Jag vann! Herregud, jag vann!

Cancerrehabfonden

När telefonsamtalet kom satt jag ensam på mitt rum på redaktionen och gick igenom de sista sidorna innan den nya utgåvan av ToppHälsa skulle skickas till tryck. Numret var ett okänt mobilnummer och rösten i andra änden var ingen jag kände igen.

”Grattis” sa rösten.

”Du vann!”

Det tog några sekunders förvirring, en kort förklaring och ett uppläsande av en motivering – sedan kom tårarna i ögonen och hjärtat slog ett extra slag av lycka.

Jag vann!

Herregud, JAG VANN!!

Utan att jag vetat om det har ett flertal okända människor nominerat mig till CancerRehabFondens Journalistpris 2014 för mina krönikor och min blogg här på ToppHälsa – och juryn valde ut mig till Årets vinnare!

Lyckogråten stockade sig i halsen och medan glädjen spred som en varm pirrande känsla i kroppen fick jag höra alla detaljer om mitt pris som jag ska ta emot den 4 mars och en annan känsla började spira: stoltheten.

Tack alla som varit med och nominerat. Tack alla som ”lajkat” när jag lagt ut krönikorna på facebook och twitter, ni som läser min blogg på topphalsa.se, ni som läser mina krönikor i tidningen, alla ni som köpt min bok – ni har peppat och hejat fram mig till det här priset och jag önskar jag personligen kunde tacka er alla.

Jag är så glad och tacksam – och väldigt, väldigt stolt!

 

Här är pressmeddelande som kommer ut under dagen: 

CancerRehabFondens Journalistpris 2014 går till Pamela Andersson

CancerRehabFondens Journalistpris delas i år ut för sjätte året i rad. Priset för 2014, med en prissumma på 50 000 kronor, går till Pamela Andersson, chefredaktör för tidningen Topphälsa. Prisutdelningen sker den 4 mars.

Juryns motivering lyder:

Årets pristagare har med kraft och obruten livsvilja hittat egna vägar till en fungerande cancerrehabilitering. Med sin egen sjukdom i fokus har hon naket, modigt och personligt berättat i sin blogg och i sina krönikor. Har hon visat möjliga vägar för andra i liknande situation och därmed ingett hopp.

Läs Pamelas blogg: http://blogg.topphalsa.se/pamelaandersson/

CancerRehabFonden är Sveriges enda organisation med 90-konto som enbart arbetar med rehabilitering för människor som drabbats av cancer. Organisationen får inga bidrag från kommun, stat eller landsting, utan är helt beroende av gåvor från privatpersoner och företag.

CancerRehabFonden finns för att sjukvårdens resurser för cancerrehabilitering i dagsläget inte är tillräckliga, trots att behovet av rehabilitering under och efter cancer är större än någonsin. CancerRehabFondens Journalistpris delas ut för att uppmärksamma värdet av cancerrehabilitering ytterligare.

I juryn för CancerRehabFondens Journalistpris sitter:

Marianne Rundström, programledare SvT

Bengt Bengtzon, journalist och styrelseledamot i CancerRehabFonden

Lotta Aschberg, journalist och styrelseledamot i CancerRehabFonden

Eva Hansen, generalsekreterare, CancerRehabFonden

Denna dagen – ett liv

Klockan är halv sex på morgonen och jag ligger vaken och lyssnar på ljuden omkring mig.

Något dovt mullrande från en tvättmaskin som går någonstans i huset, en hiss eller en panna av något slag.

Hotellsängen är fantastisk och jag kommer på mig själv att undra om det finns någon speciell sängbutik där bara hotell får handla? Hur kan det annars vara exakt samma typ av påslakan, täcken och linnen på nästan alla hotell världen över? Vita, lite bulliga, sammetslena och av bästa här-kan-jag-ligga-i-timmar-kvalitet?

Jag är inte vaken för sängens skull med andra ord. Jag är prinsessan på ärten i en bolsterdröm vars silke smeker huden glad, men hur många kuddar eller täcken jag än bunkrar upp omkring mig känner jag ärtan och kan inte sova.

I sagan ligger ärtan längst ner under alla madrasser – i mitt fall sitter den i huvudet.

Och den gör inte ont, tvärtom. Den mentala ärtan hoppar och spritter, kastar sig hit och dit som i ett flipperspel, liksom dunsar mot skallbenet så att det ”tjongar” och får mungiporna trots den tidiga timmen att sakta dra sig uppåt igen. Ett läge där de befunnit sig sedan i måndags.

Det var då jag fick beskedet.

Trots ökade anfall den senaste tiden, svimningskänslan och dödsångesten som följer efteråt, ligger min ständige oönskade följeslagare tumören fortfarande och vilar i min hjärna.

Djupt därinne sover den sin förrädiska sömn, likt en fruktad Törnrosa, och jag vet att så länge den gör just det – sover alltså– får jag fortsätta att leva.

Wii! Hjärtat spritter till bara jag skriver orden.

Dödsklockan slog inte för mig den här gången heller!

Måndagens besked där jag satt framför min läkare på Karolinska sjukhuset var positivt.

Pam-tumören 5-1!

Och medan tårarna rann nedför mina kinder av lycka och jag som i en dimma hörde läkarens ord om ”exeptionellt ovanligt” släppte jag ut den flera veckor långa anspänningen inför beskedet i en enda lång lycklig suck och sedan dess har jag knappt sovit.

Inte ens nu, i den här underbara sängen i rummet på Piteå Stadshotell där jag i går föreläste inför ett fullsatt stadsbibliotek.

Det är som att hjärnan har så mycket att ta igen, den vill skratta, njuta och studsa runt av glädje för att livet fortsätter. Den har inte tid med kroppen som efter den stora utandningen är totalt orkeslös och för första gången på flera år har drabbats av förkylning, öronvärk och hosta.

Jag ger upp den gudomliga nattvärmen under täcket, möter Piteå-kylan i rummet och bestämmer mig återigen för att hjärnan ska få bestämma farten.

Glädjen kommer alltid vara starkare än vad kroppen orkar.

Denna dagen – ett liv (som Astrid Lindgren och därmed också rollfiguren Melker i Saltkråkan brukar säga) ska bli en bra dag!

Tack för att jag får hänga med ett tag till.

(Min krönika i lördagens Hudiksvalls Tidning).

Sportpanelen

Måndagens sportpanel i Gomorron Sverige! Alltid den bästa starten på veckan!

Jag ska inte dö i dag

Fick den här fina nallen med Piteå-tröja efter min föreläsning i Piteå, den kramar min dotter nu!

 

Dödens klocka slog inte för mig! 5-1!

Jag ska inte dö i dag

Jag såg honom aldrig.

Min blick var fastnaglad vid de röda fotstegen, oron i magen låg som på vänt. Jag hade vaknat på morgonen i ett tillstånd av lugn, något som egentligen var vansinne efter mina anfall de senaste veckorna, men det var precis som om att kroppen förstod att den inte kunde göra annat än att vänta på känsloyttringarna så den höll oron på plats i ett slags beskedlig fredstillstånd.

Normalt sett brukar jag placera mig så att jag kan se läkaren innan han hinner se mig, så att jag ska kunna få en föraning om hur tumörprocessen har framskridit – och så satt jag även nu.

Ett ljud bakom mig fick mig att hoppa till, och där stod han. Min neurolog kom från en helt annan ingång och det var omöjligt att tyda hans ansiktsuttryck.

Hjärtat slog dubbla slag.

Ödesklockan i magen ljöd hårt och kallt allt medan vi tog i hand, hälsade och började gå in till läkarrummet.

Sedan kunde jag inte längre hålla mig.

Innan vi ens satt oss ner ställde jag frågan som hållit mig vaken på nätterna i flera veckor:

”Hur mår jag?”.

Han tittade på mig, ett litet leende lekte i mungipan och han sa med en skämtsam ton att: ”du ser ut att må bra?” och sedan pekade han på datorskärmen där jag sedan gammalt vet att röntgenresultaten ligger samlade och tillade: ”eller du menade kanske det här?”

Och jag visste.

Det hade gått bra. DET HADE GÅTT BRA!!

Dödsångesten som legat som ett stenröse över mina axlar föll som ett tyst lavinras, de mentala jubelskriken ljöd i huvudet och signalen till tårkanalerna sattes på medan själen kippade efter luft att andas efter glädjechocken.

Jag får ännu en tidsfrist.

Jag får leva vidare!

Dödens klocka slog inte för mig den här gången heller.

De senaste anfallen är fortfarande en fråga om utredning. Migrän (som jag aldrig tidigare haft)? Kanske. Nya epilepsianfall? Kanske. Ingen vet och jag bryr mig inte. Jag kan leva med dem.

Det enda som är viktigt är: Pam-Tumören 5-1.

Som i en dimma hörde jag läkarens röst om ”exeptionellt ovanligt”. Jag hörde hans berömmande ord om att jag på grund av mina beslut om att bekämpa cancern med fysisk aktivitet och rätt mental inställning bevisat att det omöjliga aldrig är riktigt omöjligt.

På grund av placeringen av min tumör ska jag inte kunna prata så bra som jag gör. Jag ska ha problem med minnet. Jag ska inte kunna skriva en bok och jag ska inte kunna jobba 100 procent och mer därtill.

Men det gör jag.

Det kan jag.

Och det firar jag.

Först med tårar, sedan med min familj och alla närmaste vännerna som mailade, ringde och grät av glädje med mig under hela eftermiddagen och när kvällen kom klädde jag mig i en lång klänning av dyraste Malene Birger-snitt och vimlade iväg på Årets Mappie-Gala på Grand Hotel.

Wonderland Event stod för tillställningen tillsammans med tidningen M-Magasin och jag drack champagne och njöt av att få känna lyckan virvla runt i kroppen.

Om cirka fem månader är det dags för nästa stora kontroll.

Fram till dess ska jag ta för mig alldeles extra av livet!

Tack alla för era enorma gratulationer! Jag bär varenda ”like” med mig i hjärtat!

Årets Mappie 2015

 

Årets Mappie 2015

Det var galet god mat på galan!

Årets Mappie 2015

Det blev bubbel tillsammans med mina vänner och forna arbetskollegor! Åsa Lundegård, amelia, Josefin Ekman, Resume, Agneta Ljungman, Bonnier Tidskrifter och Ann Fredlund, Tara.

Årets Mappie 2015

Årets Mappie 2015

Det är något speciellt att få festa på Grand Hotel!

Årets Mappie 2015

Tack för ett bra evenemang Wonderland Event och M-Magasin!

Tack för att ni finns där ute!

Tack för allt stöd jag fick efter mitt förra inlägg. Jag läser alltid alla kommenterar men hinner sällan svara, så jag gör så här istället:

TACK ALLA SOM BRYR SIG!

Det är fantastiskt så många fantastiska människor det finns därute, jag läser era råd, omtankar och egna upplevelser och det är en skön känsla att veta att ingen av oss är ensamma. Det finns så mycket kärlek och kunskap där ute på nätet och jag är lycklig över att få känna den.

Jag har förresten gått i ett litet lyckorus hela det senaste dygnet.

I går kom nämligen Orvesto-siffrorna som är ett slags bevis på hur Sveriges alla tidningar går – och ToppHälsa är en av tre raketer i branschen! Min tidning ökade med 19,3 procent i tider där de allra flesta tappar och det var stort jubel på redaktionen i går.

För en gångs skull skippade jag också fruktsalladen och såg till att vi mumsade på semlor istället för att fira att ToppHälsa nu är större än någonsin! 142 000 är nämligen all time high!

Så tack för det också, ni underbara människor som läser tidningen, som åker med oss på resorna och tränar, dansar och diskuterar träning, mental hälsa eller bara senaste boken ni läst med oss. Som alltid ser till att vi måste vara på tårna för att hålla koll på vad ni tycker om att göra, vad som hett, trendigt eller bara det ni pratar om i omklädningsrum eller på jobbet.

Det är Ni som gör att Vi tycker det är så härligt att få gå till jobbet!

TACK!

Pamela Andersson

Jag firade siffrorna i dag med en morgonträning också. En timmes powerwalk med den här utsikten… Lycka!

ToppHälsa

På redaktionen blev det semlor för att fira All Time High!

ToppHälsa

Härligt att få toppa branschtidningen Resume med att vara en raket!

Pamela Andersson

Fick fantastisk bukett av min vän, författaren Susanne Boll. Blev rörd till tårar.

Jag ska inte dö i dag

I onsdags åkte jag med Cancerfonden till Örebro där jag höll ett föredrag på Världscancerdagen. Alla böcker jag hade med tog slut, och det gör mig så glad eftersom en del av försäljningen av boken går just till Cancerfonden! Dessutom var föreläsningen fullsatt. Tack också alla som kom dit! Glöm inte att gå in på #nejtillcancer om ni vill stötta!

Pamela Andersson

Kriget mot cancern mullrar vid horisonten

KS

I går var det dags igen.

Det kala omklädningsrummet på en kvadratmeter, typ, och så skjortan som passar för alla från 130 till 150 kilo.

Det står så på lappen i nacken, och det är inte så konstigt att hela kroppen ryser av obehag inför att få sätta på sig en så felanpassad storlek.

Jag känner mig ful och frusen, trots att jag lämnat en liten svart klänning av finaste märke kvar i omklädningsskåpet när jag sakta följer efter den manliga sköterskan in till den gigantiska röntgenkuvösen.

Jag hoppas att sköterskan ska vara av den rutinerade sorten, att han direkt ska hitta mina fina blodvener i armvecket och lägga på mig ett extra täcke för att min själ alltid fryser på britsen.

Men nej. Sån tur har jag inte.

Nålen sticker och sticker fel, hittar ingen bra ven, byter arm och jag får bara en filt. Hörselkåporna sätts på fel och innan jag hinner reagera ligger jag maskinens inre med ett tjutande ljud som hotar att förstöra hörseln och jag får skrika att stopp, allt är fel! Jag blir döv! Ni har glömt att trycka till kåparna, de glappar! Ljudet som ur armadeggon dunkar in i min hörselgång och hjärnan krampar av förskräckelse.

Jag orkar inte ens gråta.

Istället så sluter jag mig inombords och kapslar in min rädsla från den senaste veckan. Det känns inte bra. Efter de senaste månadernas full-fart-framåt-känsla har det tagit stopp.

Något är inte som det ska.

Oron för en tumörtillväxt är som ett gigantiskt moln som trycker på pannan och jag som aldrig lidit av huvudvärk känner hur smärtan skjuter fram på ett sätt jag inte är van vid.

Hjärnan lever sitt eget liv – och det gör mig skitskraj.

Har tumören kommit tillbaka? Har den reducerat min ledning?

Har den under de senaste månaderna när jag känt mig friskare än på länge smugit sig framåt och gjort en attack i ett ögonblick när jag levt på glädje och kärlek utan oro för den närmaste framtiden?

På måndag får jag svar på röntgen, fram till dess får jag med all kraft pressa tillbaka oron och sysselsätta mig med annat för att orka.

Som att gå på Expressens kulturfest till exempel.

Expressens kulturfest 2015

Expressens kulturfest 2015

Eller med att hänga med de legendariska damerna på 1,6 miljonklubben.

1,6 miljonerklubben

1,6 miljonerklubben

Kriget mot cancern mullrar vid horisonten.

Snart kan det vara dags att kämpa vid fronten igen.

Besked på måndag.

Får man gråta i smyg på jobbet?

Jag hade tänkt skriva om en fantastisk helg på skidor, jag ville berätta om en perfekt start på veckan med en ordinarie Sportpanel och tänkte tillägga att jag är enormt stolt över ett fint reportage om mig i Expressen Söndag.

Men ibland sviker psyket.

Gråtkulan i halsen har suttit där i flera timmar och tårarna bultar på ögonlocken och kräver att få komma ut.

Bakom en stängd dörr till mitt eget arbetsrum på redaktionen har jag stundtals låtit dem rinna nedför mina kinder innan jag torkat dem med ovansidan av handen och tvingat dem tillbaka igen.

Det är precis som att när kroppen börjar repa sig, när kroppen börjar känna sig stark – först då vågar psyket falla igenom.

Jag orkade tre mil på skidor under helgen. 1,2 mil i sträck på söndagen, mitt livs hittills längsta pass, och jag var kvittrande glad över vinterns vackraste dag och vinterns hårdaste utmaning.

Träningsvärken kändes i armarna och låren dagen efter, men den var mindre än väntat och kroppen sträckte på sig och gick rak och stolt med en Queen of fucking everything-aura till jobbet.

Och så i dag blev det pyspunka.

I superkroppen började oron sprida sig, rädslan som legat i dvala ett tag skakade på sig och började röra sig genom venerna och tankarna på framtiden, den förbannade ovissheten inför framtiden, förstörde resten av dan.

Får jag leva?

Hur ska jag kunna skydda min familj om jag inte längre är närvarande? Vad kan jag påverka?

Tankarna ilar runt i en skräckvariant av en gigantisk labyrint i hjärnan och väcker alla onda aningar till liv.

Psyket litar på att min träning ska ha gjort mig så stark att jag lätt krossar alla tankevurpor – men jag är inte där än.

Jag är inte superkvinnan.

Inte än.

Så jag faller och låter mig falla utan att göra motstånd.

Jag viftar inte längre med händerna för att greppa tag i något som kan dämpa kraschen, jag följer bara med i den mentala berg-och-dal-banan i vetskapen om att den inte är för evigt.

Oron ska aldrig få besegra mig. Inte på längre sikt.

Men jag låter mig knäckas en kväll, jag ger skräcken och tvivlet tre timmar av min dyrbara tid och vet att jag ska ge igen vid nästa träningspass.

Kliv, kliv, överlev.

Ska bara bryta ihop en kväll först.

ToppHälsas skidkurs

 

 

ToppHälsas skidkurs

ToppHälsas skidkurs

ToppHälsas skidkurs

ToppHälsas skidkurs

Expressen söndag

pamela andersson

 

 

Sportpanelen

Sportpanelen. Bästa starten på veckan.

80-åringarna räddade galan!

 

Idrottsgalan 2015

Såg ni Idrottsgalan i går? Det gjorde jag. Framför tv:n.

För första gången på tre år i rad så var jag inte på plats, jag satt hemma och skrev en krönika om galan för alla mittmedia-tidningar i stället. Ni kan läsa den här.

http://www.dt.se/sport/kronika-irma-och-britt-raddade-idrottsgalan

Kram!

”Kliv, kliv, överlev…”

Tour de ski

Sitter som vanligt i en soffa och ser Vinterstudion på tv. Det är Mathias Fredriksson som visar hur den avslutande etappen i Tour de Ski i Italien ser ut, kameran sitter på en skoter som åker framför honom och Mathias pratar samtidigt som han åker och hans röst hackar och orden skriks liksom stötvis fram för nu går det uppför och även en före detta elitåkare har det jobbigt i en brant uppförsbacke. Det går inte att prata utan att pusta och stånka efter var tredje, fjärde ord. Ni ser ju själva på bilden hur lutningen ser ut.

Det är inte min soffa eller min tv, jag sitter i ett hotellrum på Selma Spa i Sunne och snön ligger som ett täcke med perfekt pistade spår för längdskidor utanför fönstret.

Jag åkte i dem i går, inte alls i samma tempo som jag ser Fredriksson köra i backen på tv, men för en nybörjare som jag gick det snabbt.

Alltför snabbt.

Det är därför jag sitter framför tv:n i dag och resten av gruppen från skidlägret är ute och kör vidare på det perfekta underlaget. Jag stöp ordentligt i en utförsbacke, krasch boom bang lät det inte utåt, men så lät det i mitt huvud. Armbågen och högra sidan fick ta den värsta smällen trodde jag när jag undersökte blåmärkena på kvällen, men i natt insåg jag att nacken tog en hel del stryk den också. Att köra ytterligare ett skidpass efter den smällen var inte att tänka på, det fattade till och med jag.

Det är nästan omöjligt att se hur branta backar och tvära svängar längdskidåkarna utsätter sig för i 70 kilometer i timmen på tv. Lutningen och farten går inte igenom rutan. Men när man själv står där på laggen och knappt kommer upp i styrfart och ändå står på huvudet och hela axelpartiet känns som det är stelopererad dagen efter blir min beundran för Emil Jönsson, Kalla och de andra bara större. Hur vågar de kasta sig ut i såna farter? Man slår ju halvt ihjäl sig vid minsta felskär?

”Varför åkte du utför den backen? Du är inte tränad för det än.” Maken och pt:n hade svårt att dölja oron i rösten när han fick höra talas om smällen lite senare.

Tja, varför? För att det kändes rätt? För att jag inte tänkte klart och var övermodig? Eller kanske för att jag ville utmana mig själv och känna att jag lever. Att jag inte bara är en liten lort som är rädd.

Jag lever med rädslan, möter den dagligen, kämpar och slåss i tankarna med att inte låta den bryta igenom mitt mentala försvar. Då kan man inte låta rädslan för fysisk smärta, en skidbacke, stå i vägen.

”Kliv, kliv, överlev” säger Mathias Fredriksson på tv:n när han stönande förklarar smärtan i att ta sig uppför slalombacken på Tour de Ski och jag ler och masserar det onda i axeln och nacken med den arm som inte är blåslagen.

Kliv, kliv, överlev. Kliv, kliv, överlev.

Det ska bli mitt nya motto i kampen mot cancern.

Skidresor ToppHälsa

Innan vurpan med ToppHälsas redchef Catharina.

Skidresor ToppHälsa

Gissa vems stavar som är rosa? ;-)

Skidresor ToppHälsa

Christer instruerar gruppen i konsten att åka utan stavar.

Skidresor ToppHälsa

Det är ingen tvekan om vilket lopp man måste träna inför i skidtunneln i Torsby…

 

En seger för både mig och Ricoh

Pamela Andersson

Annandagen 2014. Jag är fortfarande med. Jag lever än.

Tumörfan har inte besegrat mig, och jag firar med att se en handbollsmatch i elitserien där en vändning påminner mig om livet med cancern.

Ricoh låg under med sex bollar i ett fullsatt derby mot Hammarby – men vände och vann med fyra mål.

Jag älskar sånt.

Att det aldrig är kört om man inte ger upp.

Ni som följt mig på bloggen genom de här åren har varit min publik. Ni har fått mig att vända min match mot hjärntumören och när jag tagit ledningen har ni ställt er upp och vrålat, jublat, gråtit och hejat er hesa. Det har varit fantastiskt.

Jag tänker på det när jag applåderar Ricohs seger för allt vad jag är värd.

Jag vet ju fortfarande inte hur det går när hela serien är färdigspelad, men man ska njuta av varje delseger. Av varje framgång. Det är viktigt att inte strunta i det.

Både för Ricoh och för mig.

Att känna smaken av en seger som mycket väl hade kunnat vara en förlust är det bästa som finns, och under några timmar, kanske ett dygn, ska man unna sig att vara kung i baren, drottning på balen eller som i mitt fall, steget före döden, innan det är dags att förbereda sig inför nästa drabbning igen.

Jag är på gång igen.

Kroppen vill träna, den har träningsvärk och jag skrattar när jag stapplar upp från läktaren för att ta mig ut ut Eriksdalshallen eftersom jag vet att smärtan betyder att musklerna i benen och häcken fått jobba.

Nästan varje dag försöker jag ge min kropp kärlek genom att jobba i sakta mak, genom att bygga från grunden igen, genom att förbereda mig inför nästa slag. Nästa cancermatch. Jag vet inte när och hur det blir. Men jag tänker vara steget före.

I morse gick jag i kylan och solen, inte många kilometer, jag är inte där än, men snabbare än tidigare. Nästan 130 i puls i 45 minuter, steg efter steg. Framåt, framåt.

Och i morgon gör jag om det igen.

God fortsättning, livet!

Pamela Andersson

Vägen tillbaka är aldrig snabb

Pamela

Egentligen var allt emot mig. Regnet, mörkret, tröttheten, trafiken kring Nobelfirandet som gjorde att jag fick åka världens omväg, tunnelbanan som strejkade…

Jag hade sååå mycket att skylla på och det skulle ha varit så lätt att säga att ”jag skiter i träningen i dag”.

Hela kroppen ville bara ta mig hem och bädda ner mig.

Kroppen hade ingen lust alls att fortsätta traska vidare med tunga axlar och två väskor i regnet till ett träningspass som visserligen var bestämt men som jag kunde ha avstått utan större protester från tränarmaken.

Jag stod där utanför den stängda tunnelbaneuppgången och velade.

Kroppen hade talat.

Men någonstans i hjärnan fanns en röst som kvidande bad mig att tänka en gång till.

”Tänk framåt”, sa rösten.

”Har du någonsin ångrat ett träningspass?”

Och jag valde den svåra vägen.

Istället för att enkelt slänga mig in i en taxi och åka hem och sova bet jag ihop, tog mig till hotell Clarion Skanstull, bytte om och satte mig på en träningscykel för första gången på ett år och en månad.

Den lilla rösten vann, och trots att det var tråkigt – mördande tråkigt ska erkännas – att sitta på en testcykel i en timme och bara hålla koll på att pulsen inte skulle överskrida 120, är jag så stolt över mig själv i dag.

Skelettvärken är knappt kännbar längre, och nu handlar allt om att få igång musklerna som vilat så länge, att träna för att orka träna, och att bara köra lågintensivt.

Det tråkiga kommer att gå över, jag vet ju det, det handlar bara om att bestämma sig. Att tvinga kroppen att lyssna på rösten i hjärnan som ber om att få hjälp att bli stark igen.

Kondition är en färskvara.

Muskler som tvingats till vila för länge orkar inte som tidigare – de behöver väckas. Långsamt och under stort tålamod behöver de sakta få vänja sig med träningen igen och att inte skynda är jobbigt för en sån som mig som hela tiden vill se ett snabbt resultat.

Men vägen tillbaka är aldrig snabb.

Det blev en timme i lågintensivt tempo. Bakom mig på cyklarna tävlade Christer och 7-timmar-på-vätterrundan-Björn om att pressa sig i intervaller, alltmedan jag höll koll på min puls. Det enda som kändes positivt var att jag hade min cykel framför dem, så det kändes hela tiden som jag vann. Ha, så man kan lura sig själv ibland!

I morse vaknade jag med träningsvärk, och den lilla rösten i hjärnan viskade ömt: ”där ser du, visst var det värt det?”.

Och javisst.

Det var värt varenda dötrist minut.

Tack säger kroppen, för att du inte lyssnade på mig. Tack för att du såg till mitt bästa och gav mig energi.

Snart kör vi igen.

cykeltest