Jag vill ha en deal med dig, cancerhelvete

Kvinnor vid vatten.

Kvinnor vid vatten.

Vattnet glittrar som ett smycke, solen smeker mina bara ben och det rimmar illa med det anfall jag precis fick.

När man ska njuta av livet och naturtavlan från terrassen ut mot havet är så vacker förväntar man ju sig att allt annat också ska vara helt perfekt.

Men sånt struntar hjärnan i.

Den lever sitt eget liv, och även om kroppen njuter av värmen i Kreta där jag befinner mig på träningsresa med ToppHälsa nu, så protesterar hjärnan mot den stress jag utsatt den för de senaste veckorna.

Resor, långa dagar med mycket jobb, få timmars sömn och allt för många bollar i luften gillar inte min hjärna längre.

Tumören däremot tycker om när kör ihop sig.

Tumören har gett mig epilepsi

Trots att den ligger stilla känns det som att den virvlar runt i alla hjärnans labyrinter och hugger till så att jag tappar ord, känner ansiktet domna bort eller bara ger mig ett sting av oro som rör sig som en orm i hela kroppen.

Den har redan gett mig epilepsi som jag medicineras för, men skakningarna känns ibland ändå i hela kroppen trots att de inte syns utåt och påverkar mig fysiskt.

För två veckor sedan kom det fantastiska beskedet att tumören fortfarande vilar, och läkaren som ringde hävdar bestämt att jag ska fortsätta att göra det jag gjort hittills.

Förutom en sak.

Lägga av att stressa för mycket och vila istället.

Men det är ju det som är så svårt!

Vila. Det som jag är mest rädd för. Att inte orka.

Att bli sjuk. Typ.

Glöm att cancern ska få styra!

”Du måste förstå att ditt liv aldrig kommer att bli detsamma” sa min läkare till mig innan operationen då de försökte att avlägsna så mycket som möjligt av tumören som ligger i talcentrum.

Jag hörde vad han sa ­– men tänkte stilla att ”glöm det”.

Fyra år senare tänker jag fortfarande samma tanke.

Glöm att jag ska ta det lugnt, glöm det där om att jag inte ska kunna allt det gjorde innan jag blev sjuk.

De senaste veckorna har varit tunga.

Kanske mest mentalt.

Jag VET att jag måste låta kroppen vila.

Jag VET att jag inte kan köra mig själv i botten.

Allt det där vet jag, men det är svårt att acceptera att hjärnan inte orkar köra i 120 knyck längre. Att den ibland vill att kroppen bara ska sitta i solen och läsa en bok, eller slappa framför tv:n utan jag sitter med mobilen i hand och svarar på jobbmail.

Jag tycker att jag har andats ut ordentligt efter det senaste beskedet, men hjärnan vill ha mera.

Den vill ha vila PÅ RIKTIGT.

Så okej, vi gör en deal: Om jag lovar att dra ner på tempot och ser hela sommaren som ett slags prov – så lovar du att fortsätta att puckla på tumören så att den inte vaknar då länge än, överens?

Bra.

Vi säger så.

Lite cykelträning räknas som vila, va?

Lite cykelträning räknas som vila, va?

Några bollar i luften måste man få ha kvar!

Några bollar i luften måste man få ha kvar!

Dagens kontor är vila i sig.

Dagens kontor är vila i sig.

Okej, vi gör en deal tumören. Jag pausar lite mera och du håller dig still, ok?

Okej, vi gör en deal tumören. Jag pausar lite mera och du håller dig still, ok?

Då så.

Då så.

 

 

 

Bilden av cancer – en hatt

Den kom upp i flödet när jag satte på telefonen på morgonen.

Ni vet det där som Facebook håller på med: ”Dina minnen på facebook” och så får man en tillbakablicks vare sig man vill eller inte från vad som hänt under just den här dagen förra året. Eller alla år man har haft Facebook och råkat posta något just då.

För mig kom den här bilden upp.

Min bok "Jag ska inte dö i dag".

Min bok ”Jag ska inte dö i dag”.

Omslaget till min bok var klar just den här dagen för två år sedan, och jag minns stoltheten jag kände.

Men också smärtan.

Kroppen hade börjat duka under av alla cellgifter just nu, det värkte och sved i varje del av kroppen och jag valde allt tunnare och mjukare kläder som inte skavde mot huden.

Hatten dolde håravfallet

Jag åt kortison och såg ut som en svullen ballong i ansiktet.

I dag tycker jag om bilden på omslaget, men första gången jag såg bilderna som den duktiga fotografen Andreas Dienert tagit grät jag floder.

De var hemska.

Nej. Inte hans bilder, de är fantastiska – men jag. Objektet.

Jag hade inte sett mig så naken innan.

Så svullen, så sårbar.

Jag ser det än i dag när jag kollar in bilden på omslaget.

Hur kortisonsvullnaden gör att jag nästan ser retuschad ut och hur jag djupt inne i blicken berättar om den avgrundsdjupa smärta som lever i min själ just då.

Hatten som dolde håravfallet på ena sidan.

Det hade ännu inte vuxit tillbaka ordentligt. Jag hade gjort om frisyren så att det inte skulle synas så mycket, och jag var så tacksam för hatten som jag älskade för att den dels var snygg och dels dolde min fläckvis kala hjässa.

Cancerskräcken sitter i tyget

Jag kan inte ha hatten längre.

Den ligger på byrån i sovrummet, och jag har tagit på mig den så många gånger men jag klarar inte av känslorna som den inger.

Skräcken sitter i tyget, ångesten i brättet och jag känner mig som i ett fängelse när jag har den på huvudet.

Minnena har bosatt sig i fodret och minner om en tid som gjorde ondare än någon kan ana.

Jag som brukade älska hattar. Som har haft mössor och hattar för varenda resa jag har gjort när jag luffade jorden runt under så många år.

I dag vill jag vara fri.

Håret, som har växt tillbaka men fortfarande är glesare på ena sidan, måste få flyga fritt. Det är ett statement för att jag fortfarande får leva.

Ytterligare en omedveten handling som jag inte förrän nu kan sätta fingret på.

Cancer fängslade hela kroppen, tog över mitt skelett och just då, för två år sedan, var det hatten som skyddade min själ. Cancern satte sig inte i huvudet – trots att det är just där den sitter.

Den tog över min hjärna, men inte mina tankar.

Nu är det tvärtom.

Inga bojor av smärta ska få komma åt mig, inga murar och inga galler ska få hindra att jag lever fullt ut.

Håret som en flagga på ditt kvinnoskepp, som Ulf Lundell så uttrycksfullt har skrivit i låten (Oh, la la) Jag vill ha dig.

Precis så vill jag ha det i dag.

Jag vill känna mig fri trots att cancern fortfarande härbärgar i min hjärna.

Hatten ska gömmas i garderoben.

Tack för påminnelsen, Facebook.

I den här boken finns jag också med, fast utan hatt. Här med Glada Hudik teaterns Pär Johansson (som också är med i boken!).

I den här boken finns jag också med, fast utan hatt. Här med Glada Hudik teaterns Pär Johansson (som också är med i boken!).

I veckan samlades vi ambassadörer för Cancerfonden. Paul Svensson, Magdalena Forsberg och jag. Leo Razzak saknas på bilden.

I veckan samlades vi ambassadörer för Cancerfonden. Paul Svensson, Magdalena Forsberg och jag. Leo Razzak saknas på bilden.

Cancerbesked var bara en mardröm – jag leder med 9-1!!

Stigen mot ett bra besked är så vacker!

Stigen mot ett bra besked är så vacker!

Jag vaknade alldeles svettig. Men det var inte på grund av värmen – det var drömmen.

För första gången sedan jag blev sjuk drömde jag i torsdags mardrömmar om att tumören spridit sig och att livet var över.

Jag drömde att jag skrek av skräck, att benen föll ihop och jag lutade mig mot en vägg för att inte ramla mot golvet.

Jag var på sjukhuset, och i drömmen förbannade jag mig själv för att jag trott att jag skulle klara av den här kampen. Att jag skulle vara ”The Chosen One”.

Hur idiotisk och självupptagen kan man bli? Varför skulle just jag få leva? Dumma, dumma flicka!

Det är egentligen konstigt att jag inte drömt det tidigare, men när det var som värst sov jag ju inte alls. När jag fick min hjärntumör för snart fyra år sedan skrek jag ut min ångest och min rädsla på kvällarna och när jag väl somnade var sömnen helt drömlös.

Jag sov som en död.

Vilket också fyllde mig med djup sorg och skräck.

Att jag somnade som en klubbad oxe på grund av träningen jag gjorde och på anspänningen av att stå mitt emellan liv och död slog mig inte förrän senare.

Dagens cancerbesked var annorlunda

Jag var nervös inför i dag.

Med mardrömmen i färskt minne har jag haft fjärilar i magen hela helgen.

Inför dagens besked kändes ju också allt så annorlunda.

Christer är på cyklande fot genom Europa och för första gången sedan alla de bra beskeden jag fått skulle han inte sitta där intill mig och hålla min hand.

För första gången hade jag mardrömmar om ett dåligt resultat – jag som så många gånger tidigare firat i förskott.

Tack Paolo för att du distraherade mina tankar.

Tack Paolo för att du distraherade mina tankar.

Jag försökte skjuta bort tankarna på vår träningsresa till Körunda och lyckades nästan. (Försök själva att träna stenhårt med Paolo Roberto och samtidigt ha tankarna på annat håll – det är omöjligt). Jag gick på två yogapass för att stilla själen och vaknade med träningsvärk i kroppen i går.

Två pass yoga stillade själen.

Två pass yoga stillade själen.

Det kändes oerhört bra.

Träningsvärk är min räddning för psyket. Den påvisar att jag gör vad jag kan. Att jag inte bara ligger där och inväntar ett besked utan att jag fightas tillbaka.

Sist läkaren lämnade över fick jag cellgifter

Jag satt i Sportpanelen i morse.

Det kändes också bra att få sitta där och babbla om sport utan en tanke på att jag snart skulle åka till Karolinska Sjukhuset och sitta där i väntrummet igen med nerverna utanför klänningen.

Men jag hann inte ens så långt.

Telefonen ringde i taxin på väg från tv-huset och när jag hörde min läkares röst stannade hjärtat.

– Pamela. Jag kan inte ta emot dig i dag, jag har fått förhinder…

Jag höll andan. Nej! Han fick inte lämna över mitt besked till en annan läkare! Sist han gjorde det gick det åt helvete! Då fick jag cellgifter och ett negativt besked att tumörfan stått emot strålningen!

– … så därför ringer jag istället. Det har gått bra. Tumören vilar fortfarande. Gå ut och njut av solen istället för att åka hit.

JAAAAAAAAAAA!!!!!

Jag minns knappt resten av resan, men jag sitter i alla fall på jobbet nu.

Helt utpumpad av lättnaden som fortfarande får min kropp att sväva lite ovanför kontorsstolen.

Solen skiner utanför mitt fönster och livet leker.

Även för mig.

9-1 i kampen mot cancern.

Tack gode gud för det.

Sportpanelen med Chris, Anna och Lennart.

Sportpanelen med Chris, Anna och Lennart.

Power by ToppHälsa stå¨r det på bilen som BMW sponsrat oss med inför Vårruset. Det tar jag till mig. Power. Här med systrarna Fiffi och Lotta på Körunda.

Power by ToppHälsa stå¨r det på bilen som BMW sponsrat oss med inför Vårruset. Det tar jag till mig. Power. Här med systrarna Fiffi och Lotta på Körunda.

Cancerkoll utan värdighet

Här sitter jag utan skor och utan värdighet.

Här sitter jag utan skor och utan värdighet.

Jag tar alltid av mig skorna sist.

Resten av plaggen hänger redan i det gamla plåtskåpet i det anvisade omklädningsbås jag fått av sköterskan.

Det är litet, kallt och trångt.

Det tunga draperiet går inte ihop och jag ser in i grannens lilla bås innan jag hänger ytterkappan på stången för att skydda lite av bådas integritet.

Utan kläder under den fula sjukhusskjortan är man inte kaxig.

Utan smink och utan värdighet sitter jag där inne och inväntar min tur.

Skorna är på.

Det enda som känns normalt.

Att behålla dem så länge som möjligt känns alltid bra, speciellt om det är lite klack på dem. Med klack kan jag fortfarande känna mig någotsånär okej. Sjukhusskjortan skulle kunna vara en vanlig skjortklänning (med dålig syn och på långt avstånd) när man har boots till.

Hjärntumören ska röntgas på detaljnivå

Som i går.

Jag tar inte av skorna förrän sköterskan kommer ut och frågar om jag är klar.

Skorna är alltid på sist.

Skorna är alltid på sist.

Först då åker de av, ställs i det gamla plåtskåpet och så börjar jag golgata-vandringen i strumplästen mot den stora röntgenmaskinen som ska syna min hjärntumör in i minsta detalj.

Utelämnad.

Sårbar.

Och med ett orosmoln i magen.

Jag vet inte om någon av er som läser det här någonsin har varit inne i en sån här jätteröntgenmaskin med huvudet fastspänt och en panikknapp i handen?

Det bullrar som om det ska gå hål i skallen på en, och jag vet att vissa får total panikångest.

Mitt knep att överleva är att fokusera på annat.

När jag sitter det på britsen bestämmer jag att jag ska sova.

En powernapp mitt på dan är lyx.

Och lyx gillar jag!

Tumme upp eller ner för cancern

Jag beställer P4 i lurarna trots att jag vet att jag knappt kommer att höra ljudet, bara bitvis mellan de olika långa serierna som röntgen tar. Sedan beställer jag dubbla täcken för att jag inte ska frysa och så låter jag mig skjutsas in i röntgenmaskinens innandöme och säger till mig själv att det är dags att lyxa sig lite.

Jag har verkligen lärt mig konsten att powervila på beställning.

Det fungerar nästan alltid, jag kallar det mitt fuck off-finger till cancern när jag däckar trots det groteska ljudnivån.

Jag märker knappt att sköterskan drar ut mig efter 15 minuter och sprutar in kontrastvätska i hjärnan via en nål i min arm innan hon låter mig skjutsas in igen.

Snark, snark i maskinen.

Superduperpowernapplyx.

Efter 30 minuter är det över.

Jag vaknar med strofen ”Hello from the other side” i huvudet och tänker att det verkligen var passande.

Sedan tar jag mitt trötta oglammiga jag tillbaka till omklädningsbåset, och blir mig själv igen.

Med skor på, och en klänning från NK.

Nu återstår bara en lång väntan på resultatet.

Tumme upp eller tumme ner för cancern.

Har jag klarat av att springa ifrån den ännu en gång?

Hello from the other side.

Hello from the other side.

Cancern är tillbaka

hjärntumörblogg

Jag har inte tid förrän den 2 maj för en ny röntgen – ändå har cancern lyckats tränga sig in i förväg.

Den är tillbaka i mitt liv. Inte för att den någonsin lämnat mig de här sista fyra åren, tumören sitter ju där den sitter – men nu kom den tillbaka med full styrka.

Jag borde inte bli förvånad, men samtidigt kom det så oväntat.

Mitt i paradiset, på ett träningsläger med ToppHälsa under en vårstark sol och med en av Europas vackraste stränder framför mig dök det otäcka cancerspöket fram och blottade sig helt fräckt.

Telefonen ringde.

Jag anade ingenting och kanske hade jag avstått att svara om jag vetat.

Men hur ska man tro att världen rasar när man själv precis borstat bort sanden från skorna och fortfarande hade solglasögonen på huvudet?

Det var cancern som ringde.

Mitt i språnget till ett träningspass.

Mitt i ett samtal med sköna resenärer och ledare.

Mitt i ett lyckligt skratt över tillvaron som kändes så fantastisk.

”Hallå?”

”Hej. Du har väl inte glömt bort mig? Så lätt kommer du inte undan”.

Cancer kommer alltid vid fel tillfälle

Återigen har vår familj drabbats av den där jävla sjukdomen som slår blint mot allt och alla.

Och visst är det konstigt att den alltid slår till när man tror att allt är bra? När man har släppt garden och äntligen vågar se framåt? När axlarna äntligen har sjunkit ner till sin normala position och framtiden ligger där som en oslipad diamant och bara väntar på att formas till något oerhört vackert.

Då hugger den till.

Sjukdomen som jag hatar mest av allt.

Skräcken när man drabbas av cancer

Under de fyra åren jag har kämpat mot min hjärntumör så har jag mött enormt många människor som genomlidit samma sak som jag.

Kanske inte samma cancerform, men ångesten, kampen och smärtorna är ofta detsamma. En av tre får cancer i Sverige i dag, men alla drabbas.

Och de där ”alla” har jag mött i vardagen, på alla våra resor och jag får dagligen mail från våra läsare som har en anhörig som drabbats.

Det kan vara nästan lika svårt att stå bredvid som att själv drabbas.

Jag skriver nästan, för det går faktiskt inte att föreställa sig skräcken som griper tag, känslan när håret faller av cellgifterna eller det inre tumult som cancern framkallar hos den drabbade.

Min man har stått bredvid mig under alla dessa år. Som en krigare alltid redo att försvarar mig, alltid där för att ta emot när jag faller.

Nu är det min tur.

Hans mamma, min svärmor, fick beskedet i går.

Fajten fortsätter inom familjen.

Cancern ska aldrig få segra.

Varför kommer cancerspöket alltid fram när det känns som bäst?

Varför kommer cancerspöket alltid fram när det känns som bäst?

Mitt i språnget till ett träningspass på stranden.

Mitt i språnget till ett träningspass på stranden.

Mitt i ett skratt.

Mitt i ett skratt.

Men fana att du ska vinna!

Men fana att du ska vinna!

Kramperna förlamar talförmågan

hjärntumörblogg

Japp, framtänderna är fejk…

När jag var 19 år förlorade jag mina framtänder i en olycka.

Jag bodde i Israel då, och jag minns än smärtan när armbågen kom flygande och landade på den yttersta spetsen av mina tänder som trycktes inåt i en sådan fart att käkbenet gick av.

Det var inte i något slagsmål.

Inte i något allmänt tumult.

Jag förlorade mina två framtänder i en virvlande dans i en skyddskammare förvandlat till ett disco.

Det var min första riktiga smäll i livet och jag var förtvivlad.

Inte kunde jag skylla på någon heller.

Man vill ju ofta skrika och skälla eller åtminstone förbanna något eller något när man drabbas av nåt oönskat.

Men händelsen var bara ren och skär otur.

Jag headbangade till det årets bästa låt samtidigt som den dansande grannen intill mig viftade med sina armar till samma toner och helt plötsligt möttes mitt huvud och hans armbåge i ett klingande krasch-boom-bang.

Det var slumpen.

Samma slump som gav mig en hjärntumör och kramper som förlamar talförmågan 28 år senare.

Jag lever med konstgjorda tänder

Således lever jag med konstgjorda tänder och en elak hjärntumör i hjärnan på grund av något som inte kan bekämpas – och för mig som vill hitta svar på allt är det en utmaning.

Att tvingas acceptera det jag inte kan förändra är tålamodsprövande och tar ibland väldigt lång tid.

Det går inte en dag utan att orden ”cancer” och ”hjärntumör” någon gång flimrar förbi i tankarna. Ofta stannar inte känslan av maktlöshet mer än en nanosekund, men det räcker för att jag måste stanna till och säga till mig själv på skarpen.

”Lägg bara energi på saker du kan påverka. Hjärntumör-fan ligger där den ligger”, säger jag till hjärnan innan jag går vidare med bestämda steg.

Jag får liksom kramper i hjärnan

Jag måste vara hård mot mig själv, annars skulle jag bryta ihop alldeles för ofta. När kramperna i hjärnan förlamar talförmågan, när migränen ger mig synbortfall, när jag blir en liten skrutt av tårar för att kroppen inte känns som vanligt.

Då måste jag vara hård.

Bita ihop. Tänka att det kunde vara värre. Att jag fortfarande lever och det ska jag fortsätta med.

Ibland misslyckas jag.

Som i helgen.

När slumpen kastade sig över lill-tjejen, satte krokben för henne och kickboarden på skateboardrampen och hon föll framstupa och förlorade sina framtänder i en krasch-boom-bang-smäll.

Precis som mamma.

Stor glugg, blod och tårar, tandakuten och skrapsår – och en aprildag hon aldrig kommer att glömma. Av helt fel anledning.

Då finns det ingen hårdhet kvar.

Mamman är en våt trasa av tankar och oro, och när ljudet till tv:n stängs av, när dörren till sängkammaren stängs och det är tyst i huset – då sitter inte mamman och biter ihop och tänker att hon ska lägga energi på rätt saker.

Då bryter mamman ihop på toaletten.

Och så får det också vara ibland.

I det som kallas livet.

hjärntumörblogg

Att försöka lägga energi på saker man kan påverka…

hjärntumörblogg

… eller att helt ge upp…

hjärntumörblogg

… det är frågan.

Därför fick jag hjärntumör och cancer

hjärntumörblogg

Jag och min hjärntumör ska ut och gå.

Får ett mail som gör ont.

Ännu en läsare som drabbats av cancer.

Jag känner axlarna sjunka ihop och jag lutar mig bakåt i kontorsstolen.

Fan också.

Denna vidriga jävla sjukdom som bara breder ut sig. Jag har de senaste åren gråtit floder över de människor i min närhet som cancern tagit.

Människor som jag mött via min blogg eller när jag har varit och föreläst för Cancerfonden.

Plötsligt bara borta.

Min bästa barndomskamrat.

Vi stöttade varandra genom röntgen, cellgifter och diffusa symptom. Vi kallade cellgifterna våra Ninjas, krigarna som skulle besegra cancercellerna. Som skulle attackera dem när de minst anade. Som skulle slåss för våra liv.

Borta.

Min bonuspappa.

Den snällaste människa jag någonsin träffat, som aldrig var arg, aldrig irriterad, som älskade mina barn lika mycket som jag själv.

Han hann inte ens få sin diagnos på papperet innan det var för sent.

Borta.

Jag sörjer dem enormt, och det kommer över mig som en känslovåg av saknad när jag öppnar mailet och läser raderna om läsaren som drabbas.

Jag håller klumpen tillbaka i halsen, orkar inte gråta på jobbet.

Blinkar bort tårarna, stänger dörren till mitt kontor, och svär för mig själv.

Fuck cancer.

Fuck. Fuck. Fuck.

Så många lever med cancer

I dag lever 300 000 personer i Sverige med en cancerdiagnos som de fått de senaste tio åren.

Jag läser det i Cancerfondens rapport om cancer som kom ut förra veckan. Där står också att år 2040 beräknas den siffran vara uppe i 630 000 personer.

Den ljusnande framtid är vår. Not.

Dags för ny röntgen av hjärntumören

Själv ska jag snart in på röntgen av min hjärntumör igen.

Den 2 maj är det dags.

Kallelsen ligger hemma på köksbordet som en slags tickande bomb. Som om jag skulle kunna glömma bort tiden när jag ska röntgas? Som om jag någonsin kan få glömma att jag har cancer?

Ha.

Jag bläddrar i rapporten från Cancerfonden. Jodå, det finns hopp också. Bakom siffrorna döljer det sig också faktorer som bättre diagnostik och bättre behandlingsmetoder som leder till en längre överlevnad. Mellan åren 2005 till 2014 minskade till exempel dödligheten i cancer från 94 till 73 per 100 000 invånare.

Fysisk aktivitet tror jag ju själv mest på.

Att röra sig 30 minuter per dag minskar risken för att drabbas av cancer, och för mig som redan är otursgumma och dagligen kämpar mot min hjärntumör är det ett sätt att känna att jag gör något. Att jag kämpar emot. Att jag inte ger mig.

30 minuter om dan minskar risken att drabbas, det vet jag sedan gammalt och jag vänder på det eftersom jag redan är drabbad.

30 minuter om dan ÖKAR chansen att jag får leva.

Det står inte i någon rapport, men jag måste tänka så. För min egen skull.

Så fick jag min hjärntumör

Cancerfonden fick en himla massa skit för sin Nej till Cancer-kampanj för en tid sedan. Många tolkade budskapet som att man får cancer genom sitt sätt att leva, och så är det naturligtvis inte. Och det menade ju inte Cancerfonden heller.

Ta mig till exempel.

Min hjärntumör beror inte på att jag gillar champagne eller pratar mycket i mobiltelefon.

Enligt läkarna beror min cancer på, håll i er nu: Slumpen.

Japp.

Andra får sju rätt på lotto genom slumpen.

Jag fick en hjärntumör.

Nu hoppas jag bara på att tombolakulan landar på mitt lyckonummer den 2 maj.

Och jag håller tummarna för dig som skickade det fina mailet också.

Känn min osynliga hand i din. Tillsammans är vi starka.

hjärntumörblogg

Jaha. Det var slumpen som gjorde att jag fick cancer. Kul liksom.

hjärntumörblogg

Jag tror stenhårt på att träning är bra för mig även om jag redan har drabbats av cancer.

hjärntumörblogg

Jag tycker om den här bilden på mig och en av mina bästa vänner Åsa innan hjärntumör, röntgen och cancer kom in i mitt liv.

Kort karriär som stavbärare

 

Hjärntumörblogg

Jobbet snurrar fort just nu. Det var ju bara nån timme sedan som jag skulle blogga om min helg, och vips! Så har det redan blivit onsdag.

Tiden går för fort.

Jag har för roligt. (Om man ska tro ordspråket).

Dags att ha det lite trist ett tag kanske?

Hahaha, nej, ni som känner mig vet att jag njuter mest av livet när det är tvära kast, mycket skratt och mycket folk.

Hjärntumörblogg

Trots det blev det trots allt lite vila i helgen också. Efter att följt med maken på sista skidtävlingen i Ski Classics Årefjällsloppet (jag var stavbärare utifall nån stav skulle gå sönder i hetsen, spännande jobb trots att alla höll koll på sina egna stavar så att jag inte fick dela ut nån) avslutade vi helgen med att njuta på Frösö Park. Ett realtivt nytt spahotell på Frösön utanför Östersund.

Och som jag njöt!

Gick först omkring och bekantade mig med omgivningen, tänkte testa deras trail i skogen men det var för mycket snö så jag gjorde lite powerwalk i backar istället.

Sedan gick jag ner på spat och testade behandlingen Fjällvidderna. Det skulle vara en utrensande behandling där namnet förmodligen syftar på att det ingick både kallt och varmt, som det ju gör i fjällen.

Jag lovar, det var 80 minuter ren och skär njutning (utom de kylande kompresserna, men de ingick liksom i den spänstgivande upplevelsen) och jag gick som på moln efteråt.

Underbart!

Ville knappt ta på mig kläderna efteråt, ville bara njuta av att känna mig mjuk och len som en liten baby.

Hjärntumörblogg

I dag är jag så glad över det lilla korta andhålet på hotellet eftersom vardagen är tillbaka med möten, en fullspäckad kalender, korta ensamluncher (så att jag kan hinna läsa tidningarna) och barnens fritidsaktiviteter på kvällarna.

Onsdag.

Nästa gång jag kollar upp från datorn har det förmodligen redan blivit fredag…

Någon som känner igen sig i det?

Hjärntumörblogg

Trailen hade blivit en skoterled…

Hjärntumörblogg

Sååå smarriga och nyttiga shots bjöds det på till brunchen!

IMG_1998

Maken tränar Daniel Richardsson som blev fyra i sista tävlingen. Trots gipsad handled!

Hjärntumörblogg

Vi hann med lite gala också!

Hjärntumörblogg

Delade galabord med en av Sveriges mest framgångsrika skidåkare den här vintern, Anna Holmlund som vann världscupen i Skicross. Fantastisk tjej!

Skuggorna kommer närmare…

hjärntumörblogg

Tillbaka i Sverige efter tio dagar i Thailand och det småduggar utanför fönstret. 

Det känns nästan absurt att det bara var några dagar sedan som jag låg i skuggan och kände värmen som bäddade in min kropp som ett mjukt täcke. 35 grader varmt och jag kände hur en svettdroppe sakta letade sig ner via hårfästet.

hjärntumörblogg

Nu sitter jag på redaktionen igen, vardagen är tillbaka. Tidningen gick i tryck i måndags och kallelsen till nästa magnetröntgen av hjärnan ligger på köksbordet därhemma.

Vardagen blir aldrig så tydlig som när kuvertet från Karolinska ligger i brevlådan. Nu låg det där och grinade illa när jag öppnade brevlådan med den thailändska solens strålar som fortfarande värmde min kropp.

Det blev kallt igen.

Inte bara av kallelsen till KS.

Jag följer hemskheterna i Bryssel och skratten och känslan från de magiska dagarna på ToppHälsas träningsresa till Thanyapura på Phuket står i stark kontrast mot de scener jag ser på Expressens webb-tv.

För några dagar sedan tog jag in skratten och de glada rösterna från ett gäng som njöt av en kväll i poolen. Jag tänker tillbaka på den första gången jag var i Thailand. 24 år gammal, för 26 år sedan, och det var ett helt annat land då.

Turismen var inte alls lika utbredd, det fanns fortfarande öar där drömmen om den öde stranden existerade och jag besökte så många jag kunde. Värmen var lika mjuk mot huden, men hotellen jag bodde på var enormt mycket enklare, jag hade inte resväska utan en ryggsäck och mobiler hade man inte hört talas om.

Jag inser hur enormt privilegierad jag varit genom åren. Jag har fått resa över nästan hela världen, mött så många intressanta människor, jag har skrattat mig knäsvag i världens alla hörn och jag har tagit för mig av livets erbjudande på ett sätt som jag är så tacksam för i dag.

Att leva med cancer är nämligen som att alltid ha oron i bakfickan.

Kanske är det just därför som jag njuter så mycket av de små sakerna i livet. 

Dagarna när oron släpper och jag känner att kroppen spritter. När jag får en hård kram av barnen, när jag somnar med makens hand i min på kvällen.

Eller som nu.

När minnen från en fantastisk träningsvecka fortfarande är färska och jag får sms och meddelanden på facebook och instagram från nya vänner som var med. Det värmer, trots oron och sorgen över det som hänt i Bryssel.

Skuggorna kommer närmare. Död, terror och skräck.

Vi får inte ge upp.

Aldrig släppa känslan av värme som rinner som blod genom kroppen när man möts av gemenskap, kärlek och hopp.

Livet.

Vi har bara ett.

Låt oss njuta av det.

hjärntumörblogg IMG_0716 IMG_1441 IMG_0746 IMG_1386 IMG_1393 IMG_1411 IMG_1173 IMG_1546 IMG_1214 IMG_0807 IMG_0614 IMG_1594 IMG_1391 IMG_1421 IMG_1415

Frånsprungen av en prinsessa på födelsedan…

 

hjärntumörblogg

För ett år sedan firade jag min födelsedag på en privatyacht av storlek Finlandsfärja, med maken och två underbara vänner, Mats och Helena. Vi bodde på ett av Dubais härligaste lyxhotell och middagen på The One and Only var en av mitt livs godaste. Jag njöt av en resa som jag aldrig kommer att glömma – från starten med limousine till Arlanda, första klassbiljetter till en kamelridning i solnedgången och en egen villa i öknen.

Årets födelsedag har börjat helt annorlunda…

hjärntumörblogg

Klockan ringde 05.15, på med träningskläderna (!), fast med nummerlappen på bröstet och så i väg till starten på 10 mile International Run Phuket 2016.

Japp.

Om 50 år firades med glitter, glamour och champagne i Dubai skulle 51 firas med löparskor, mjölksyra och träningsvärk i Thailand!

En härlig kontrast, eller hur?

Nästan 1500 deltagare stod på startlinjen, bland annat en av de thailändska prinsessorna. Hon skulle springa 8 mile (12,9 km), och när starten gick var det bara prinsessan som fick springa, de andra deltagarna fick vänta. Kungligheten fick en minuts försprång med sina 15 (!) livvakter – själv hade jag bara en.

Men den bästa.

Christer ställde upp och skulle gå med mig runt 2 mile-slingan (3,22 km). Jag har ju knappt sprungit ett enda steg sedan cellgifterna bröt ner min kropp för 2,5 år sedan, har nöjt mig med att gå, men när jag väl stod där på startlinjen så, tja – ni vet säkert hur det känns.

Kanske kunde jag springa lite i alla fall..?

Och visst gjorde jag det!

Kroppen orkade visserligen inte springa hela sträckan, jag gick kanske 500, men resten sprang jag.

SPRANG!!

När jag kom in på upploppet hörde jag applåderna, folk skrek och jag sprang som på moln. Tills jag såg att det var prinsessan och alla livvakterna som alla hejade på. När hon kom upp jämsides med mig gav jag allt, men hon slog mig klart i spurten. Jag var säkert 20 meter efter henne, löpstark sessa verkligen, men jag antar att det varit ofint att komma före henne. Och jag var ändå överlycklig!

Tänk så allt kan vända så fort!

För drygt en vecka sedan trodde jag tumören vaknat, oron och rädslan kröp i mig i flera dagar innan en förkylning bröt ut och jag kunde pusta ut.

I går tränade jag thaiboxning för första gången och i dag sprang jag mot en prinsessa.

Dessutom fick jag både bubbel, blommor och choklad.

Livet.

Tack för att jag får leva det ytterligare ett år.

IMG_1058

Min egen livvakt.

hjärntumörblogg

Jag gjorde det!!

hjärntumörblogg

Här är prinsessan och hennes vakter. Det är sessan i blått.

hjärntumörblogg

Överraskades av gänget med bubbel på poolkanten! Tack Karin som dessutom fixade choklad (Anton Bergs marsipanbröd – min favorit!!!)

IMG_1151

Blommor från ToppHälsa och Apollo!

hjärntumörblogg

Gårdagens förfirande med att försöka knocka världsmästaren i thaiboxning Rickard Nordstrand!

IMG_0892

Det var ett helt annat typ av firande förra året! Älskar kontrasterna!