Ibland är en handbollsmatch livet

Det värker i armar och rygg, det sticker i benen, men för ovanlighetens skull säger kroppen inte nej. Istället låter den armarna åka upp i luften med ojämna mellanrum, den låter benen jobba sig upp och ner i en ranglig stol som hela tiden fäller ihop sig när den inte känner tyngden av mina kilon.

Hjärnan kapitulerar och bryr sig inte om det öronbedövande ljudet. Det är som om alla sinnen låter mig få en frikväll från de långvariga biverkningarna av ett och ett halvt års oavbrutna cellgiftsbehandlingar.

Jag vet att jag kommer att få lida senare, men för en enda kväll tillåter kroppen mig nådigt att få klara av busvisslingar, taktfasta stampningar av hundratals människor omkring mig och jag tjuter och jublar lika mycket som de andra.

En handbollsmatch är ibland inte bara en handbollsmatch.

Det är inte bara en målvaktsräddning i rättan tid, en rekordsnabb vändning, ett genombrott av högsta klass eller ett misstag som får mannen bakom mig att skrika: ”Men va faaaaan!”

Ibland är en handbollsmatch livet.

I torsdags satt jag på elitseriepremiären för Ricoh – laget som 2007 startades av ett gäng handbollsgrabbar från Hudiksvall (mina grabbar!) och som på sju år gått från division IV till högsta serien – och kände hur pulsen slog och kroppen vibrerade.

Inte som den brukar göra när jag kört för hårt, jobbat för sent eller bara allmänt har en dålig cancerdag, utan av spänning.

Av glädje.

På planen fanns inga hudikkillar kvar, de satt i närheten av mig på läktaren och vi bytte flera gånger under matchen glada ögonkast med varandra och knöt näven i luften. ”Mina grabbar” är för gamla (helt otroligt egentligen), men för Ricoh spelar det ingen roll. De vann mot Guif och vi jublade tillsammans – Ricoh är ändå Hudiksvalls lag. Och för en kväll var en handbollsmatch en frist i vardagens skelettsmärtor där allt kom tillbaka, åren i Idrottshallen i Hudiksvall, gemenskapen, alla segrar vi tagit tillsammans och kärleken till sporten.

Jag tänkte tillbaka på den gamla tidens smärta, den där kroppen värkte av hårt spel, av ett försvarsarbete som tagit emot tjuvnyp och hårda skott, av naglar som blev blå och ramlade av, och för en sekund önskade jag mig tillbaka. Att få gå i strid med en boll, hur hård den striden än är, är lindrigare och ärligare än den fajt jag spelat de senaste två åren.

Cancern är den värsta motståndare jag har mött, den segaste och råaste. Den fulaste och mest ojusta. Just därför är det desto härligare att de få stunder när man känner segerns sötma.

När jag sitter där i handbollshallen och orkar jubla, orkar kasta armarna i luften och vråla för ett mål i rätt målbur vet jag att cancern kan fjättra min kropp med kramper och få mig att gråta vid beröring, men den kan aldrig krossa min glädje.

Så jag vinner.

Vare sig jag får leva eller dö.

 

 

Smärtan ger inte vika för ett leende

Jag lägger sakta benen på bordet framför tv:n och suckar tungt.

Kroppen strejkade.

Gala-klänningen, den i purpur, hänger kvar i garderoben. Prislappen är kvar, när den ska användas nu vet jag inte, men det i alla fall inte inom en snar framtid.

Det är svårt att acceptera att smärtorna inte vill försvinna.

Läkarbeskedet i juli, att jag slipper cellgifterna och att det ser ut som att tumören fortfarande vilar efter värsta cellgiftsknockouten, fick hjärnan att tro att allt skulle bli som vanligt direkt.

Även om det inte var ett friskhetsbesked jag fick, kändes det ändå som en seger i hjärnan. Kroppen däremot har det fortfarande tufft.

Två månader upp till ett år sa läkarna att det skulle ta innan kroppen återhämtade sig efter ett och ett halvt år strid, och jag borde veta bättre än att planera in min kalender som om jag vore frisk.

Orken finns inte där.

Smärtorna vägrar att vika undan.

I går var det första gången på två månader som jag fick på mig ett par riktiga skor, jag gifte mig till och med barfota och dansade i birkenstock på natten.

Nu är det acceptans som gäller.

Tålamod.

Att låta kroppen hämta sig trots att hjärnan ville dansa, leva, orka.

Det blev Sveriges-Estland på tv istället för Chic-galan på Berns.

Jag tröstar mig med alla underbara människor som jag träffat den senaste tiden; på alla signeringar, eller på tillställningar där jag orkat vara med en stund.

Som på Tobias Karlssons dansshow som hade premiär i veckan. Jag kom sent och gick direkt efter showen men jag fick känna glädjen i sinnet, värmen som utstrålades från scenen och människor jag mötte.

Smärtan ger inte vika för ett leende och en öm kram.

Men i hjärnan växer hoppet.

Tålamod Pam. Tålamod.

Jag ska inte dö i dag

En dans på rosor

En dans på rosor

En dans på rosor

Camilla Thulin

 

 

Jag ska inte dö i dag

Jag ska inte dö i dag

Jag ska inte dö i dag

Cancerfonden

Känslan av en alldeles egen release

Jag har gått på otaliga bokreleaser genom åren – i går var det dags för min egen.

Det var magiskt att se sin egen bok stå uppställd på ett bord inne på Hotel Birger Jarl innan klockan var slagen och folk började komma. Att veta att de kom för min boks skull.

För min skull.

Hade jag inte varit så spänd hade jag kunnat gråta där och då. Innan själva festen.

Istället fick jag en klump i halsen när Bonnier Faktas förlagschef Lina Wijk höll ett så underbart tal till mig lite senare på kvällen, och det var knappt jag kunde slutföra mitt eget tacktal.

Jag är så stolt över den här boken.

Jag är stolt över att Bonnier Fakta ville ge ut den, att den redan tagit slut på så många ställen runt om i Sverige – och jag är stolt över att så många ville komma och fira med mig i går.

För två år sedan låg jag nyopererad i hjärnan med talsvårigheter och otaliga kramper på Karolinska sjukhuset i Solna.

I går stod jag i min nyshoppade klänning från NY (Ralph Lauren) och signerade med egen bok.

”Jag ska inte dö i dag”.

Nä, så fan jag ska.

Och inte i morgon heller.

Här kommer några bilder från kvällen. På torsdag åker jag i Hudiksvall med boken och signerar på Bokia mellan kl 12-14 och sedan på kvällen den 28:e är jag i Sandviken på Selmas Bar & Café mellan kl 17-19.

Ses vi blir jag överlycklig!

Jag ska inte dö i dag

Annika, Eva, Karin och jag innan alla kommer.

Jag ska inte dö i dag

Min underbara familj.

Jag ska inte dö i dag

Ingela och Kerstin, min redaktör och förläggare på Bonnier Fakta.

Jag ska inte dö i dag

Författarna och mina fina vänner Åsa Hellberg och Susanne Boll.

Jag ska inte dö i dag

Min chef Åsa Rydgren och Niklas Sessler utvecklingschef på Bonnier.

Jag ska inte dö i dag

Mia Jorpes och Daniel Nyhlen.

Jag ska inte dö i dag

Jag och fina Bea Vestberg.

Jag ska inte dö i dag

Tillsammans med Anna Hegestrand.

Jag ska inte dö i dag

Delar utav ToppHälsa-gänget!

Jag ska inte dö i dag

Pekka Heino och Anna Liljeberg, chefredaktör för Hus och Hem.

Jag ska inte dö i dag

Agneta Ljungman och hennes Daniel.

Jag ska inte dö i dag

Patrik Yderberg och Linda Ljungblom från Springtime Travel.

Jag ska inte dö i dag

Mina underbara vänner Karin och Gustav Åström hade åkt ända från Hudiksvall för att vara med och fira!

Jag ska inte dö i dag

Vännerna Ulrika Wallén och Tessie Enros.

Jag ska inte dö i dag

SVT:s Marianne Rundström och ToppHälsas Helene Arkhem.

Jag ska inte dö i dag

Med Alexandra Charles och Ann-Britt Ryd Pettersson.

Jag ska inte dö i dag

amelias och Taras chefredaktörer Åsa Lundegård och Ann Fredlund.

Jag ska inte dö i dag

Med min bror och hans familj som kommit från Gävle. Det är på brorsans café jag signerar i Sandviken på torsdag!

Jag ska inte dö i dag

Min nyblivne man Christer Skog var förstås på plats! (Hur sur hade jag inte blivit annars? ;-))

Jag ska inte dö i dag

Johan Skog, Sofia Ljung och deras söta dotter Inez.

Jag ska inte dö i dag

TV-profilerna från SVT; Lotta, Ken och Tommy!

Jag ska inte dö i dag

Magnus från Tailor Event tillsammans med mina vänner Helena och Mats Ek Tidstrand.

Jag ska inte dö i dag

Tänk att jag fick signera till andra författare! Som här Sofie Sarenbrant och Anna Benson!

Jag ska inte dö i dag

Tillsammans med Ricohs Patrik Holmström och hans fina fru Carina.

Jag ska inte dö i dag

Med min vän författaren Pernilla Alm som har release på sin bok i morgon!

Jag ska inte dö i dag

Nästan gyllene skor fortfarande på Richard Herrey! Här med frun.

Jag ska inte dö i dag

Och så en sista bild på mig, Helena och Åsa Edlund Jönsson.

Dagen när tumören vilade

Jag vet inte var jag ska börja.

pamela andersson

Bröllopet.

En tre dagars fest för att fira livet, kärleken och alla vänner som stöttat oss under de två åren där hjärntumören regerat och styrt vår tillvaro.

Jag ville att bröllopet med Christer skulle andas allt det.

Jag ville att våra gäster skulle känna att de var lika viktiga som vi som brudpar.

Det var därför jag kom upp med idén att alla kvinnliga gäster skulle vara mina tärnor, och alla manliga gäster skulle vara Christers marsalkar.

Det var därför vi kombinerade mjölksyra och champagne, som var temat för bröllopet.

Och – utan att överdriva, jag har ju läst alla kommentarer från vännerna på fb – det blev en helt magisk helg!

Inte i mina vildaste drömmar hade jag kunnat ANA att det skulle bli så lyckat att det till och med toppade Expressens löpsedlar i både Dalarna och Hälsingland eller att det blev en notis i Italien!

Vi höll till på Hotel Villa Långbers i Tällberg och fredagskvällen började med ”Pams Veranda” (tänk tv-programmet Jills veranda) där några av Sveriges bästa musiker, Kalle Moraeus, Putte Schmidt och bröderna Jerker och Petter Brorsson var Veranda-band och där både gäster och vi själva sjöng och jammade.

På lördagen var det träning, gemensam frukost (vi var ändå 116 gäster!) och sedan tävling på Siljan med kyrkbåtsrodd.

Och sedan då vigseln utomhus i lördags.

Med Siljan som glittrade framför våra ögon, med alla marsalkar som väntade när jag (framför mina 50-talet tärnor) kom barfota i en specialdesignad Camilla Thulin-klänning (tack Camilla!) genom gräset för att möta upp min blivande man som väntade.

pamela andersson

Per-Erik Moraeus, ja, Kalles bror, gick före mig och spelade Delsbo Brudmarsch på fiol, musikalartisten Malena Laszlo och hennes sambo Tony Duberg spelade och sjöng Sarah Dawn Finers Kärleksvisan och jag grät redan innan jag sa ja.

Och sedan kom den; Perras egenskrivna Koppången under vigseln.

Det är ett speciell musikstycke för oss.

Både min och Christers pappa gick bort i vintras, och på våra fäders begravningar hade vi båda valt den fantastiska musiken som Perra skrivit.

Det högg lite i hjärtat när jag hörde de första stroferna av den igen, i ett helt annat sammanhang än i svart sorg, men det kändes så rätt.

Pappa var med mig. Han såg min brudbukett som bundits av Christers dotters Hanna, han såg min glädje och med vindens hjälp smekte han mitt hår när vår fantastiska vigselförättare Salka sabrerade en champagne med sitt svärd och gav oss var sitt glas av bubblande lycka.

Till och med tumören lämnade oss i fred.

Smärtan i kroppen låg stilla som om den gav mig en dags frist för att orka fira livet, och under kvällen blandades skratt, tårar och överraskningar.

Allt var så mycket liv, och när min 10-åriga son överraskande höll ett tal för Christer och tackade honom för att han tog hand om mig så grät 116 personer.

Jag och Christer med.

Kampen mot cancern är inte över, men för en enda helg gav den mig ett andrum som jag för evigt ska vara tacksam för.

Och för alla er därute som följer min kamp, som har lajkat på facebook, som har hälsat, grattat och skickat ord som betyder något vill jag skicka ett enormt TACK. Jag har lagrat all er kärlek i hjärtat.

pamela andersson

pamela andersson

camilla thulin

pamela andersson

pamela andersson

pamela andersson

pamela andersson

Tack för bilder från mephoto, Helen Benno, Karin Åström, mfl.

Omtumlad. Lycklig. Gift.

Att smälta en helg där kärleken, omtänksamheten, lyckan och vänskapen flödar tar tid.

Jag sitter och går igenom alla hälsningar inför och efter mitt bröllop i lördags, och tillsammans med min make både skrattar, gråter och wow-ar vi åt allt från telegram till presenter, hälsningar, filmer och sånger på fb och i mailen och det känns som att vi flyger på ett magiskt moln av glädje.

Snart ska jag överösa er med bröllopsbilder, men jag måste få hämta andan lite mera först.

Därför lånar jag helt fräck en av mina fina vänners inlägg om bröllopet, gå in och läs på författarinnan Simona Ahrnstedts blogg, länk nedan, och jag lovar att jag bloggar snart! de bilder som jag lagt in här har jag tagit från olika vänners facebook (hoppas det är ok, alla?)

http://simonaahrnstedt.se/2014/08/pamochchrister2014/

Pamela Andersson

Pamela Andersson

Pamela Andersson

På lördag gifter jag mig

Klänningen hänger i garderoben, tre par potentiella skor står på golvet intill sängen, och spänningen känns i luften.

I morgon ska allt vara klart.

Då går startskottet.

För exakt två år sedan satt jag på en träningscykel och undrade om jag skulle överleva hösten. I dag gör jag de sista förberedelserna inför mitt bröllop som startar i morgon.

Det är ett bröllop med tema Livet. Mjölksyra och champagne. Härvaro.

Lyckan får hjärtat att slå dubbelslag.

Läkarna kanske skulle säga att dubbelslagen beror på att värdena fortfarande är dåliga i kroppen, i armvecket är det röda såret ett bevis på att blodplättarna har en bra bit kvar till toppform, men jag vill hellre tänka att det är mina spattiga lyckokänslor som virvlar runt i kroppen och orsakar oregelbundna slag och röda streck.

Jag bestämmer att det är så.

På lördag gifter jag mig med mannen som har tränat mig för livet.

Som gav allt han kunde för att bekämpa hjärntumören lika hårt som jag.

Det känns som en saga.

Om det inte gjorde så ont i kroppen fortfarande skulle jag nypa mig i armen för att se om allt inte bara var en dröm?

Det fantastiska beskedet att jag inte behöver cellgifter just nu, drömklänningen av min favoritdesigner som sytt den enkom för mig och ett bröllop där vi ska fira livet och alla de underbara vänner som stått omkring mig och den blivande maken under behandlingar, svåravfall, skelettsmärtor och krampanfall.

På mitt nattduksbord ligger boken som kom ut för två veckor sedan.

Min bok om en resa utan slut.

Jag vet fortfarande ingenting om slutet, men varför lägga energi på saker man inte kan påverka? I mina mörka stunder har jag varit tveksam till ett giftermål, varför tänka på framtiden när det inte finns någon framtid? Bara ond bråd död.

Tack och lov att jag kom på andra tankar!

I morgon klär jag mig till den första dagen av tre (ett riktigt dalabröllop ska ju vara i tre dagar har jag hört!) där kärleken ska firas. Smärtan i kroppen ska lindras med ömhet och närheten till de personer som står mig närmast. De som stått där som gladiatorer runt omkring mig och tagit emot mig när jag fallit. Vänner att lita på. Vänner som aldrig gett upp. Som tröstat och fått mig att skratta. Vänner i nöd och lust.

Nej, vi vet inget om vad som väntar oss i framtiden, de senaste två åren har lärt mig det, och det är därför jag tycker det är så viktigt att leva i nuet.

I morgon går startskottet till ett nytt liv, ett nytt kapitel av en annan bok.

På lördag säger jag ja till mannen jag älskar.

Och ett skrikande, jublande JA! till livet.

Tack för att jag fick en andra chans.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hjärnan jublar, men kroppen fattar nada

Det har varit en konstig sommar.

Att försöka förstå att tumören för tillfället vilar och att jag slipper cellgifterna är ett budskap som får hjärnan att jubla, men kroppen att skaka på huvudet som om den inte riktigt förstått.

För trots det fantastiska beskedet jag fick av läkarna i juli har jag bara blivit sämre och sämre under sommaren.

Smärtorna i skelettet har stundtals varit så djuriska att sambon inte längre blir förvånad när han hör mitt ylande kvidande i sömnen om nätterna.

När det var som värst kunde jag inte röra fingrarna.

Det är därför jag varit så tyst här på bloggen.

Jag har fortfarande svårt att ha skor på mig för att allt som rör min hud gör ont och morfin är sedan tre veckor min vän.

Morfinet gör att jag orkar masa mig ur sängen på morgnarna trots att tårarna rinner nedför kinderna för att jag måste ta hjälp av handlederna för att stiga upp och då känns armarna som att de ska gå av.

”Glad!”, säger hjärnan. ”Lycklig!” säger munnen.

”Hjälp mig”, kvider kroppen.

Jag viskar tyst när min sargade lekamen ber om nåd i värmen, att ”det blir bättre snart, snart gör det inte ont mer” och jag försöker att varva morfinet med mentala lyckopiller.

Som en underbar bild på en av mina vänner här nedan (tack Anna!) som köper min bok någonstans i Skåne.

Jag ska inte dö i dag

Som ett fantastiskt sms från en av mina stora förebilder, Amelia Adamo, som väckte mig i lördags morse med  ord som fick mig att gråta. Av tacksamhet den här gången.

”Har precis läst ut din bok. Imponerad. Glad. Sorgsen. Men övertygad om att med en sådan kraft och genomförande kan du så läkarkåren med hånad och vara kvar hos oss.Länge. Dessutom skriver du skitbra. Älskar dina metaforer”, skrev Amelia. (TACK!!))

Jag ska inte dö i dag

Boken ”Jag ska inte dö i dag” kom ut förra veckan, och från och med den här veckan kan ni även köpa den signerad på ToppHälsas webbshop. Den sålde slut första dagen uppe i min hemstad Hudiksvall och alla ni som redan läst den och sedan mailat mig, twittrat eller instagrammat så fint har läkt smärtorna i händer, fingrarna, axlarna och benen med era ord och hejarop.

10 kronor per såld bok går direkt till Cancerfonden, och när jag sitter här vid mitt köksbord och beordrar fingrarna att lyda för att ni ska få ett levnadstecken är jag glad för att Bonnier Fakta och jag kan betala tillbaka till de forskare som behöver pengar för att någon gång i framtiden besegra den fruktansvärda sjukdomen som drabbar så många.

Snart vänder det.

Snart gör det inte ont skruva upp en flaska Loka längre. Inte ont att bära handväskan på armen eller att gå och känna skelettet under foten vrida sig i plågor.

Glad, lycklig och tacksam för att kroppen kämpar på.

Den röda färgen var LIVET!!!!

Pamela Andersson

Jag är fortfarande i chock.

Jag går runt här uppe i Dalarna och småler, skakar på huvudet och ibland kommer tvivlet trots att vi var två personer som hörde läkarens ord i går: ”Inget har hänt på de här månaderna, du behöver inte gå på cellgifter längre.”

Sambon och jag tittade tveksamt på varandra. Vad sa han? Vad betydde det här? Var det positivt eller negativt?

En tår började sakta försöka tränga sig igenom tårkanalen, lite tveksamt sådär, som om den inte visste om den skulle vara ledsen eller glad.

”Men tumören då?”

”Just nu håller den sig stilla. Vad som händer längre fram vet vi inte, men just nu ser det positivt ut”.

Tårarna vällde fram.

De kom i kaskader, de jublade sig nedför kinderna i ett slags tårrejv där ingen ville sluta dansa.

4-1 mot tumören. Jag leder!!!

Och det var inget slumpskott den här gången, ingen tåfjutt. Det var en dundrade frispark rakt upp i krysset, långt utifrån strafflinjen, som ingen målvakt i världen skulle haft en chans på.

Inga cellgifter!

Tumörfan är knockad!

Vi stapplade ut från mottagningen, höll varandra i handen och ömsom skrattade, ömsom skakade på huvudet.

Kunde det vara sant?

Att läkaren misstänker att jag fått en propp i lungan under den senaste tiden, att jag har svårt att andas, svårt att röra mig på grund av smärtorna i skelettet och har ork som en hundraåring – är bagateller.

Jag vann! Herregud, jag vann!

Tumören kanske kommer igen om ett år – men å andra sidan kanske den INTE kommer igen om ett år.

Det kanske tar två år? Tre? Fem? Tio?

Ingen vet i dag, alltså lägger jag inte energin på det nu.

Istället sitter jag i ett sovrum med svarta tapeter i Dalarna och i mitt bröst brinner en eld, det sprakar av liv och värmen från alla er som följer mig på bloggen, på facebook och instagram känns som sammet kring min sargade kropp.

Kaskader av tårar från alla som skickat hälsningar och hejarop, dansade tårar av lycka för att jag just nu leder.

Jag tänkte fira med champagne i gårkväll, men jag orkade inte.

Beskedet, tårarna, alla känslor inom mig, barnens glädjekramar och sambons innerliga famn, värmen från er… Det räckte.

Jag behövde inget bubbel.

När kvällen kom andades jag ut, och det tycktes som den längsta utandning i världen.

Nu ska jag bara fixa den eventuella proppen i lungan, vänta ut smärtorna och sedan är dags att bygga upp mig själv igen. Bit för bit. Skärva för skärva.

Tack livet för att jag fick en andra chans.

Tack för att jag får vara supermamman några år till.

pamela andersson

villa långbers

Kroppen viftar vit flagg

vit flagg

Dagens krönika i Hudiksvalls Tidning:

Alldeles nyss kom beskedet: kroppen orkar inte. Den tionde cellgiftsbehandlingen ställs in och för första gången känner jag en lättnad över att kroppen viftat vit flagg.

Smärtorna i mitt skelett är inte längre något som kommer och går, och en bra dag är nuförtiden när det bara gör ganska ont att stiga upp och att jag klarar av att öppna mjölkpaketet själv.

En dålig dag vaknar jag med gråten i halsen redan vid femtiden och får dricka kaffet svart.

Cellgifterna, de ständiga cellgifterna under ett och ett halvt år, har pressat min vilja och min kropp till max och för två veckor sedan kapitulerade jag och går nu på morfinliknande tabletter för att orka ta mig ur sängen.

Min sambo och blivande man berättar att jag kvider mig igenom nätterna, men jag är inte medveten om det.

Jag kvider i sömnen över att varje rörelse skickar en ilningar av smärta genom kroppen upp till munnen som inte kan knipa tyst och om skvallrar för sambon att ”nej, det blir ingen bättring den här dagen heller”.

Värdena, sa sjuksköterskan jag nyss pratade med, är dåliga. Låga.

Sämre än någonsin faktiskt, jag inser det när jag ber henne ge mig dem i ordning:

Röda blodkroppar – uselt.

Vita blodproppar – low-time-high.

Hb-värdet – i klass med hur jag känner mig: jag blir andfådd av att gå från soffan till badrummet. Fem meter med andra ord.

Ändå känner jag lättnaden när hon meddelar att jag måste vila från den inplanerade behandlingen.

Minst en veckas tid att vila innan smärtorkanen börjar blåsa på högsta volym igen. Återhämtning och vit flagg i det ständiga cancerkriget på liv och död.

Det känns – konstigt nog – som ett bra besked. Något som jag behövde just nu.

I dag, tisdag, är det dags för ett annat besked.

Det gruvliga leva-eller-dö-beskedet.

De röda målade fotstegen utanför läkarens rum på Karolinska Sjukhuset i Solna, den tunga stämningen i ett väntrum som andas tung ångest och oro och där vi som sitter och väntar inte möter varandras blickar av rädsla för att bryta ihop.

Ute skiner solen, det är sommar, årets bästa tid och doften av ett iskallt glas rosé på en uteservering till semesterlunchen är en bisarr kontrast till den isande kyla som sprider sig igenom oss som väntar.

Ödestisdag.

VM-final i cancermatchen.

Jag är Bastian Schweinsteiger, Tysklands mittfältsgigant som blev nersparkad, knockad blodig men hela tiden reste sig i söndagens final mot Argentina. Jag är Götze, spelaren som bara fick en chans – och som tog den.

Kl 11 i dag vet jag.

 

Viljan vann över tumören

Tjejmilen New York

Jag klarade det! Med benen tunga som stockar, med ett hb-värde lika lågt som glocalnet och med cellgifter som rasat i kroppen de senaste 15 månaderna klarade jag tjejmilen i New York!

Visst, jag sprang bara nån kilometer men sedan gick jag så fort jag kunde.

Backe upp och backe ner (jo, det finns jobbiga sega backar i Central Park) och när jag stapplade över mållinjen med Eva, min vän och ToppHälsas guide, kände jag smaken av seger. Tiden 1,46 är verkligen inget att skryta med, men det var inte klockan jag gick emot.

Det var tumören.

Och den hade ingen chans.

Viljan vann över smärtan, och segern smakade sött som jordgubbar med en touch av stål.

De sista två kilometerna kände jag knappt benen, så ont gjorde det, men jag hörde min sjuåriga dotters ord ringa i öronen:

”Mamma, jag ger mig aldrig. Jag är en krigare, mamma.”

Ja, vi är krigare, min skatt.

Jag blev peppad under vägen, redan i starten stod min före detta chef Amelia Adamo och vinkade, och när jag kom i mål fanns hon också på plats tillsammans med ToppHälsas träningsredaktör Erika, Springtimes Linda Ljungblom, M-Magasins Kerstin Boström och många flera.

New York TjejmilNew York Tjejmil

New York Tjejmil

Det var en seger som gjorde ont, men i det här fallet var det ändå inte en pyrrhuskänsla som kom över mig. Att benen smärtar, huden svider och armarna är så tunga att jag har svårt att få dem att lämna sidorna är fysiska biverkningar som jag redan innan loppet förstod skulle göra ännu ondare om jag genomförde det.

Men att klara av det omöjliga var viktigare än att ge vika för smärtan.

Hjärnan har inte ont.

Hjärnan räcker ut tungan till tumören.

Viljan vann.

Och det finns ipren.

New York Tjejmil

New York Tjejmil

New York Tjejmil