Och skiten var inte ens inslagen

 

Pamela Andersson

För två år sedan firade jag min födelsedag med en käftsmäll och en näve cellgifter.

”Strålningen har inte lyckats, vi sätter in cellgifter redan i kväll” var beskedet från läkaren som satt bakom sitt kliniskt rena skrivbord i sin kliniskt vita sjukhusrock som en nutida bödel.

Jag var på plats på Karolinska för att få fira att jag var frisk. Att jag besegrat tumören, att jag vunnit.

Skumpan stod på kylning och tårtan väntade hemma i kylskåpet – men det kom aldrig något grattis. Det jag fick i födelsedagspresent 2013 var en käftsmäll som fortfarande ringer i öronen.

Cancer fick jag.

Och skiten var inte ens inslagen.

Hipp hipp.

Nää, tacka vet jag det här årets födelsedag!

En resa i lyxens tecken till Dubai, en privatyatch på 88 feet som tog maken och mig och två av mina allra bästa vänner runt Dubais kust (men inte så långt in i hamnen för att yatchen var så stor att vi bara kom under första bron!), middagar på några av världens bästa restauranger, spabehandlingar, kamelridning, cykel i öknen, egen pool och egen butler…

Och så i går. ToppHälsa-redaktionen som fixat och bjudit in i smyg på jobbet, tal som fick mig att gråta, blommor en masse, skumpa så att det räcker hela året och så ett armband från Efva Attling där min chef personligen ringt Efva och frågat om hon kunde göra ett specialdesignat armband med mina ledord: ”Acceptera. Planera. Fokusera.” Och Efva som sagt att hon GÄRNA gjorde det speciellt för mig.

Jag kan aldrig tacka nog för de här senaste två veckorna. Men mitt hjärta har blivit större och däri ryms allt vad ni gjort för mig, ni nära, kära och okända som grattat mig på 50-årsdagen genom alltifrån resor, presenter och middagar till grattis-hälsningar på facebook, instagram eller twitter. Er omtanke och kärlek finns inbäddat i ett rött skimmer av lycka, och varje morgon när jag vaknat de senaste veckorna i öknen, på ett lyxhotell på The Palm och i morse med min finaste sovande dotter vid min sida tar hjärtat ett skutt av lycka för att jag lever.

Och för att jag lever med alla er omkring mig.

Förresten var armbandet inslaget i en fin ask, med fina sammetsband.

Inslaget.

Och det levererades med ett grattis och ett ”ja, må du leva.”

Känn på den tumörfan.

Pamela AnderssonThe One and Only The PalmAl Maha Desert Resort and SpaPamela AnderssonAl MahaPamela AnderssonToppHälsaPamela AnderssonPamela AnderssonFrida BoisenPamela AnderssonPamela AnderssonThe One and Only The Palm

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tack livet för rynkorna!

Pamela Andersson

Värmen smeker min kropp samtidigt som jag blickar ut över ett fantastiskt ökenlandskap.

Tidigt i morse svensk tid landade jag här, i Dubai, och jag har precis checkat in på en av de finaste och häftigaste hotell jag hittills har bott på.

Kontrasterna från ett tio dagars världsmästerskap på skidor i Falun och ett rekordblött Vasalopps-spår som jag på grund av en långdragen hosta och förkylning fick se på tv:n, är total. Här behöver inte Thomas Wassberg salta några spår för att de ska hålla, de enda spår jag ser i sanden är gjorda av en svag bris och inget salt i världen kan hålla de här dynerna i schack.

Jag andas in den varma luften, riktigt håller den kvar i lungorna innan jag andas ut och sedan in igen, och jag njuter till fullo av det jag ser och upplever. När man går med döden i sina fotspår så uppskattar man doften av livet på ett helt annat sätt. Jag vill suga in smakerna, dofterna, färgerna ända in i själen, vartenda skratt känns som ett mjukt nystan som rullar omkring och kittlar mig retfullt i magen och vännernas omtanke och uppvaktning ligger som osynlig silkeslen sjal över mina axlar.

Jag har redan firat i veckor.

Först det underbara beskedet om att Tumören fortfarande sover sin Törnrosa-sömn och att det är fem månader till nästa leva-eller-dö-besked, sedan Journalistpriset 2014 utdelat av CancerRehabFonden som jag fick förra veckan för mina krönikor i ToppHälsa och här. I söndags dansade jag (innan jag blev utkastad på grund av att det skulle vara föräldrafritt) på världens underbaraste elvaårings diskofest och nu ska jag fira en betydelsefull årsring här i Dubai.

CancerRehabFonden

50 år.

Herregud, jag trodde inte att jag skulle få uppleva den dagen.

För snart tre år sedan när läkarna knockade mitt psyke med orden ”du har en tumör i din hjärna, som vi aldrig kommer att kunna operera bort”, trodde jag att jag skulle ligga en meter under jord vid det här laget.

Födelsedagen är egentligen på fredag, som råkar vara den trettonde så det är tur att jag inte är skrockfull, men jag firar redan nu.

En av mina paroller är att man alltid ska ta ut bra saker i förskott, det enda som kan hända då är ju att man har fått vara glad två gånger. Och med tanke på att det är några dagar kvar så hinner jag vara glad flera gånger om!

Hade det här varit för fyra år sedan, innan cancern, hade jag säkert nojjat sönder mig av åldersångest, 50 år låter ju inte dösexigt direkt – men nu är jag jublande lycklig. De små rynkorna som har börjat bryta igenom i ansiktet ser jag som årsringar och medan värmen fortsätter att smeka huden där jag står i öknen gör jag som Arja och tackar livet.

De där rynkorna får gärna bli flera.

Pamela Andersson

Tack Kalla för kraften bakom pannbenet

Falun 2015

Nästa gång ni går på ett idrottsevenemang; glöm inte att tänka bortom det som ni ser på arenan eller på planen. Tänk större.

Tänk mirakel.

Jag har precis kommit hem från skid-VM i Falun och under de dagar jag sett Charlotte Kalla, Johan Olsson och Stina Nilsson genomföra bragd på bragd på bragd har jag också känt hoppet spira i kroppen.

Visst, jag kan aldrig jämföra mig med en idrottskvinna som Kalla, men när jag stod där på Lugnet och såg henne gå från halvdöd i Mördarbacken till att helt plötsligt hitta en styrka som till slut bar henne fram till ett brons på tremilen kände jag igen känslan.

Det var den där kraften bakom pannbenet som manade på: ”kliv, kliv, överlev”.

Att inte ge upp trots att hela kroppen skriker ”neeej!”, att fortsätta kämpa för att orka över den mentala kullen och i nästa nedförsluta så vänder det.

”Jo, jag orkar lite till” tänker hjärnan och får med sig kroppen i ett samarbete som i Kallas fall kallas mirakelvändning och i mitt fall blir till ett ”jo, jag orkar kämpa vidare”.

Där är jag nu, tack vare den mentala inspirationen jag bevittnat av våra svenska skidåkare.

Jag kämpar vidare.

Det blev ingen Kortvasa på grund av en envis förkylning och en hosta som kom djupt inifrån bröstet, men jag slår bort de negativa tankarna och kämpar på.

Snart vänder det uppåt, snart släpper hostan och då börjar träningen igen. Jag släpper besvikelsen över ett missat mål, det kommer flera kortvasor, och sätter sikte på nya utmaningar.

Jag ser mördarbacken framför mig och jag vet hur ont det kommer att göra i kroppen – men psyket står redan i startställning och så fort hostan ger vika bär det av.

Fram till dess lägger jag fokus på annat.

I morgon tisdag är jag till exempel i Karlstad och samtalar med biskop Esbjörn Hagberg i Sundsta Aulan. Det är fri entre så kom och lyssna!

Pamela Andersson

Charlotte Kalla

Charlotte efter bragdbronset tillsammans med mina bonusbarn Kalle och Emilia.

Falun 2015

Fick energi av de här tjejerna under VM, Magdalena Forsberg och Yvette Hermundstad.

Antonina Ordina

Antonina Ordina har två VM-brons för Sverige från Thunder Bay 1995.

Falun 2015

Det är Mathias Fredriksson till höger om mig som myntat mitt favvouttryck ”kliv, kliv överlev”. Här i VM-studion med Yvette och Johanna Ojala.

Per Elofsson

Per Elofsson gav heller aldrig upp på sin tid!

Jag vann! Herregud, jag vann!

Cancerrehabfonden

När telefonsamtalet kom satt jag ensam på mitt rum på redaktionen och gick igenom de sista sidorna innan den nya utgåvan av ToppHälsa skulle skickas till tryck. Numret var ett okänt mobilnummer och rösten i andra änden var ingen jag kände igen.

”Grattis” sa rösten.

”Du vann!”

Det tog några sekunders förvirring, en kort förklaring och ett uppläsande av en motivering – sedan kom tårarna i ögonen och hjärtat slog ett extra slag av lycka.

Jag vann!

Herregud, JAG VANN!!

Utan att jag vetat om det har ett flertal okända människor nominerat mig till CancerRehabFondens Journalistpris 2014 för mina krönikor och min blogg här på ToppHälsa – och juryn valde ut mig till Årets vinnare!

Lyckogråten stockade sig i halsen och medan glädjen spred som en varm pirrande känsla i kroppen fick jag höra alla detaljer om mitt pris som jag ska ta emot den 4 mars och en annan känsla började spira: stoltheten.

Tack alla som varit med och nominerat. Tack alla som ”lajkat” när jag lagt ut krönikorna på facebook och twitter, ni som läser min blogg på topphalsa.se, ni som läser mina krönikor i tidningen, alla ni som köpt min bok – ni har peppat och hejat fram mig till det här priset och jag önskar jag personligen kunde tacka er alla.

Jag är så glad och tacksam – och väldigt, väldigt stolt!

 

Här är pressmeddelande som kommer ut under dagen: 

CancerRehabFondens Journalistpris 2014 går till Pamela Andersson

CancerRehabFondens Journalistpris delas i år ut för sjätte året i rad. Priset för 2014, med en prissumma på 50 000 kronor, går till Pamela Andersson, chefredaktör för tidningen Topphälsa. Prisutdelningen sker den 4 mars.

Juryns motivering lyder:

Årets pristagare har med kraft och obruten livsvilja hittat egna vägar till en fungerande cancerrehabilitering. Med sin egen sjukdom i fokus har hon naket, modigt och personligt berättat i sin blogg och i sina krönikor. Har hon visat möjliga vägar för andra i liknande situation och därmed ingett hopp.

Läs Pamelas blogg: http://blogg.topphalsa.se/pamelaandersson/

CancerRehabFonden är Sveriges enda organisation med 90-konto som enbart arbetar med rehabilitering för människor som drabbats av cancer. Organisationen får inga bidrag från kommun, stat eller landsting, utan är helt beroende av gåvor från privatpersoner och företag.

CancerRehabFonden finns för att sjukvårdens resurser för cancerrehabilitering i dagsläget inte är tillräckliga, trots att behovet av rehabilitering under och efter cancer är större än någonsin. CancerRehabFondens Journalistpris delas ut för att uppmärksamma värdet av cancerrehabilitering ytterligare.

I juryn för CancerRehabFondens Journalistpris sitter:

Marianne Rundström, programledare SvT

Bengt Bengtzon, journalist och styrelseledamot i CancerRehabFonden

Lotta Aschberg, journalist och styrelseledamot i CancerRehabFonden

Eva Hansen, generalsekreterare, CancerRehabFonden

Denna dagen – ett liv

Klockan är halv sex på morgonen och jag ligger vaken och lyssnar på ljuden omkring mig.

Något dovt mullrande från en tvättmaskin som går någonstans i huset, en hiss eller en panna av något slag.

Hotellsängen är fantastisk och jag kommer på mig själv att undra om det finns någon speciell sängbutik där bara hotell får handla? Hur kan det annars vara exakt samma typ av påslakan, täcken och linnen på nästan alla hotell världen över? Vita, lite bulliga, sammetslena och av bästa här-kan-jag-ligga-i-timmar-kvalitet?

Jag är inte vaken för sängens skull med andra ord. Jag är prinsessan på ärten i en bolsterdröm vars silke smeker huden glad, men hur många kuddar eller täcken jag än bunkrar upp omkring mig känner jag ärtan och kan inte sova.

I sagan ligger ärtan längst ner under alla madrasser – i mitt fall sitter den i huvudet.

Och den gör inte ont, tvärtom. Den mentala ärtan hoppar och spritter, kastar sig hit och dit som i ett flipperspel, liksom dunsar mot skallbenet så att det ”tjongar” och får mungiporna trots den tidiga timmen att sakta dra sig uppåt igen. Ett läge där de befunnit sig sedan i måndags.

Det var då jag fick beskedet.

Trots ökade anfall den senaste tiden, svimningskänslan och dödsångesten som följer efteråt, ligger min ständige oönskade följeslagare tumören fortfarande och vilar i min hjärna.

Djupt därinne sover den sin förrädiska sömn, likt en fruktad Törnrosa, och jag vet att så länge den gör just det – sover alltså– får jag fortsätta att leva.

Wii! Hjärtat spritter till bara jag skriver orden.

Dödsklockan slog inte för mig den här gången heller!

Måndagens besked där jag satt framför min läkare på Karolinska sjukhuset var positivt.

Pam-tumören 5-1!

Och medan tårarna rann nedför mina kinder av lycka och jag som i en dimma hörde läkarens ord om ”exeptionellt ovanligt” släppte jag ut den flera veckor långa anspänningen inför beskedet i en enda lång lycklig suck och sedan dess har jag knappt sovit.

Inte ens nu, i den här underbara sängen i rummet på Piteå Stadshotell där jag i går föreläste inför ett fullsatt stadsbibliotek.

Det är som att hjärnan har så mycket att ta igen, den vill skratta, njuta och studsa runt av glädje för att livet fortsätter. Den har inte tid med kroppen som efter den stora utandningen är totalt orkeslös och för första gången på flera år har drabbats av förkylning, öronvärk och hosta.

Jag ger upp den gudomliga nattvärmen under täcket, möter Piteå-kylan i rummet och bestämmer mig återigen för att hjärnan ska få bestämma farten.

Glädjen kommer alltid vara starkare än vad kroppen orkar.

Denna dagen – ett liv (som Astrid Lindgren och därmed också rollfiguren Melker i Saltkråkan brukar säga) ska bli en bra dag!

Tack för att jag får hänga med ett tag till.

(Min krönika i lördagens Hudiksvalls Tidning).

Sportpanelen

Måndagens sportpanel i Gomorron Sverige! Alltid den bästa starten på veckan!

Jag ska inte dö i dag

Fick den här fina nallen med Piteå-tröja efter min föreläsning i Piteå, den kramar min dotter nu!

 

Dödens klocka slog inte för mig! 5-1!

Jag ska inte dö i dag

Jag såg honom aldrig.

Min blick var fastnaglad vid de röda fotstegen, oron i magen låg som på vänt. Jag hade vaknat på morgonen i ett tillstånd av lugn, något som egentligen var vansinne efter mina anfall de senaste veckorna, men det var precis som om att kroppen förstod att den inte kunde göra annat än att vänta på känsloyttringarna så den höll oron på plats i ett slags beskedlig fredstillstånd.

Normalt sett brukar jag placera mig så att jag kan se läkaren innan han hinner se mig, så att jag ska kunna få en föraning om hur tumörprocessen har framskridit – och så satt jag även nu.

Ett ljud bakom mig fick mig att hoppa till, och där stod han. Min neurolog kom från en helt annan ingång och det var omöjligt att tyda hans ansiktsuttryck.

Hjärtat slog dubbla slag.

Ödesklockan i magen ljöd hårt och kallt allt medan vi tog i hand, hälsade och började gå in till läkarrummet.

Sedan kunde jag inte längre hålla mig.

Innan vi ens satt oss ner ställde jag frågan som hållit mig vaken på nätterna i flera veckor:

”Hur mår jag?”.

Han tittade på mig, ett litet leende lekte i mungipan och han sa med en skämtsam ton att: ”du ser ut att må bra?” och sedan pekade han på datorskärmen där jag sedan gammalt vet att röntgenresultaten ligger samlade och tillade: ”eller du menade kanske det här?”

Och jag visste.

Det hade gått bra. DET HADE GÅTT BRA!!

Dödsångesten som legat som ett stenröse över mina axlar föll som ett tyst lavinras, de mentala jubelskriken ljöd i huvudet och signalen till tårkanalerna sattes på medan själen kippade efter luft att andas efter glädjechocken.

Jag får ännu en tidsfrist.

Jag får leva vidare!

Dödens klocka slog inte för mig den här gången heller.

De senaste anfallen är fortfarande en fråga om utredning. Migrän (som jag aldrig tidigare haft)? Kanske. Nya epilepsianfall? Kanske. Ingen vet och jag bryr mig inte. Jag kan leva med dem.

Det enda som är viktigt är: Pam-Tumören 5-1.

Som i en dimma hörde jag läkarens röst om ”exeptionellt ovanligt”. Jag hörde hans berömmande ord om att jag på grund av mina beslut om att bekämpa cancern med fysisk aktivitet och rätt mental inställning bevisat att det omöjliga aldrig är riktigt omöjligt.

På grund av placeringen av min tumör ska jag inte kunna prata så bra som jag gör. Jag ska ha problem med minnet. Jag ska inte kunna skriva en bok och jag ska inte kunna jobba 100 procent och mer därtill.

Men det gör jag.

Det kan jag.

Och det firar jag.

Först med tårar, sedan med min familj och alla närmaste vännerna som mailade, ringde och grät av glädje med mig under hela eftermiddagen och när kvällen kom klädde jag mig i en lång klänning av dyraste Malene Birger-snitt och vimlade iväg på Årets Mappie-Gala på Grand Hotel.

Wonderland Event stod för tillställningen tillsammans med tidningen M-Magasin och jag drack champagne och njöt av att få känna lyckan virvla runt i kroppen.

Om cirka fem månader är det dags för nästa stora kontroll.

Fram till dess ska jag ta för mig alldeles extra av livet!

Tack alla för era enorma gratulationer! Jag bär varenda ”like” med mig i hjärtat!

Årets Mappie 2015

 

Årets Mappie 2015

Det var galet god mat på galan!

Årets Mappie 2015

Det blev bubbel tillsammans med mina vänner och forna arbetskollegor! Åsa Lundegård, amelia, Josefin Ekman, Resume, Agneta Ljungman, Bonnier Tidskrifter och Ann Fredlund, Tara.

Årets Mappie 2015

Årets Mappie 2015

Det är något speciellt att få festa på Grand Hotel!

Årets Mappie 2015

Tack för ett bra evenemang Wonderland Event och M-Magasin!

Tack för att ni finns där ute!

Tack för allt stöd jag fick efter mitt förra inlägg. Jag läser alltid alla kommenterar men hinner sällan svara, så jag gör så här istället:

TACK ALLA SOM BRYR SIG!

Det är fantastiskt så många fantastiska människor det finns därute, jag läser era råd, omtankar och egna upplevelser och det är en skön känsla att veta att ingen av oss är ensamma. Det finns så mycket kärlek och kunskap där ute på nätet och jag är lycklig över att få känna den.

Jag har förresten gått i ett litet lyckorus hela det senaste dygnet.

I går kom nämligen Orvesto-siffrorna som är ett slags bevis på hur Sveriges alla tidningar går – och ToppHälsa är en av tre raketer i branschen! Min tidning ökade med 19,3 procent i tider där de allra flesta tappar och det var stort jubel på redaktionen i går.

För en gångs skull skippade jag också fruktsalladen och såg till att vi mumsade på semlor istället för att fira att ToppHälsa nu är större än någonsin! 142 000 är nämligen all time high!

Så tack för det också, ni underbara människor som läser tidningen, som åker med oss på resorna och tränar, dansar och diskuterar träning, mental hälsa eller bara senaste boken ni läst med oss. Som alltid ser till att vi måste vara på tårna för att hålla koll på vad ni tycker om att göra, vad som hett, trendigt eller bara det ni pratar om i omklädningsrum eller på jobbet.

Det är Ni som gör att Vi tycker det är så härligt att få gå till jobbet!

TACK!

Pamela Andersson

Jag firade siffrorna i dag med en morgonträning också. En timmes powerwalk med den här utsikten… Lycka!

ToppHälsa

På redaktionen blev det semlor för att fira All Time High!

ToppHälsa

Härligt att få toppa branschtidningen Resume med att vara en raket!

Pamela Andersson

Fick fantastisk bukett av min vän, författaren Susanne Boll. Blev rörd till tårar.

Jag ska inte dö i dag

I onsdags åkte jag med Cancerfonden till Örebro där jag höll ett föredrag på Världscancerdagen. Alla böcker jag hade med tog slut, och det gör mig så glad eftersom en del av försäljningen av boken går just till Cancerfonden! Dessutom var föreläsningen fullsatt. Tack också alla som kom dit! Glöm inte att gå in på #nejtillcancer om ni vill stötta!

Pamela Andersson

Kriget mot cancern mullrar vid horisonten

KS

I går var det dags igen.

Det kala omklädningsrummet på en kvadratmeter, typ, och så skjortan som passar för alla från 130 till 150 kilo.

Det står så på lappen i nacken, och det är inte så konstigt att hela kroppen ryser av obehag inför att få sätta på sig en så felanpassad storlek.

Jag känner mig ful och frusen, trots att jag lämnat en liten svart klänning av finaste märke kvar i omklädningsskåpet när jag sakta följer efter den manliga sköterskan in till den gigantiska röntgenkuvösen.

Jag hoppas att sköterskan ska vara av den rutinerade sorten, att han direkt ska hitta mina fina blodvener i armvecket och lägga på mig ett extra täcke för att min själ alltid fryser på britsen.

Men nej. Sån tur har jag inte.

Nålen sticker och sticker fel, hittar ingen bra ven, byter arm och jag får bara en filt. Hörselkåporna sätts på fel och innan jag hinner reagera ligger jag maskinens inre med ett tjutande ljud som hotar att förstöra hörseln och jag får skrika att stopp, allt är fel! Jag blir döv! Ni har glömt att trycka till kåparna, de glappar! Ljudet som ur armadeggon dunkar in i min hörselgång och hjärnan krampar av förskräckelse.

Jag orkar inte ens gråta.

Istället så sluter jag mig inombords och kapslar in min rädsla från den senaste veckan. Det känns inte bra. Efter de senaste månadernas full-fart-framåt-känsla har det tagit stopp.

Något är inte som det ska.

Oron för en tumörtillväxt är som ett gigantiskt moln som trycker på pannan och jag som aldrig lidit av huvudvärk känner hur smärtan skjuter fram på ett sätt jag inte är van vid.

Hjärnan lever sitt eget liv – och det gör mig skitskraj.

Har tumören kommit tillbaka? Har den reducerat min ledning?

Har den under de senaste månaderna när jag känt mig friskare än på länge smugit sig framåt och gjort en attack i ett ögonblick när jag levt på glädje och kärlek utan oro för den närmaste framtiden?

På måndag får jag svar på röntgen, fram till dess får jag med all kraft pressa tillbaka oron och sysselsätta mig med annat för att orka.

Som att gå på Expressens kulturfest till exempel.

Expressens kulturfest 2015

Expressens kulturfest 2015

Eller med att hänga med de legendariska damerna på 1,6 miljonklubben.

1,6 miljonerklubben

1,6 miljonerklubben

Kriget mot cancern mullrar vid horisonten.

Snart kan det vara dags att kämpa vid fronten igen.

Besked på måndag.

Får man gråta i smyg på jobbet?

Jag hade tänkt skriva om en fantastisk helg på skidor, jag ville berätta om en perfekt start på veckan med en ordinarie Sportpanel och tänkte tillägga att jag är enormt stolt över ett fint reportage om mig i Expressen Söndag.

Men ibland sviker psyket.

Gråtkulan i halsen har suttit där i flera timmar och tårarna bultar på ögonlocken och kräver att få komma ut.

Bakom en stängd dörr till mitt eget arbetsrum på redaktionen har jag stundtals låtit dem rinna nedför mina kinder innan jag torkat dem med ovansidan av handen och tvingat dem tillbaka igen.

Det är precis som att när kroppen börjar repa sig, när kroppen börjar känna sig stark – först då vågar psyket falla igenom.

Jag orkade tre mil på skidor under helgen. 1,2 mil i sträck på söndagen, mitt livs hittills längsta pass, och jag var kvittrande glad över vinterns vackraste dag och vinterns hårdaste utmaning.

Träningsvärken kändes i armarna och låren dagen efter, men den var mindre än väntat och kroppen sträckte på sig och gick rak och stolt med en Queen of fucking everything-aura till jobbet.

Och så i dag blev det pyspunka.

I superkroppen började oron sprida sig, rädslan som legat i dvala ett tag skakade på sig och började röra sig genom venerna och tankarna på framtiden, den förbannade ovissheten inför framtiden, förstörde resten av dan.

Får jag leva?

Hur ska jag kunna skydda min familj om jag inte längre är närvarande? Vad kan jag påverka?

Tankarna ilar runt i en skräckvariant av en gigantisk labyrint i hjärnan och väcker alla onda aningar till liv.

Psyket litar på att min träning ska ha gjort mig så stark att jag lätt krossar alla tankevurpor – men jag är inte där än.

Jag är inte superkvinnan.

Inte än.

Så jag faller och låter mig falla utan att göra motstånd.

Jag viftar inte längre med händerna för att greppa tag i något som kan dämpa kraschen, jag följer bara med i den mentala berg-och-dal-banan i vetskapen om att den inte är för evigt.

Oron ska aldrig få besegra mig. Inte på längre sikt.

Men jag låter mig knäckas en kväll, jag ger skräcken och tvivlet tre timmar av min dyrbara tid och vet att jag ska ge igen vid nästa träningspass.

Kliv, kliv, överlev.

Ska bara bryta ihop en kväll först.

ToppHälsas skidkurs

 

 

ToppHälsas skidkurs

ToppHälsas skidkurs

ToppHälsas skidkurs

ToppHälsas skidkurs

Expressen söndag

pamela andersson

 

 

Sportpanelen

Sportpanelen. Bästa starten på veckan.

80-åringarna räddade galan!

 

Idrottsgalan 2015

Såg ni Idrottsgalan i går? Det gjorde jag. Framför tv:n.

För första gången på tre år i rad så var jag inte på plats, jag satt hemma och skrev en krönika om galan för alla mittmedia-tidningar i stället. Ni kan läsa den här.

http://www.dt.se/sport/kronika-irma-och-britt-raddade-idrottsgalan

Kram!