Måns i cykelkrasch – förd till sjukhus!

C2C4Autism

Ni hänger väl med ToppHälsas träningsexpert Christer Skog och hans äventyr med komikern Måns Möller och cyklisterna Björn Gebenius och Håkan Löfgren på deras äventyr över USA?

De kör ju kust till kust över USA för att samla in pengar till barn med särskilda behov. Det är imonerande 420 mil och tanken är att pengarna ska gå till alla barns rätt att idrotta. Projektet heter C2C4Autism-gänget. (Coast to coast for autism).

Här är i alla fall dagens rapport där Måns Möller kraschar!

”I dag skulle Agneta Sjödin ha anslutit till C2C4-teamet, men som alla vet var hon med om en cykelolycka och bröt höften bara 2 veckor innan avfärd.

I går var det Måns Möllers tur att krascha och bli förd till sjuhus.

Det blev alltså ”Houston – we have a problem” på allvar.

Det började direkt på morgonen när våra cykelhjältar lämnade Austin för att ta sig 27 ångestfyllda mil (nästan en Vätterrunda!) till Houston. Vägen de åkte på förvandlas efter bara ett par mil in på sträckan till en smal motorväg med barriärer på sidan och det var omöjligt att vända om. Polisen kom upp bakom dem med sirener och stoppade grabbarna som åkte på både uppläxning och böter.

Christer försökte förklara varför de cyklade där, för att samla in pengar för alla barns rätt att idrotta, och då smälte polisen direkt och slutade att skälla.

Istället eskorterade han teamet i två mil med blåljusen på!

Men trots poliseskort var olyckan framme.

När grabbarna åkte ca 20 mil körde Måns av misstag in i Christers bakhjul och stöp i asfalten. Christer lyckades hålla balansen, men Måns föll olyckligt och tankarna gick direkt till Agneta. Hade det gått lika illa för Måns?

Tack lov stannade det flera bilar med sjukvårdspersonal (sån tur!) snabbt efter olyckan och Måns fick vård omedelbart. Men det som först tycktes vara skrapsår och ett brutet revben misstänks nu vara ett par brutna fingrar och andra blessyrer.

Måns gav dock inte upp och fortsatte att cykla de sista sju milen, han tog sig sedan till en sponsormiddag i Houston innan chocken släppte och smärtan blev för svår och han tvingades att söka hjälp.

Han ligger nu på sjukhuset i Houston och i skrivande stund är det oklart exakt hur illa däran han är.

– Det känns hemskt att han föll så olyckligt, Måns var oerhört stark innan olyckan. Han fick en kortisonspruta under vår vilodag på Valborg, och var glad, pigg och smärtfri efter den, berättar Christer.

– Han cyklade de sju sista milen – tre timmar! – med svåra smärtor och jag tror inte han kommer att ge upp på grund av det här. Måns är en fajter. Han gör ju det här för barnens skull. Det gör vi alla! Nu hoppas vi bara att han snart kommer tillbaka från sjukhuset så att vi får ta hand om honom.

Olyckan kom olyckligt.

Teamet hade en efterlängtad vilodag på Valborgsmässoafton där de fick sina skador omplåstrade (Måns fick en spruta i häcken, se filmen, och Christer fick sin onda axel upptejpad), och de var på Trekbutiken för att hämta delar till cyklarna. De passade på att sova ordentligt. De hade ambitioner om att åka ut till de fina källorna i Austin och bada men ingen orkade. Björn och Håkan var till Lance Armstrongs Trek-butik och där hängde hans vinnartröjor från touren och hans gamla cyklar.

– Det verkar inte som amerikanarna här nere bryr sig att han har fuskat till sig allt! säger Christer.

Vilodagen gjorde susen för trötta kroppar – men sedan kom olyckan.

Ny väntar vi alla på besked om hur illa skadad Måns är. Uppdateringar kommer under dagen/kvällen.

Kämpa Måns!”

C2C4Autism

C2C4Autism

C2C4Autism

Måns Möller gömde sig under täcket!

Ni hänger väl med i C2C4Autisms äventyr i USA?

Min man Christer Skog, före detta förbundskapten för skidlandslaget och föreläsare, komikern Måns Möller och cyklisterna Björn Gebenius och Håkan Löfström kör ju kust till kust över USA för att samla in pengar till barn med särskilda behov. Det r imonerande 420 mil och tanken är att pengarna ska gå till alla barns rätt att idrotta. Har du missat resan måste du gå in på deras hemsida och läsa; det är både upplyftande och peppande att läsa! Målet är att samla in en miljon kronor till en fond som de startat för barnen, och hittills har det kommit in drygt 300 000.

Jag tänker själv åka över och joina nästa vecka.

Tanken var förstås att jag skulle vara med och cykla, men efter en tuff tid med dåliga värden och orkeslösa dagar antar jag att jag får köra följebilen istället.

Jaja, jag gillar ju att köra bil och jag slipper ju få ont i rumpan isåfall…

I går blev det också hundra klart att jag fortsätter som ambassadör för Cancerfonden. Känns helt självklart för mig och jag blir väldigt glad att de vill att jag ska vara med ett år till!

Träffade delar av gänget på en halv dags konferens på Fotografiska i Stockholm och blev både seriösa samtal och otaliga asgarv. Underbar energi!

Cancerfondens ambassadörer

Cancerfondens ambassadörer

Fotografiska

Här är förresten senaste uppdateringen från USA och C2C4-teamet:

”Det var kallt, regnigt och blåsigt när c2c4-teamet vaknade upp i morse in den lilla byn Sterling City i Texas. Måns gömde sig under täcket och ville inte gå upp och påstod att han var sjuk. Christer fick ta fram sina lärartakter och frågade om han hade målsmans intyg. Det hade han inte så då kunde de äntligen ge sig i väg. Grabbarna, som hittills på resan haft bra väder och medvind, fick nu kämpa på i betydligt sämre väder. Det gick tungt och motivationen var inte direkt på topp i den trista kantvinden.

De försökte ändå motivera varandra, men det funkade inte och kilometrarna tickade på oerhört sakta. Under sådana omständigheter är det verkligen lätt att hamna i negativa tankar trots att allt hittills varit så uppåt. Tänk så fort det kan svänga!

– Vi har väl haft ca 15-20 punkteringar så här långt och sedan har bland annat Garmin-kamerans fästen skakat sönder och andra delar av cyklarna får stryk av påfrestningarna. Men Björn och Håkan är fantastiska att ha med. Håkan byter en punktering på 45 sekunder i ökenhetta och Björn är vårt lok när vi på långa raksträckor pressar på i 40 km i timmen för att hinna fram innan solen går ner. Vi känner oss ibland som bröderna Dalton på uppdrag i vilda västern, erkänner Christer.

Planen var att fikastoppet den här etappen skulle bli efter sju mil och på ett café som heter Hatties café. Christer har fått tips av en annan äventyrare, Anders Forselius från Ljusdal, som har cyklat och sprungit över snart hela världen. Cafét var tidigare en bank och i källaren på banken hade de på den tiden en bordell. Historien berättar att männen i staden ofta besökte banken för att göra insättningar…

Men när vårt team kom till stan var de så trötta så att de inte orkade leta upp Hatties utan satte sig på den skotska restaurangen MC Donalds istället…

– Vi åt sakta för vi var inte pigga på att cykla. Det berodde inte på att vi är fysiskt nere utan tvärtom – vi blir starkare för varje dag. Jag har inte varit i så bra form sedan jag var 30 år, berättar Christer.

Nästa stopp var Eden, det var sju mil till över Texas delvis tråkiga landskap och återigen blev det ett långt stopp på grund av dålig motivation och det kalla och trista vädret.

De hade nu fem mil kvar till etappmålet Brady. Då helt plötsligt förändrades landskapet och blev en korsning av Gotland och Hälsingland! Tänk Gotlands djur och natur på Hälsinglands kullar. Fattar ni? I dikesrenen växte gullvivor, smörblommor och prästkragar. På ängarna sprang kor får och getter fritt och inte alls som i Arizonas hemska köttfabriker som de sett när de cyklat igenom den staten. Den här naturen och likheten med Sverige gjorde att de ökade farten och glädjen att cykla kom tillbaka.

– Jag la till och med på en spurt på en raksträcka och slog pers i hur många watt jag får ur mina ben, avslöjar Christer.

Det finns förresten också en förklaring till att naturen och landskapet helt plötsligt var så likt Sverige. Precis där dagens etappmål Brady ligger finns nämligen också East Sweden! Alltså gamla svenskbygder. Det finns en svensk kyrkogård där och annat som påminner om Sverige.

Trötta men vid mycket bättre mod än när de startade så åt de en riktig Texas måltid. Det vill säga en gigantiskt portion grillat kött och bönor med vitt bröd.

När de vaknar igen ger sig våra cykelhjältar sig iväg till Austin och förhoppningsvis är de mentalt på g igen. I Austin blir det vilodag och Måns 200-milaservice, det blir dessutom en tur till ett labb där Christer ska mäta kroppsammansättningen på alla efter de här första 200 milen.

Heja killar! Snart bara halva sträckan kvar!”

C2C4Autism

C2C4Autism

C2C4Autism

C2C4Autism

Allt är upp och ner i kroppen!

ToppHälsa träningsresor

Under mina ett och ett halvt år på cellgifter, när kroppen stundtals kändes helt dränerad på energi och ork och läkarna sa att jag var mycket infektionskänslig – då klarade jag mig från det mesta och drabbades inte av förkylningar eller infektioner. Men nu! Noll cellgifter, mucho sjukdomar!!

Först var det en månad i februari och mars där influensan däckade mig totalt, och nu är det halsen.

Jag kom precis hem från vår träningsresa i Portugal (de andra är kvar, jag måste hem och göra tidning också) där jag så smått orkade börja träna igen igen – och vips började det klia i halsen.

Jag hann inte mer än att sätta min fot i lägenheten efter att ha varit på resande fot i tolv timmar så var det kört.

Skit, skit, skit.

Jag som kände att jag kroppen svarade lite, lite igen!

ToppHälsa träningsresor

ToppHälsa träningsresor

Så nu dricker jag pressade apelsiner, ingefära och kiwi och hoppas kunna bota mig snabbt – för snart bär det ju i väg igen! Jag ska försöka att cykla några mil de sista sträckorna med gänget som kör kust till kust över USA (dvs maken Christer Skog, komikern Måns Möller, cyklisten och gymägaren Björn Gebenius och fd skidåkaren Håkan Löfström)  för att samla in pengar till barn med speciella behov. Projektet heter c2c4autism och ni hittar allt om det på nätet.

Men hur mycket orkar jag cykla när kroppen bara däckar hela tiden?

Alla värden är fortfarande låga och dåliga, och på måndag ska jag till en läkare för att kolla hjärtat och annat smått och gott i kroppen bara för att kunna utesluta det enda eller andra, men med halsont vet jag ju att inget fungerar!

Suck.

Tur då att jag har er.

För den här buketten som jag står och i, och den här fina chokladen från NK, kom i dag med ett blombud till jobbet! Jag hade precis kommit in, när budet kom och när jag läste på det fina kortet var blommorna och chokladen från en Anna ”som läser din blogg”.

Åh, Anna! Om du bara visste vad glad jag blev!! Min arbetskamrat och vän Agneta som också satt med mig i mitt arbetsrum när budet kom började gråta för att hon blev så rörd över din gest och jag kämpade mot tårarna jag med.

Så oerhört lycklig jag är som har en läsare som du! Tack tack tack!

Pamela Andersson

Vill också bjuda på ett äventyr som beskrivs på c2c4autism. Varsågod, håll tillgodo med ett äventyr som inkluderar, hjältar, ormar, taggtråd och svedda rumpor:

c2c4autism

”Våra hjältar kämpar vidare, trots otaliga punkteringar och svåra köttsår. I går körde de från Deming i New Mexico, en västernstad där gubbar i cowboyhatt satt med laddade revolvrar och åt frukost med teamet…
Det blev en lätt men ändå tung etapp. Lätt på grund av att det inte var så branta backar – tung på grund av sex punkteringar! Men till och med Måns och Christer börjar få snits på att laga punka nu, fast det går inte lika snabbt som när Håkan och Björn gör det!

Etappen var på nio mil och inleddes med en lååång uppförsbacke i början men det gick bra och det är mera vegetation på prärien än tidigare. När teamet kom upp på platten såg de bergen långt borta som de ska passera i övermorgon. Otroligt speciellt och vackert landskap.

Men även i paradiset finns det problem. Måns har allvarliga problem med sin rumpa. Köttsår som varar och Christer får agera läkare så man kan förstå att det inte är så kul för någon av dem!
Fast Måns är faktiskt dagens hjälte – han cyklade hela etappen stående!!! På grund av såren kunde han inte sitta ner en enda gång. Trots det snittade de 28 km/h och Måns och Björn åkte i 71 km/h nerför sista backen! Annars är det mycket orm på vägarna och i morse så låg en påkörd coyote på vägen som de fick väja för. Dessutom var en väg avstängd i dag så de fick bära cyklarna över taggtrådsstängsel!

Nu tar de en vilodag i dag pga av att de måste läka såren i rumpan och lösa problemen med punkteringar, serva cyklarna etc. Dessutom är det tornado-varningar och teamet är kloka nog att låta de passera över västra delarna av Texas innan de vågar gå in där. Christer håller kontakt med meteorologer i Sverige för att de ska vara säkra. Han är med andra ord inte bara tränare och cyklist, han är sjuksköterska och vädergud också! Men alla har sina roller i teamet.

En annan anledning till dagens vila är att de har den jobbigaste etappen framför sig. Det börjar med en stigning på 500 höjd meter, sedan över en speciell öken som har vit sand. Efter öknen börjar en stigning från 1200 meter över havet upp till 2700 meter över havet. Sträckan blir då 13 mil där ca 5 mil är uppför.
– Blir otroligt spännande att se hur våra kroppar fungerar på den höjden. Stämningen är i alla fall bra i teamet fast jag längtar sjukt mycket efter min fru och barn och jag tror de andra längtar efter de sina, säger Christer som gör mätningar varje dag, och har koll på återhämtning och hjärtfrekvens i förhållande till watt.
– Det visar att vi blir starkare för varje dag. Jag har tappat 5 kilo i vikt och har 15 slag lägre på 120 watt än jag hade när vi startade turen. Vi mäter watt i pedalerna med Garmin vector och det blir grymt intressant att summera alla data när vi är klara.

Heja heja!”

c2c4autism

c2c4autism

c2c4autism

Vissa kuvert vill man inte öppna

Kuvertet har legat på diskbänken i flera dagar.

Jag har ingen lust att öppna det. Ingen lust att se svaren på mina prover. Jag vet redan att jag inte kommer att jubla högt. Mina armar kommer inte att sträckas i skyn och den knutna segernäven kommer inte att lämna fickan. Läkaren har ringt och förvarnat.

Mina värden toppar inga listor direkt. De är inte ens på medaljplats. Det är högt där det ska vara lågt och lågt där det ska vara högt och jag känner mig som en amatör som precis innan startskottet går inser att jag glömt att sätta på mig nummerlappen.

Jag är inte ens med i loppet. Jag är en looser helt utan koll och med en formkurva som pekar rakt ner i marken.

Jävla skit.

”Förkylningen eller influensan du hade i februari har tagit hårt på kroppen” säger sköterskan liksom tröstande, men det hjälper inte.

Jag synar resultaten noga, jag har sprättat kuvertet, tagit ut de två rapporterna som sitter fastsatta med en klammer och jag hittar flera fel än rätt.

Jag hittar flera förklaringar också.

Som varför jag inte orkar gå på som tidigare, till exempel. Det gör man inte med ett hb-värde som knäar och släpar tungan efter sig.

För första gången på länge känner jag mig vilsen, ska jag försöka bygga upp mig eller ska jag vila kroppen? Vad vill den? Vad behöver den? Träning eller lugn och ro?

Jag vet inte.

Kan inte riktigt tyda mina egna signaler. Kroppen är stum. Som om den inte orkar bry sig. Kämpa, vill jag skrika. Gör något! Men mina ljudlösa skrik möts bara av tystnad. Kroppen säger ingenting. Bara psyket vaknar till och rör på sig.

”Gör nåt som får dig glad”, säger det med en gäspning – och jag tar genast till handling.

I början av mars fick jag CancerRehabFondens stora Journalistpris för mina krönikor i ToppHälsa och för boken ”Jag ska inte dö i dag”. Diplomet har stått i skymundan i väntan på ett bra ställe att hänga det på och nu har det äntligen fått plats på min Wall of Fame-hylla på jobbet.

Tada!

CancerRehabFonden

Psyket vaknar till liv ordentligt och jag känner att jag blir glad.

Min Wall of Fame-hylla är mitt eget fuck-cancer-pepp på jobbet. En tröst när det känns extra tungt eller när jag är extra sårbar. Jag orkar kanske inte gå fyra trappor upp utan att andas tungt, men jag kan vinna priser.

Fuck you tumören.

CancerRehabFonden

Så här såg det ut när jag fick priset Årets Journalistpris i mars. CancerRehabFonden är en ideell organisation som samlar in pengar för att cancerdrabbade ska kunna få rehabilitering. Helt fantastiskt!

Här kommer lite flera bilder från prisutdelningen:

CancerRehabFonden

CancerRehabFonden

CancerRehabFonden

CancerRehabFonden

Årets Journalistpris 2014

Ibland behöver man bara lite värmländska

Pamela Andersson och Kristin Kaspersen

Det snöar utanför fönstret och någon direkt påskkänsla finns inte inne på mitt arbetsrum. Inte någon som syns i alla fall.

Mitt hjärta däremot är fullt.

Efter mitt besök i TV4:s program Vardagspuls i går, känns det som jag har goda påskägg i hela kroppen. Det är nästan trångt i hjärtat av ägg fyllda av generositet, kärlek, värme och omtänksamhet.

Det pyser ut på sidorna, genom hjärtklaffarna och när den varma känslan från de mentala äggen sipprar ut i kroppen känner jag mig lätt som ett påskdun.

Så lätt det är att lyfta andra om man bara vill.

Genom fina ord, omtänksamma handlingar eller bara en kram och ett leende.

Så var känslan i ett tv-magasin i Värtahamnen i går, det är där Vardagspuls spelas in, och jag åkte därifrån upplyft och glad.

I taxin hem tänkte jag inte längre på det beskedet som ringdes in under dagen, att några av mina värden i kroppen måste kollas upp igen. Jag kände bara här och nu.

Läkarens samtal tänker jag inte oroa mig för än.

Jag vet att kroppen är sliten igen. Jag tänker på det när jag går uppför trappor eller springer efter en buss som är på väg att lämna hållplatsen. Jag vet att allt inte är hundra, men jag vet också att det är dags att lägga in en växel till.

Redan i dag förmodligen.

Med ett hjärta som är lätt av fina samtal (tack Jessica Wahlgren), klokhet (Louise Hallin) kramar (tack Kristin Kaspersen) och skratt och värmländsk dialekt (tack Björn Starrin och Johan Östling) orkar jag gå vidare igen.

Vardagspuls

Vardagspuls

Tack redaktionen på Vardagspuls för ett påskägg fullt av hopp.

(Och så snodde jag lite godis från era ”riktiga” ägg innan sändningen).

;-)

Vardagspuls

Vardagspuls

Och skiten var inte ens inslagen

 

Pamela Andersson

För två år sedan firade jag min födelsedag med en käftsmäll och en näve cellgifter.

”Strålningen har inte lyckats, vi sätter in cellgifter redan i kväll” var beskedet från läkaren som satt bakom sitt kliniskt rena skrivbord i sin kliniskt vita sjukhusrock som en nutida bödel.

Jag var på plats på Karolinska för att få fira att jag var frisk. Att jag besegrat tumören, att jag vunnit.

Skumpan stod på kylning och tårtan väntade hemma i kylskåpet – men det kom aldrig något grattis. Det jag fick i födelsedagspresent 2013 var en käftsmäll som fortfarande ringer i öronen.

Cancer fick jag.

Och skiten var inte ens inslagen.

Hipp hipp.

Nää, tacka vet jag det här årets födelsedag!

En resa i lyxens tecken till Dubai, en privatyatch på 88 feet som tog maken och mig och två av mina allra bästa vänner runt Dubais kust (men inte så långt in i hamnen för att yatchen var så stor att vi bara kom under första bron!), middagar på några av världens bästa restauranger, spabehandlingar, kamelridning, cykel i öknen, egen pool och egen butler…

Och så i går. ToppHälsa-redaktionen som fixat och bjudit in i smyg på jobbet, tal som fick mig att gråta, blommor en masse, skumpa så att det räcker hela året och så ett armband från Efva Attling där min chef personligen ringt Efva och frågat om hon kunde göra ett specialdesignat armband med mina ledord: ”Acceptera. Planera. Fokusera.” Och Efva som sagt att hon GÄRNA gjorde det speciellt för mig.

Jag kan aldrig tacka nog för de här senaste två veckorna. Men mitt hjärta har blivit större och däri ryms allt vad ni gjort för mig, ni nära, kära och okända som grattat mig på 50-årsdagen genom alltifrån resor, presenter och middagar till grattis-hälsningar på facebook, instagram eller twitter. Er omtanke och kärlek finns inbäddat i ett rött skimmer av lycka, och varje morgon när jag vaknat de senaste veckorna i öknen, på ett lyxhotell på The Palm och i morse med min finaste sovande dotter vid min sida tar hjärtat ett skutt av lycka för att jag lever.

Och för att jag lever med alla er omkring mig.

Förresten var armbandet inslaget i en fin ask, med fina sammetsband.

Inslaget.

Och det levererades med ett grattis och ett ”ja, må du leva.”

Känn på den tumörfan.

Pamela AnderssonThe One and Only The PalmAl Maha Desert Resort and SpaPamela AnderssonAl MahaPamela AnderssonToppHälsaPamela AnderssonPamela AnderssonFrida BoisenPamela AnderssonPamela AnderssonThe One and Only The Palm

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tack livet för rynkorna!

Pamela Andersson

Värmen smeker min kropp samtidigt som jag blickar ut över ett fantastiskt ökenlandskap.

Tidigt i morse svensk tid landade jag här, i Dubai, och jag har precis checkat in på en av de finaste och häftigaste hotell jag hittills har bott på.

Kontrasterna från ett tio dagars världsmästerskap på skidor i Falun och ett rekordblött Vasalopps-spår som jag på grund av en långdragen hosta och förkylning fick se på tv:n, är total. Här behöver inte Thomas Wassberg salta några spår för att de ska hålla, de enda spår jag ser i sanden är gjorda av en svag bris och inget salt i världen kan hålla de här dynerna i schack.

Jag andas in den varma luften, riktigt håller den kvar i lungorna innan jag andas ut och sedan in igen, och jag njuter till fullo av det jag ser och upplever. När man går med döden i sina fotspår så uppskattar man doften av livet på ett helt annat sätt. Jag vill suga in smakerna, dofterna, färgerna ända in i själen, vartenda skratt känns som ett mjukt nystan som rullar omkring och kittlar mig retfullt i magen och vännernas omtanke och uppvaktning ligger som osynlig silkeslen sjal över mina axlar.

Jag har redan firat i veckor.

Först det underbara beskedet om att Tumören fortfarande sover sin Törnrosa-sömn och att det är fem månader till nästa leva-eller-dö-besked, sedan Journalistpriset 2014 utdelat av CancerRehabFonden som jag fick förra veckan för mina krönikor i ToppHälsa och här. I söndags dansade jag (innan jag blev utkastad på grund av att det skulle vara föräldrafritt) på världens underbaraste elvaårings diskofest och nu ska jag fira en betydelsefull årsring här i Dubai.

CancerRehabFonden

50 år.

Herregud, jag trodde inte att jag skulle få uppleva den dagen.

För snart tre år sedan när läkarna knockade mitt psyke med orden ”du har en tumör i din hjärna, som vi aldrig kommer att kunna operera bort”, trodde jag att jag skulle ligga en meter under jord vid det här laget.

Födelsedagen är egentligen på fredag, som råkar vara den trettonde så det är tur att jag inte är skrockfull, men jag firar redan nu.

En av mina paroller är att man alltid ska ta ut bra saker i förskott, det enda som kan hända då är ju att man har fått vara glad två gånger. Och med tanke på att det är några dagar kvar så hinner jag vara glad flera gånger om!

Hade det här varit för fyra år sedan, innan cancern, hade jag säkert nojjat sönder mig av åldersångest, 50 år låter ju inte dösexigt direkt – men nu är jag jublande lycklig. De små rynkorna som har börjat bryta igenom i ansiktet ser jag som årsringar och medan värmen fortsätter att smeka huden där jag står i öknen gör jag som Arja och tackar livet.

De där rynkorna får gärna bli flera.

Pamela Andersson

Tack Kalla för kraften bakom pannbenet

Falun 2015

Nästa gång ni går på ett idrottsevenemang; glöm inte att tänka bortom det som ni ser på arenan eller på planen. Tänk större.

Tänk mirakel.

Jag har precis kommit hem från skid-VM i Falun och under de dagar jag sett Charlotte Kalla, Johan Olsson och Stina Nilsson genomföra bragd på bragd på bragd har jag också känt hoppet spira i kroppen.

Visst, jag kan aldrig jämföra mig med en idrottskvinna som Kalla, men när jag stod där på Lugnet och såg henne gå från halvdöd i Mördarbacken till att helt plötsligt hitta en styrka som till slut bar henne fram till ett brons på tremilen kände jag igen känslan.

Det var den där kraften bakom pannbenet som manade på: ”kliv, kliv, överlev”.

Att inte ge upp trots att hela kroppen skriker ”neeej!”, att fortsätta kämpa för att orka över den mentala kullen och i nästa nedförsluta så vänder det.

”Jo, jag orkar lite till” tänker hjärnan och får med sig kroppen i ett samarbete som i Kallas fall kallas mirakelvändning och i mitt fall blir till ett ”jo, jag orkar kämpa vidare”.

Där är jag nu, tack vare den mentala inspirationen jag bevittnat av våra svenska skidåkare.

Jag kämpar vidare.

Det blev ingen Kortvasa på grund av en envis förkylning och en hosta som kom djupt inifrån bröstet, men jag slår bort de negativa tankarna och kämpar på.

Snart vänder det uppåt, snart släpper hostan och då börjar träningen igen. Jag släpper besvikelsen över ett missat mål, det kommer flera kortvasor, och sätter sikte på nya utmaningar.

Jag ser mördarbacken framför mig och jag vet hur ont det kommer att göra i kroppen – men psyket står redan i startställning och så fort hostan ger vika bär det av.

Fram till dess lägger jag fokus på annat.

I morgon tisdag är jag till exempel i Karlstad och samtalar med biskop Esbjörn Hagberg i Sundsta Aulan. Det är fri entre så kom och lyssna!

Pamela Andersson

Charlotte Kalla

Charlotte efter bragdbronset tillsammans med mina bonusbarn Kalle och Emilia.

Falun 2015

Fick energi av de här tjejerna under VM, Magdalena Forsberg och Yvette Hermundstad.

Antonina Ordina

Antonina Ordina har två VM-brons för Sverige från Thunder Bay 1995.

Falun 2015

Det är Mathias Fredriksson till höger om mig som myntat mitt favvouttryck ”kliv, kliv överlev”. Här i VM-studion med Yvette och Johanna Ojala.

Per Elofsson

Per Elofsson gav heller aldrig upp på sin tid!

Jag vann! Herregud, jag vann!

Cancerrehabfonden

När telefonsamtalet kom satt jag ensam på mitt rum på redaktionen och gick igenom de sista sidorna innan den nya utgåvan av ToppHälsa skulle skickas till tryck. Numret var ett okänt mobilnummer och rösten i andra änden var ingen jag kände igen.

”Grattis” sa rösten.

”Du vann!”

Det tog några sekunders förvirring, en kort förklaring och ett uppläsande av en motivering – sedan kom tårarna i ögonen och hjärtat slog ett extra slag av lycka.

Jag vann!

Herregud, JAG VANN!!

Utan att jag vetat om det har ett flertal okända människor nominerat mig till CancerRehabFondens Journalistpris 2014 för mina krönikor och min blogg här på ToppHälsa – och juryn valde ut mig till Årets vinnare!

Lyckogråten stockade sig i halsen och medan glädjen spred som en varm pirrande känsla i kroppen fick jag höra alla detaljer om mitt pris som jag ska ta emot den 4 mars och en annan känsla började spira: stoltheten.

Tack alla som varit med och nominerat. Tack alla som ”lajkat” när jag lagt ut krönikorna på facebook och twitter, ni som läser min blogg på topphalsa.se, ni som läser mina krönikor i tidningen, alla ni som köpt min bok – ni har peppat och hejat fram mig till det här priset och jag önskar jag personligen kunde tacka er alla.

Jag är så glad och tacksam – och väldigt, väldigt stolt!

 

Här är pressmeddelande som kommer ut under dagen: 

CancerRehabFondens Journalistpris 2014 går till Pamela Andersson

CancerRehabFondens Journalistpris delas i år ut för sjätte året i rad. Priset för 2014, med en prissumma på 50 000 kronor, går till Pamela Andersson, chefredaktör för tidningen Topphälsa. Prisutdelningen sker den 4 mars.

Juryns motivering lyder:

Årets pristagare har med kraft och obruten livsvilja hittat egna vägar till en fungerande cancerrehabilitering. Med sin egen sjukdom i fokus har hon naket, modigt och personligt berättat i sin blogg och i sina krönikor. Har hon visat möjliga vägar för andra i liknande situation och därmed ingett hopp.

Läs Pamelas blogg: http://blogg.topphalsa.se/pamelaandersson/

CancerRehabFonden är Sveriges enda organisation med 90-konto som enbart arbetar med rehabilitering för människor som drabbats av cancer. Organisationen får inga bidrag från kommun, stat eller landsting, utan är helt beroende av gåvor från privatpersoner och företag.

CancerRehabFonden finns för att sjukvårdens resurser för cancerrehabilitering i dagsläget inte är tillräckliga, trots att behovet av rehabilitering under och efter cancer är större än någonsin. CancerRehabFondens Journalistpris delas ut för att uppmärksamma värdet av cancerrehabilitering ytterligare.

I juryn för CancerRehabFondens Journalistpris sitter:

Marianne Rundström, programledare SvT

Bengt Bengtzon, journalist och styrelseledamot i CancerRehabFonden

Lotta Aschberg, journalist och styrelseledamot i CancerRehabFonden

Eva Hansen, generalsekreterare, CancerRehabFonden

Denna dagen – ett liv

Klockan är halv sex på morgonen och jag ligger vaken och lyssnar på ljuden omkring mig.

Något dovt mullrande från en tvättmaskin som går någonstans i huset, en hiss eller en panna av något slag.

Hotellsängen är fantastisk och jag kommer på mig själv att undra om det finns någon speciell sängbutik där bara hotell får handla? Hur kan det annars vara exakt samma typ av påslakan, täcken och linnen på nästan alla hotell världen över? Vita, lite bulliga, sammetslena och av bästa här-kan-jag-ligga-i-timmar-kvalitet?

Jag är inte vaken för sängens skull med andra ord. Jag är prinsessan på ärten i en bolsterdröm vars silke smeker huden glad, men hur många kuddar eller täcken jag än bunkrar upp omkring mig känner jag ärtan och kan inte sova.

I sagan ligger ärtan längst ner under alla madrasser – i mitt fall sitter den i huvudet.

Och den gör inte ont, tvärtom. Den mentala ärtan hoppar och spritter, kastar sig hit och dit som i ett flipperspel, liksom dunsar mot skallbenet så att det ”tjongar” och får mungiporna trots den tidiga timmen att sakta dra sig uppåt igen. Ett läge där de befunnit sig sedan i måndags.

Det var då jag fick beskedet.

Trots ökade anfall den senaste tiden, svimningskänslan och dödsångesten som följer efteråt, ligger min ständige oönskade följeslagare tumören fortfarande och vilar i min hjärna.

Djupt därinne sover den sin förrädiska sömn, likt en fruktad Törnrosa, och jag vet att så länge den gör just det – sover alltså– får jag fortsätta att leva.

Wii! Hjärtat spritter till bara jag skriver orden.

Dödsklockan slog inte för mig den här gången heller!

Måndagens besked där jag satt framför min läkare på Karolinska sjukhuset var positivt.

Pam-tumören 5-1!

Och medan tårarna rann nedför mina kinder av lycka och jag som i en dimma hörde läkarens ord om ”exeptionellt ovanligt” släppte jag ut den flera veckor långa anspänningen inför beskedet i en enda lång lycklig suck och sedan dess har jag knappt sovit.

Inte ens nu, i den här underbara sängen i rummet på Piteå Stadshotell där jag i går föreläste inför ett fullsatt stadsbibliotek.

Det är som att hjärnan har så mycket att ta igen, den vill skratta, njuta och studsa runt av glädje för att livet fortsätter. Den har inte tid med kroppen som efter den stora utandningen är totalt orkeslös och för första gången på flera år har drabbats av förkylning, öronvärk och hosta.

Jag ger upp den gudomliga nattvärmen under täcket, möter Piteå-kylan i rummet och bestämmer mig återigen för att hjärnan ska få bestämma farten.

Glädjen kommer alltid vara starkare än vad kroppen orkar.

Denna dagen – ett liv (som Astrid Lindgren och därmed också rollfiguren Melker i Saltkråkan brukar säga) ska bli en bra dag!

Tack för att jag får hänga med ett tag till.

(Min krönika i lördagens Hudiksvalls Tidning).

Sportpanelen

Måndagens sportpanel i Gomorron Sverige! Alltid den bästa starten på veckan!

Jag ska inte dö i dag

Fick den här fina nallen med Piteå-tröja efter min föreläsning i Piteå, den kramar min dotter nu!