Glöm inte att klappa dig själv på axeln!



Helg hela veckan!

Helg hela veckan! Här med Alexandra på Cancerfonden.

Helgkänslan! Känner ni den? När du vet att imorgon får du sova ut, och inte har några måsten?

Mina veckor rullar på i sånt tempo så att jag knappt hinner med själv, och även om jag tycker att allt jag gör är roligt blir det ändå en stress och press till slut. Jag får påminna mig själv att njuta av allt jobbet på ToppHälsa ger mig, att stanna upp och vara tacksam för mina underbara kolleger som inte bara ger järnet för tidningen och våra events utan också får mig att skratta så att tårarna rinner nästan varje dag.

Jag tänker att det är så lätt fokusera på det jobbiga, deadlines och saker som inte hinns med förrän i den sista minuten – när man egentligen borde klappa sig själv på axeln för att vi gör så mycket!

Ta bara den här veckan:

  • Hela företaget var inbjudna att lyssna på ett intressant samtal mellan Amelia Adamo och vår vice statsminister Isabella Lövin som faktiskt började sin bana på vecko-Revyn en gång i tiden!
  • Inspirerande samtal med olika gäster, här Isabella Lövin, bjuder Amelia oss anställda på då och då.
  • Jag och redaktörs-Sandra spelade in nästa avsnitt av PeppPodden med Biggest Loser-tränaren Sabina Dalfjäll, och fick veta så mycket om både träning, motivation och Zlatan! Missa inte att ladda ner podden på vår hemsida eller Acast.
  • Missa inte PeppPodden på tisdag! Sabina Dalfjäll gästar oss, den tuffa tränaren från Biggest Loser ni vet.

    Missa inte PeppPodden med mig och Sandra på tisdag! Sabina Dalfjäll gästar oss, den tuffa tränaren från Biggest Loser ni vet.

  • Vi hade inflyttningsmingel i våra nya lokaler och bjöd in grannarna i det andra Bonnier-huset. (Och vi bjöds på bubbel och supergoda snittar så jag var mätt redan innan jag gick hem för att laga middag till barnen.)
  • Jag har varit iväg med Cancerfonden och pratat på scen inför 400 engagerade Apotek Hjärtat-chefer och kände mig så liten i skuggan av mig själv. Ni fattar när ni ser bilden, hahahaha.
  • hjärntumörblogg
  • Vi hade ett bra möte med härliga Johanna Toftby och smidde roliga planer framöver.

hjärntumörblogg

Och då har jag inte ens nämnd en chefskurs och all annan aktivitet på redaktionsgolvet.

När jag tänker efter är det helgkänsla hela veckan när man jobbar med kreativa och roliga människor.

Och sova ut – det gör jag i morgon.

Ha en härlig helg!

Ha det bäst i helgen nu!

Ha det bäst i helgen nu!

En middag med loppfröskal och total kaos



Laga lite grönsaker kan väl ute vara nån konst...

Laga lite grönsaker kan väl ute vara nån konst…

Hört talas om loppfröskal? Det hade jag inte heller innan jag fick min matlåda som av misstag hade bytts ut från en vanlig ordinär för-två-låda – till en låda med mat för veganer.

Jag stod där i köket, hungrig och trött, och min första tanke var att skita i allt och gå ner till den lokala pizzerian och köpa middag där – men så ändrade jag mig.

Inte ska väl all mat stå och bli fördärvad för att jag inte tror att det skulle vara gott med bara grönsaker och fibrer?

Grönt och härligt. Och med loppor i gelé. Typ.

Grönt och härligt. Och med loppor i gelé. Typ.

Med all energi jag kunde uppbringa satte jag därför igång med att lösa det första receptet i matlådan: Bovetepannkakor med salsa.

Salsa gick som en dans.

Herregud, de kan ringa från vilket kock-program som helst! tänkte jag och kände mig proffsig där jag stod med alla ingredienser på diskbänken.

En känsla som snabbt förbyttes när pannkakssmeten med lopporna skulle göras…

Alltså: loppfröskal är samma som psylliumhusk eller fiberhusk (har jag läst mig till så här efteråt), och de skulle ligga och svälla i vatten och bli som en stor geleklump innan den skulle vändas i mjölet.

Och nånstans där blev det helt knas.

Hallå! Var är smeten?

Hallå! Var är smeten?

Smeten blev liksom en deg. Trots sojamjölk och vatten som jag förtvivlat försöka vispa ner. Men allt fastnade, jag testade både att vispa manuellt och med elvipsen, men degen den bara snurrade och släppte om vartannat och for över hela köket. Jag rev squash och purjolök och blandade i och tänkte att det skulle bli bättre. Eller blanade och blandade – jag liksom bankade in grönsakerna i degen och när det stod på receptet att jag skulle hälla i en slev i stekpannan så gick det inte för att smeten var cement. Typ.

Får det vara lite bovetepannkaka?

Får det vara lite bovetepannkaka?

Istället tryckte jag ut den, hällde på olivolja, stekte så hårt jag kunde och lyckades få till en enda ätbar pannkaka med salsa.

Kvällens middag.

Kvällens middag.

Den var god, men jag var helt svettig och den mysiga ensam-middagen blev inte riktigt som jag hade planerat.

Dessutom tog det en nästan timme att städa hela köket efteråt.

Och jag var svinhungrig och åt en Snickers.

I dag äter jag ute.

Det känns nästan lite lugnare.

Tillbaka till livet

Pamela Andersson


Mitt nya armband säger allt.

Mitt nya armband säger allt.

Jag fick ett armband på posten i går.

Tillbaka till livet.

Så stod det på länken och jag satte det direkt på min arm.

Armbandet kom från CancerRehabFonden och orden säger så mycket.

Att min tumör har försvunnit är ett mirakel och det känns verkligen som att jag har fått tillbaka mitt liv.

Samtidigt blir inget som tidigare.

Jag är en annan.

En annan person, och jag lever ett annat liv i dag än jag gjorde innan cancern tog min oskuld.

Jag finns i samma skal (med kanske lite flera rynkor och några kilon tyngre än för fem år sedan) men inuti min kropp finns ärr skapade av oro och skräck.

Ärr som aldrig försvinner.

Osynliga ärr för andra, du skulle inte se dem om du mötte mig på gatan. Jag har tvingats lära mig att leva med dem.

Ibland går det flera dagar utan att jag tänker på dem – ibland påminns jag flera gånger om dan.

Men det är bagateller.

Det enda som är viktigt står på min arm.

Tillbaka till livet.

Tack för det.

Jag har rensat ut ett halvt arbetsliv

Pamela Andersson


Spännande. Som att gå från Mellanstadiet till Högstadiet typ.

Spännande. Som att gå från Mellanstadiet till Högstadiet typ.

Jag står inför en dörr som jag aldrig tidigare gått in igenom. Spänd förväntan. Lite pirr. Som en första skoldag trots att jag inte gått i skolan på typ 25 år.

Därinne bakom dörren väntar något helt nytt.

Det är kanske lite starkt att säga att det är nytt liv som väntar, men kanske lite ändå. Ett nytt jobbliv är det i alla fall, och allt jag fått ta med mig är en enda liten låda som ska rymmas i ett skåp på 45 gånger 45 centimeter.

För mig som är en hamster och som har haft eget rum på jobbet i drygt fem och ett halvt år känns det oerhört utmanande att bara få ta med sig saker som ska passa i ett mindre skolskåp.

Hela mitt förra arbetsrum var som ett mysigt krypin med en blandning av tidningar, böcker, tavlor, skönhetsprylar och träningsgrejer. Skrivbordet var ett organiserat kaos där bara jag hittade viktiga papper, kontrakt eller minneslappar.

Väggen i mitt förra arbetsliv.

Väggen i mitt förra arbetsliv.

Andra skulle nog säga att mitt arbetsrum mera liknande en lagerlokal där det ibland satt en människa i klänning längst in och skrev på en dator som stod mitt i högen av kaffekoppar – men så kände jag aldrig.

Jag misstror istället hela rena skrivbord, tänker att det inte kan finnas kreativitet hos människor som måste ställa sina pärmar i raka led och aldrig lämnar ens en penna på bordet när de går hem.

Men nu är det bestämt att jag ska bli en sån också. Clean desk-policy ska råda.

Min redaktion, alla Bonniers magasin, byter lokaler den här veckan och det är som att gå från mellanstadiet till högstadiet. Från en gammal välkänd, sliten men kär byggnad till helt nya moderna lokaler på en helt ny adress.

Jag har ärligt talat känt lite ångest över den här flytten. Funderat mycket på hur jag ska klara mig utan alla mina böcker, mina bra-att-ha-saker – men nu står jag här vid mitt kliniskt rena skrivbord och känner mig… fri!

Jag har rensat ut ett halvt arbetsliv – och är redo för andra halvlek. Så känns det.

Hejdå Sveavägen! Mitt gamla kontor is gone.

Hejdå Sveavägen! Mitt gamla kontor is gone.

Inget gammalt bråte, en ny start. Precis som alla behöver i livet då och då, vare sig det handlar om att lämna ett osunt förhållande eller flytta till en ny plats där luften går lättare att andas.

Vissa människor behöver inte så mycket prylar för att vara lyckliga, jag läser ständigt om folk som säljer ut sina hem för att byta de materialistiska bojorna mot känslan av frihet – och jag har ibland avundats dem. En vän berättar om en man som bestämt sig för att bara ha 33 saker kvar i sitt liv (förutom sina kläder), och jag försöker för mig själv fundera vilka mina 33 prylar skulle vara. En dator, soffa, bord, tv, alla böcker, mina 30 parfymer… Nää, det skulle inte gå.

Men ett rent skrivbord och ett litet skåp på 45×45 centimeter ska jag nog klara!

En vecka i alla fall…

På plats! Pappdockan på mig själv tog jag med...

På plats! Pappdockan på mig själv tog jag med…

 

 

 

 

 

Vilken cykelrysare innan världsrekordet var klart!



Vilket rekordgäng!

Vilket rekordgäng! Foto: Marcus Möller

De gjorde det! Slog världsrekordet på att cykla snabbast över Europa!

De senaste dygnen har varit en nervpärs trots att jag inte ens har suttit på en cykelsadel. Men att följa maken Christer Skog, Måns Möller och de andras framfart över de sista sträckorna har varit en pärs. Över bergskedjan Pyrenéerna, förbi (ruggigt nära!) skogsbränderna i Portugal, den enorma hettan (som mest över 42 grader i skuggan!) och beslutet att slå ihop de sista två sträckorna i en enda rekordlång – 545 kilometer! – för att kunna klara rekordet… Till slut levde jag med mobilen i handen för att inte missa en enda uppdatering eller samtal.

Värmen höll på att ta knäcken på teamet de sista tre sträckorna.

Värmen höll på att ta knäcken på teamet de sista tre sträckorna.

Jag är så stolt över dem alla.

Ni som läste förra inlägget på bloggen vet att hjältarna har cyklat från Uralbergen i Ryssland till Cabo da Roca i Portugal, Europa öst till väst, för att samla in pengar för alla barns rätt att idrotta på sina egna villkor och jag tycker det är fantastiskt och oerhört beundansvärt! Totalt cyklade ToppHälsas tränare Christer Skog, komikern Måns Möller, ToppHälsas expertläkare Tony Duberg, egyptiern Helmy Elsaaed och dalmasen Per-Anders Lissollas 6147 kilometer på exakt 29 dygn och sex timmar. En förbättring av det gamla världsrekordet med 12 timmar!

Cabo da Roca! Ni ser teamet till höger, va? Magisk känsla!

Cabo da Roca! Ni ser teamet till höger, va? Magisk känsla! Foto: Marcus Möller

Ni som kommer med på ToppHälsas träningsresor i höst kommer säkert att få höra Christer föreläsa om det här äventyret. Han kommer att resa med till både Mallorca i september, Rhodos i oktober, stressa ner-helgen i Tällberg i slutet av oktober och på Playitas-veckorna i november. Är du intresserad så läs mera på topphalsa.se/resor

Långdistanscyklisten Anders Forselius, som körde följebilen och som servat gänget från dag ett, har skrivit en sista uppdatering som ni får läsa här nedan.

Glad midsommar!

Trötta med lyckliga efter bedriften. ToppHälsas expertläkare Tony Duberg och sovande Per-Anders Lissollas.

Trötta med lyckliga efter bedriften. ToppHälsas expertläkare Tony Duberg och sovande Per-Anders Lissollas.

ETAPP 28: PENAUSENDE, SPANIEN – CABO DA ROCA, PORTUGAL 545 KM (TOTALT: 6147 km)

”De här dojjorna ska jag offra till havsgudarna!” sade Per-Anders Lissollas och kastade därefter sina slitna cykelskor rakt ut i Atlanten. Han behövde emellertid inte slita alltför mycket på sina armmuskler eftersom han befann sig i Cabo da Roca, den europeiska kontinentens västligaste utpost.

Hade Lissollas däremot gjort denna manöver för exakt tjugonio dygn och sex timmar sedan så hade det krävts ett kast på 6147 kilometer för att cykelskorna skulle ha landat i Atlanten. Det var ju där som Per-Anders och hans kamrater i Team FastestXEurope startade sin cykelresa genom Europa.

Vid sin sida hade Per-Anders Lissollas sina trötta cykelkompisar Tony Duberg, Helmy Elsaeed, Christer Skog och Måns Möller. Fem cyklister som under de två senaste dygnen hade cyklat nonstop genom Västra Spanien och Portugal för att kunna säkra det nya världsrekordet på cykel genom Europa.

När lagets coach Christer Skog lade fram sin idé om att slå ihop de sista två cykeletapperna och endast ta ett kortare nattstopp räknade gruppen med att komma fram till Cabo da Roca ett dygn tidigare. Det hade däremot inte räknat med den enorma hettan i Portugal, något som ställde till det rejält för teamet. Av den anledningen tvingades cykelstallet genomföra ytterligare en natt i cykelsadlarna innan de tidigt på måndagsmorgonen kom fram till den vackra portugisiska staden Sintra. En skönhet som förutom alla sina slott även är känt för sina tuffa backar.

Sintra ligger endast sexton kilometer från Europas västligaste udde och staden blev därmed det allra sista depåstoppet som det svensk/egyptiska cykelteamet hade på sin resa genom Europa. De trötta cyklisterna var vid det här laget säkra på att rekordet skulle slås och de kunde därmed även unna sig en påtår av det goda kaffet innan de återupptog sin rekordresa mot slutdestinationen Cabo da Roca. Och mycket riktigt, när Team FastestXEurope något senare svängde in till den fyr som markerar var det kontinentala Europa startar, så hade de slagit det gällande världsrekordet på cykel genom Europa med tolv timmar!

Teamet kunde dessutom mycket rörda glädja sig åt att rekordcyklingen från Ryssland till Portugal hade gett över 350.000 kronor i insamlade medel till Viggo Foundation. ”Vi är djupt rörda av all den support vi har fått under världsrekordprojektet” hälsar en tagen Måns Möller och passar på att tacka alla som bidragit till insamlingen.

 

Sträck på er – ni är med och gör skillnad!



Hjältarna som ska slå världsrekord genom Europa.

Hjältarna som ska slå världsrekord genom Europa.

Ibland går det inte som man vill, och då gäller det att inte stressa sönder sig. Som förra veckan när jag hade planerat att jag skulle bibehålla mig fina träningskurva från Kreta-resan med ToppHälsa och köra minst ett pass om dagen.

Istället kom verkligheten ikapp mig och jag fastnade mellan extremt mycket jobb, barnaktiviteter och ännu mera jobb – och jag gav upp.

Inte för att jag inte orkade, utan faktiskt mera för att jag visste att inget skulle bli riktigt bra om jag pressade in min vilja att hinna allt jag bestämt mig för i ett schema som inte hade några luckor.

Så jag tog beslutet att vila från min egen träning och fokusera på allt det andra.

Så måste det bli ibland.

Istället får jag följa maken Christer Skog och hans team i deras försök att fixa världsrekord genom att cykla snabbast i världen genom Europa.

Mil efter mil efter mil...

Mil efter mil efter mil…

För er som inte har läst eller hört talas om äventyret Fastest x Europe består teamet alltså av Christer, komikern Måns Möller, ToppHälsas läkare Tony Duberg, äventyraren Helmy Elsaeed från Egypten, dalmasen Per-Anders Lissollas och frilansjournalisten och maratonlöparen Anders Forselius.

De har snart cyklat hälften av de 620 milen över Europa, från Ufa i Ryssland till Cabo da Roca i Portugal i regn och hård motvind… Och jag som klagade efter en fyramilsetapp under Kreta-resan! Det här gänget cyklar i snitt 18-20 mil om dan!

Jag tycker att det är så grymt.

Anledningen till att de överhuvudtaget utsätter sig för det här, är att samla in pengar till Viggo Foundation. Får de in minst 300 000 kronor kan de skicka barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar på läger med sina föräldrar i sommar.

Helt frivilligt lägger de alltså all sin tid under 29 dagar (världsrekordtiden) för att försöka samla in pengar för allas barns rätt att idrotta!

Jag är så himla stolta över dem alla!

Maken Christer Skog efter ännu en dag med regn, skitiga vägar och motvind...

Maken Christer Skog efter ännu en dag med regn, skitiga vägar och motvind…

De har haft en hemsk start, att cykla i motvind mil efter mil, att varje dag sätta sig upp på cykel i regn och med muskler som skriker av kramper och smärta och ändå bara köra vidare, – det är oerhört starkt.

Den här bilden som Anders Forselius tagit säger allt:

Endast Helmy är vaken...

Endast Helmy är vaken…

De är så trötta så de tar alla chanser att sova – till och med under lunchen!

Samtidigt orkar de skratta och skämta. Helt makalöst!

Det bjöds på tårta efter 200 avklarade mil!

Det bjöds på tårta efter 200 avklarade mil!

ToppHälsas gäng som var med på träningsveckan i april på Gran Canaria äger en av sträckorna som teamet har sålt för att få in pengar.

Det var en av deltagarna som efter att Christer och Måns haft sin föreläsning om det stundande äventyret tog initiativet att om vi alla la en hundring vardera så skulle det räcka till att bli ägare till en sträcka och bidra till insamlingen. Och så blev det!

Jag ville att vi skulle lägga pengarna på någon sträcka i Champagne eftersom jag tycker att våra resor är lite Mjölksyra och Champagne, men det visade sig att turen aldrig gick in det området. Så det fick bli ett annat vindistrikt istället.

Etapp 23 är således ToppHälsa/Salobres!

Salobre heter hotellet på Gran Canaria som vi bor på under träningsveckan där, och om jag inte missminner mig är vår sträcka på måndag. Den går från Brive La Gaillarde till Marmande i Frankrike, en nätt liten dagstur på 174 km.

Så alla ni som var med och bidrog – sträck på er lite extra nu.

Vi är med och sponsrar alla barns rätt att idrotta! Ni är med och gör skillnad!

Så grymt!

När jag fick se den här bilden blev jag faktiskt rädd. Shit, det handlar ju inte om att cykla till Ica direkt!

När jag fick se den här bilden blev jag faktiskt rädd. Shit, det handlar ju inte om att cykla till Ica direkt!

Sylvia Krenn, en ToppHälsa-läsare som var med oss till Playitas ett år, erbjöd sig att köra ner en följebil till Polen och gladde också teamet med både kaviar och Leksands-bröd! Härligt jobbat, Sylvia!

Sylvia Krenn, en ToppHälsa-läsare som var med oss till Playitas ett år, erbjöd sig att köra ner en följebil till Polen och gladde också teamet med både kaviar och Leksands-bröd! Härligt jobbat, Sylvia!

Delar av Salobre-gänget på Gran Canaria. Sträck på er! Ni är med och bidrar!

Delar av Salobre-gänget på Gran Canaria. Sträck på er! Ni är med och bidrar!

Äntligen en sommar utan oro!



Så här ska jag sitta i sommar.  Och bara känna att jag lever.

Så här ska jag sitta i sommar. Och bara känna att jag lever.

Vi satt där sida vid sida, våra blickar möttes inte och jag spände mina i ett högt akvarium rakt över mottagningsrummet.

Det slog mig att vi alla i väntrummet var som de där fiskarna som simmade runt, runt och bara liksom var fria på låtsas. De levde, var vackra och färgglada och tycktes trivas med sin tillvaro men de klara glasskivorna är egentligen en osynlig borg som de aldrig skulle kunna lämna.

Precis som vi alla patienter inne på Neurocentrum.

Vare sig vi gick därifrån med ett jublande glatt besked eller fick vår tillvaro krossad så kommer vi aldrig att bli riktigt fria.

Vi som tillhör skaran av de olycksdrabbade vet att vi aldrig blir densamma igen. Hur friskförklarade vi än blir.

Cancer, stroke, hjärnblödning… Rädslan kommer för alltid att vara en ren glasvägg ut mot den vardag och verklighet vi lever i. Vi kan glömma skräcken ibland, vi kan sova drömlöst och vakna med ett leende – men vi blir aldrig riktigt fria. Vi kommer aldrig att kunna släppa tankarna lösa att simma ut mot en evighetshorisont utan att stöta emot en jobbig tanke när kroppen inte beter sig som den ska.

Jag har accepterat det.

Accepterat att jag alltid kommer att vara mer eller mindre rädd och nervös när jag sitter och väntar på att min läkare ska komma och hämta mig och snart leverera ett leva-eller-dö-besked.

Att tumören är borta spelar ju ingen roll – en ny kan komma istället och där cancerbojorna för en stund släppte mig fri i vintras kom glasväggen att ersätta den för all framtid.

Jag matchade ödet med en klänning. Är man orolig känns det alltid bättre om man känner sig lite snygg.

Jag matchade ödet med en klänning. Är man orolig känns det alltid bättre om man känner sig lite snygg.

Jag tittade på de där fiskarna under mitt besök på Karolinska i går.

Såg upp på klockan på väggen.

Tick, tack, tick, tack. Tiden som alltid går så sakta när man väntar.

Sedan såg jag min leende läkare och jag visste att det fortfarande var tomt i hjärnan.

På ett bra sätt alltså.

De två svarta hålen där min hjärntumör har suttit såg lika öde ut som i vintras, och jag kunde andas ut igen.

– Nu tar vi nästa kontroll om sex månader, sa min fantastiska läkare och hjärtat gjorde ett skutt.

Sex månader? Det är ju en evighet?

– Vågar vi det? Frågade jag.

– Jag vågar.

Och då fick ju jag våga det också. Man är väl inte någon liten lort!

Jag reste mig upp, kramade om min läkare och för en kort sekund spred sig en salig lyckostråle genom hela kroppen och jag tackade honom för världens bästa besked.

–Tack själv. Du har gett många av våra patienter hopp, så det är vi som ska tacka. Fortsätt så.

Cykelträningen på Kreta förra veckan var helt underbar,. Och jag ska satsa på mera cykel i sommar.

Cykelträningen på Kreta förra veckan var helt underbar,. Och jag ska satsa på mera cykel i sommar.

Fötterna dansade nästan av sig själva genom korridorerna och innan jag lämnade Neurocentrum kastade jag en blick på de vackra fiskarna i akvariet.

De simmade uppåt, som om de väntade på att någon skulle ge dem mat och jag kände ilningarna av lycka.

För första gången på fem år står jag inför en tumörfri sommar.

Jag accepterar glasväggarna och ska jag göra allt för att inte lägga energi på dess existens.

Jag är bra på sånt.

Jag är bra på att leva.

Tack för att jag får chansen att göra det.

Sommarens motto.

Sommarens motto.

I strandkanten med Helena på Kreta, vår träningsresa.

I strandkanten med Helena på Kreta, vår träningsresa.

För tre år sedan åkte vi för första gången till Kreta med ToppHälsa, det här gänget har varit med sedan dess! Fantastiskt!

För tre år sedan åkte vi för första gången till Kreta med ToppHälsa, det här gänget har varit med sedan dess! Fantastiskt!

Jag och Emma Igelström sista kvällen på Kreta. Nu får vi hålla tummarna för henne på Ironman på Hawaii i höst!

Jag och Emma Igelström sista kvällen på Kreta. Nu får vi hålla tummarna för henne på Ironman på Hawaii i höst!

Har jag fått vara glad i onödan?



Precis så här borde jag känna mig varje dag.

Precis så här borde jag känna mig varje dag.

Jag har sovit dåligt i paradiset ett par dagar, och med tanke på att allt runtomkring mig är så grymt har det tagit ett tag att komma på varför det finns något i mig som skaver.

Här på Kreta på ToppHälsas träningsresa finns ju alla faktorer som behövs för att må fantastiskt; härliga träningspass, fint väder, fantastiska resenärer och duktiga instruktörer.

Ändå finns där en klump i magen av oro.

Det slog mig plötsligt att det var den där magnetröntgen förra veckan som ligger i hjärnskåpet och bromsar lyckoruset. Jag brukar ju försöka att inte tänka så mycket på själva röntgen, det är beskedsdagen som är jobbig – men för första gången känns det annorlunda.

Det var faktiskt en jobbigare känsla än väntat när jag satt där i min stora sjukhusskjorta och väntade på att undersökas av den enorma röntgenmaskinen.

Det var faktiskt en jobbigare känsla än väntat när jag satt där i min stora sjukhusskjorta och väntade på att undersökas av den enorma röntgenmaskinen.

Jag inser att jag under flera år faktiskt accepterat att tumören har legat i min hjärna och att jag lärt mig att tänka bort den, att jobba på med min träning och försöka att skärma av rädslan så mycket jag bara kan.

Sedan försvann tumören mirakulöst – och trots att jag har jublat, skrattat och gråtit av glädje har det sakta smugit sig in en annan typ av rädsla.

Tänk om det kommer en ny tumör?

Den gamla kunde jag bemästra, men vad händer om en ny objuden gäst bosätter sig i min skalle, en som jag inte känner och inte vet något om? Som kanske är starkare, som vet mina svaga sidor eller hört talas om min ömma tå?tu

Som är listigare, farligare och betydligt lurigare att knäcka?

Jag som är expert på positivism brottas om nätterna – inte bara med kramper i kroppen (brist på magnesium?) – utan även med den nya situationen som tumörfri med stor risk för återfall.

Fan.

Jag vill inte vara orolig och rädd längre, jag har ju lovat mig själv att lägga all ängslan på en och samma dag och aldrig ta ut något dåligt i förskott.

Men just nu känns det svårt.

Fan. Fan. Fan.

Nästa vecka får jag besked och jag jobbar mentalt med mig själv. Jag försöker pressa mig till saker som jag inte trott jag skulle orka och hoppas att det ska ge mig något annat att tänka på.

Som i går när jag cyklade här på Kreta, och kämpade i motvinden. Jag tog cirka 450 höjdmeter på drygt 2,5 mil och trodde jag skulle kräkas av trötthet när jag tog mig an den längsta och brantaste backen.

Fortfarande glad eftersom jag inte fattar hur grymt tungt det skulle bli snart...

Fortfarande glad eftersom jag inte fattar hur grymt tungt det skulle bli snart…

Jag hörde cykelinstruktören Nicklas Säfström intill mig som pratade om utsikten, blommorna som doftade och bla bla bla, samtidigt som jag bara funderade på om jag skulle kräkas rakt ut eller om jag skulle vända huvudet till höger eller till vänster.

Det fanns inte att jag skulle kliva av cykeln och gå.

”Kliv, kliv, överlev” muttrade hjärnan och när Nicklas lätta knuff i ryggen tog mig över krönet och när vägen helt plötsligt planade ut blev jag nästan tårmild över att jag klarade det.

Firar med kaffe att halva cykelpasset är klart – och att jag klarade det...

Firar med kaffe att halva cykelpasset är klart – och att jag klarade det…

Nu jobbar jag på att förlänga den känslan så att den kanske kan mota bort orosfjärilarna i maggropen.

Ta bara ut bra saker i förskott, Pam. Det är ju så du jobbar.

Visa det nu.

Det värsta som kan hända är att du har fått vara glad i onödan.

Så här glad vill jag bara jämt. Så vik hädan jobbiga tankar! Här med vår yogainstruktör Lena Järpsten.

Så här glad vill jag bara jämt. Så vik hädan jobbiga tankar! Här med vår yogainstruktör Lena Järpsten.

Ett budskap med en doft av ångest



ToppHälsas team i Portugal förra veckan, jag, Anna Björk och Malin Holm.

ToppHälsas team i Portugal förra veckan, jag, Anna Björk och Malin Holm.

Efter veckor av sol och träning, av underbar gemenskap på två olika träningsresor, ligger kallelsen i min hand igen och blodet fryser till is.

Magnetröntgen av hjärnan i morgon.

Tänk att det fortfarande känns i hela kroppen! Ett vitt papper, kort och koncist, inget personligt bara svart text på vit bakgrund och med ett budskap som doftar ångest.

Tänk att det fortfarande gör ont i kroppen bara av att se det här...

Tänk att det fortfarande gör ont i kroppen bara av att se det här…

Jag har sakta med säkert försökt bygga upp kroppen under de här veckorna och månaderna efter beskedet att tumören mirakulöst gett sig.

Samtidigt vet jag ju att läkarna har sagt att risken finns att en ny kommer tillbaka.

Det är inget jag tänker på dagligen när jag utan att stressa långsamt tränar upp mig igen. Tränar upp ett försvar, en ringmur mot mitt innersta, en vattengrav av svett där ingen tumör kan tränga in.

Men det finns ju den trojanska hästen. Ni minns den från historielektionerna, va? Om den gigantiska ihåliga hästen som grekerna gömde sig i och på så sätt kunde besegra Troja?

Och då kommer tankarna.

Visst pratar jag väl lite sämre än i vintras? Visst känner jag mig lite snurrig? Vingligare? Tröttare?

Jag har varit Troja i flera år nu – har tumören hittat ett sätt att besegra mig? Har den skickat fram en ny, starkare kusin som med list tagit sig in i min hjärna?

Det är som vanligt: jag lyckas hålla oron tillbaka under vardagen men i dag, dagen innan, och förmodligen mera i morgon, kommer tankarna på vad som kan hända.

Känslan kommer kanske aldrig att gå över. Det spelar ingen roll hur tumörfri jag är när kuvertet från Karolinska landar i brevlådan.

När de svarta bokstäverna flimrar framför ögonen och man återigen ska ställas inför Ödets domare.

Jag försöker acceptera, och förändra tankarna.

Vilken tur att de kollar mig – att läkarna är villiga att syna mitt huvud så att jag kan få en bra sommar utan orostankar och mardrömmar! Vilken sjukvård jag har förmånen att ta del av!

I morgon ska jag därför klä på mig den stora sjukhusskjortan och återigen, för en ynka timme, känna mig liten, rädd och sjuk – för att sedan gå därifrån som Pippi Långstrump igen.

Kom igen bara, kommer tumören tillbaka ska jag boxa på dig!

Kom igen bara, kommer tumören tillbaka ska jag boxa på dig!

Och på fredag är det dags för en ny träningsdos en masse. Träningsresan på Kreta väntar och medan jag väntar på att läkarjuryn definitivt avkunnar sin dom under första veckan i juni så bygger jag ringmuren så ointaglig jag kan.

Med cykling, styrketräning – och skratt.

Alla ledare i Portugal. Vilket gäng, va?

Alla ledare i Portugal. Vilket gäng, va?

Hudiktjejer är vi allihopa!

Hudiktjejer är vi allihopa!

Jag firar livet med lite bubbel. Har man blivit uppgraderad till sviten så har man!

Jag firar livet med lite bubbel. Har man blivit uppgraderad till sviten så har man!

På fredag är det dags igen! Då blir det Kreta och träning i sju dagar.

På fredag är det dags igen! Då blir det Kreta och träning i sju dagar.

Vårstädning av kropp och själ!



Boxningspass med extra allt!

Boxningspass med extra allt!

Tillbaka på träningsresa – och i en miljö jag älskar. Första gången jag reste till Portugal var när jag precis hade tillträtt som chefredaktör på ToppHälsa. Redan efter någon månad var det dags för min första träningsresa. Jag hade verkligen ingen aning om vad jag skulle kunna förvänta mig, men allt var så oerhört mycket bättre än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Jag åkte hit som en novis och kom tillbaka som en väckelsepräst som gick omkring och predikade träningens lov.

Det är fem år sedan – och jag njuter fortfarande lika mycket av de här träningsveckorna. Portugal bjuder dessutom på sitt vackraste jag.

Knallblå himmel, vit sand, 170 glada och sprudlande gäster, häftiga träningspass och en värme som är underbar att träna i.

Jag vårstädar sinnet

Att få inleda våren på det här sättet, att träna flera pass om dagen, få lite solbränna och skratta och skämta tillsammans med likasinnade är världens bästa kickstart för kroppen och psyket.

Jag brukar tänka att jag liksom vårstädar sinnet.

Ut med stress och vardagsknog – och in med träningsglädje och egentid. Sinnet ska vara rent i varje hörn, det där vintermörka dammtussarna av trötthet som ligger och skräpar i en undanskymd del av hjärnan ska bytas ut mot skinande öppna ytor som bara väntar på att få skriva ett nytt minnesblad.

I år förberedde jag mig extra noga och vårstädade kroppen också.

Redo för vårstädning av kroppen med Dermosils produkter.

Redo för vårstädning av kroppen med Dermosils produkter.

Dermosil är ett finskt märke som som sponsrar våra träningsresor med fantastiskt prisvärda skönhetsprodukter, och innan jag drog iväg till Monto Gordo gick jag loss på några av deras storsäljare. Jag skrubbade huden med deras milda body scrub, fötterna förbereddes med exfoliating socks innan de smörjdes in med ett fotserum och så gav jag håret en dos kärlek med en hårmask med arganolja.

Voila!

Min lermask skrämde maken

Dessutom: en lermask som pricken över i:t.

(Det sista var riktigt kul eftersom maken inte hade nån aning om vad jag gjorde och blev så rädd att han hoppade rakt upp i soffan när jag kom smygande med masken i ansiktet, hahaha).

Ett spöke eller bara Pam i lermask? Maken hoppade i alla fall högt av rädsla! Hahaha

Ett spöke eller bara Pam i lermask? Maken hoppade i alla fall högt av rädsla! Hahaha

Nåväl. Nu är jag här, fräsch och redo för att bli både lite lätt solbränd och dessutom starkare och piggare.

På programmet i går stod både stavgång, core och boxning – och i morse vaknade jag med en rejäl träningsvärk och med en skön känsla i kroppen. Jag älskar känslan när musklerna växer, så känns träningsvärk för mig.

I dag blir det dans med Tobias Wallin (känd från Let’s Dance) och lite soma move.

Jag vårstädar vidare!

Jag hittade flera Hudiktjejer i vimlet också! Härligt!

Jag hittade flera Hudiktjejer i vimlet också! Härligt!

I dag blir det sånt här igen. Jobbigt va?

I dag blir det sånt här igen. Jobbigt va?