Vägen tillbaka är aldrig snabb

Pamela

Egentligen var allt emot mig. Regnet, mörkret, tröttheten, trafiken kring Nobelfirandet som gjorde att jag fick åka världens omväg, tunnelbanan som strejkade…

Jag hade sååå mycket att skylla på och det skulle ha varit så lätt att säga att ”jag skiter i träningen i dag”.

Hela kroppen ville bara ta mig hem och bädda ner mig.

Kroppen hade ingen lust alls att fortsätta traska vidare med tunga axlar och två väskor i regnet till ett träningspass som visserligen var bestämt men som jag kunde ha avstått utan större protester från tränarmaken.

Jag stod där utanför den stängda tunnelbaneuppgången och velade.

Kroppen hade talat.

Men någonstans i hjärnan fanns en röst som kvidande bad mig att tänka en gång till.

”Tänk framåt”, sa rösten.

”Har du någonsin ångrat ett träningspass?”

Och jag valde den svåra vägen.

Istället för att enkelt slänga mig in i en taxi och åka hem och sova bet jag ihop, tog mig till hotell Clarion Skanstull, bytte om och satte mig på en träningscykel för första gången på ett år och en månad.

Den lilla rösten vann, och trots att det var tråkigt – mördande tråkigt ska erkännas – att sitta på en testcykel i en timme och bara hålla koll på att pulsen inte skulle överskrida 120, är jag så stolt över mig själv i dag.

Skelettvärken är knappt kännbar längre, och nu handlar allt om att få igång musklerna som vilat så länge, att träna för att orka träna, och att bara köra lågintensivt.

Det tråkiga kommer att gå över, jag vet ju det, det handlar bara om att bestämma sig. Att tvinga kroppen att lyssna på rösten i hjärnan som ber om att få hjälp att bli stark igen.

Kondition är en färskvara.

Muskler som tvingats till vila för länge orkar inte som tidigare – de behöver väckas. Långsamt och under stort tålamod behöver de sakta få vänja sig med träningen igen och att inte skynda är jobbigt för en sån som mig som hela tiden vill se ett snabbt resultat.

Men vägen tillbaka är aldrig snabb.

Det blev en timme i lågintensivt tempo. Bakom mig på cyklarna tävlade Christer och 7-timmar-på-vätterrundan-Björn om att pressa sig i intervaller, alltmedan jag höll koll på min puls. Det enda som kändes positivt var att jag hade min cykel framför dem, så det kändes hela tiden som jag vann. Ha, så man kan lura sig själv ibland!

I morse vaknade jag med träningsvärk, och den lilla rösten i hjärnan viskade ömt: ”där ser du, visst var det värt det?”.

Och javisst.

Det var värt varenda dötrist minut.

Tack säger kroppen, för att du inte lyssnade på mig. Tack för att du såg till mitt bästa och gav mig energi.

Snart kör vi igen.

cykeltest

Lägg all oro på en enda dag

HUFF-galan

Det blir kallare och kallare ute och jag jobbar mig varm med både tidningen och flytten (ja, vi har flyttat men lever fortfarande i kartonger känns det som), och på det viset håller jag tankarna på ett besked borta.

Snart är jag där igen.

Leva eller dö.

Hur har tumören agerat i hjärnan under de här hektiska höstmånaderna? Jag försöker känna efter hur jag mår EGENTLIGEN, men jag vet ju att det är omöjligt att känna i det här läget. Allt är gissningar.

Jag tycker att mitt tal har försämrats de senaste veckorna, tumören sitter ju i talcentrum, och jag får anstränga mig mera för att det inte ska höras.

”Fast det sa du i våras också, och då visade röntgen att tumören inte rört på sig alls” påminde min kollega Catharina mig när jag funderade i bilen på väg från ett möte på Skepparholmen spa.

”Du kanske bara är trött, det kanske är ditt tempo..?”

Tempo? Jag har ju bara jobbat hundra procent, plus flyttat, plus haft föreläsningar flera kvällar i veckan, plus skjutsat till hockeyträningar, gjort boksigneringar och scannat IKEA, Mio och Staland för möbler till nya lägenheten den senaste tiden, så vadå tempo? Vad menar hon?

Det har snart gått sex månader sedan jag fick beskedet att det såg ut som om tumören vilade, nu väntar jag på ny röntgen, nytt besked. Att inte lägga energi på det nya beskedet förrän den dagen det kommer är en strategi som funkar för det mesta.

Jag sparar oro för att jag fyller tiden fram till beskedet med skratt och liv. Galor och energifyllda möten.

För en tid sedan var jag i Hudiksvall och tillsammans med Hasse Backe och Pär Johansson från Glada Hudik-teatern körde vi ”Skavlan” på ett fullsatt Kulturhus.

Så här skrev arrangörerna efter galan:

Bästa galan hittills – läs, se film och bilder!

Även om alla tre tidigare HuFF-galor varit utsålda succéer blev nog den fjärde HuFF-galan den bästa hittills. ”Vi har fått enormt positiv respons från väldigt många säger Olle Skoglund och Peter Åhs från HuFF”.

Pär Johansson lekte ”Skavlan” med Hasse Backe och Pamela Alselind Andersson som verkligen bjöd passionerat på sig själva. Det blev en gala med en bra mix av stor humor och stort allvar där skratt blandades med tårar.

Pär Johansson var som vanligt lysande i sin roll men till och med Pär blev helt  stum (av beundran) då Pamela berättade om sin kamp (match) mot cancern. Hon ser liknelser med att vara skadad i handboll och träna för att hålla sig i form inför nästa match. Pamela berättade även varför hennes bok just heter ”Jag ska inte dö idag” – det var vad hon svarade sina barn på frågan om hon ska dö. Pamelas passion för sport, livet och jobbet som chefredaktör där hennes mest använda citat varit ”gör om, gör rätt” framgick tydligt till alla i publiken. Pamela fick stående ovationer på hemmaplan i Glada Hudik och sällan har väl en låt passat bättre än när lokala bandet Selma & Gustaf spelade sin nya ”Stay Alive” på galan. (Du kan själv lyssna på den här: http://youtu.be/n2PdWnQmfhc )

HUFF-galan

Samma kväll fick jag en fantastisk överraskning när företaget Liljornaz presenterade Hälsinglands landskapssymbol Hälsingebocken, i form av julstakar döpta efter mig! I en ny kollektion efter ”kända hälsingeprofiler” fick jag som andra profil motta den fantastiska ljusstaken ”Pamela”, den första som hedrats på det sättet var prinsessan Madeleine (som är hertiginna av Hälsingland).

Liljornaz

Själv är jag markgrevinna av Överby strax utanför Näsviken, men det är en helt annan historia.

Det finns en film också där jag och Hasse Backe bland annat sjunger ”Gräva guld i USA” på scenen:

http://www.mynewsdesk.com/se/hudiksvalls-foerenade-fotboll/videos/film-fraan-huff-galan-med-hasse-backe-och-pamela-andersson-alselind-16597?utm_campaign=send_list&utm_medium=email&utm_source=sendgrid

Bara en sån sak kan man leva länge på!

Hörde du det, tumören?

Hasse Backe Pamela Andersson

Läs mig med ömhet

Books&Dreams

Jag älskar sammanhang med teamkänsla.

Att resa i väg med ett lag var en gång i tiden min vardag. Som handbollsspelare och sedan tränare var en turnebuss mitt hem på helgerna. Det var där man åt, såg på dvd och hängde med kompisarna.

I veckan var det dags igen.

Camilla Läckberg

Succéförfattarna på turné stod det på affischerna som Books & Dreams hade tryckt upp och som mötte oss både i Västerås och Gävle och det kändes härligt inspirerande (och lagom skrytsamt). Fast å andra sidan hade vi ju Sveriges bäst säljande författarinna med oss, Camilla Läckberg, (människan har sålt 15 miljoner böcker, fatta!) så visst var det sant.

Att åka ut med sin egen bok är för mig, som bara skrivit en enda hittills, en känsla som är svår att beskriva. Jag är så stolt över min bok ”Jag ska inte dö i dag”. Det är som att ta hand om sin bebis. När jag signerar och räcker över den till de fantastiska människorna som ställde sig i just min signeringskö, var det som att på något sätt ge bort en del av sig själv och jag ville säga: vårda mig nu. Läs mig med ömhet.

Fast det sa jag förstås inte. Säger man så till främmande känslor blir man knäppförklarad.

Books&Dreams

Vi var sju författare med olika bokgenrer som reste runt, förutom Läckberg och jag, var det Peo Bengtsson, Elin Olofsson, Denise Rydberg, Dogge Doggelito och Charlotte Hågård, och det bjöds på asgarv, tårar och eftertänksamhet.

I helgen och december fortsätter bokturnén, men då är jag ensam. Här är datum och ställen ni hittar mig och ni har vägarna förbi så kom och köp julklappsböcker eller bara säg hej och ge mig en kram!

Lördag 29/11

Lidingö, Akademibokhandeln kl 13-14

Kungsholmen, Akademibokhandeln kl 15-16

Lördag 6/12

Bromma Blocks, kl 15-16

Lördag 20/12

ICA Maxi, Hudiksvall kl 12-16.

Books&Dreams

Books&Dreams

Dogge

 

Vad gjorde jag för fel?

Sonen slänger igen dörren och det känns som att hela hotellägenheten skakar.

Barnaskrik, gråt och sedan pang! Dörren fick ta hela smällen.

Själv sitter jag kvar i stolen, helt urlakad på energi i kroppen efter att i två dagar har fajtats med en son på tio år som inte vill läxa sina läxor trots att vi kom överens om att det var därför som han kunde få följa med mamma utomlands trots avsaknad av lov.

Hur kunde det gå så fort?

Jag var ju mamman som var bäst i världen? Supermamman som klarade allt? Som snorklade med valhajar, körde golfbil (många pluspoäng där) och som till och med hämtade sonen i helikopter en gång när jag hade tur att få lift av en helikopterförare och som gjorde mig till mammornas mamma på skolgården i ett helt år.

Nu är jag istället mamman som inte fattar nånting.

Det var åtminstone det jag uppfattade innan dörren slängdes igen av en ilsken tioårig pojke som skrek det med en gråtkula i halsen och som fick hans röst att låta grötig.

Jag befinner mig på Kanarieöarna med ToppHälsa, min tidning, och känslorna har legat på ytan ända sedan vi kom.

För ett år sedan ganska exakt, dog min stora, fantastiska far på en av öarna här.

Jag tyckte det kändes skönt att på något sätt vara så nära under ettårsdagen, även om jag inte är på samma ö där det ofattbara hände, och jag lät kroppen jobba sig svettig med ett stavpass i det ökenliknande landskapet medan jag lät tankarna på pappa ostört virvla genom kroppen.

Ett år har gått och så mycket har hänt, pappa. Om du bara visste.

Jag kämpar fortfarande för livet, jag kämpar för rättvisa och för barnen och jag skulle ha behövt dina klockrena råd.

Jag låter tårarna rinna nedför kinderna i min fortfarande så oerhört stora sorg efter dig, och passar samtidigt på att gråta över bråket med sonen.

Pippi Långstrump-filmen där Pippi, Tommy och Annika rymmer hemifrån kommer upp i mina tankar och jag känner mig som Annikas mamma när hon säger till Pippi att: ”Du vet inte hur det känns när man har bråkat med sina barn”.

Nej, jag visste inte hur det kändes förrän nu när jag går till sängs med ett barn som vill kramas och vill att jag ska läsa högt för honom och sedan vaknar med en tonåring som bara vill sova fram till lunch och som skriker att jag inte fattar någonting.

Jag ser Annikas mamma framför mig när hon tittar på Pippi i filmen och säger: ”Vad gjorde jag för fel? Jag ville ju bara att de skulle rensa jordgubbslandet?” och jag sitter själv med gråten fortfarande i halsen och tänker samma sak.

”Men jag ville ju bara att han skulle göra engelska läxan?”

Allt jag önskar mig är tid

Det fanns en tid när jag räknade jularna i julklappar.

Ju flera klappar i min hög – desto bättre jul.

Jag var liten förstås, och visste inte bättre, men jag kommer ihåg hur viktigt det var att få många.

I dag ser jag julen som en årsring. Ett år tillgodo på hjärntumören.

För två och ett halvt år sedan trodde jag att det var slut på jularna för min del.

Slut på livet.

Hjärntumören som upptäcktes sedan jag fallit ihop under en joggingrunda på Norr Mälarstrand i Stockholm och förts till sjuhuset där jag fick ett grovt epileptiskt anfall slog min bekymmersfria tillvaro i kras.

Framtidstron vräktes omkull, verkligheten slog mig hårt på käften och knockouten kom i en kontorsstol på Karolinska Sjukhuset i Solna där en läkare bakom ett fläckfritt skrivbord med 14 ord, en enda mening, krossade mitt hjärta och förändrade mitt liv.

”Du har en tumör i hjärnan som vi aldrig kommer att kunna operera bort”.

Det var den 10 juli 2012 och jag stapplade ut med döden i bakhasorna och föll i ett hål så djupt att det skulle kunnat ha varit bottenlöst.

Jul?

Då skulle jag vara död och begraven för länge sedan.

Julen fanns inte. Livet hade jag lämnat där i stolen på KS och det som gick ut genom dörren var ett skal, en spillra av en homo sapiens som nyss hade blivit snuvad på allt som betydde något.

Barnen. Familjen. Livet.

Men jag finns fortfarande kvar. Liksom tumören.

Hålet hade en botten och sakta men säkert klättrade jag ut ur det trots bakslag, håravfall och djupa skelettsmärtor.

Jag hoppas att den vapenvila vi slöt i somras, när jag fick göra ett uppehåll med cellgifterna på grund av att läkarna trodde att tumören vilade för tillfället, fortfarande gäller – men med cancer vet man aldrig. Det finns inga garantier, bara förhoppningar, och vi har kämpat ett hårt krig i drygt 30 månader nu.

Jag ser det som att vi båda dragit oss lite tillbaka för att slicka såren och bygga upp försvaret igen, och i mitt fall gör jag det med träning.

Med fysisk aktivitet bekämpar jag mentala dippar samtidigt som jag bygger mig stark i hjärtat och lungorna för att kunna orka ta upp kampen igen när – eller om – tumören vaknar till.

Jag räknar inte längre julklappar i form av smycken, inredningsdetaljer eller träningskläder, tid är det enda som står på min önskelista.

Mycket mera tid.

Snälla tomten, jag har varit snäll hela året och jag begär inte mycket. Tid kostar bara pengar i företagsvärlden, det är konsulternas tideräkning som är dyr, inte min.

Jag har ingen taxameter, jag räknar tiden i mina barns födelsedagar, i statusen på min fysik – och i antal jular.

Snart firar jag den tredje julen i mitt nya liv, i den tideräkning som slår efter cancerns klocka, och trots att jag ännu inte har klurat ut hur jag ska få cancerklockan att sluta slå för alltid, fortsätter jag att hoppas på att forskningen går framåt, att jag fortfarande får leva den dagen forskarna har hittat ett sätt att avlägsna tumören från den känsliga delen i min hjärna.

Enormt mycket tid i ett rött paket och guldfärgade snören.

Snälla tomten. Jag ber.

 

Jag är bakfull av känslor

Cancergalan 2014

Det var en magisk kväll.

Otäck, sorglig, berörande men magisk.

Att så många människor tillsammans kan bli en enad front av kärlek är fantastiskt.

Jag tänker förstås på Cancergalan förra veckan.

Ni får förlåta mig att jag inte skrivit sedan dess, men allt har tagit tid att smälta.

Först skådespelerskans Kim Anderzons död, sedan fotbollsikonen Klas Ingesson, käftsmäll på käftsmäll av cancerspöket och så mitt emellan galan med alla tårar upp på det.

Jag däckades.

Bakfull av känslor har jag knappt orkat upp ur sängen, i huvudet vinglar tankarna fortfarande berusade av det enorma gensvar jag möttes av på scen, och ögonen ser i kors.

Detta trots att jag allt jag drack var vatten.

För två månader sedan, på min bokrelease, kom det fram en man som kände Klas Ingesson och ville att jag skulle signera en bok till Klas. Han skulle skänka den till honom, jag skrev till en kämpe som i fem år kämpat mot sin blodcancer.

I dag satt jag i Gomorron Sverige och kommenterade hans bortgång.

Jävla skitsjukdom.

Ord är för fjuttiga, allt kommer tillbaka. Smärtorna. Oron. EP-ormen.

När mörkret faller kommer tankarna om vem som står på tur näst.

Blir det jag?

Cancergalan 2014

Jag klädde mig i min bröllopsklänning på Cancergalan. Den benvita som Camilla Thulin sytt enkom för mig. Hon ändrade bara några detaljer, gjorde den mera gala än brud, och jag stod där mitt på scen, i folkhavet, barfota som jag gjorde på bröllopet, och jag möttes av applåder både efter och under talet.

Det vita skulle symbolisera ljuset. Livet. Det svarta måste vika undan blicken.

Applåderna skingrade oron och fick hjärtat att i ren tacksamhet hoppa jenka i bröstet.

Så tack!

Cancergalan 2014

Här är mitt tal på Cancergalan:

Jag heter Pamela Andersson och är chefredaktör på tidningen ToppHälsa.

Jag är 49 år, och har en man och två små barn som jag älskar över allt annat i världen.

Och jag har en tumör i min hjärna som inte går att operera bort.

När jag föll ihop i joggingspåret för två och ett halvt år sedan och fick beskedet att jag hade cancer i hjärnan visste jag inte hur länge jag skulle få leva.

Samma natt tog jag mitt livs viktigaste beslut.

Jag skulle bygga upp min kropp för att orka stå emot allt som jag visste låg framför mig; operation, strålning, håravfall, cellgifter och skelettsmärtor.

Jag valde att inte se mig själv som sjuk ­och tog semester för att kunna träna som en elitidrottsman och jag lärde mig att fysisk utmattning ALLTID besegrar psykisk.

I dag har jag gått på cellgifter i ett och ett halvt år. Jag får fortfarande morfin för smärtorna – men jag jobbar hundra procent, har skrivit en bok om min resa, och sprang Tjejmilen i New York i somras.

Läkarna kan fortfarande inte säga hur länge jag har kvar, men jag är beredd att slåss mot hjärntumören med allt vad jag har.

Jag struntar i det jag INTE kan göra – jag lägger energin på det jag KAN göra.

Jag lever i härvaro.

Just i dag kan jag springa.

Just i dag kan jag cykla.

Just i dag kan jag fanimig cykla nio mil.

Jag vet att jag kanske inte har oddsen på min sida – men jag fokuserar inte på det.

Jag fokuserar bara på det kan påverka.

Jag är Charlotte Kalla. Jag är Anja Pärson. Jag är Zlatan.

Och målet är att vinna OS-guld i att besegra cancer.

Cancergalan 2014

Cancergalan 2014

 

Vila i frid Kim

Kim Anderzon

Kim Anderzon är död. För bara några dagar sedan delade vi omslag på Aftonbladet, och vi följde varandras kamper mot cancern.

Vi har aldrig träffats, men Kim hälsade till mig via ett radioprogram en gång och jag försökte nå henne direkt efteråt men hon hade redan lämnat studion.

Nyheten gjorde ändå ont.

Alla de gånger jag läst om Kim Anderzon har jag känt att vi haft samma inställning till vår sjukdom. Hon jobbade in i det sista, hon ville leva till fullo, och i morse grät jag när jag läste om hur hon samlat alla sina vänner till en fest när hon insett att hon förlorat kampen.

Så stort! Så rätt!

Det var i måndags hon festade med svåra smärtor i kroppen – tro mig, jag vet allt om svåra skelettsmärtor – och i tisdags förlorade hon medvetandet.

I går avled hon och jag sänder alla mina tankar till hennes familj.

Det är för mycket nu. Halloween är på riktigt. Cancerspöket hoar var och varannan vecka, sista var det Brommapojkarnas lagkapten i fotboll, Pontus Segerström, som avled av sin hjärntumör bara 33 år gammal och nu Kim.

Jag känner skräcken i min kropp, det går inte att värja sig.

Jag försöker tänka på att vi är alla olika, cancern – den jävla sjukdomen – är som en kameleont som byter skepnad, rörelsemönster och spridning för varje individ och gör att vi har så svårt att jämföra oss med varandra, vi drabbade. Men jag är ändå rädd.

Klumpen i halsen för människor jag inte kände, men ändå hade så mycket gemensamt med, är svår att bli av med.

All min styrka går åt att koncentrera mig på att skrämma bort tankarna på att jag kanske står på tur och jag gör det enda jag kan för att hooa tillbaka till spöket.

Jag sätter på mig träningskläderna och ger mig ut i regnet.

Vila i frid Kim och Pontus.

Jag kämpar vidare.

Kim

Tänk på det du, surtanten från Åhléns

ToppHälsa

Jag kände den komma smygande redan i backen upp från Rålamshovsparken upp till Fridhemsplan.

Först genom handen och armen, ilande upp till ansiktet och nedför bröstet innan den skyndade vidare till benet och foten.

EP-ormen.

Känningarna av ett epileptiskt anfall som bara hålls tillbaka tack vare mina mediciner men som ändå sedan den förfärliga dagen när mitt förra liv tog slut, har gäckat mig då och då.

EP-känningarna är inte farliga. De gör inte så ont längre. Men känslan sitter ändå kvar i kroppen som en påminnelse om att jag inte är frisk än. Att cancern fortfarande finns i min hjärna.

Jag tänker mig EP-ormen som Nagini, Lord Voldemorts orm (för er som känner till sagorna om Harry Potter) och där han far fram genom min kropp viskar han allt jag inte vill veta.

”Det är inte över än”, viskar han och hugger till lite extra i bröstet.

”Tro inte att du klarat dig bara för att du orkar träna igen” väser han innan han försvinner ut genom foten.

Träna är en sanning med modifikation, men för mig är det ett stort steg framåt.

Två kilometer med pulshöjning utan att svimma av smärta eller stanna och hyperventilera för att få luft. Jippie!

Vi tog oss till Åhlens toalett, EP-anfallet var inte riktigt över, så jag ville inte låsa dörren av rädsla för att något ska hända. Innerst inne vet jag att inget händer, att jag inte kollapsar igen, men när maken betalade de fem kronorna för att komma in ville jag ändå inte låsa dörren utan ville att han ska stanna utanför.

Om. Utifall.

Då kommer hon, den där tanten som ni säkert mött flera gånger i olika skepnader, en sån tant som kan få den soligaste dag att likna ett åskväder.

”Är det upptaget?” frågade hon maken.

”Ja”.

”Hmf. Det lyser ju inte rött? Hmf. Någon som vill försöka snåla in fem kronor alltså! Fnys.”

Damen drog sig tillbaka från toalettdörren och där stod min man kvar tyst. Blickarna av förakt för den snåla kvinnan innanför toalettdörren lät hon maken ta del av, och efter bara tre-fyra sekunder fattade han sitt beslut.

Med bestämda steg klev han fram emot kvinnan och med sin lenaste röst sa han:

”Förlåt. Men den person som ni påstår är så snål att hon inte vill betala fem kronor, vilket hon faktiskt gjort, råkar vara min fru som äter medicin mot epilepsi. Hon vill inte låsa dörren av rädsla för ett anfall, så jag lovade att vakta utanför dörren så att ingen skulle komma in. Så nu vet du det.”

Jag antar att jag inte behöver berätta om hur avlångt kvinnans ansikte blev. Hur hon stammade fram något obegripligt och hur hon pionröd i ansiktet undvek min blick när jag helt ovetande om vad som hänt kom ut från toaletten.

Men jag hoppas att hon och alla andra som är så snabba på att offentligt döma andra tänker sig för nästa gång de vill säga något dräpande om en situation de inte har en aning om.

Och jag hoppas att alla som råkar ut för såna tanter har en Christer som står upp för en.

På vägen hem visade jag Nagini att jag orkade powerwalka så snabbt att han inte hade en chans att visa sitt fula tryne igen. Och ingen gammal surtant skulle nånsin ha haft en chans.

Ha!

Hänt i veckan

Så här ser han ut: min Christer. Alla borde få ha en sån. Klippet är från premiärnumret av Hänt i veckan.

Häng med mig på lunchpromenad!

Jag är ju som många vet ambassadör för Cancerfonden och även promenadvärd för en av Cancerfondens Lunchpromenader som hålls i morgon onsdag 8 oktober! Cancerfonden anordnar en handfull promenader i morgon som alla börjar kl. 12 och tar ungefär en halvtimme. Jag själv kommer att leda en lunchpromenad i Solna (Svetsargatan 16). Hoppas att många vill komma och gå med mig – vem som helst får haka på, och det är gratis att gå med!

Anledningen till att jag gör det här är för att uppmärksamma att fysisk aktivitet minskar risken att drabbas av cancer. Jag har visserligen redan blivit drabbad, men desto viktigare att uppmärksamma andra! Alla känner kanske inte till att fysiskt aktivitet minst 30 minuter om dagen minskar risken att drabbas av cancer, det har forskningen visat.

Bor ni inte i närheten så kanske ni kan hänga på Cancerfondens lunchpromenader i Kungsträdgården (också i Stockholm) , Malmö eller Örnsköldsvik? Eller varför inte ordna en egen?

Så kom igen, allt blir roligare om man gör det tillsammans!

https://www.facebook.com/video.php?v=10152516832450939&set=vb.17775970938&type=2&theater

 

Positiv energi besegrade hjärnspöket

ToppHälsa

Spöket har försvunnit.

Energin i Portugal har tagit över platsen på axeln, den sprider sig i hela min kropp och jag är glad och tacksam för all kärlek jag möter på den här träningsresan.

Jag vet att jag brukar tjata om hur fantastiskt vi har det på ToppHälsas resor, men jag lovar er att jag inte överdriver det minsta.

Jamen titta bara, inte kan man väl ha spökfeeling med de här tjejerna?

Eller med de här läsarna?

ToppHälsa

Dessutom har jag så smått börjat få hoppet om en smärtfri tillvaro tillbaka. I två dagar har jag mött solen på uppgång när jag gått med drygt hundratals andra utmed stranden halv åtta på morgonen och ljuset och skratten har letat sig in i mitt hjärta.

I morse gick jag med Kristin Kaspersen och vi hade ett fint samtal om livet, om svängningar i livet och hur man hanterar svårigheter.

Kristin Kaspersen

Jag kände mig stark.

Inte minst för att svaret på Christer syreupptagningstest i går var så mycket bättre än jag någonsin hade kunnat hoppas på.

Cancern har inte knäckt min vilja att leva, men den heller inte lyckats däcka kroppen. Ha!

Monte Gordo

Trots de enorma skelettsmärtorna, trots tårarna och den ofrivilliga träningspausen hade jag ett högre syreupptagningsvärde än när jag började min träningsresa för två och ett halvt år sedan. Jippie!

Och sedan såg jag raderna från förra friidrottsstjärnan Erica Johansson på min facebook och började gråta:

”Älskade @pamelaalselind Tack för din fantastiska bok ‪#‎jagskaintedöidag‬ Mina känslor har åkt bergochdalbana när jag sträckläste den. Jag har gråtit åt dina ord, myst över värmen och kärleken, förbannat cancer och när jag stängde boken kände jag en sån tacksamhet. Tacksam över att du fortfarande finns för dina barn, din man, ditt x, din familj, vänner och alla vi andra som gillar dig. Världen skulle bli lite mindre färgsprakande om den förbannade tumören vann. All kärlek till världens bästa Pamela, du är unik ‪#‎tacksam‬ ‪#‎glädjeläker‬ — with Pamela Andersson Alselind.”

Och hittade författarinnan Susanne Bolls ord på sin blogg och fick torka tårarna igen:

”Jag recenserar ju EGENTLIGEN inte böcker, allra helst inte vänners. Men vad vore regler utan undantag? Nu har jag läst ut älskade, starka, roliga, smarta, goa och dösnygga @pamelaalselind ‘s bok Jag ska inte dö idag. Tårarna trillar visserligen, men det jag trodde skulle vara en tung bok om döden var snarare en stärkande bok om livet. Läs! Alla! Och Pam. Du är alldeles briljant och helt fantastisk. FUCK CANCER.”

Nej, jag ska inte dö i dag.

Och inte imorgon heller.