Ikväll jobbar vi mot samma mål

Jag hade tårar i ögonen när jag pratade med Bengt Magnusson efter att de visade minidokumentären om mig förra året.

För exakt ett år sedan stod jag där i tv-rutan på Cancergalan med tårarna i ögonen och berättade om mitt mirakel. Att hjärntumören på ett helt oerhört fantastiskt sätt bara förintat sig själv.

Det har gått ett år.

2017 har precis blivit 2018 och jag har landat i det magiska att det inte var min tur att lämna den här jorden än. Att jag trots att jag enligt läkarna skulle ha varit död nu, fortfarande får leva.

Det är en märklig känsla, en fullständigt underbar känsla, men ändå obegriplig och ofattbar.

För hur går man vidare efter att ha lurat en tumör? Och har jag verkligen gjort det? Ligger det inte någon dold cancercell därinne i nån vrå av hjärnan och lurar på rätt tillfälle att dyka upp? Kanske precis när jag vågar andas ut?

Det spelar ingen roll hur många gånger jag går på en kontroll, hur många gånger jag kollar på röntgenplåtarna och bara ser de där två svarta hålen som tumören lämnade efter sig… Priset man betalar för att få en andra chans är en oro som aldrig försvinner.

Jag försöker att hantera det på det enda sätt jag kan: jag accepterar att den finns där och jag jobbar för att den inte ska ta över min tillvaro.

För det mesta lyckas jag dessutom.

Jag har lärt mig att dosera min ångest på samma sätt som andra människor doserar sin medicin. Det låter kanske märkligt, men jag tror att de flesta som har sett cancern i vitögat jobbar på det sättet. Vissa dagar tvingas man släppa loss odjuret i psyket, fritt att härja runt i tankekontoret där den välter alla rimliga resonemang och river den mentala försvarsmuren, och sedan kopplar man besten igen, stänger in de illavarslande tankarna, bygger upp och lagar självförtroendet och lever på som vanligt.

Som tumörfri.

Inte cancerfri.

Det där sista är lite knepigt eftersom jag ofta får höra att jag är frisk, men det stämmer inte riktigt. Enligt läkarna är jag inte friskförklarad, kanske aldrig kommer att bli – men jag är tumörfri.

Skillnaden är förstås att risken fortfarande är stor att en ny tumör dyker upp på samma ställe, och det är sådana tankar som jag jobbar på att inte släppa fram för ofta.

Istället tittar jag på min nya kalender, de blanka tomma sidorna, och tänker att jag har ett helt oskrivet år framför mig som jag kan förvandla till det jag vill. Och jag har beslutat mig för att det ska bli ett väldigt gott nytt år. Utan för mycket stress, en arbetsbörda på en rimlig nivå, en lång sommarsemester i Hudiksvall – och tid över till vänner och familj.

Fjolårets galadress från Camilla Thulin.

I kväll när jag återigen sitter i publiken på Cancergalan i TV4, uppklädd i galaklänning och med högklackade skor, vet jag att runt omkring mig sitter många, många andra systrar och bröder med exakt samma mål.

Att vi ska överleva cancern.

Och vi ska göra det tillsammans.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..