Sjuk och ful på min egen Golgata

Mellanfjärden

I dag är det exakt tre år sedan jag låg på den där britsen på Karolinska och skjutsades genom korridorerna ner till operationssalen. Nyduschad med det där äckliga men nödvändiga hibiscrub-medlet för att man ska vara så bakteriefri som det bara går men som alltid ger en grym bad hair-day. Håret kändes som en blandning av såpa och tagel.

Sjuk och ful rullades jag på min egen Golgata av en av mina bästa kompisar vars ansikte var det sista jag såg innan jag somnade av narkosen.

Dagen D.

Den 21 augusti 2012.

Dagen då min fantastiska läkare med precision och enorm skicklighet varsamt avlägsnade så mycket han kunde av den tumör som bosatt sig i mitt huvud och gav mig ytterligare några år till att leva.

I tre år har jag kämpat för att få ännu lite mera tid, köpa mig ännu några år tillsammans med familjen och alla vänner.

Jag ser inget slut på kampen.

Inte än.

Den 2 september är det ny röntgen på den del av tumören som är kvar, och trots att den krympt, lever jag med risken att den alltid kan vakna igen.

Det står 6-1 till mig i matchen mot tumören, och snart är det dags för nästa set. Att spela tennis med döden är en balansgång, men jag har unnat mig att njuta under sommaren av de stora siffrorna i första set.

Nu är jag på gång igen.

Röhnisch

Bara i veckan har jag tränat i Hagaparken med Lofsan Sandström och ToppHälsa-läsarna som dök upp. Vi kör varje tisdag kl 18.00, helt gratis och ingen föranmälning så det är bara att dyka upp. Vi tränar i vår egen takt inför ToppLoppet den 19 sept, och jag tänker mig att jag ska orka gå/springa 5 km i alla fall.

Tre år senare: 21 augusti 2015.

I går firade jag min första bröllopsdag (lite för sent) med maken och ikväll får jag krama om mina barn igen som kommer efter två veckor hos sin pappa.

Jag lever fortfarande.

Och håret är snyggare.

Pamela Andersson Christer Skog

När det onda kommer ikapp

Prästkrage

Å ena sidan har det varit en fantastisk sommar med familjen, goda vänner, en sommar utan smärtor i kroppen och med barnkramar som inte gjort ont.

Å andra sidan har det onda kommit ikapp mig när det drabbat två personer i min närhet.

En av dem somnade in för gott för några veckor sedan, och i fredags gick jag på min bästa barndomsväns begravning.

Den här krönikan som publicerades på helahalsingland.se den 14 augusti är till dig Nettan:

 

Hjärtat ekar tomt. Jag går in på mina meddelanden på facebook men det har inte kommit något nytt.

Min bästa barndomsvän begravs i dag och det är tomt i inkorgen.

Mejlgången från himlen verkar trög och jag försöker söka tröst i hennes tidigare mejl, men gråtklumpen i halsen försvinner inte.

Tårarna rinner nedför mina kinder när jag går tillbaka och läser vår konversation.

Alla ord. Det enda jag har kvar av dig, min vän.

Och så armbandet du gav mig ”bara för att”.

”Jag ville ha ett själv och om jag skulle ha ett så ska du också ha ett. Det blir inte rätt annars, så är det bara. Tillsammans blir vi starkare” skrev du.

Det var du som kom ihåg allt, som påminde mig om saker jag glömt. Som skickade bilder och fick mig att skratta högt över hur vi såg ut på den tiden, på 70-talet. Du tröstade mig när min pappa dog för två år sedan och skrev så fint att jag gråter igen när jag läser det.

Du sjöng högt i bilen när musiken vi upptäckte tillsammans spelades och så sent som i våras skrev du glatt om bilfärden med låten London Calling av The Clash som du tillägnade min pappa.

”Jag sjöng extra högt för oss båda och flinade länge efteråt och skänkte en tanke till ‘go-Bengt’ som sponsrade vårt musikintresse”, skrev du och jag blev glad.

Under många år hördes vi knappt av, vi levde olika liv och valde olika vägar när vi blev äldre. Men samma dag som jag gick ut med att jag drabbats av en hjärntumör fick jag ett meddelande från dig.

”Läste att livet jävlas med dig…” och så började vi vår kamp tillsammans.

Kampen för livet – och mot cancern.

I tre år har vi peppat varandra, du och jag. Vi har delat positiva minnen, skrivit av oss ilskan och förtvivlan, skrattat åt alla minnen (som du kommer ihåg åt mig) och tröstat varandra när det känts tungt.

Nu kommer det inga glada emoji-gubbar i min inbox från dig längre, och det känns så jävla orättvist.

Dina ninjas, som du kallade cellgifterna, förlorade kampen och jag kunde inget göra. Jag satt intill med din hand i min en sista gång innan du somnade in några dagar senare, och jag ska alltid vara tacksam för att vi fick en fin stund tillsammans innan allt var över.

Du var min bästa vän när jag var liten – och sin första bästa vän glömmer man aldrig.

Så sjung så högt du kan i himlen, sjung så att änglarna får hålla för öronen.

Jag ska kämpa vidare härnere. För oss båda.

Pamela Andersson

Väggen av glas är borta!

Pamela Andersson

För ett år sedan fick jag inte på mig skor.

Fötterna gjorde för ont, huden sved som om jag blivit brännskadad, kroppen gick på sparlåga och fem steg från soffan till toaletten kändes lika jobbigt och tungt som att bestiga Kebnekaise.

Skelettsmärtorna dansade jenka i min kropp och jag åkte in akut på KS eftersom jag knappt kunde andas och befarade vatten i lungorna.

Det var det inte.

Mina lungor gick på högvarv eftersom den stora cellgiftsarmén som krigade i min kropp slog på allt som rörde sig. Sjukt som friskt.

Jag minns när väggen plötsligt stod där och tvingade mig till vila.

Pang! Så hade jag gått rakt in i den.

Det var som de där sketcherna när folk går in i glasdörrar för att det är så snyggt gjort att de inte ser glaset och så pang! Och alla skrattar.

Ingen skrattade när jag dunkade skallen i glasväggen.

Allra minst jag själv.

Knäna vek sig, hjärnan skrek på en time out och bara viljan orkade förmå benen att fortsätta gå till dess att jag kunde tuppa av på sängen.

Jag tänker på det när jag stiger upp och hoppar på cykeln för morgonens första tur här på Fårö där jag och familjen befinner oss.

Benen känns ovanligt fräscha trots dubbla träningspass i går och hjärtat tar ett extra skutt för att orken finns där.

I går sprang jag för första gången på ett år.

Inte långt. Inte fort.

Men jag sprang.

Benen pumpade på i det underbara naturreservervatet Ulla Hau, jag blev till och med frånsprungen av snart nioåriga dottern men det bjöd jag på. Jag sprang!

Pamela Andersson

Och i dag har jag cyklat 2,5 mil. Först en tuffare morgontur med maken, och sedan med barnen som kämpade längre än förväntat.

Mammahjärtat var stolt, och hela kroppen njuter nu av den trötthet som kommer efter träning.

Jag har långt kvar till toppform, men planen är att använda semestern till att bygga upp mig igen.

Nu kör vi kroppen!

Pamela Andersson

Pamela Andersson

 

 

Fårö

Sonen och bonussonen efter att ha cyklat nästan två mil!

 

 

Tills döden skiljer oss åt

Prinsbröllopet

I dag är en historisk dag. Vi får en ny prinsessa i Sverige, och det är bröllopsyra i luften.

Själv ska jag sitta i P4 och tillsammans med en panel bestående av Lotta Bromé, Carl Jan Granqvist, Cay Bond och Niklas Wellbäck kommentera allt vi vet, hör och ser.

Jag älskar bröllop – det är min bästa högtid!

Påsk, midsommar, jul och sånt är till för alla och visserligen tycker jag om de helgerna också men det är något speciellt med ett bröllop. En vigsel är en högtid för kärleken mellan två människor, det är intimt men samtidigt så oerhört generöst. Att visa världen att det är just den här personen, just den här människan, som man älskar mest av alla.

Jag laddar med näsdukar på Radiohuset, det flödar så lätt från ögonen nu för tiden.

Om det är åldern som gjort mig mera sentimental, eller om det är cancern vet jag inte, men tårarna kommer i alla fall så mycket oftare än för bara några år sedan.

Bara de senaste veckorna har jag stått ut med rena vattenfallen av storlek Niagarafallen.

Jag grät i kyrkan på skolavslutningen.

Jag torkade tårarna efter ett fint tal av ambassadören Leo Razzak på Cancerfondens sommarmingel men framför allt har jag gråtit av lycka för det fantastiska besked jag fick av min läkare på Karolinska för två veckor sedan:

Min tumör viker ner sig!

Den ryska roulette som jag tvingas genomlida var femte månad stannade på rätt kula.

Det var livets kula som träffade mig och jag kände det spira, jag kände värmen och lyckan som exploderade i mitt blod när läkaren berättade att min tumör har minskat. Att den har krympt.

KRYMPT!

Jag stapplade ut från mottagningen och solen sken och torkade mina kinder.

Risken för att tumören vaknar igen har minskat, det är fortfarande för tidigt att blåsa faran över, men so what? Det finns inga garantier för ett liv, inte för någons liv, så varför oroa sig?

I dag blir Sofia Hellqvist Sveriges nya prinsessa och jag kommer att sitta där i radiostudion och försöka hålla tårarna tillbaka när hon väl säger ”ja”.

Det är så lätt att sätta sig in i hennes situation, känslan av nervositet, av gränslös lycka men också av allvar – även om hennes svar betyder betydligt mera ansvar än för de flesta av oss andra.

För tio månader sedan sa jag ”ja” till den man jag älskar, och i slutet av maj sa livet ”ja” till mig.

Tills döden skiljer oss åt.

Och fram till dess ska vi njuta. Både jag – och förhoppningsvis Sofia.

Prinsbröllopet

I dag får de varandra, Sofia och prinsen.

Prinsbröllopet

Så här vackert var det på min ö i morse.

Pamela Andersson

Jag har firat i två veckor det fantastiska beskedet jag fick av läkarna. Här på vår träningsresa på Kreta.

Pamela Andersson

Maken.

Pamela Andersson

Vi firade i måndags också. På Grönans Kryddhyllan med bubbel och vänner!

Fotnot: Den här texten publicerades också på helahalsingland.se och i Hudiksvalls Tidning i morse.

 

 

Jaaaaaaaaaaa! Det finns mirakel!

Pamela Andersson

Herregud, jag gjorde det.

Jag gjorde det igen.

Jag tog en förkrossande seger och leder nu med 6-1 mot hjärntumören som hela tiden skuggar mina steg. Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag är så glad, så trött! När jag förstod att segern var min var det som om utandningen aldrig ville ta slut. Axlarna liksom släpptes ner på golvet och i kroppen spred sig en lycka som var lika mycket en djup suck som ett sprittande glädjeskutt.

Jag såg honom inte komma.

Läkaren alltså.

Jag brukar alltid försöka få syn på honom innan han får syn på mig, så att jag ska kunna få en föraning om hur det gått. Jag vill se att han har ett svagt leende på läpparna innan han lyfter upp huvudet och tittar efter mig där i väntrummet, men återigen kom han från sidan och jag hoppade till. Såg han glad ut? Allvarlig? Besviken?

Hans ansiktsuttryck var svårt att tyda.

Det var inte förrän jag gick före honom in i läkarrummet och satte mig i stolen framför hans skrivbord som vi pratade.

Han först:

”Jag är ensam som du ser”.

Jag fattade direkt.

”Du har läst min bok!” Jag pekade på honom och skrattade.

”Ja, så klart! Och jag har ingen med mig idag”.

Vi skrattade tillsammans.

I min bok har jag spekulerat i att varje gång min läkare har med sig andra läkare och sköterskor har det alltid blivit ett blivit ett negativt besked. Varje gång han varit ensam har det gått bra.

Han hade läst. Han var ensam.

Och jag lyfte från stolen, en stilla stigning mot taket på små osynliga lyckomoln och jag har fortfarande inte landat.

För det min läkare sa gjorde oss båda, mig och Christer, helt stumma.

Jag har inte bara vunnit den här ronden – jag har knockat den jäveln till golvet!

Tumören har krympt. KRYMPT!

Det som var omöjligt, sa läkarna. Det som inte var möjligt blev möjligt, och inte ens en av världens främsta neurologer kunde säga hur.

Istället var det han som frågat mig. Vad åt jag? Tog han några tillskott? Hur jobbade jag, vilade jag, sov jag, hur mycket tränade jag? Och till slut:

”Vad du än gör, fortsätt med det”. (Och det gällde även champagnen! Haha!)

Det är ett mirakel – och även om jag är ödmjuk inför beskedet att det inte går att blåsa faran över än tillåter jag mig själv att jubla efter hans sista svar på min fråga.

”Vad betyder det egentligen att tumör har krympt?”

”Det betyder att risken att den ska vakna har minskat. Den kan fortfarande bli aktiv igen, men risken är mindre i dag än för fyra månader sedan”.

Orden ringer i mina öron.

Det är midnatt och trots att jag är dödstrött, smuttar jag lite på ett glas rött vin och njuter medan jag skriver de här raderna.

Tack kroppen för att du kämpat så hårt, tack för att du orkat, tack för att du stått rak i ryggen när psyket har fallit. Och tack min mentala röst. Min krigarröst. Mina ninjas som vägrar att ge sig.

Tack för allt stöd därute.

Ni anar aldrig vad det betyder för mig.

6-1.

Tennissiffror.

Nästa set spelas i september.

Naglar på Fridas

Hur firar man ett sånt här besked? Tja, varför inte med att fixa naglarna? Tack Frida Selkirk på ”Naglar på Fridas”!

Rysk roulette med livet

Det börjar som en svag orokänsla i magen. Inget allvarligt, bara en känsla av obehag över att jag kanske har glömt något. Att det är något som jag har missat.

Tankarna kommer och går, och för första gången på länge kan jag inte somna. Jag som vanligtvis somnar så fort jag lägger huvudet på kudden ligger och vrider mig till klockan två på natten och låtsas att det är jobbet som jag inte kan släppa.

Bah! Jag vet att jag lurar mig själv, men det är för jobbigt att erkänna vad sömnlösheten beror på.

Det är för tidigt.

Det är några dagar kvar och jag vill inte oro mig i förväg. Jag vill bara ta ut bra saker i förskott och jag försöker tänka på hockeyträningar, läxor och vilken mat jag och familjen ska äta på kvällen istället att tänka på själva källan till orosmagen.

I morgon är det dags igen.

I morgon sätts pistolen mot tinningen och jag tvingas genomlida ännu en rysk roulette där livet och döden äger varsin kula.

Det är ett lotteri, en tombola där choklad och mjukisdjur är utbytta mot ett förlängt liv och där sidovinsterna består av månader.

Ingen vinst? Ingen framtid.

Jag kommer aldrig att riktigt vänja mig.

Tiden mellan en tumörröntgen och ett resultat från en läkare i kritvit rock är aldrig lång. Inte på papperet, i alla fall.

På papperet tar det bara 1-2 veckor mellan röntgen och ett leva-eller-dö-besked men i verkligheten är det betydligt mycket längre. I verkligheten är det ett hav av sömnlösa nätter, en kontinent av ångest, ett liv där själen är så skör att luften riskerar att förinta den.

Jag är där nu.

Det är två veckor sedan jag låg i den skakande maskinen som synar min hjärntumör var femte månad och nu är det dags för min läkare att säga vad som hänt sedan sist.

Jag försöker alltid att hålla tillbaka oron och lägga all ångest på beskedsdagen, men det går inte alltid. Den här gången kom skräcken några dagar för tidigt, men det är svårt att alltid ha kontroll över tankarna. Och två dagar för tidigt är ändå okej tänker jag när jag tvingas ta itu med den verkliga orsaken till min sömnlöshet.

Visst, jag vill alltid vinna, även mot mig själv, men man ska välja sina strider så jag accepterar och somnar äntligen och får i alla fall fyra timmar i sängen innan klockan ringer.

I morgon är det dagen D.

Förberedelserna är igång och i kväll ska jag ladda för tumörmatchen med att stärka mig med barnkramar, familjelycka, skratt och goda vänner.

I den rustningen ska jag utöka ledningen mot tumörfan.

cancerRehabFonden

Jag firar i förskott. Det enda som kan hända är att jag fått vara glad två gånger.

CancerRehabFonden

Den härbuketten fick jag av CancerRehabFonden i går. Den och en kram från världens bästa dotter är en bra uppladdning!

B Ocean Resort

Ok. Så här vill jag känna mig efter beskedet i morgon. Ska vi säga så?

(Den här krönikan publicerades på helahalsingland.se idag).

I väntan på besked lever jag

c2c4autism

Tiden mellan en tumörröntgen och ett resultat är aldrig lång.

Inte på papperet.

På papperet tar det 1-2 veckor mellan röntgen och ett leva-eller-dö-besked av en allvarlig läkare på KS.

I verkligheten är det betydligt mycket längre.

I verkligheten är det ett hav av sömnlösa nätter, en kontinent av ångest, ett liv där själen är så skör att luften riskerar att förinta den.

Jag har varit där.

Men inte nu.

Jag har lärt mig att lägga all oro, ångest och rädsla på en enda dag, själva beskedsdagen, och istället fylla de andra dagarna med liv.

När man vet att döden kan hugga en i ryggen vilken dag som helst gäller det att leva till fullo de dagar som man har kvar.

Jag sitter i ett hotellrum i San Augustine i Florida, USA och i sängen intill skrivbordet ligger min man och sover. I går kom han och de andra i teamet C2C4Autism (”kust till kust för autism)” äntligen i mål efter 420 mil på cykel från San Diego till San Augustine. (Läs om hela äventyret på hemsidan c2c4autism.com)

Det är eftermiddag här, men maken har somnat av ren utmattning. Att fullfölja en utmaning som han, komikern Måns Möller och cyklisterna Björn Gebenius och Håkan Löfström gjort på 24 dagar, för någon annans skull – i det här fallet för att barn med speciella behov ska kunna få idrotta – är så enormt stort tycker jag. De har inte cyklat i 38-gradig värme, kämpat mot skador och tung, farlig trafik eller brutit av några kroppsdelar för egen vinning, de har gjort det för att kunna hjälpa barn som de inte känner och en sån generositet och medmänsklighet kan inte hyllas nog.

Jag gjorde vad jag kunde för att dra mitt strå till stacken.

Kroppen har slitit den här våren, men glädjen över att få fylla dagarna med saker som är meningsfulla är viktigare än att ligga i soffan och tycka synd om sig själv.

Så i går cyklade jag också.

Och under de timmar det tog att avverka 4,5 mil i 28-gradig värme kände jag hur kroppen svarade och hur hjärnan njöt av det jag såg.

En oerhört vacker natur. Vänner som peppade. Maken som var stolt.

Och livet som vibrerade i kroppen när musklerna väcktes ur sin Törnrosa-sömn och bestämde sig för att orka gjorde mig så lycklig att jag nästan grät när jag cyklat klart.

Att jag vaknade fyra gånger i natt av kramper i vaderna spelar ingen roll.

Gårdagen var en dag som betydde något.

Jag upplevde, kände och njöt till fullo.

Inte en dag ska gå förlorad.

I morgon blir det Fort Lauderdale!

c2c4autism

c2c4autism

c2c4autism

c2c4autism

c2c4autism

c2c4autism

”Kan du säga mig att allt är okej? Snälla?”

Magnetröntgen

Så var det dags igen.

Mullret, den nakna armen med nålen som sticker ut ur armvecket. Britsen, den aldrig tillräckligt varma filten. Och så skjortan i storleken som ingen passar i. Som även en frisk skulle känna sig sjuk i.

Jag är inte ens rädd längre.

Kanske för att jag vet att dagens magnetröntgen visserligen är svaret på frågan om den varande eller icke varande framtiden, men det är inte i dag jag får beskedet.

Mitt öde finns på några röntgenplåtar i innandömet av KS, och jag tvivlar på att ens läkarna har hunnit titta på dem än.

Om jag får leva eller dö vet alltså bara den här maskinen.

magnetröntgen

Och den kan bara bröla, tjuta och bullra. Visserligen så högt att man tvingas ha öronkåpor och ändå ha ett ringande ljud i huvudet till sent in på natten.

Men den kan inte prata.

Inte säga till mig att allt är okej. Att tumören vilar. Att jag kan åka till USA i morgon och joina C2C4-cykelgänget och maken som väntar och veta att det var inte min tid än.

Jag vet ingenting – och jag bryr mig inte.

Jag vet inte ens när beskedet kommer eftersom jag inte fått något brev från KS med någon kallelse till de röda fotstegen.

Det är bara där och då, i väntrummet på neurologmottagningen, som jag släpper fram rädslan och ångesten i bröstet. De sista skälvande sekunderna innan min läkare kommer ut i väntrummet och nickar, säger mitt namn, eller bara visar upp ett ansikte som sällan avslöjar om det blev tumme eller ner.

Bara där och då tillåter jag mig att låta oron och skräcken virvla i kroppen som en tornado i en stor hög av löv.

Inte nu.

Nu åker jag tillbaka till redaktionen och kör en träningsövning i höga klackar som ska läggas ut på facebook.

Sedan åker jag hem och läser läxor med mina barn, läser världens bästa ungdomsböcker (de älskar Paxserien av Åsa Larsson och Ingela Korsell) och när barnen somnat tar jag mig en nattmacka samtidigt som jag packar en liten resväska inför min semester i morgon.

Jag är lugn. Trött men lugn.

I morgon natt somnar jag på min makes arm igen. För första gången på 14 dagar.

Jag lever nu.

Resten tar vi en annan dag.

 

Måns i cykelkrasch – förd till sjukhus!

C2C4Autism

Ni hänger väl med ToppHälsas träningsexpert Christer Skog och hans äventyr med komikern Måns Möller och cyklisterna Björn Gebenius och Håkan Löfgren på deras äventyr över USA?

De kör ju kust till kust över USA för att samla in pengar till barn med särskilda behov. Det är imonerande 420 mil och tanken är att pengarna ska gå till alla barns rätt att idrotta. Projektet heter C2C4Autism-gänget. (Coast to coast for autism).

Här är i alla fall dagens rapport där Måns Möller kraschar!

”I dag skulle Agneta Sjödin ha anslutit till C2C4-teamet, men som alla vet var hon med om en cykelolycka och bröt höften bara 2 veckor innan avfärd.

I går var det Måns Möllers tur att krascha och bli förd till sjuhus.

Det blev alltså ”Houston – we have a problem” på allvar.

Det började direkt på morgonen när våra cykelhjältar lämnade Austin för att ta sig 27 ångestfyllda mil (nästan en Vätterrunda!) till Houston. Vägen de åkte på förvandlas efter bara ett par mil in på sträckan till en smal motorväg med barriärer på sidan och det var omöjligt att vända om. Polisen kom upp bakom dem med sirener och stoppade grabbarna som åkte på både uppläxning och böter.

Christer försökte förklara varför de cyklade där, för att samla in pengar för alla barns rätt att idrotta, och då smälte polisen direkt och slutade att skälla.

Istället eskorterade han teamet i två mil med blåljusen på!

Men trots poliseskort var olyckan framme.

När grabbarna åkte ca 20 mil körde Måns av misstag in i Christers bakhjul och stöp i asfalten. Christer lyckades hålla balansen, men Måns föll olyckligt och tankarna gick direkt till Agneta. Hade det gått lika illa för Måns?

Tack lov stannade det flera bilar med sjukvårdspersonal (sån tur!) snabbt efter olyckan och Måns fick vård omedelbart. Men det som först tycktes vara skrapsår och ett brutet revben misstänks nu vara ett par brutna fingrar och andra blessyrer.

Måns gav dock inte upp och fortsatte att cykla de sista sju milen, han tog sig sedan till en sponsormiddag i Houston innan chocken släppte och smärtan blev för svår och han tvingades att söka hjälp.

Han ligger nu på sjukhuset i Houston och i skrivande stund är det oklart exakt hur illa däran han är.

– Det känns hemskt att han föll så olyckligt, Måns var oerhört stark innan olyckan. Han fick en kortisonspruta under vår vilodag på Valborg, och var glad, pigg och smärtfri efter den, berättar Christer.

– Han cyklade de sju sista milen – tre timmar! – med svåra smärtor och jag tror inte han kommer att ge upp på grund av det här. Måns är en fajter. Han gör ju det här för barnens skull. Det gör vi alla! Nu hoppas vi bara att han snart kommer tillbaka från sjukhuset så att vi får ta hand om honom.

Olyckan kom olyckligt.

Teamet hade en efterlängtad vilodag på Valborgsmässoafton där de fick sina skador omplåstrade (Måns fick en spruta i häcken, se filmen, och Christer fick sin onda axel upptejpad), och de var på Trekbutiken för att hämta delar till cyklarna. De passade på att sova ordentligt. De hade ambitioner om att åka ut till de fina källorna i Austin och bada men ingen orkade. Björn och Håkan var till Lance Armstrongs Trek-butik och där hängde hans vinnartröjor från touren och hans gamla cyklar.

– Det verkar inte som amerikanarna här nere bryr sig att han har fuskat till sig allt! säger Christer.

Vilodagen gjorde susen för trötta kroppar – men sedan kom olyckan.

Ny väntar vi alla på besked om hur illa skadad Måns är. Uppdateringar kommer under dagen/kvällen.

Kämpa Måns!”

C2C4Autism

C2C4Autism

C2C4Autism

Måns Möller gömde sig under täcket!

Ni hänger väl med i C2C4Autisms äventyr i USA?

Min man Christer Skog, före detta förbundskapten för skidlandslaget och föreläsare, komikern Måns Möller och cyklisterna Björn Gebenius och Håkan Löfström kör ju kust till kust över USA för att samla in pengar till barn med särskilda behov. Det r imonerande 420 mil och tanken är att pengarna ska gå till alla barns rätt att idrotta. Har du missat resan måste du gå in på deras hemsida och läsa; det är både upplyftande och peppande att läsa! Målet är att samla in en miljon kronor till en fond som de startat för barnen, och hittills har det kommit in drygt 300 000.

Jag tänker själv åka över och joina nästa vecka.

Tanken var förstås att jag skulle vara med och cykla, men efter en tuff tid med dåliga värden och orkeslösa dagar antar jag att jag får köra följebilen istället.

Jaja, jag gillar ju att köra bil och jag slipper ju få ont i rumpan isåfall…

I går blev det också hundra klart att jag fortsätter som ambassadör för Cancerfonden. Känns helt självklart för mig och jag blir väldigt glad att de vill att jag ska vara med ett år till!

Träffade delar av gänget på en halv dags konferens på Fotografiska i Stockholm och blev både seriösa samtal och otaliga asgarv. Underbar energi!

Cancerfondens ambassadörer

Cancerfondens ambassadörer

Fotografiska

Här är förresten senaste uppdateringen från USA och C2C4-teamet:

”Det var kallt, regnigt och blåsigt när c2c4-teamet vaknade upp i morse in den lilla byn Sterling City i Texas. Måns gömde sig under täcket och ville inte gå upp och påstod att han var sjuk. Christer fick ta fram sina lärartakter och frågade om han hade målsmans intyg. Det hade han inte så då kunde de äntligen ge sig i väg. Grabbarna, som hittills på resan haft bra väder och medvind, fick nu kämpa på i betydligt sämre väder. Det gick tungt och motivationen var inte direkt på topp i den trista kantvinden.

De försökte ändå motivera varandra, men det funkade inte och kilometrarna tickade på oerhört sakta. Under sådana omständigheter är det verkligen lätt att hamna i negativa tankar trots att allt hittills varit så uppåt. Tänk så fort det kan svänga!

– Vi har väl haft ca 15-20 punkteringar så här långt och sedan har bland annat Garmin-kamerans fästen skakat sönder och andra delar av cyklarna får stryk av påfrestningarna. Men Björn och Håkan är fantastiska att ha med. Håkan byter en punktering på 45 sekunder i ökenhetta och Björn är vårt lok när vi på långa raksträckor pressar på i 40 km i timmen för att hinna fram innan solen går ner. Vi känner oss ibland som bröderna Dalton på uppdrag i vilda västern, erkänner Christer.

Planen var att fikastoppet den här etappen skulle bli efter sju mil och på ett café som heter Hatties café. Christer har fått tips av en annan äventyrare, Anders Forselius från Ljusdal, som har cyklat och sprungit över snart hela världen. Cafét var tidigare en bank och i källaren på banken hade de på den tiden en bordell. Historien berättar att männen i staden ofta besökte banken för att göra insättningar…

Men när vårt team kom till stan var de så trötta så att de inte orkade leta upp Hatties utan satte sig på den skotska restaurangen MC Donalds istället…

– Vi åt sakta för vi var inte pigga på att cykla. Det berodde inte på att vi är fysiskt nere utan tvärtom – vi blir starkare för varje dag. Jag har inte varit i så bra form sedan jag var 30 år, berättar Christer.

Nästa stopp var Eden, det var sju mil till över Texas delvis tråkiga landskap och återigen blev det ett långt stopp på grund av dålig motivation och det kalla och trista vädret.

De hade nu fem mil kvar till etappmålet Brady. Då helt plötsligt förändrades landskapet och blev en korsning av Gotland och Hälsingland! Tänk Gotlands djur och natur på Hälsinglands kullar. Fattar ni? I dikesrenen växte gullvivor, smörblommor och prästkragar. På ängarna sprang kor får och getter fritt och inte alls som i Arizonas hemska köttfabriker som de sett när de cyklat igenom den staten. Den här naturen och likheten med Sverige gjorde att de ökade farten och glädjen att cykla kom tillbaka.

– Jag la till och med på en spurt på en raksträcka och slog pers i hur många watt jag får ur mina ben, avslöjar Christer.

Det finns förresten också en förklaring till att naturen och landskapet helt plötsligt var så likt Sverige. Precis där dagens etappmål Brady ligger finns nämligen också East Sweden! Alltså gamla svenskbygder. Det finns en svensk kyrkogård där och annat som påminner om Sverige.

Trötta men vid mycket bättre mod än när de startade så åt de en riktig Texas måltid. Det vill säga en gigantiskt portion grillat kött och bönor med vitt bröd.

När de vaknar igen ger sig våra cykelhjältar sig iväg till Austin och förhoppningsvis är de mentalt på g igen. I Austin blir det vilodag och Måns 200-milaservice, det blir dessutom en tur till ett labb där Christer ska mäta kroppsammansättningen på alla efter de här första 200 milen.

Heja killar! Snart bara halva sträckan kvar!”

C2C4Autism

C2C4Autism

C2C4Autism

C2C4Autism