna mig. Stark och orädd. Här med Josefin Lillhage och Freddie Nyholm.

Jag cyklade alla dagar utom en. Här med ToppHälsa-resenärerna Patrick och Mikaela.

Jag cyklade alla dagar utom en. Här med ToppHälsa-resenärerna Patrick och Mikaela.

Annons

När den psykiska tröttheten äntligen viker undan

Nu är det slutvilat på allvar.

Nu är det slutvilat på allvar.

Efter mitt mirakulösa besked har det varit svårt att komma tillbaka till vardagen. Jag har haft svårt att landa, och om jag ska vara ärlig svårt att riktigt förstå allt som hänt.

Att tumören är borta – men att jag inte är frisk.

Att jag har två svarta hål i hjärnan – där det eventuellt kan dyka upp en ny tumör. Eller inte.

Jag har varit så psykiskt trött

Mitt fokus som så länge varit inriktat på att besegra tumören virrar omkring och kan inte hitta tillbaka till vägen som stakades ut redan för fyra och ett halvt år sedan.

Jag har tillåtit mig själv att vila och inte försökt att stressa fram en ny plan, och av kroppens signaler har jag förstått att jag gjort rätt.

Jag har varit så trött, så trött.

Inte bara fysiskt, men kanske ännu mera psykiskt.

Terrorhotet är borta, döden har backat undan men det är som att hjärnan inte orkat ta till sig det än. Den har legat och slickat sina sår i flera veckor, skör och sårbar mitt i det fantastiska och bara då och då orkat ta sig an nya utmaningar.

Det har varit tålamodskrävande och jag försökt att njuta av annat under tiden som jag väntat på att hjärnans långa utandning ska bli till ett nytt, starkt, energirikt andetag.

Åkt lite skidor, tränat på gymmet. Tagit tid för annat än att bekämpa en cancertumör.

Jag har hittat kompassen igen

Det är svårt att komma tillbaka när man vilat för länge, latheten kommer smygande och blir man bekväm är det kört.

I alla fall för mig.

Så nu är det färdigåterhämtat. No more vila. No more pusta ut.

Fokuset har återigen hittat kompassen och jag och kroppen står i startställning.

Jag och maken på plats inför startskottet av Fas 2 mot cancer.

Jag och maken på plats inför startskottet av Fas 2 mot cancer.

Fas två i fajten mot cancer ska inledas här i Thailand, där jag landade i dag. O M det värsta skulle inträffa och jag får ett bakslag med en ny tumör så ska jag vara bättre förberedd den här gången. Startskottet går och jag kickstartar med en nio dagar lång träningsperiod. Minst två-tre pass om dan ska det bli tillsammans med ToppHälsas läsare som snart kommer ner och kör här med mig på Thanyapuras enorma träningsanläggning på Phuket.

En lång vila kräver en kickstart – det har jag lärt mig med åren. Jag vet ju hur snabbt det kan gå om man bara ger sig den på att lyckas.

De första tre dagarna är tuffa, träningsvärken biter i musklerna, det känns tungt att inte orka – men belöningen kommer snabbt. Efter bara några dagar börjar kroppen svara och det är en känsla värd att slita ont för.

Nu kör vi!

Fjolårets ledarstab.

Fjolårets ledarstab.

Vårt hotellrum från andra sidan poolen.

Vårt hotellrum från andra sidan poolen.

Annons

Beviset för att det finns hopp för oss alla!

Noll tumör! Tummen upp!

Noll tumör! Tummen upp!

Jag var egentligen inte nervös.

Jag var fortfarande fylld av glädjeendorfiner efter att ha tagit emot priset som Årets Hälsohjälte 2017 på en scen i Stockholm i går, och oron gick liksom inte in i huvudet.

Glädjen, stoltheten och tacksamheten över att bli framröstad stoppade alla mörka orosmoln som ville vända och vrida på cancertumörsbeskedet.

Tankarna på riskprocenten att en ny tumör skulle dyka upp försökte sippra förbi glädjekön i hjärnan, men stoltheten agerade benhård dörrvakt och oron fick vända om.

För första gången satt jag inte där i väntrummet på Neuromottagningen och letade efter läkaren för att se hur hans ansiktsuttryck såg ut innan han såg mig. Om han såg bister, trött eller lite ledsen ut för att han måste ge ett jobbigt besked eller om det där lilla leendet i mungiporna betydde nåt bra.

Han stod där bara, hux flux, och det var Christer som fick knuffa lite på mig för att jag skulle upptäcka honom.

Cancerbeskedet svart på vitt

Sedan fick jag svart på vitt.

Jag hade inte missförstått något i glädjechocken före jul.

Det var ingen dröm.

Allt var sant och beviset finns här.

Bara två svarta hål kvar!

Bara två svarta hål kvar!

Ingen tumör kvar.

Ingen vet var den har tagit vägen, den har liksom förintat sig själv och jag fick rysningar i hela kroppen när jag tittade på den nya bilden.

”Kan man säga att jag är fri från cancern, eller vad säger man?” frågade jag lite fundersamt.

”Man kan säga att tumören är borta, inget mera”, kom svaret bestämt.

Och det räcker för mig.

Jag ska skåla för hoppet

Tack vare cellgifter, strålning och träning har jag fått mitt liv tillbaka, och när jag lämnade sjukhuset tillsammans med maken bestämde vi oss för en champagne-middag ikväll.

Inte bara för att det är Alla Hjärtans Dag – vi ska skåla för Livet.

För att jag får leva vidare.

För att jag har två svarta hål i huvudet istället för en elak tumör.

För priset jag fick och som jag är så oerhört stolt (nästan lite mallig!) för.

Och samtidigt ska jag skåla för att det finns hopp för oss alla.

Forskningen går hela tiden framåt och orkar man maxa träningen med cellgifterna får man en kombination av det bästa man kan ge sin kropp.

Och det värsta som cancern kan tänka sig.

Se det som Bamses dunderhonung.

En dos om dagen – för livet.

Skål för det!

Lite dunderhonung på lunchen i form av träning med D-Flex!

Lite dunderhonung på lunchen i form av träning med D-Flex!

Måndagens fantastiska pris som Årets Hälsohjälte 2017!

Måndagens fantastiska pris som Årets Hälsohjälte 2017!

Alla pristagare och presentatörer på galan som anordnades av 1,6miljonerklubben.

Alla pristagare och presentatörer på galan som anordnades av 1,6miljonerklubben.

Stjärnadvokaten Elisabeth Massi Fritz delade ut priset till mig. Foto: Cawa Media

Stjärnadvokaten Elisabeth Massi Fritz delade ut priset till mig. Foto: Cawa Media

Matchen är slut – och cancern vann

Tillbaka på KS, men i dag var tankarna hos min vän.

Tillbaka på KS, men i dag var tankarna hos min vän.

Hon begravs i morgon. Min vän som kämpade så tappert.

Jag hann träffa henne på sjukhuset under julen, men allt gick så snabbt.

Det är bara åtta månader sedan hon hörde av sig och berättade. Min gamla handbollstjej.

Hon som växt upp och fått barn och ett litet barnbarn och som jag hjälpte under några år som handbollstränare i Hudiksvall.

Hon var målvakt.

Orädd mellan stolparna – lika orädd som i övriga livet.

Men mod räcker inte till mot en motståndare som inte skonar någon. Cancern gör ingen skillnad.

Barn. Kvinnor och män. Cancern tar många fångar – och vi får alla olika domar.

Det finns ingen rättvisa i den här domstolen. Det är ett chokladhjul där godisbitarna är få och slumpen bestämmer vilka som får leva – och vilka som ska dö.

Jag vet inte om hon visste att det var jag där på sjukhuset den sista gången vi sågs, men jag vill gärna tro det. Hon öppnade ögonen, pratade lite tyst, men nickade mest åt det jag sa och berättade när jag satt där och höll hennes hand i ett slags försök att trösta och lindra smärtan.

Hjärtat kändes så tungt när jag fyllde det invärtes med tårarna som jag inte ville att hon skulle se.

Hon sov när jag gick därifrån, och jag var glad för det. Glad för att hon inte kunde se att mina ben vek sig, att hon missade när ljuset slocknade i mina ögon och byttes mot ett svart mörker som doftade av ångest och förtvivlan.

Jag hade inget försvar mot cancern

Vi peppade varandra i kampen mot hjärntumörerna som hade bäddat in sig i våra huvuden. Tänk att vi både skulle drabbas? Två i samma handbollslag? Vad var oddsen, typ?

Men där jag hade coachat henne under handbollstiden var jag helt handfallen när den aggressiva tumören gick till attack. Jag hade inget försvar att skydda henne med, ingen kombination som kunde slå tillbaka. Jag kunde bara sitta där på bänken och se en motståndare från helvetet dundra in boll efter boll i en match som aldrig tog slut. I en kamp som aldrig kunde vinnas.

Du fick stå ensam i målet till slut, Johanna. Jag och dina medspelare var hjälplösa.

Vi stod där på bänken med sorg och förtvivlan i våra hjärtan, vi skrek att vi aldrig skulle sluta hoppas, att vi skulle kämpa med dig – men vi hade ingen chans och cancern vann.

Jag tror att du vet att tumören är borta

Jag tänkte på dig i dag Johanna, när jag stod i den lilla omklädningsskrubben på KS och bytte om till en vit sjukhusskjorta för att återigen läggas på röntgenbordet för en ny kontroll. Läkarma ska hålla koll på att ingen ny tumör dyker upp i min hjärna, så var sjätte månad ska jag in och röntgas.

Ljuset. Jag vet att du ser min kamp för oss båda och alla andra.

Ljuset. Jag vet att du ser min kamp för oss båda och alla andra.

Det kom en ljusstråle genom en springa i draperiet, och jag vet att det var du som kom för att förvissa dig om att allt skulle gå bra. Jag hann aldrig berätta för dig att min tumör har försvunnit, men jag tror att du vet det ändå.

Och du vet också att jag ska kämpa vidare här nere.

För oss båda och för alla som drabbas.

Vila i frid, min vän.

Vägen ut går genom täta kontroller.

Vägen ut går genom täta kontroller.

Kampen mot cancern fortsätter

Jag och min fantastiska läkare på KS. Jag har haft tur.

Jag och min fantastiska läkare på KS. Jag har haft tur.

Det blev en tidig morgon i SVT-soffan i morse när jag pratade cancervård med vår folkhälsominister Gabriel Wikström redan kl 06.50.

Eller soffa och soffa förresten, jag satt på en hög stol för ovanlighetens skull i dag.

Och sportsnacket sparar jag till på måndag – nu var det lika-för-alla-snack som gällde.

Jag får enormt mycket mail om just den frågan: är jag nöjd med hur jag har blivit behandlad av sjukvården? Och jag har ett kort och konsist svar på det: JA.

Jag är extremt nöjd med allt jag har fått av mina läkare och sköterskor på Karolinska Sjukhuset i Solna, men jag är också medveten om att jag har haft tur.

Tur att bo i en storstad där jag har haft nära till sjukhuset, och snabbt fått hjälp till både tider och vård. Jag har haft samma läkarteam under mina 4,5 år med tumören och jag har känt mig trygg i vetskapen om att mina läkare på KS klassas som världsledande när det kommer till hjärntumörer.

Inte lika bra cancervård för alla

Men jag får ständigt andra rapporter om hur det ser ut ute i landet.

På insta messar Åsa och berättar om hur hon tvingades flytta 35 mil för att få den vård hon behöver. Hennes berättelse från en inlandskommun där äldre tvingas åka 80 mil för ett besök på 30 minuter hos en läkare är skrämmande.

Vi tar för givet att svensk sjukvård ska vara lika för alla – men tyvärr är det inte så. Det här är en viktig fråga att ta upp för Gabriel Wikström och regeringen, sluta att montera ner våra sjukhus och rättigheter, ge kommunerna resurser istället! Ge oss akutvård, kompetens och tillgänglighet över hela landet!

Ge oss hopp!

Inte bara i storstäderna.

Jag och folkhälsoministern Gabriel Wikström i morse.

Jag och folkhälsoministern Gabriel Wikström i morse.

Det har varit väldigt mycket fokus i mitt liv kring just cancer den senaste månaden. (Det har det väl egentligen varit i flera år, men lite extra just nu).

Dels på grund av mitt fantastiska besked att tumören i min hjärna har försvunnit – men också av andra anledningar.

Årets viktigaste match – kampen mot cancern

I veckan anordnades en match i Handbollsligan mellan Ricoh från Stockholm och Lugi från Lund, och där intäkterna gick till Cancerfonden. Vi fick ihop drygt 30 000 kronor och det blev en fantastiskt fin kväll med seger för hemmalaget och 1000 personer på läktarna som alla bidrog till insamlingen.

Jag var tårögd av all generositet och vill verkligen passa på att tacka Ricoh Handboll för årets viktigaste match.

Wow.

Jag är säker på att kraften kring matchen också inspirerade spelarna att göra sitt bästa och besegra serieledarna Lugi.

Jag fick dela ut priset som matchens lirare i Ricoh till 14-målsskytten (!) Ola Pewik.

Jag fick dela ut priset som matchens lirare i Ricoh till 14-målsskytten (!) Ola Pewik.

I morgon är det Världscancerdagen och jag ska föreläsa på Akademiska sjukhuset i Uppsala (kom gärna och lyssna, det är gratis inträde!) och nästa vecka ska jag tillbaka till KS för att göra en ny röntgenundersökning av hjärnan.

Risken är ju fortfarande stor att en ny tumör dyker upp menar läkarna och jag kommer att fortsätta att vara patient i många år framöver.

Med den skillnaden att jag numera vet att mirakel finns.

Och att jag har tur att få rätt vård – på rätt plats.

 

Så fick jag livet tillbaka i tumörmatchen

Titta! Jag flyger fortfarande!

Titta! Jag flyger fortfarande!

Det har gått några veckor men jag vaknar fortfarande på nätterna och tänker att jag har drömt. Att det inte är sant, att jag på något sätt har missuppfattat vad läkaren sa. Inte sa han väl att hjärntumören som jag har fajtats emot i fyra och ett halvt år har gett upp? Inte sa han väl att den mirakulöst försvunnit? Att man inte kunde se annat än två svarta hål där den legat och ruvat för att se till att mitt liv blev förkortat?

Inte sa han väl att jag knäckt tumörfan?

Jo!

Tametusan var det just det han sa!

Jag har gråtit, skrattat, skålat för livet i champagne men också tvivlat och förundrat försökt begripa vad som egentligen har hänt de senaste veckorna.

Hjärntumören är borta. BORTA!!!

Det var som var omöjligt har hänt och när beskedet kom kastades jag upp i luften av en mental glädjechock, stark som en orkan, en cyklon, en tyfon (!) och ärligt talat har jag inte landat än.

Jag virvlar däruppe bland glädje- och lyckovindar och bara ibland – på nätterna – närmar jag mig jorden på en liten pust av misstro och oro. Det är då jag tar fram telefonen mitt i natten och bläddrar fram till bilden av den äggstora tumören från 2012 och jämför den med den senaste bilden av hjärnan som visar de två svarta hålen och inget mera.

Ett ovanligt matchresultat

Men det är fortfarande svårt att ta in.

”Ni sa ju att den aldrig skulle kunna försvinna?” frågade jag min läkare i en första tvivel-, gråt- och lyckoskrikattack.

”Ja, det här är extremt ovanligt”, blev svaret.

Lika ovanligt som matchresultatet.

Jag har under hela den här kampen sett hjärntumören som en motståndare i matchen för livet. Ibland har det varit fotbollssiffror, sedan blev det tennissiffror och på slutet har det varit förkrossande siffror i en målsnål handbollsmatch.

Jag har fortfarande tät kontakt med några av tjejerna från mitt gamla handbollslag. Här med Ami Svensson och Anna Norin under en cykeltur på Playitas.

Jag har fortfarande tät kontakt med några av tjejerna från mitt gamla handbollslag. Här med Ami Svensson och Anna Norin under en cykeltur på Playitas.

10-1 tyder på ett extremt bra försvar och ett anfall som visserligen missat alldeles för många skott, men ändå skärpt till sig när det behövts.

Mina mål har jag tagit med tålamod och fokuserad träning, underbyggt av en livsvilja som baserats på skratt och positiva tankar. Försvaret har varit lika hårt som en ung kopia av mig själv i en gammal ABK-dress och längst bak har jag helt och hållet lutat mig på det mentala jag-ger-aldrig-upp-psyket som agerat målvakt. Psyket som har tagit straffar, frilägen och snurrfinter och bara släppt in ett enda baklängesmål på fyra och ett halvt år.

Läkarna tog time out

Det var när strålningen hade misslyckats och läkarna tog time out och ordinerade ut cellgifterna på plan. Och med dem som spelmotor började upphämtningen. Krig efter krig, kamp efter kamp vann vi, jag och kroppen. Genom smärta, ångest och med döden hela tiden i bakhasorna slutade sedan matchen abrupt i en totalt överraskande avblåsning på min läkares kontor.

10-1! Tacksamhet och jubelfanfarer! Inte undra på att jag fortfarande flyger högt.

Och apropå handbollssiffror – jag är så oerhört stolt att handbollslaget Ricoh från Stockholm bestämt att vårstarten i Handbollsligan och matchen Ricoh-Lugi den 1 februari ska spelas till förmån för cancer och Cancerfonden! Jag kommer förstås att finns på plats i Solnahallen, och det vore så enormt roligt om vi tillsammans kunde fylla läktarna och på så sätt rama in årets viktigaste match: Kampen mot cancer.

Serieledarna Lugi är favoriter, men jag vet ju numera att det finns mirakel…

Årets viktigaste match. Kom och heja för livet!

Årets viktigaste match. Kom och heja för livet!

Sanningen bakom cancerbeskedet

Med programledaren Bengt Magnusson i direktsändning.

Med programledaren Bengt Magnusson i direktsändning.

Hur går man tillbaka till sin vanliga vardag när man har varit med om ett mirakel?

Ingen aning, för jag känner att jag fortfarande inte har landat!

Jag känner mig så lycklig, samtidigt gnager känslan av att det någonstans har blivit ett missförstånd, att röntgenplåtarna läkaren visade mig av någon anledning inte var mina, typ.

Jag kan vakna på natten och tänka på hur det här kunde ske.

Att tumören bara packade ihop och försvann.

Min gamla handbollstränare säger att jag pratade ihjäl den (vilket kanske säger lite om mig som person för er som inte träffat mig irl).

Allt jag vet är att de senaste dygnen har varit helt magiska på varje plan. Jag har fått så många fantastiska mail och hyllningar, kända och okända har kommit fram och kramat om mig och jag känner mig så oerhört tacksam för allt!

Jag bröt ihop av cancerbeskedet

I går visades också minidokumentären om mig på Cancergalan i TV4.

Såg ni den?

Såg ni hur jag bröt ihop i tårar hos min fantastiska läkare när han berättade att tumören hade försvunnit?

Det är många som frågat om just den scenen, någon trodde till och med att den var ”fejkad” (!), så jag tänkte att jag skulle berätta om den.

Läkarbesöket var egentligen inte planerat, men eftersom filmteamet ville ha med min läkare och också fokusera på forskning bestämdes det att vi skulle dit på ett extra besök.

Tillsammans med min läkare på galan! Inte en sjukhusskjorta i närheten!

Tillsammans med min läkare på galan! Inte en sjukhusskjorta i närheten!

Jag skulle ju få mitt besked i slutet av januari, så jag var inte ett dugg nervös  – vi skulle ju bara prata rent allmänt. Samtidigt kände jag att jag kunde ta chansen när jag ändå var på plats på KS och därför bad jag min läkare att ta fram den första bilden av min tumör från 2012 och den senaste röntgenbilden från september, eftersom jag inte sett den.

Och det var då det hände.

Bilden från september innehöll ingen tumör – den var borta!! Och the rest is history som man brukar säga…

Min läkare och jag hade helt enkelt pratat förbi varandra på det senaste besöket i oktober.

Jag hade pratat om risken att den VILANDE tumören skulle vakna, och han hade pratat om risken att den ÖVERHUVUDTAGET skulle komma tillbaka… Helt ofattbart egentligen, men med facit i hand blev det ju väldigt bra till slut – jag har ju världens härligaste besked på film!

Inget fejk alltså! The real thing!

Livet och döden sida vid sida

Jag hade svårt att själv hålla tillbaka tårarna under filmen på galan, men samtidigt bubblade det av lycka i bröstet. Det var som att det äntligen var på riktigt när jag såg det så där på storbildskärmen från första parkett.

Beskedet.

Åsa och jag som gick den där promenaden där jag föll ihop för 4,5 år sedan och som vi inte gått tillsammans sedan dess.

Christer som skymtade förbi, barnen som tävlade i att göra armhävningar.

Mitt liv.

Mitt liv som är tillbaka.

Men samtidigt som livslusten spred sig som en värmeslinga i hela kroppen kom nästa film på samma skärm. Nästa intervju. Nästa olyckssyster eller olycksbror.

Människor som redan ryckts bort från sina familjer. Människor som satt där, på samma rad, nära nära, med vetskapen om att deras tid på jorden så grymt är förkortad. Att det snart är deras tur att behöva säga hejdå alldeles för tidigt.

Cancergalan är speciell på det viset.

Vi sitter där sida vid sida, Livet och Döden, och samtidigt som det känns hemskt och förfärligt är det en värme emellan oss som dragit vinstlotten och dem som gick på en nit.

I går skrattade och grät vi tillsammans.

Vi höll varandras händer och vi lyckönskade varandra och orden som sades mellan både deltagare och publik efter att tv-ljuset slocknat är ord som borde komma i ljuset oftare. Vänliga, kärleksfulla, omtänksamma ord som i ett gala som Cancergalan faktiskt kommer från hjärtat och inte bara är ett påklistrat sånt-man-bara-säger-trams.

Sanna ord.

Sådana man vårdar i minnet och plockar fram även när ödet inte kommer med högsta vinsten.

Tillsammans med Carina Nilsson och Jenny Strömstedt.

Tillsammans med Carina Nilsson och Jenny Strömstedt.

Både Kjell Wilhemsen och Tommy Nilsson uppträdde på galan.

Både Kjell Wilhemsen och Tommy Nilsson uppträdde på galan.

Inför galan ledde jag Cancerfondens Facebook Live-sändning där jag bland annat intervjuade Magnus Carlsson.

Inför galan ledde jag Cancerfondens Facebook Live-sändning där jag bland annat intervjuade Magnus Carlsson.

Tillsammans med Åsa och Christer.

Tillsammans med Åsa och Christer.

Bubblande av lycka!

Bubblande av lycka!

Jag vann! Jag knäckte hjärntumören!

Lycka och kärlek! Tack alla för ert stöd – jag vann en förkrossande tumörseger! Här med Expressens tv-ankare Anna Herdenstam.

Lycka och kärlek! Tack alla för ert stöd – jag vann en förkrossande tumörseger! Här med Expressens tv-ankare Anna Herdenstam.

Jag vet inte riktigt var jag ska börja så jag går bara rakt på: JAG GJORDE DET! JAG KNÄCKTE TUMÖREN!

Tårarna har runnit hela dan, och jag har skakat i hela kroppen. Det känns som feber, lyckofeber, och när jag sitter här och ska sammanfatta ett läkarbesök som slutade med att jag fick tillbaka mitt liv känns det som jag skriver i en bubbla.

Förlåt att det här blir ett helt hoppig och osammanhängande blogginlägg, men jag har inte riktigt landat i läkarens besked än.

Min tumör borta.

Den hjärntumör som läkarna sa skulle vara omöjlig att ta bort är försvunnen.

Väck!

Jag krossade den! Jag vann en seger så jävla stor att tumören smet ut bakvägen med svansen mellan benen.

Min hjärna är fri.

Jag är fri.

Visserligen säger läkarna att risken fortfarande är stor att en tumör kommer tillbaka, men isåfall är det en ny tumör. Den gamla finns inte mera.

”Du knäckte den med din livstilssförändring, din träning, positiva tänkande och din vilja att kämpa och träna hjärnan”, sa min läkare när jag satt där med glädjetårarna rinnande nedför kinderna och med hans hand i min.

I dag har jag berättat om nyheten i TV4, på Expressen, på SVT:s webb och för Gud och alla människor, men vill ni se mera kolla Cancergalan på måndag kl 20 i fyran.

Med TV4:as Jesper Börjesson.

Med TV4:as Jesper Börjesson.

Jag skriver om allt i ToppHälsas nya nummer som kommer ut på onsdag nästa vecka också, men nu är jag helt vimsig och det här blir ett kort inlägg.

Jag ska fira livet med min man, med hans underbara fisksoppa och några glad av en riktigt bra champagne – men innan jag släcker ner datorn vill jag ur djupet av mitt hjärta tacka er alla som följer mig här på bloggen, via ToppHälsa eller instagram och facebook.

Ni har varit ett enormt stöd under fyra och ett halv år,  ni har peppat och kämpat med mig. Skrattat och gråtit med mig, och hållit mig under armarna när jag förtvivlat tappat tron på att jag ska orka.

Ni har en stor del i det som har hänt och jag är er evigt tacksam!!

Jag lovar att blogga mera om allt under veckan, om hur jag tränat och kämpat och de senaste dagarna ofattbara besked, men nu ska jag fira!

Fuck Cancer – leve livet!!!!!

Jag träffade ambassadören Jan Eliasson i sminket innan min sändning.

Jag träffade ambassadören Jan Eliasson i sminket innan min sändning.

Det har verkligen varit en omtumlande dag. Jag har sett mig själv överallt!

Det har verkligen varit en omtumlande dag. Jag har sett mig själv överallt!

I Expressens tv-studi med Anna Herdenstam.

I Expressens tv-studio med Anna Herdenstam.

Jag och maken tog en powerwalk på kvällen. Det är tack vare han som jag klarat detta!!

Jag och maken tog en powerwalk på kvällen. Det är tack vare han som jag klarat detta!!

Bubbel nu!

Bubbel nu!

Ser ni inte kaoset i mina ögon?

Fast i stormen.

Fast i stormen.

Man har mycket tid att tänka när man fastnar i en bilkö på grund av två olyckor, och står stilla i två timmar.

Snöstormen viner runt bilen, mitträcket gör att det är omöjligt att vända tillbaka och jag och maken tittar på varandra och säger att det var tur att hann äta lunch och gå på toaletten innan vi åkte.

Den första halvtimmen pratar vi och om ditten och datten, sedan försjunker vi i egna tankar.

Det enda som hörs är radion som vi höjer varje gång det kommer nya uppgifter om olyckorna som omringats oss.

Hur gick det för dem i bilarna? Inget säger nåt om det.

Klarade sig lastbilschauffören någorlunda?

En ambulans swischar förbi med sirenerna påslagna på andra sidan mitträcket.

Inget gott tecken.

Jag tänker på slumpen.

Hur fort livet kan förändras, hur man ena sekunden är full av liv och i den andra faller ihop i ett vrålande ångestskri som för alltid ger en rispa i själen.

Hur omtumlande tillvaron kan vara.

Hur kan jag gå där på gatorna med ett invärtes rasande kaos som är helt osynligt för dem jag möter? Ser ni inte i mina ögon? Hör ni inte mina tankar som skriker om allt som är orättvist och som sörjer varje besked om cancer runt omkring mig?

I en stillastående bilkö tackar jag maken för att han kom upp med sin utmaning ”christerskogtränavarjedag” under januari och istället för att tänka på den förbannade sjukdomen funderar jag på hur jag ska få till min träning när jag sitter fast på E4.

Det skingrar tankarna.

Sedan nyårsdagen har jag tränat varje dag, minst 20 minuter, och banne mig att jag ska missa det på grund av en snöstorm!

En och en halv timme i sol.

En och en halv timme i sol.

Gårdagen bjöd på en fantastiskt strålande dag där jag gav mig själv en 90 minuters kuperad powerwalk – i kväll blev det lite torftigare. En 20-minuters egenhändig tabata-variant i min mammas kök efter att äntligen ha kommit fram i snöstormen blev dagens facit.

Alltid nåt.

Förresten; missa inte Nyhetsmorgon i TV4 på lördag ca 09.40. Då är jag på plats i rutan. Kolla gärna!

Kram!

Träning i mammas kök.

Träning i mammas kök.