Skrattet knockar tumören medvetslös

IMG_9911

Jag får ofta frågan hur jag orkar vara så öppen med min sjukdom? Svaret är alltid: för att jag tycker att det är viktigt att våga prata om svåra saker. Och för att visa att man kan leva ett bra liv trots en svår sjukdom.

Dessutom får jag en sådan energi tillbaka från alla er som läser min blogg, stoppar mig på gatan för att ge mig en kram eller bara mailar ett hejarop eller en tumme upp.

I morse var det dags igen. Jag har varit hos Malou von Sivers förr, och då pratat mycket om behandlingen och ångesten efter tumörbeskedet.

IMG_9912

I dag var vinkeln i programmet Malou efter tio ”Livet efter cancern”.

Jag önskar att jag under skriva under på titeln, men min story är fortfarande inte ”efter” utan i högsta grad ”pågående”.

”Mitt liv MED cancer” är rubben på min story.

Det är konstigt att vissa extremt jobbiga saker är lätt att vänja sig med, jag går liksom inte runt och tänker på mig själv som cancersjuk.

Jag är jag, och ingen gående cancerjournal.

Mitt liv är lika mycket upp och ner som för alla andra. Det är kanske bara höjden på topparna och djupet av bottennivån som skiljer oss åt.

Ett tumören-vilar-besked och jag når himlen istället för trädtopparna, ett bakslag och känner liemannen flåsa mig i nacken istället för att bara tappa sugen och tröstäta en semla.

Tårarna är nästan slut, det är väldigt sällan jag gråter av skräck för att dö numera. När det händer kurar jag ihop mig som en liten skrutt och kryper in i makens famn för att få tröst.

Däremot gråter jag desto oftare av glädje över att få leva. Då och då fylls tårkanalerna av en vårflod som glittrande leker sig nerför kinderna och fyller mig med värme och kärlek till livet.

Och det vill jag förmedla.

Att det går att leva ett BRA och fantastiskt ROLIGT liv trots att tiden är reducerad. Trots att ingen kan sia om vad som händer om en, två eller kanske tre månader.

Här är förresten länken till Malou efter tio, och dagens intervju:

http://www.tv4play.se/program/malou-efter-tio?video_id=3284512

I måndags hade jag äran att sitta i juryn för Hälsopriset 2016 som 1,6- och 2,6 miljonerklubben delade ut, och jag stod på scenen och delade ut priser till årets inspiratörer. Jag kände hur deras energi smittade av sig och efteråt tog jag i sann Ellen DeGeneres-anda en selfie från scenen med alla nominerade (PT-Fia vann!) och med en jublande publik bakom.

Så här blev det (se nedan) – och jag älskar den fantastiska glädje som den bilden utstrålar. Precis så känner jag mig för det mesta.

Och jag är säker på att såna här glädjekvällar knockar den elaka tumören medvetslös.

Gång, på gång, på gång…

IMG_9858

IMG_9860

IMG_9863

Men Anna Benson, Johanna Toftby, Annika Sjöö, Clara Henry och PT-Fia.

Jublande nya fotspår – vilket tecken!

IMG_9727

Jag såg honom inte komma. För första gången sedan tumören bosatte sig i mitt huvud fokuserade jag inte på att se min läkare innan han såg mig. Jag brukar ju alltid vilja det för att kunna utröna vad för slags besked han kommer att ge mig. Jag menar, ingen kan väl komma på tanken att gå korridoren ner med ett leende bara för att delge sin patient ett dödsbesked?

Men jag hann inte med att kolla efter honom – jag hade ögon för något helt annat.

Någon har fixat nya fotspår på golvet på Neurocentrum!

Den blodigt färgade Golgata-vandringen i form av de röda fotspåren hade fått sällskap av ett par vita med en jublande springande gubbe på!

Jag blev så paff att jag bara stirrade och därför hoppade jag också till när läkaren helt plötsligt stod intill mig.

Han log.

Och mitt hjärta tog ett skutt.

Jag visste direkt. Jublande gubbar på golvet och ett brett leende – det kunde inte sägas tydligare.

Jag gjorde det igen! Pam-Tumören 8-1!!!

Anspänningen släppte och jag kände mig så lätt, så lätt, tankarna virvlade i rena yran upp mot taket alltmedan orden från läkaren gick in i huvudet:

”Tumören vilar fortfarande. Just nu ser vi ingen aktivitet i den.”

Och så det bästa:

”Jag antar att det inte finns någon energi kvar till tumören, så mycket som du gör av med på allt annat!”

Sedan skrattade han och hade det inte funnits ett stort skrivbord emellan oss hade jag kastat mig om halsen på honom direkt.

Det gjorde jag istället när jag och maken efter en halvtimme lämnade behandlingsrummet.

En hård kram och sedan skuttade jag ut från hjärnkontoret längs de vita fotspåren – livets fotspår! ­– med hans magiska ord ringande i öronen.

”Det finns fortfarande en risk att tumören vaknar, men för tillfället har du däckat den med din vilja.”

HA!

Tack alla som stöttat och peppat mig! Ni är bäst!

IMG_9723

Så här brukar det se ut. Röda fotspår i Golgata-stil.

IMG_9689

Tur att jag firade i förskott på Idrottsgalan, för efter beskedet var jag helt slut. Det tar på krafterna att vänta på ett leva-vidare-besked!

IMG_9685

Älskade fotoautomaten på galan! Här med både både Zlatan, Sarah Sjöström och maken Christer Skog!

IMG_9681

Med Åsa Edlund Jönsson på SVT och Ida Björnstad TV4.

IMG_9718

Kvällens Jerringpristagare Sarah Sjöström, och så härligt häng med bland annat Patrik Carlgren från U21-laget, Emma Igelström, Peter Forsberg och så Susanne Gunnarsson med dottern Mimi.

Känn ingen sorg för mig Göteborg

IMG_9530

Kan man säga att man är stor i Göteborg efter den här bilden? Alltså på skämt, bara (så ingen ska tro att jag fått storhetsvansinne även jag känner mig lite lätt snurrig av storleken på den här ”bylinen”!)?

Bilden är tagen av duktiga fotografen Peter Hoelstad och ingår i en kampanj för CancerRehabFonden, och jag fick den skickad till mig på Facebook av en kompis som bor i Göteborg. (Tack Sudden!)

Hade ingen aning om att jag skulle äga stan på det där sättet, men jag måste erkänna att jag känner mig lite stolt. Att dessutom få bidra till kampen mot cancern och livet efter diagnosen känns enormt bra – själv inväntar jag ju mitt besked som kommer nästa vecka.

Den 26 januari är det dags för mitt leva-eller-dö-besked.

Hemska minuter i väntrummet på neurocentrum, ångetsfyllda sekunder innan min fantastiska läkare gör livets tumme upp – eller ner.

Då kan man väl få glädja sig över den där jättebilden i goa Götet en stund, eller hur?

Jag ska ha den i minnet när jag sitter i väntrummet med de röda fotstegen – men framför allt ska jag lägga fokus på den helg som varit.

Första träningshelgen i år gick till Tällberg där 78 personer samlats i ToppHälsas namn för att åka längdskidor. Och vilken helg det blev!

Trots att det var 19 grader kallt första passet var det ingen som gnällde, alla kämpade på trots att det var så isande kallt att håret, ögonbrynen och ögonbrynen blev vita av frost.

Det var som i en saga.

Landskapet så oerhört vackert, träden, ljuset och bara andhämtningen av alla åkare – allt från nybörjare till Vasaloppsåkare – som avslöjade att man inte var ensam i spåret.

Det var mitt livs vackraste skiddag, och när vi sedan kunde överraska alla läsare med en förkortad version av Måns Möller och Özz Nujens utsålda show ”Sveriges Historia” på lördagskvällen (tack grabbar för att ni ställde upp!) så steg jublet i taket.

Jag skrattade så att jag inte kunde stå upprätt och jag är helt säker på att tumören fick sig en kyss också.

”När man skrattar så lever man länge” sa min lilla dotter en skräckfylld natt när ångesten drabbade min familj särskilt hårt.

”Och du skrattar ju ofta”.

Ja, det gör jag, älskade barn. Jag ska skratta och njuta av livet så att jag till slut ska äga tumören också.

Precis som jag gör i Göteborg i dag.

IMG_9307

IMG_9095 2

IMG_9100

IMG_9108

IMG_9130

IMG_9137 2

IMG_9248 kopia

IMG_9226

IMG_9251

IMG_9282

IMG_9277 2

IMG_9292IMG_9364

Man är aldrig så naken som i en sjukhusskjorta

FullSizeRender-3

Man är aldrig så ensam som på en brits i ett vitt rum, utan tavlor och med det sterila kalla stålet som går igenom i allt från brickbord till britsben med hjul.

Man är aldrig så naken som i en vit sjukhusskjorta med Landstingets märke på bröstet, fråntagen sin värdighet i ett plagg som inte passar någon och utan smycken, smink eller skor.

I ett kalt omklädningsrum finns några slarvigt instoppade magasin på väggen i ett sorts tidningsställ av metall.

Jag kollar in den översta: en Damernas Värld från 2011.

Tidningen under är en Sköna Hem från 2013 och i fönstret ligger Tidningen Vi med rubriken ”2012 – Människorna som gjorde’t – på gott och ont”.

Här, i livets väntsal, har människorna knappast gjort något alls.

På gott och ont.

I Neurocentrums omklädningsrum på KS står tiden stilla. Varför bry sig? Bättre bläddra bakåt – för vem vet om du har någon framtid? Och 2011 var ju trots allt en hyfsad årgång. Det var pre-tumören. Året jag reste mig från skilsmässan och började leva, utan en tanke på att jag hade en tickande bomb i mitt huvud som för varje månad i smyg växte sig starkare och större.

Jag blir irriterad på mig själv för att jag inte tog med mig en ToppHälsa och placerade ut. Jag skulle ha tagit med två, tre och jag skulle ha lagt dem över både 2011, 2012 och 2013.

Nr 2 2016 – med mig på omslaget! – kom ut i butik i veckan och hade varit rätt åt cancerspöket vars ande svävar i den sterila miljön. Ha! Lite visioner, jävlaranamma och pepptalk hade suttit som en smäck här.

Men istället får jag en slang i armvecket, och en lång stund i den maskin som bullrar, tjuter och skriker medan jag ensam ligger fastspänd i mitten. Jag får kontrast insprutad i hjärnan och jag koncentrerar mig på att försöka höra mina egna tankar genom oljudet, ögonproppar och två stora hörselskydd. Jag distraherar mig själv genom att tänka på allt annat förutom det faktum att en jättekamera fotograferar min hjärna och det odjur som vilar därinne men innan jag somnar (!) kommer frågorna ändå .

Hukar den av rädsla?

Har den krympt?

Eller har den lurat mig och växt sig elakare i skuggan av ett skratt?

Den 26 januari får jag besked.

IMG_9063

Livet känns lite grått just här.

FullSizeRender-3 kopia

Me, Myself and I.

IMG_9069

In i dimman.

Jag motar Döden med glitter

12400485_10153439246196359_2402223646139316205_n

Det finns galor och så finns det galor. Och en av de viktigaste är den jag var på i går.

Nej till cancer.

Där själva syftet är att samla in pengar till forskningen och Cancerfonden.

För drygt ett år sedan stod jag själv på scenen och med smärtor i hela kroppen berättade jag om min kamp för att få leva. Jag stod barfota, ensam på scenen med hundratals människor runt omkring mig och jag pratade rakt ut till tv-tittarna.

I går satt jag front row och hörde nya berättelser. Om sorg och smärta. Om älskade som cancern tog och aldrig lämnade tillbaka.

Men också om hoppet som jag känner så väl igen.

Om överlevarna som jag en gång hoppas att ansluta mig till.

Det är en speciell känsla att gå på en gala som i går.

Allt är som vanligt – och ändå inte.

Jag klädde upp sig precis som inför vilken gala som helst och kom tidigt för att kunna mingla med bekanta och möta nya bekantskaper. Det serverades plockmat precis som vilken kväll som helst, alkoholfria drinkar – men vi var alla medvetna om att Döden lurade där i mörkret.

Det var svårt att ruska av sig den osynliga närvaron av Cancerspöket som vrider sina händer i väntan på nya offer.

Precis innan tv-sändningen började uppmanades vi att våga skratta när vi tyckte att något var roligt.

För det är just det.

Att våga skratta när det känns som värst tar på krafterna, men det är ett måste att nonchalera Honom.Jag tänker att glitter, snittar och skratt hugger i bröstet på Cancerdöden, att cancern liksom förlorar något av sin kraft om man mitt i det tyngsta ändå orkar blicka framåt.

Gårdagen präglades förstås av oerhört många tårar, men också av respekt, kärlek och gemenskap mot en fiende som en av tre i Sverige någon gång ställs inför.

Så tack glöden som fanns på Cirkus igår.

Tack för kramarna jag fick, värmen från kända och okända.

Jag sparar känslan i kroppen och tar fram den igen på torsdag när jag återigen ska läggas på en kall röntgenbrits och låta ödet bestämma om jag lyckats vinna över tumören ännu en gång.

Håll tummarna!

IMG_8987

Jag och maken satt bredvid Elisabeth Tarras-Wahlberg.

IMG_9008

Nytt rekord! Bra jobbat med över 37 000 nya månadsgivare!

IMG_9003

Mn vän Lotta Gray stod på scenen.

IMG_8993

Darin avslutade galan.

IMG_9007

Idol-Martins sång var grym! Han fick också med en hyllning till David Bowie som gick bort i cancer.

IMG_9011

Ja, vi uppmanades också att instagramma och blogga!

IMG_8946

Tillsammans med Magdalena Forsberg och Anette Norberg

IMG_8962

Cancerfondens Alexandra von Melen.

Det enda förråd som aldrig blir fullt

IMG_5607

Kartong efter kartong öppnas. De står över hela hallen och jag kryssar mellan allt som plockas ut. Där är en stor hög med kläder, längre bort ligger buntar med tidningar och hela soffan är full med dukar och sänglinnen.

Maken bryter upp en liten plåtask som är låst. Nyckeln ligger förmodligen på en soptipp någonstans sedan 30-isch år, och jag tar en paus och försjunker en stund med gamla bilder från min barn- och tonårstid som låg i asken. Jag känner fortfarande igen de flesta, vet vad de gör i dag och jag berättar för barnen (som är totalt ointresserade) en massa anekdoter om människorna och händelserna på fotografierna.

Jag plockar, sorterar och känner mig som Malena Ernman så kraftfullt uttryckte sig på nyårsafton: ”Ring in det nya och ring ut det gamla”, förutom att det inte ska in något nytt här.

Inte på länge.

För herregud så jag samlat på mig genom åren!

Visst, jag vet att jag är den värsta människohamstern på hela Lilla Essingen, jag samlar på allt och har enormt svårt att släppa eller sortera bort, men nu när jag inte ens kommer in i källarförrådet måste det bli en ändring.

Nu ska det ringas ut.

Kartonger till de bättre behövande packas och skickas till hjälporganisationer och jag både ser och känner hur förrådet minskar i takt med att hjärtat känns lättare. Samtidigt är jag förundrad över hur det hänger ihop att en person (läs mig) som sällan ser bakåt har så svårt att släppa taget om det som är gammalt?

I mina gömmor hittar jag så många minnen som jag vårdar i hjärtat, men jag har så gott som aldrig tagit fram dem ur kartongerna så varför ska jag ha dem kvar? ”Det är ju en länk till det förflutna, ett halmstrå från din historia som du inte kan slänga eller ge bort!” ropar samlardelen av min hjärna till förnuftsdelen som svarar med ett ”Jamen, då räcker det ju med att spara ett halmstrå? Inte ett helt förråd?” och själv står jag i mitten och velar.

Slänga eller behålla?

Expressen eller Aftonbladet? (För er som kommer ihåg den gamla sketchen av Hasse & Tage med Tage Danielsson som försöker få Gösta Ekman att välja mellan de båda tidningarna).

Jag beslutar mig för att se rensningen som en sorts terapi.

Att jag samtidigt som jag lägger ännu en jacka och ännu ett par skor i kartongerna som ska till Erikshjälpen, funderar över mitt eget liv, hur jag lever, hur jag fungerar och vad mitt mål är. Jag gör helt en inventering av mig själv samtidigt som jag sorterar det förflutna.

2016 ska bli ett bra år.

Året ligger här framför mig, oskrivet, tomma blad i kalendern även om det går oroväckande fort att fylla dem. Ett helt nytt år att faktiskt använda som jag vill.

Med det jag vill.

Kärlek, resor, träningar som bygger muskler och stärker psyket, skratt från en brygga där jag samlat mina vänner, barnkramar och vänskapsband som aldrig kan upplösas. Kvällar framför en lägereld, cykelturer där vinden svalkar en svettig panna, middagar där maten smälter i munnen och en hand i min när jag släcker sänglampan för natten.

Tillsammans med vila, tålamod och ett jävlaranamma ska de ta plats i det enda förråd som aldrig blir fullt.

I mitt hjärta.

IMG_8572 

Hejdå saker jag inte behöver. Nu får ni komma till nya familjer som behöver er bättre!

IMG_8808

Fast min balettklänning ville dottern behålla…

IMG_3315

Och den här bilden sparar jag i hjärtat…

IMG_8873

God fortsättning!

Mitt mål – att våga stå stilla

 

IMG_8533

Det är sista dagen på året, och om bara några timmar ska jag åka till den planerade festen i Matfors där vi först ska träna – och sedan äta. Mjölksyra och champagne, precis som det är i mitt liv.

I går såg vi på SVT:s Årskrönika och efter bara en kvart vände sig sonen om sa:

”Mamma, vilket tur att det här skitåret snart är över!”

Då hade bilderna på terrordåden och flyktingkatastrofen rullat ett tag och visst verkade det som om 2015 var ett avskyvärt år på många sätt. Krig och katastrofer, människor på flykt, död och skräck var en stor del av 2015, men det fanns ljusglimtar.

Människor har gått samman som aldrig förr och skänkt pengar, kläder och erbjudit främmande människor sitt hem och sin vänskap. Vi har stått upp för allas barns rätt att leva, att idrotta, att ha någonstans att sova och flera gånger under året har jag känt gråtklumpen i halsen av stolthet när jag läst eller hört historierna om svenskarnas medkänsla och hjälpsamhet.

Hurra för alla er som gjort något för en annan människa under 2015! Hurra, hurra, hurra!

Jag hoppas att godheten och medmänskligheten kommer att segra under 2016 och jag hoppas att vi ska vara snällare mot varandra.

Och mot oss själva.

Jag vet att jag ska vara det i alla fall.

Jag har pressat min kropp så enormt mycket under de senaste åren. Cancern har slitit hårt, cellgifterna och strålningarna har däckat mig och jag aldrig unnat mig vila. Jag har kämpat, slitit och pushat min kropp för att orka.

Min vilja har fått mig att leva – det tror jag stenhårt på – och träningen har gjort att jag leder med 7-1 över tumören i mitt huvud.

Jag har valt träningen som vapen, och jag slagits hårt.

I morgon ska jag lägga till ytterligare ett vapen: Att våga stanna upp.

Det är mitt mål 2016.

Att andas in och andas ut – lugnt och metodiskt. Att njuta ännu mera av att jag fortfarande lever, tre och ett halvt år efter tumörbeskedet.

”Hur länge får jag leva?” frågade jag läkarna den värsta dagen i mitt liv. Den 10 juli 2012.

”Det vet vi inte” var svaret jag fick.

Men jag lever än.

Och det ska jag fira i kväll – och alla andra dagar!

 

 

Pamela_Andersson_julkrönika-2 IMG_8382

En julkalender fylld av glädje och sorg

 

Pamela_Andersson_julkrönika-3

Fjärde året. Fjärde julen efter beskedet.

Att leva med cancer är som att leva i en ny tideräkning. Jag tittar inte på klockan, bryr mig inte om högtiderna på samma sätt som förr. Jag samlar inte på julklappar, inte på julkort eller glittriga inbjudningar.

I den nya tiden räknas bara minnen och när jag summerar canceråret 2015 gör jag det i min egen mentala adventskalender.

Varje dag öppnar jag med hjärnans hjälp en osynlig lucka som innehåller olika fragment av året som gått. Glädje, tårar, saknad, jubel.

Stunder som etsat sig fast i hjärnan och i hjärtat.

 

IMG_3315

Första luckan – jag ser en brygga. Junikvällen är lite kall, men det få solstrålar som orkar tränga genom molnen tar till slut över och allt medan skratten ljuder över ön jag bor på, ser jag solens seger över molnen som ett tecken på att det goda ibland faktiskt besegrar det onda. Starka kvinnor, högljudda glada diskussioner, filtar som kommer fram när solen försvinner bakom husen. Kärlek!

En annan dag i en annan lucka ser jag en cykel. Den strävar mot horisonten, tätt följd av flera cyklar och jag minns en resa över USA där gruppen ersatte jaget och kampen att göra det omöjliga möjligt byggde en vänskapsgrund stark som betong.

Lucia: I minnets kalender lyser ljuset från en fest där talen och sångerna för alltid kommer att finnas i mitt hjärta. Det skimrande ljuset från vänner som stått där genom strålningar, cellgiftsbehandlingar och fått mig att tjuta av skratt trots att plågorna i skelettet efter alla behandlingarna fått kroppen att kvida av smärta.

Och titta där! En resa döljer sig bakom luckan som pryds av Dubais skyline! En magisk, förtrollande resa med kameler, champagne, glamour och lyxiga hotell. Ett minne för livet framkallat av två vänner. Åh! Jag minns!

Ny lucka. Nytt minne. Paniken när synen försvann, talet hackade, benen vek sig – och jag trodde det var kört. En eftermiddag på jobbet där jag kände hoppet om ett fortsatt liv krossas i en taxi på väg hem med gråtklumpen i halsen och ett ångestvrål i hjärtat.

Att leva med cancer betyder också att flera av luckorna jag öppnar i hjärnan är tomma.

Vita tomma luckor, tystnaden som skriker när man öppnar.

En pappa. En vän. Någon som jag lärt känna under året eftersom vi haft oturen att drabbas av samma sjukdom och som jag peppat – och peppats av – utan att vi egentligen aldrig mötts på riktigt.

Nu är de tysta.

Ingen att krama mera. Ingen att mejla, messa eller facebooka uppmuntrande kommentarer till.

Inga likes, inga tummen upp.

De är borta och kvar finns bara minnet av allt vi delat tillsammans.

Vi som kämpade tillsammans, vi som var oslagbara.

Jävla skit!

Det är bara någon enstaka dag kvar på årets adventskalender och i verkligheten är lucka 24 alltid den största. Där bakom döljer sig den vackraste teckningen eller den finaste gåvan. Dottern tror att bakom 24:an finns det babylips som luktar godast, och sonen vet att det coolaste legot får man på julafton.

Jag tänker att min minneskalender ska bli likadan.

På morgonen den 24:e december ska jag vakna till minnet av den där dagen i maj när min neurolog sa att tumören i hjärnan hade krympt. KRYMPT! Och jag ska inte tänka på att jag snart ska in och röntga skiten igen!

Jag ska trycka undan farhågorna om ett bakslag i januari, och jag ska njuta av att öppna årets sista lucka och tänka att den luktar champagne.

Sedan ska jag fira att jag kopplat greppet om cancern – i alla fall just nu – resten av veckan.

God jul!

Fotnot: Den här texten har också publicerats på Cancerfondens facebooksida.

IMG_0889 IMG_3323 IMG_1833 IMG_2201

Mitt eget fuck off-finger till cancern

Pamela och Frida

Om får vara lite lustig kan man säga att det blåser på toppen.

Eller att Frida och jag kom som ett yrväder en decemberdag.

Dagen började nämligen friskt med att fläktarna gick sönder och det blåste storm inomhus (!) på Bonnier Fakta dit jag och BT:s digitala geni Frida Boisen tagit oss till ett möte.

Det var som att bli omfamnad av Gorm – och hellre det än gårdagens gastkramning.

Som jag skrev i Hudiksvalls tidning i morse:

Jag får en skymt av det redan i brevlådan. Den blåa loggan på det vita kuvertet sticker alltid ut, hur mycket post det än finns i lådan, och som alltid får synen av det hjärtat att hoppa till.

Det är dags igen nu.

Ner i hjärngrottan och på med sjukhusskjortan. Den kalla britsen, slangen i armvecket, det dunkande ljudet i cylindern som ska röntga min hjärna och så panikknappen i ena handen. Eller knapp och knapp förresten, det är mera som en gummiboll som det är meningen att jag ska trycka på om jag får panik. Tydligen är det många som får det när huvudet sätts fast i något som ser ut som en trång låda och de stora öronskydden trycks på innan man rullas in i den enorma maskinen.

Men jag trycker aldrig på knappen.

Istället somnar jag.

Sjuksköterskorna brukar ruska på huvudet när jag inte ens reagerar när de efter halva tiden lyfter upp min arm och sprutar in kontrastvätska i hjärnan via slangen i armvecket. Att sova i det där oväsendet? Det måste ju vara omöjligt!

Nix.

Det är bara enkel överlevnadsinstinkt.

När jag sover kan rädslan för att resultatet ska vara dåligt inte nå mig. Oron för att tumören ska ha vaknat kan inte gripa tag i en vilande själ, inte öka hjärtats pulsslag och jag tänker att min förmåga att sova under sådana omständigheter är mitt eget fuck off-finger till cancern.

Den har tvingat sig på mig, bosatt sig i min hjärna och vägrar att dö – men mina tankar kan den inte komma åt. Visst är jag rädd ibland, stundtals panikslagen, men för det mesta är jag upptagen med annat.

Med livet.

Med kärleken.

Jag öppnar kuvertet från Karolinska Sjukhuset och läser kallelsen.

En morgontid i mitten av januari, alltså. Ha, det är ju långt till dess! Då hinner jag förbereda mig ordentligt!

Jag har redan jobbat hårt med kroppen på träningsresan till Fuerteventura och under helgerna har jag tänkt fortsätta det fysiska arbetet. Däremellan jobbar jag med det psykiska. Att tillåta sig att njuta av vardagen, av barnens kramar, av att kunna hjälpa dem med deras läxor och att laga mat tillsammans är så viktigt för min mentala styrka.

Ända sedan det positiva beskedet i maj att tumören till och med har krympt har det varit viktigt att inte bara fortsätta att fokusera på kampen mot cancern, utan också på kampen för att få känna sig normal. Att jag trots allt som hänt under de här åren fortfarande känner igen mig själv.

Att jag är Pamela – och inte en vandrande cancerjournal.

Jag lägger undan kallelsen och skriver in datumet i kalendern.

Januari it is.

2016.

Jag bestämmer i förskott att det ska bli ett bra år.

IMG_8164-440x330

 

Mitt OS-guld hänger runt hjärtat

IMG_7803-440x440

Det var bara en enda backe kvar när smärtan kom. Benen stumnade och jag kunde känna väggen torna upp sig framför mig. Andhämtningen blev mer och mer ansträngd och för varje tramptag tappade jag fart istället för att kunna öka. Skit också! Tankarna flög genom skallen.

Inte stanna. Måste upp. Några tramptag till. Heja mig för fan!

Benen skrek av mjölksyra och precis när jag kände att det var kört kom den där fantastiska handen i ryggslutet och hjälpte mig över krönet.

Maken, som redan hade 16 andra cyklister att hålla koll på, hade sett min kamp mot kroppen och precis innan jag gick över gränsen, precis innan mjölksyreväggen knockade mig som en cyklingens Jörgen Brink fick jag Christers hjälp och kunde tillsammans med de andra rulla nedför backen i motvinden.

Hjärtat jublade och jag lämnade tillbaka hyrcykeln med ett leende på läpparna trots att benen knappt bar mig.

IMG_7804-440x440

Känslan att kunna pressa sig så.

Glädjen som blandas med smärta i benen, att kroppen gör ont av träning och inte av cellgifter. Att kunna träna sig så trött igen efter år av skelettsmärtor och låga blodvärden känns som världens vinst.

Jag befinner mig med ToppHälsa på Playitas, Fuerteventura, och på måndag kommer Sveriges OS-trupp till Rio 2016 hit och tränar.

Jag kör redan med några av Sveriges bästa genom tiderna: världsrekordhållaren i simning Emma Igelström, handbollslegenden Ampan Carlsson och kanotistmästaren Susanne Gunnarsson som till och med har med sitt OS-guld från Atlanta 1996.

De har redan vunnit allt (nästan) som går att vinna i idrottssammanhang, och trots att jag inte har en chans att hänga med i deras tempo är jag precis lika glad som de.

Varje dag jag får leva är en vinst. För varje dag jag blir starkare är jag en vinnare.

Jag har inget OS-guld att hänga om halsen – men jag känner jublet i hela kroppen. Mitt guld hänger om hjärtat.

Och det känns underbart.

IMG_7768-440x440

IMG_7634-440x440

IMG_7786-440x440

IMG_7737-440x440

IMG_7738-440x440