Annons

Gnäll är farligt för hjärnan – så jag avstår

 

Inget att gnälla på här inte!

Inget att gnälla på här inte!

Jag får ofta frågan om min cancer förändrat något i mitt liv. Om jag tänker annorlunda, om jag prioriterar på ett annat sätt eller om jag gör något som jag inte gjorde innan.

Och det är ju självklart att jag inte går igenom den här golgatavandringen utan att bli påverkad.

Jag lever mitt liv 4 månader i taget. Numera magnetröntgas min hjärna var fjärde månad – tidigare var det var tredje (jag ha alltså tjänat en månad!) – och dagarna innan jag får mitt svar på hur hjärntumören ser ut är de värsta.

I tisdags var det dags igen, och om en vecka får jag svaret.

Såklart att det känns.

Att få ett leva-eller-dö-besked så pass ofta är påfrestande men samtidigt är det just därför man så lätt vänjer sig också. Regelbundenhet har den effekten.

Det är som mens ungefär.

Jobbigt, ont i magen – och regelbunden.

Skillnaden är att det händer var fjärde månad och att resultatet inte bara blir blod utan lika gärna kan betyda over-and-out. För alltid.

Ingen mening att vända livet uppochner

Samtidigt är jag rätt övertygad om att det inte finns någon mening i att vända upp och ner på sitt liv när man får ett oönskat besked.

I alla fall inte om man var nöjd med sin tillvaro redan innan.

Efter fyra år med cancer har jag fortfarande kvar samma jobb, jag har nästan samma intressen (har tappat lite av party-ådran bara) och jag älskar och uppskattar fortfarande samma vänner.

Den sistnämnda kärleken har dessutom växt under den här tiden.

Jag är oerhört lyckligt lottad att redan innan cancerbeskedet ha valt rätt vänner, kompisar som står där i vått och torrt och som aldrig sviker när det blåser håravfall, cellgifter eller duggar skelettsmärtor.

Jag njuter mera än tidigare.

Av allt.

Jag är tydligare med vad jag vill, jag kan till och med vara obekväm, och jag skriver kortare mejl.

Har liksom inte tid att linda in alla ord med en massa prefix och adjektiv när ett ”ja” eller ”nej” eller ”ska fundera, återkommer” funkar så bra.

Och jag aktar mig noga för gnäll.

Gnäll och negativitet är farligt för hjärnan

Jag läste nyligen om en ny forskning som visar att gnäll och negativitet faktiskt är farligt för hjärnan och våra celler i skallen. Enligt undersökningen kan gnäll skada nervcellerna som styr våra känslor och vårt minne. Ett evigt ältande påverkar tydligen stresshormonet kortisol som i sin tur bryter ner den delen av hjärnan som kallas för hippocampus och så blir det pannkaka av alltihop.

I förlängningen blir vi både dummare och mera stressade av gnäll och det är en tes som jag helt står bakom.

Ett gapskratt om dagen däremot – ja, då lever man längre! Hela 7,4 år längre om man ska tro forskarna.

Och det gör jag.

Jag griper tag i varje positiv forskning som kan förlänga tiden med månader, veckor och minuter.

Och under tiden njuter jag av tillvaron även i väntan på ett ödesbesked.

Jag ska till och med asgarva.

Kanske kan det ge mig några minuter extra när tiden är inne.

Såna här skrattdagar kan förlänga livet med flera år!

Såna här skrattdagar kan förlänga livet med flera år!

 

 

Annons

Om cancer var en människa

Hjärntumörblogg

Dags igen. Byte i Cancerfabriken.

Av med klänningen, alla smyckena och skorna. Och på med sjukhusets XXXL-skjorta. Skjortan som visserligen är mjuk men som alltid tycks sakna knappar där de mest behövs. Gliporna mellan knapparna är så stora att man lika gärna kunnat vara naken. Allt syns ändå.

I skjortan är jag sjuk igen

Nyss kändes jag mig frisk.

I skjortan är jag sjuk igen.

En patient som barfota traskar fram på den kalla golvet i riktning mot rummet där ödet väntar i dörröppningen.

Jag skyler mig så gott jag kan, letar efter en slags värdighet i kylan och nakenheten, men jag är osynlig och statuslös.

I skjortan har jag obotlig cancer och cancer gör inte skillnad på folk.

Den är helt fördomsfri.

Omutbar och osentimental.

Om cancer hade varit en människa är jag säker på att hen hade varit en dubbelnatur.

En förtroendeingivande person som behandlade alla lika utåt – men en listig, farlig och skoningslös person på insidan.

En person att aldrig lita på, en typ som när som helst kan sticka dig i ryggen.

Det gäller att alltid vara på sin vakt. Jag vet det efter fyra års kamp.

Jag står beredd för fighten

Sommarens nödvändiga återhämtning är över – nu bygger jag upp mitt fysiska och mentala försvar igen.

Tillsammans med Helene Arkhem, D-flex och Kayo på dagens pass.

Tillsammans med Helene Arkhem, D-flex och Kayo på dagens pass.

Två gånger i veckan jobbar jag med min kropp hos David Seisay, känd som D-flex, på hans gym D-flex Fitness på Östermalm i Stockholm.

Han är mannen som ska bygga mig stark på utsidan.

Insidan tar Christer Skog (maken) hand om.

En kombination av mjukt och hårt, lågintensiv träning för hjärta och lungor med Christers hjälp och lite tuffare för musklerna med D-flex hjälp är min nya krigsföring mot fienden som bosatt sig i min hjärna.

Sakta men målinriktad är min färd mot seger.

Snart kommer domen från läkarna.

Om en vecka. Kanske två.

I vilket fall står jag beredd.

Mannen som gör mig stark på insidan. Med träning och kärlek.

Mannen som gör mig stark på insidan. Med träning och kärlek.

Annons

Fattar ni inte att jorden gått under!

hjärntumörblogg

Armageddon. Typ.

Jag fick ett meddelande på facebook:

”Svårt att skriva, skulle gärna prata med dig. Om träning”.

Och så ett mobilnummer och ett namn jag kände igen.

En av mina gamla handbollstjejer på den tiden jag var tränare i Hudiksvall.

Men nu var det inga spelaranalyser, finter eller spelsystem hon ville ha hjälp med.

Det var en tumör.

En hjärntumör.

Gråt i rösten, skräck i falsett och sammanbrott som jag så väl känner igen från mig själv. Telefonsamtalet blev långt, och det var som att gå tillbaka i tiden. Till de dagarna efter mitt eget besked när livet vändes upp och ner. Till tiden när jag förvånades över att folk gick omkring och gjorde sina vanliga sysslor, som om det var en vanlig random dag när det egentligen var armageddon.

Jag minns att jag ville skrika: ”FATTAR NI INTE ATT JORDEN GÅTT UNDER!”

Herregud, jag skulle dö och folk gick till jobbet, pratade med sina grannar och packade inför semestern precis som om inget hade hänt.

Det kändes oerhört overkligt. Som om jag gick omkring i en mardrömslik tillvaro och var osynlig.

Rösten i mobilen var arg.

Rädd och arg.

En känsla som gick rakt in i hjärtat.

”Det är så jäkla orättvist!”

Ja, det är det.

Cancer är orättvist.

Cancer tänker utanför boxen, den slår på människor som är värnlösa, den tar barn och skiljer inte på män och kvinnor. Den skonar ingen där den går fram, och det finns ingen rättvisa alls i den hänsynslösa jakten på en kropp att bosätta sig i.

Jag vet.

Och jag vet också att man måste vara lika lurig när det gäller att överlista den.

Motion är ett vapen.

Och det visste min gamla handbollsadept.

Hon har läst min bok, följt min kamp och när vi lade på luren var hon redan på väg ut på en powerwalk.

Motion kan förebygga risken att drabbas, men vi som redan har dragit nitlotten i cancerlotteriet kan fortfarande kämpa och vi kan fortfarande ha ett bra liv under kampen. Mitt vapen har alltid varit träningen. Varje steg, varje kilometer är ett slag på käften på den fiende som vill förgöra mig.

”Säg vad jag ska göra?”, bad hon.

Acceptera. Planera. Fokusera.

Hitta en försvarsmur som blockerar giftpilarna som oron skjuter mot ditt psyke. Ta fram din mentala sköld som skydd för paniken och ångesten, och slå tillbaka med att skratta.

Knäck skräcken genom att leva.

Vila i känslan av att du gör vad du kan för att slå tillbaka.

Hitta en strategi för att orka när den mentala dippen kommer – för det gör den – det är en del av cancerkriget.

Peppa dig mentalt med bra exempel. Forskningen går framåt, överlevnadstalen är mycket större än dödsfallen, och som gammal handbollsspelare vet jag hur snabbt det kan svänga.

Swisch, swisch, pang, pang och man har gått från ett tungt underläge till ledning med en boll.

Och en boll upp räcker till seger.

”Tack för att jag fick ringa. Bara att veta att jag inte är ensam om att känna det jag känner känns skönt.”

Nej, du är inte ensam. Vi är många som ror den här båten.

Vi turas om att kämpa med årorna, alla bidrar efter sina egna förutsättningar och gemenskapen stärker oss.

En för alla alla för en.

Även när det är som svårast.

Man måste komma ihåg det.

Annons

Jag är inte ett skit tacksam

hjärntumörblogg

Jag är verkligen tacksam för mycket i livet.

Oerhört tacksam.

Jag har ett fantastiskt liv trots min cancer och jag får ofta frågan om jag upptäckte nya saker hos mig själv efter cancerbeskedet – eller om jag kan känna en viss tacksamhet trots allt.

Men nej.

Där går faktiskt gränsen.

Jag är inte ett skit tacksam.

Om det berättar jag i den här intervjun som nu ligger ute på Icas hemsida. Det är Catharina Malmfors som skrivit texten.

Voilà!

Här är artikeln: 

Pamela tränar för livet

Under en joggingtur för fyra år sedan föll Pamela Andersson Alselind ihop och fick sedan ett epileptiskt anfall. När hon vaknade hade hon svårt att prata. Tolv timmar efter beskedet – en hjärntumör vid talcentrum – var beslutet taget: hon skulle träna för livet.

Journalisten Pamela Andersson hade precis börjat sitt nya jobb, som chefredaktör för tidningen ToppHälsa, när hon drabbades av cancer.

– Läkarna kunde inte säga något, ingen visste hur länge jag skulle få leva. Det var fruktansvärt frustrerande. Där på natten, efter beskedet, bestämde jag mig för att bli så stark som jag någonsin kunde bli. Min amatörmässiga tanke var att det skulle ge mig en större chans att klara operationen, säger Pamela.

Pamela tog ledigt från jobbet och med hjälp av Christer Skog, expert på uthållighetsträning och före detta landslagstränare i längdskidåkning, tränade hon 3-6 timmar per dag fram till operationen sex veckor senare.

– Träningen gav mig något annat att fokusera på i min förtvivlan, ångest och panik. Jag slapp också mardrömmar, sömnen var så djup. Jag var dåligt tränad och började därför lugnt med stavgång och cykling för att sedan trappa upp träningen succesivt. Jag följde Christers träningsprogram slaviskt.

Sprang tjejmilen på cellgifter

Så stark som Pamela var när hon skrevs in för operation hade hon aldrig tidigare varit i sitt vuxna liv.

– Läkarna trodde jag skulle behöva vara kvar på sjukhuset i sex veckor, men jag skrevs ut efter sex dagar. De trodde inte jag skulle kunna prata, men när jag vaknade fungerade fortfarande talet även om jag behövde anstränga mig för att hitta orden. En månad efter operationen sprang jag två kilometer. Långsamt och inte så långt, men jag sprang.

Tumören gick bara delvis att ta bort vid operationen. Att stråla bort den kvarvarande delen misslyckades. Behandlingen fortsatte med cellgifter – Pamela sprang tjejmilen i New York med cellgifter i kroppen – men efter 1,5 år pallade kroppen inte mer.

– Cellgifterna gjorde att jag knappt kunde gå. Allt gjorde ont, jag hade smärta i hela kroppen, kunde inte ha skor på fötterna. Men samtidigt som kroppen inte klarade mer cellgifter fick jag det glädjande beskedet att tumören var vilande.

En sommar av återhämtning

Pamela går på regelbundna kontroller. Den senaste kontrollen, i våras, visade att tumören fortfarande vilar. Risken för att den ska vakna till liv igen är drygt 50 procent.

– När jag fick beskedet att tumören fortfarande vilar pustade jag ut så fruktansvärt mycket och det gick liksom inte att andas in igen. Jag orkade inte träna hela tiden, jag behövde återhämta mig mentalt, känna mig normal, dricka lite vin ibland som alla andra. Sommaren ägnade jag därför åt vila. Visst rörde jag på mig, men det handlade mer om att måla om sommarstugan, rensa buskar och bära ved.

Efter två månaders återhämtning är Pamela nu redo att ta upp träningen igen. Vid sin sida har hon fortfarande Christer Skog. Numera är han inte bara tränare, utan även hennes äkta make. Pamelas träningsmål att komma upp i samma syreupptagningsförmåga som hon hade för ett år sedan.

– Jag tycker det är kul med siffror och diagram. Som direkt efter min operation, när jag om och om igen frågade sköterskorna vad jag hade för vilopuls. Den frågan var nog lite märklig i deras öron. Det ska bli spännande att se hur kroppen reagerar nu när jag kör på allvar igång igen.

”Inte ett skit tacksam”

Många svårt sjuka människor säger att de upptäcker nya sidor av livet och att de kan känna en tacksamhet trots allt. Men Pamela ser ingenting positivt med sin hjärntumör.

– Visst har sjukdomen lärt mig en del, men jag tycker nog att jag hade insikt om vad som är viktigt i livet redan innan jag blev sjuk. Jag är inte ett skit tacksam, skulle mycket hellre ha velat vara frisk.

Hjärntumören finns där, vilande, och tills vidare lever Pamela sitt liv fullt ut. Hon pysslar i sommarstugan, umgås med vänner, läser läxor med barnen, åker på träningsresor och jobbar med ToppHälsa och unnar sig lite champagne då och då.

– Jag har tränat otroligt hårt och jag kommer fortsätta träna. Inte för att bli stark, snabb och snygg, utan för att kunna leva. Jag är helt övertygad om att jag inte hade suttit här i dag om det inte vore för träningen.

Jag har kommit igång med träningen igen. Efter en låååång andningspaus.

Jag har kommit igång med träningen igen. Efter en låååång andningspaus.

Döden syns inte under hatten

hjärntumörblogg

Med min nyinköpta hatt på NK.

Jag satt där med min nyinköpta hatt, och kände mig starkare än Pippi.

Att jag hade opererat bort en bit av en hjärntumör för bara en och en halv vecka sedan kunde ingen ana.

Hatten hade jag sett i en modetidning när jag låg på sjukhuset, och bara fem dagar efter att jag fått lämna sjukhuset åkte jag ner på NK för att köpa den.

Det var en lördag och det var knökat med folk.

Vad tänkte jag på?

Vad tänkte jag när jag satt där som om ingenting hade hänt, som om jag inte hade varit nedsövd i sju timmar och någon hade sågat upp min hjärna och varit där inne och plockat bort det man kunde ta bort? Två centimeter av en äggstor tumör.

Resten av tumören ligger fortfarande under hatten. En bit av döden under en nyinköpt dyr hatt av märket Tiger.

Varken döden eller ärret syntes

Men döden syns inte därunder. Inte det decimeterlånga ärret i skallbenet heller.

Jag ser mig själv på bilden från fyra år sedan och ruskar på huvudet.

Vad tänkte jag på?

Ja, inte var det att hjärnan snart skulle gå i tokspinn av alla ljud. Att jag sakta skulle tappa fokus och börja kallsvetta.

Att jag skulle få epileptiska kramper av alla intryck och att jag skulle sova 18 timmar i sträck av utmattning efteråt.

Min Pippi-starka uppenbarelse blev en mentalt härdsmälta bara några minuter senare.

Två timmar på en NK-lördag skulle kunna ta knäcken även av en frisk person.

Med en nyopererad hjärna var det som att sätta sig i en berg-och-dalbana i tron att det var Kärlekstunneln.

Utan min vän Ulrica som var med mig skulle jag inte kunnat ta mig hem.

Men jag fick min hatt.

Och jag lärde mig vad som händer när hjärnan går i strejk.

Den stänger helt av. Den lyder inga tankar.

Hjärnan lägger sig liksom platt och hur man än ber om hjälp får man ingen.

Inga tårar hjälper, inga böner.

Man får klara sig själv – och det gör man inte när man är hjärntrött.

När hjärnan går i strejk

Så här efteråt har jag förstått att de symptom jag fortfarande lider av ibland liknar de som utbrända personer har. En väninna som varit sjukskriven för utbrändhet har beskrivit samma djuriska trötthet i huvudet, och en hjärna som inte låter sig övertalas att göra något.

Att ens ställa sig upp och förflytta kroppen.

Istället tar den inte ett steg. Den ligger i fosterställning och blundar.

Obeveklig.

Min hjärna orkar enormt mycket – har alltid gjort – men i dag när jag förstår den bättre försöker jag låta den vila ibland.

Som här.

Här vilar hjärnan.

Här vilar hjärnan.

På landet när solen går ner. När jag bara kan sitta och titta ut över vattnet och njuta av tystnaden och låta tankarna vila i det lugna.

Stillhet.

En slags meditativ kompromiss med mig själv.

Jag vilar – alltså får jag energi.

Så enkelt kan det faktiskt vara.

hjärntumörblogg

Och jag har väldigt mycket nytta av min hatt också! Den dolde min skalliga hjässa under nästan ett år.

hjärntumörblogg

Jag gick till och med modevisning med den på!

Det värsta som kan hända är att jag varit glad i onödan

Hjärntumörblogg

Neta med sin fucking-frisk-skumpa.

Hon ringde på dörren och när jag öppnade stod hon där med en stor partypåse. Det var tre dagar innan jag skulle åka in till sjukhuset, och livet aldrig mera skulle vara sig likt.

I påsen fanns allt som behövdes för en fest. Glitter, paletter, serpentiner och allt joxs man kan tänka sig.

Och så fanns det flaska champagne.

Inte direkt en present jag väntade mig inför en operation där mitt liv stod på spel. Där oddsen var lika höga som Empire State Building och det inte ens var säkert att jag skulle kunna återfå mitt tal efteråt.

En fucking-frisk-skumpa sa Neta att det var.

Såklart.

Skit i oddsen, och förvänta dig det bästa och inte tvärtom. Jag fattade direkt.

Man kan bara vinna

Det är av Neta jag har lärt mig att fira allt i förskott, och jag är så oerhört glad för det. Det är ett av de bästa råden jag har fått i mitt liv, och jag har försökt att förvalta det väl.

Man förlorar ingenting på att fira i förskott.

Man kan bara vinna.

Så när kuvertet från Karolinska dimper ner i brevlådan och ångsten direkt börjar krypa i kroppen bara jag tar det i handen, är det skönt att istället tänka på att champagnen måste läggas på kylning.

Snart är det dags att läggas in i monsterröntgenmaskinen igen, men rädslan kan inte ta mig än.

Jag har sedan flera år tillbaka bestämt att jag ska besegra skräcken, och lägger därför inte energi på den i onödan. Jag vet att den dyker upp i drömmarna ibland, jag har vaknat med ett ryck mitt i natten och hjärtat fyllt av en känsla att tiden har runnit ut, att är kört. Jag har gråtit av rädsla, skakat av panik – men försöker att tänka bort det.

När jag fyllde 50 kom Neta (återigen) med ett jättepaket som innehöll allt som jag behövde när jag skulle fylla 60. Och 70. Och dessutom både 80, 90 och 100 år.

Vi firade femtio år till av bara farten. På samma fest.

Och i förskott.

Jag skrattar fortfarande bara jag tänker på den fiffiga och genomtänkta presenten.

Samtidigt fick jag en huvudbonad som fortfarande står uppställd på en hylla. ”Jag firar ALLT i förskott” står det på den, och den står där för att jag aldrig ska glömma bort att leva i nuet.

Där borta. Där havet möter himlen föreläste jag i går.

Där borta. Där havet möter himlen föreläste jag i går.

2 gånger superglad!

Jag föreläste för ett företag i Hudiksvall i går, och det var ett av de råd som jag ville att de skulle ta till sig.

Många av oss är så rädda för att misslyckas att de i väntan på ett besked redan har tagit ut det värsta. Förklaringen: ”Då blir man inte så besviken”.

En ekvation som inte stämmer enligt mig.

Inte ”så besviken” men ändå lite besviken är ju kontentan av det resonemanget. 2 x Besviken alltså.

Så fruktansvärt onödigt.

Om man istället tänker tvärtom; ”det här går säkert bra” – blir det i bästa fall 2 x Superglad. Och i värsta fall 1 x Superglad – 1 x Besviken och då står man ju ändå på noll!

Fattar ni hur jag tänker?

Jag vet redan att jag aldrig kommer att bli fucking-frisk, men jag lever fortfarande.

Och det ska jag snart fira igen!

Allt ska firas. Det värsta som kan hända är att man fått vara glad i onödan.

Allt ska firas. Det värsta som kan hända är att man fått vara glad i onödan.

Jag har unnat mig att leva fullt ut

Jag har unnat mig vila.

Jag har unnat mig vila.

Jag har en bild på min dator som jag tittar på de dagar när allt känns stressigt, när kalendern är fullproppad och jag känner att jag knappt har tid att gå på toaletten för att det är så mycket som ska göras. Det är en tecknad bild på en ganska sliten kung i profil, och de tecknade dragen är gjorda så att man får känslan av att han är väldigt trött och nästan handfallen. Mitt emot honom står en prinsessa med en krona på hjässan, iklädd en kort klänning och med rak hållning. Hon ser lite piggare ut. Yngre och friare.

Kanske är hon inte ens en prinsessa utan bara en kvinna som satt på sig en krona, tänker jag. Penndragen och den enkla klänningen gör det svårt att avgöra hennes status.

”Vad tycker du att man borde göra innan man dör?” frågar kungen.

”Leva”, svarar prinsessan, som kanske inte är någon prinsessa.

Återhämtning behövs också

Jag tycker om den bilden.

Den påminner mig om att jag inte alltid kan vara kung över tillvaron, om att livet inte bara är jobb och måsten, utan att reflektion och återhämtning också behövs. För balansens skull.

Att inte bara kämpa för att få leva – utan också att verkligen leva livet fullt ut.

Det är precis så jag har gjort i sommar.

Jag har levt. Fullt-ut-levt.

Inte bara stridit mot cancern, inte bara kämpat med träningen eller planerat nya utmaningar. Jag har lagt undan mobilen, gjort mig stundtals onåbar, jag har njutit av dagens första kaffekopp under en ständigt blå himmel med doften av hav som slagit emot mig.

Jag har njutit. Andats. Öppnat hjärtat och tagit in.

Naturen är verkligen läkande!

Naturen är verkligen läkande!

Kanske såg ni inslaget i TV4 Nyhetsmorgon? Jag var gäst där i går och klippet kan ni se här:

Men det har varit absolut nödvändigt.

Att leva med cancer månad efter månad, att alltid gå på helspänn, att hela tiden bli orolig så fort som kroppen inte känns som den ska är en känsla som ingen som inte gått igenom samma sak kan föreställa sig.

Skräcken. Oron. Den plötsliga paniken som kan dyka upp utan anledning.

Migrän av hjärntumören

För ett och ett halvt år sedan drabbades jag av en migränattack för första gången. Ärret efter strålningen i min hjärna hade tvingat blodet att hitta andra vägar och vips hade jag fått migrän på grund av min hjärntumör.

För några veckor sedan fick jag en stor attack. Synen försvann och jag tappade talförmågan. Känslan av att inte kunna uttrycka sig, inte kunna be om hjälp, minuterna innan det går upp för mig att det inte är tumören som växt utan att jag fått ett migränanfall, är ångest upphöjt till tusen.

Tårarna som rinner, rädslan som susar i öronen och kroppen som liggande ber om nåd. Ge mig några dagar till, några veckor – några år!

Och så andetaget när anfallet släpper, när man förstår att det inte var döden som kom in i rummet utan bara en liten migrän-spellevink.

Så vad jag tycker att man borde göra innan man dör?

Gissa.

Man ska leva! Lära sig att köra båt!

Man ska leva! Lära sig att köra båt!

Kapten Klänning! Hahaha

Kapten Klänning! Hahaha

Ingen såg skräcken i mina ögon

Bilden på Facebook den 15 juli 2012.

Bilden på Facebook den 15 juli 2012.

Fem dagar har gått sedan dödsdomen och jag ser på bilden av mig själv.

Mycket hår, lockar som ännu inte skadats av strålningen utan bara var blekt av sommarsolen. Ett träningslinne som jag inte längre kommer i, jag hade inte fått i mig så mycket mat de fjorton dagarna och tappade mycket i vikt på kort tid.

Förutom min familj och bästa vänner vet fortfarande inga andra vad som har hänt. Jag har inte berättat, inte bloggat eller gått ut i tidningen än.

Jag lever i en egen bubbla av skräck och panik – men på bilden ler jag.

Jag ser in i mina ögon, zoomar bilden så mycket jag kan och ser något som ingen annan upptäcker.

Sorg. Rädsla.

Men också förvirring.

Hur ska det här sluta? Hur länge har jag kvar?

Ingen visste om cancern i min hjärna

Jag minns känslorna, men trodde aldrig att jag fyra år senare skulle sitta och se bilden av mig själv som jag lade ut på facebook med det kryptiska budskapet: ”When the going get tough, the tough gets going”.

Såklart att det syftade på beskedet jag precis fått, att jag hade en tumör i min hjärta som inte gick att operera bort. Men det kunde ju lika gärna ha syftat på vikterna på gymmet jag befann mig på.

Hur orkade jag försöka vara fyndig?

Hur orkade jag le?

Tja, det kan man undra.

Jag trodde ju att jag skulle dö, jag visste bara inte om det skulle ta några månader eller ett halvår, men jag hade hittat ett mål att hänga upp hela min tillvaro på.

Jag skulle träna.

Träna för att bygga upp styrkan både fysiskt och psykiskt och det var det enda som betydde något då. Träningen skulle ge mig en hjälpande hand när döden närmade sig, min fysiska styrka skulle skydda mitt inre och jag tränade som i trans.

I mina ögon ser jag att chocken inte riktigt släppt än, och jag minns att jag var som en robot. Körde kroppen så hårt som Christer sa att jag skulle, sedan sov jag som ett barn om natten. Trött av timmar av träning tackade jag min kropp som orkade köra 3-6 timmar om dagen, vore mig så slutkörd så att jag inte ens orkade ligga vaken och gråta.

Jag somnade på Christers arm, ibland mitt i ett samtal, bara för att gå upp nästa dag och fortsätta att bekämpa det onda.

Jag som en soldat i jakten på livet

Ett, två. Ett, två.

Soldat-Pam trampade vidare i jakten på ett liv och varje träningstimme var ett anfall mot cancern som invaderat min hjärna. Jag gick undan och bröt ihop när ingen såg. Bakom knuten på huset. Tryckte tillbaka tårarna i maskinerna.

Ett, två. Ett, två.

Inte tänka på döden, inte tänka på barnen. Tänka liv, tänka vikter, tänka hjärta, lungor och syreupptagning.

Det värker lite i hjärtat när jag ser den här bilden.

Den glada uppsynen och de rädda ögonen.

Om jag vetat den dagen på gymmet att allt jag gjorde var rätt, att den träning jag gjorde i den mentala soldatuniformen gjorde all skillnad i världen kanske jag låtit leendet nå ögonen.

Cancern har förändrat så mycket

Mitt hår är mindre i dag, allt har inte växt tillbaka. Cancern har förändrat så mycket.

Kroppen orkar inte träna lika hårt som för fyra år sedan, men jag kämpar vidare samtidigt som jag unnar mig perioder av återhämtning.

Jag är stolt över att jag orkade ta ett tidigt beslut. Jag är stolt över att det var det rätta beslutet.

Och när jag skrattar gör jag det på riktigt.

Fyra år av cancer – och tårarna som ingen ser

Pamela Andersson
Instagrambilden. Den sista innan allt var över.

Instagrambilden. Den sista innan allt var över.

”Ok. Två löparess kör nu. Kungsholmen runt. Beware.”

Så skrev jag dagen i dag för fyra år sedan till den här bilden. Klockan var 16.58 den 3 juli 2012 och det är mina skor som är blå. De rosa tillhör Åsa, en av mina bästa vänner och tjejen som jag skulle springa en mil med och som jag sedan skulle ha en rolig tjejkväll med.

Men så blev det inte.

En timme senare var allt över.

Det liv som jag levde fram till dess var borta. Inlåst i ett epileptiskt anfall orsakat av en hjärntumör som precis under joggingrundan tyckte att det var på sin plats att visa sig.

Tumören som lurat i min hjärna några år men som nu växt sig så stor att den inte längre kunde dölja sig.

Fyra år av cancer

Fyra år – och jag lever än.

Jag firar med ett glas iskall sangria, i en ny strandklänning och med barnen som spelat tennis, paddel och hoppar i poolen.

 

Fyra år av liv.

Fyra år av skräck.

Panik som kommer utan förvarning, ångesten över att allt kanske snart är över. Tårarna som bränner bakom ögonlocken i en säng bakom en stängd dörr, ”mamma måste jobba”.

Tårarna som ingen ser. Ingen märker.

Precis som det ska vara.

Fokus på det som är viktigt, svälja gråtkulan i halsen och tvinga ögonen att hålla tårarna tillbaka.

Ta en klunk sangria för att fira livet, och känner träningsvärken i kroppen.

Så länge jag orkar träna kämpar jag.

Så länge jag orkar ta ut livet i förskott slår jag tillbaka.

Fyra år.

Risken att tumören vaknar

Risken att tumören vaknar efter 5 år är fortfarande hög, högre än jag anat, högre än jag förstått. Mer än 50 procent säger läkarna, men sen då? Ett år kvar till fem, och då måste väl risken vara mindre, eller?

Så många frågor och så få svar.

Bara ett fakta: fyra år av tacksamhet för att jag fortfarande finns kvar.

Pusta ut. Andas. Leva.

Orka tränga bort rädslan, komma ut från sovrummet, låtsas ha jobbat klart och vara glad igen.

Årsdagen är snart över och då börjar ett nytt år.

Kämpa vidare, leva vidare.

Precis så.

Så länge jag tränar orkar jag kämpa emot.

Så länge jag tränar orkar jag kämpa emot.

 

Mina 12 sommarfavoriter

Pamela Andersson

Eftersom jag får så många frågor om var jag hittar mina träningskläder (och klänningar!), så har jag pusslat ihop 12 plagg som jag har i min garderob. Något enstaka finns inte i lager längre, men då har jag lagt in ett liknande plagg.

Scrolla ner och kika. Klickar du på något av plaggen kommer du direkt till en sida där du hittar all info om pris och annat, och kan också köpa direkt.

Enklare kan det inte bli!