Den röda färgen var LIVET!!!!

Pamela Andersson

Jag är fortfarande i chock.

Jag går runt här uppe i Dalarna och småler, skakar på huvudet och ibland kommer tvivlet trots att vi var två personer som hörde läkarens ord i går: ”Inget har hänt på de här månaderna, du behöver inte gå på cellgifter längre.”

Sambon och jag tittade tveksamt på varandra. Vad sa han? Vad betydde det här? Var det positivt eller negativt?

En tår började sakta försöka tränga sig igenom tårkanalen, lite tveksamt sådär, som om den inte visste om den skulle vara ledsen eller glad.

”Men tumören då?”

”Just nu håller den sig stilla. Vad som händer längre fram vet vi inte, men just nu ser det positivt ut”.

Tårarna vällde fram.

De kom i kaskader, de jublade sig nedför kinderna i ett slags tårrejv där ingen ville sluta dansa.

4-1 mot tumören. Jag leder!!!

Och det var inget slumpskott den här gången, ingen tåfjutt. Det var en dundrade frispark rakt upp i krysset, långt utifrån strafflinjen, som ingen målvakt i världen skulle haft en chans på.

Inga cellgifter!

Tumörfan är knockad!

Vi stapplade ut från mottagningen, höll varandra i handen och ömsom skrattade, ömsom skakade på huvudet.

Kunde det vara sant?

Att läkaren misstänker att jag fått en propp i lungan under den senaste tiden, att jag har svårt att andas, svårt att röra mig på grund av smärtorna i skelettet och har ork som en hundraåring – är bagateller.

Jag vann! Herregud, jag vann!

Tumören kanske kommer igen om ett år – men å andra sidan kanske den INTE kommer igen om ett år.

Det kanske tar två år? Tre? Fem? Tio?

Ingen vet i dag, alltså lägger jag inte energin på det nu.

Istället sitter jag i ett sovrum med svarta tapeter i Dalarna och i mitt bröst brinner en eld, det sprakar av liv och värmen från alla er som följer mig på bloggen, på facebook och instagram känns som sammet kring min sargade kropp.

Kaskader av tårar från alla som skickat hälsningar och hejarop, dansade tårar av lycka för att jag just nu leder.

Jag tänkte fira med champagne i gårkväll, men jag orkade inte.

Beskedet, tårarna, alla känslor inom mig, barnens glädjekramar och sambons innerliga famn, värmen från er… Det räckte.

Jag behövde inget bubbel.

När kvällen kom andades jag ut, och det tycktes som den längsta utandning i världen.

Nu ska jag bara fixa den eventuella proppen i lungan, vänta ut smärtorna och sedan är dags att bygga upp mig själv igen. Bit för bit. Skärva för skärva.

Tack livet för att jag fick en andra chans.

Tack för att jag får vara supermamman några år till.

pamela andersson

villa långbers

Kroppen viftar vit flagg

vit flagg

Dagens krönika i Hudiksvalls Tidning:

Alldeles nyss kom beskedet: kroppen orkar inte. Den tionde cellgiftsbehandlingen ställs in och för första gången känner jag en lättnad över att kroppen viftat vit flagg.

Smärtorna i mitt skelett är inte längre något som kommer och går, och en bra dag är nuförtiden när det bara gör ganska ont att stiga upp och att jag klarar av att öppna mjölkpaketet själv.

En dålig dag vaknar jag med gråten i halsen redan vid femtiden och får dricka kaffet svart.

Cellgifterna, de ständiga cellgifterna under ett och ett halvt år, har pressat min vilja och min kropp till max och för två veckor sedan kapitulerade jag och går nu på morfinliknande tabletter för att orka ta mig ur sängen.

Min sambo och blivande man berättar att jag kvider mig igenom nätterna, men jag är inte medveten om det.

Jag kvider i sömnen över att varje rörelse skickar en ilningar av smärta genom kroppen upp till munnen som inte kan knipa tyst och om skvallrar för sambon att ”nej, det blir ingen bättring den här dagen heller”.

Värdena, sa sjuksköterskan jag nyss pratade med, är dåliga. Låga.

Sämre än någonsin faktiskt, jag inser det när jag ber henne ge mig dem i ordning:

Röda blodkroppar – uselt.

Vita blodproppar – low-time-high.

Hb-värdet – i klass med hur jag känner mig: jag blir andfådd av att gå från soffan till badrummet. Fem meter med andra ord.

Ändå känner jag lättnaden när hon meddelar att jag måste vila från den inplanerade behandlingen.

Minst en veckas tid att vila innan smärtorkanen börjar blåsa på högsta volym igen. Återhämtning och vit flagg i det ständiga cancerkriget på liv och död.

Det känns – konstigt nog – som ett bra besked. Något som jag behövde just nu.

I dag, tisdag, är det dags för ett annat besked.

Det gruvliga leva-eller-dö-beskedet.

De röda målade fotstegen utanför läkarens rum på Karolinska Sjukhuset i Solna, den tunga stämningen i ett väntrum som andas tung ångest och oro och där vi som sitter och väntar inte möter varandras blickar av rädsla för att bryta ihop.

Ute skiner solen, det är sommar, årets bästa tid och doften av ett iskallt glas rosé på en uteservering till semesterlunchen är en bisarr kontrast till den isande kyla som sprider sig igenom oss som väntar.

Ödestisdag.

VM-final i cancermatchen.

Jag är Bastian Schweinsteiger, Tysklands mittfältsgigant som blev nersparkad, knockad blodig men hela tiden reste sig i söndagens final mot Argentina. Jag är Götze, spelaren som bara fick en chans – och som tog den.

Kl 11 i dag vet jag.

 

Viljan vann över tumören

Tjejmilen New York

Jag klarade det! Med benen tunga som stockar, med ett hb-värde lika lågt som glocalnet och med cellgifter som rasat i kroppen de senaste 15 månaderna klarade jag tjejmilen i New York!

Visst, jag sprang bara nån kilometer men sedan gick jag så fort jag kunde.

Backe upp och backe ner (jo, det finns jobbiga sega backar i Central Park) och när jag stapplade över mållinjen med Eva, min vän och ToppHälsas guide, kände jag smaken av seger. Tiden 1,46 är verkligen inget att skryta med, men det var inte klockan jag gick emot.

Det var tumören.

Och den hade ingen chans.

Viljan vann över smärtan, och segern smakade sött som jordgubbar med en touch av stål.

De sista två kilometerna kände jag knappt benen, så ont gjorde det, men jag hörde min sjuåriga dotters ord ringa i öronen:

”Mamma, jag ger mig aldrig. Jag är en krigare, mamma.”

Ja, vi är krigare, min skatt.

Jag blev peppad under vägen, redan i starten stod min före detta chef Amelia Adamo och vinkade, och när jag kom i mål fanns hon också på plats tillsammans med ToppHälsas träningsredaktör Erika, Springtimes Linda Ljungblom, M-Magasins Kerstin Boström och många flera.

New York TjejmilNew York Tjejmil

New York Tjejmil

Det var en seger som gjorde ont, men i det här fallet var det ändå inte en pyrrhuskänsla som kom över mig. Att benen smärtar, huden svider och armarna är så tunga att jag har svårt att få dem att lämna sidorna är fysiska biverkningar som jag redan innan loppet förstod skulle göra ännu ondare om jag genomförde det.

Men att klara av det omöjliga var viktigare än att ge vika för smärtan.

Hjärnan har inte ont.

Hjärnan räcker ut tungan till tumören.

Viljan vann.

Och det finns ipren.

New York Tjejmil

New York Tjejmil

New York Tjejmil

Vem säljer plåster till ett värkande skelett?

New York

Känslan när smärtan vägrat ge sig på 24 timmar.

När armen känns som en 40-kilostyngd och hänger rakt ned längs med ena sidan.

När de få stegen från soffan till köket får pulsen att skena och andhämtningen att låta som jag genomfört ett maraton.

Den känslan.

De senaste två veckorna har varit ett krig mellan viljan och smärtan. Segern förra veckan när jag trots låga värden på allt som mätas kan: röda blodkroppar, vita blodkroppar, hb-värden, you name it, ändå fick gå på min nionde cellgiftsbehandlig i rad har förvandlats till en pyrrhusseger.

Ni som kan er historia vet vad jag menar.

En seger som är så dyrköpt att den längre fram kan visa sig vara en förlust.

Jag älskade historia i skolan och har alltid fascinerats av stora krigare och galningar (de flesta krigare är väl det?). På gymnasiet fick jag av min historielärare som läxa att några gånger skriva om en historisk händelse eller person och jag gick ”all in”. Orden flödade när jag skrev om Josef Stalin och om romarrikets uppgång och fall. Jag kunde inte sluta. Föreningen mellan de historiska händelserna som skulle malas ner till ett tjugotal A4-sidor och skrivandet var en fröjd och det är kanske därför som ord som just pyrrhusseger ligger lagrat där i hjärnan.

Minnet av Pyrrhus ligger där i skallen i något hjärnveck nära tumören.

Det är i alla fall han, en gammal kung från 300-talet före Kristus, som slogs mot romarna som jag sitter på Hotel Beacon på 75:e gatan och Broadway i New York och tänker på nu.

”En sådan seger till och jag förlorad” sägs Pyrrhus ha ropat efter en särskilt hårdköpt seger mot romarna.

Jag håller med.

Visst, den nionde cellgiftsbehandlingen mot den fortfarande aktiva skittumören i hjärnan är äntligen påbörjad. (Jippie!) Men kroppen är skit. Den orkar ingenting. Tre kilometers powerwalk i Central Park i går värker fortfarande i vaderna, huden orkade inte den avslutande yogan, den bränner och svider på ett sätt jag aldrig trodde var möjligt och att genomföra Tjejmilen i Central Park på lördag (det är därför jag är här) känns som en utopi.

Pyrrhus, alltså.

Jag söker förtvivlat efter hoppet. Efter vändningen.

Ett år och tre månader med cellgifter. Min kropp är ett vandrande sår.

Vem säljer plåster till ett värkande skelett?

Var finns lindring för en hud som inte tål beröring?

Det är upp till psyket nu.

Aldrig ge upp, inte vika ner sig för smärtan. Vila, återhämta och resa sig igen. Samla trupperna och kriga tillbaka.

Tack för att ni är med mig.

(Min krönika i Hudiksvalls Tidning i dag).

En hälsning från en skrutt i NY

Hälsning från New York och regn och moln.

Hälsning från morgonjogg i Central Park (för de andra), morgonyoga (för alla andra) och morgonkaffe från Starbucks (för mig!).

Hälsning från Rangers som sörjer, från Henke Lundqvist som var värd ett bättre öde och från Yvonne Tvillings nyöppnade Älskling, affären på Columbus Avenue med de vackraste tyger och mönster som finns att uppbringa (jag köpte mig en klänning förstås).

Hälsning från Minetta Tavern där jag åt stans godaste burger med bl a ToppHälsas träningsredaktör Erika och delade en chokladtårta med Leila Lindholm, igår.

Hälsning från Harlem, Femte avenyn och Chelsea Market.

Hälsning från smärta och skelettvärk som hotar Tjejmilen på lördag. Kan man gå när varje steg känns i en skör hud?

Alla 96 topphälsa- och springtime-resenärer som jag har med mig här ska springa.

Bara en går.

Jag.

Hälsning från en skrutt som kämpar med humöret och hoppet när kroppen lämnat walk over.

Pamela Andersson Leila Lindholm

Älskling, New York

New York

Rangers

ToppHälsa träningsresor

Att tacka nej till Jan Guillou

Ett telefonsamtal betyder så mycket.

I dag betydde det inställt sommarmingel hos Jan Guillou och hans fru Ann-Marie Skarp på deras Piratförlaget – och en dos cellgifter istället.

Visserligen har inte kroppen riktigt hämtat sig från helgens blodkroppsrejs och nyckelbenen värker så mycket att jag bävar för att någon ska komma åt mig, men vi kör ändå sa läkarna.

Jag blev glad – samtidigt som jag oroar mig lite inför de kommande veckorna.

Att gå på den nionde cellgiftsbehandlingen innan värdena ens kommit över de nedre gränsvärdena känns oroväckande. Om jag har ont i dag, hur ont ska jag inte få de kommande veckorna när cellgifterna går till attack igen?

Men det ska jag inte bekymra mig om än.

Inte ta ut nåt dåligt i förskott, Pam!

Bjussar istället er som läser på något roligt: en chans att vinna en startplats till det sedan länge fullbokade CykelVasan!

Ta en bild som beskriver ordet ”cykelsommar” på ett sätt som frälser juryn (där bland annat jag) sitter med. Ladda sedan upp din bild på cykelsommar2014.se/tavla så är du med och tävlar om att bli en av fem medlemmar i laget med alpina landslagsstjärnan Maria Pietilä Holmner som lagledare!

CykelVasan

Två av de fem platserna i Vattenfalls lag är exklusivt reserverade åt Topphälsas läsare så glöm absolut inte att även ange vår vip-tagg #topphälsacykel när du lämnar ditt tävlingsbidrag!

Kul, va?

Så ut med er genast och fota er cykelsommar, själv ska jag ta fram mitt cellgiftsschema och lägga mig i fosterställning.

Det blir en tuff natt.

 

Jag är ett Gröna Lund för cellgifterna

Till slut går det inte längre.

Kroppen strejkar.

I fyra dagar har smärtan åkt rutschkana i skelettet, från axlarna ner i armarna, en loop upp i bröstkorgen och sedan en hissnade avslutning till benen. Jag har hört cellgifterna roat sig, hört deras höga skratt när det kittlat i magen efter den låånga kanan från bröstet till knäna, och känt ep-anfallen komma när farten och skratten blivit för höga.

Jag är ett Gröna Lund för min armé, ett nöjesfält som är så slitet, så slitet att det snart är dags för en renovering.

Kroppen ber om nåd – och jag ger den den enda tröst jag har.

Vila.

Under helgen har jag tillåtit kroppen att ligga ner så att cellgifterna bara haft sig själva att roa sig med.

Vi har enats om att öppna det nerslitna kroppsliga Gröna Lund för fyra dagar, och i fyra dagar (nästan, gjorde misstaget att besöka Andy’s Lekland med barnen en dag, say no more) har vi legat i soffan kroppen och jag och låtit Eclipse, Twister, Blå Tåget och Kvasten rejsat sig genom skelettet, vi har bitit ihop och trotsat tårarna som vill tränga fram och vi har tröstat oss med att tumören måste (den bara måste!) ha det tuffare än vi.

En kortare promenad i dag och en timme som åskådare på Stockholm Marathon i går har vi unnat oss, sedan har det viloläge på balkongen, soffan eller sängen som gällt. Jag har läst (kolla vad jag hittade i Bokmässans program!), sovit och fått massage för mina onda kroppsdelar (tack sambon!).

Bokmässan 2014

I morgon ringer KS igen, då vill jag ha min belöning.

Jag vill gå på min nionde behandling, de cellgifter som fortfarande finns i kroppen är nog tröttkörda efter fyra dagars-passet i Kropps-Grönan och jag behöver en starkare armé, en utvilad, taggad och grym medhjälpare för att ge tumören på nöten i sista halvlek.

Får vi tummen upp är vi redo igen.

Eller hur, kroppen?

Jag vann inte mitt val

Gudrun schyman

En vinnare och en förlorare. Jo, det är sanningen. Och jag menar inte att Gudrun Schyman torskade, Fi gick ju som en raket i EU-valet. Jag däremot fick lika dåliga siffror som moderaterna.

Det visste jag inte när jag tog den här bilden på SVT i morse med Gudrun som var där och skulle prata om sin succé – jag hade också tänkt blogga om min framgång med cancern och därför ville jag ha två vinnare på samma bild.

Men livet blir inte alltid som man tänkt sig.

En timme efter att jag tagit bilden ringde Karolinska och sa att mina värden har gått helt åt andra hållet. Det vill säga nedåt.

Och det var inget litet ras, det var Det Stora Rödablodkroppsraset.

Kroppen och benmärgen orkar inte mera. De vill ha ett slut på det här cancerkriget nu. Vift vift med vit flagg, vapenvila please!

Skelettvärken tär på kroppen, armarna är så blå att jag inte vill ha linnen och det blir ingen cellgiftsbehandling i kväll heller.

Två veckor i rad har den nionde behandlingen skjutits upp och i dag var det tänkt att kroppen skulle ha repat sig. But no.

Skit skit skit.

Martina Bonnier

Jag får trösta mig med att jag valde samma färg på klänningen som modedrottningen Martina Bonnier på ett cocktailmingel i helgen (ett rätt), att jag orkade en bokrelease av Sandra Gustafsson för boken Gå om intet (två rätt) och att jag på en och samma kväll fick dricka bubbel med två av mina stora stöttepelare i livet, Åsa och Agneta (tre rätt).

Sandra Gustafsson

Pamela Andersson

Tre av fyra rätt. Ibland får man nöja sig med det.

En ny frisyr och en ny nominering!

pamela andersson

Efter en hektiskt vecka går jag till helg med en ny nominering på mitt cv. Tjoho!

I dag blev det officiellt att jag nominerats till Årets Inspiratör på Bonnier Tidskrifter och jag blev sååå glad.

Stundtals har den här veckan var fantastiskt rolig, och stundtals har den varit oerhört tung och smärtsam. Så att få lämna jobbet med den här motiveringen i sinnet betyder oerhört mycket:

”Pamela Andersson, chefredaktör ToppHälsa
Ledningsgruppens motivering: När Pamela går in i ett rum så fylls det med energi! Allt är möjligt – ingenting omöjligt. Pamela vill alltid mera, oavsett om det gäller upplaga, Topplopp, träningsresor eller nya affärskoncept. Och hennes smittande entusiasm räcker till oss alla: tillsammans med Pamela känner vi 100 % pepp och inspiration!”

Det lustiga är att en av mina närmaste hjärtevänner Agneta också är nominerad i samma kategori! Vi är tre stycken totalt, men jag ringde Neta och vi bestämde att ta ut segern i förskott. Så vi jublade och skrattade och gratulerade varandra till priset, och började sedan skissa på ett tillfälle när det ska bubblas.

Why not?

Blir det inte någon av oss som vinner har vi åtminstone hunnit få oss några glas skumpa!

Dessutom har jag annat att fira:

KURage-priset som jag vann i måndags och så vill jag fira att mitt hår på ena sidan nu växt tillbaka så att jag äntligen kunde klippa en frisyr i veckan!

Årets inspiratör

Tjoho!

Kram och trevlig helg på er nu  – och glöm inte att lyssna på min och Anna Jernberg Carlsons podd ”annaåpam” om ”Sportåsånt” på Sportexpressen.se eller via Itunes när ni är ute i det vackra vädret i helgen. Perfekt att ha i lurarna när ni springer Göteborgsvarvet, stavgår eller bara ligger i gräset och myser. Ladda ner och lyssna och kom gärna med kommentarer om ni vill att vi ska upp i podden under söndagarna!

annaåpam

Tre sorger och en seger

Jag vann!!! Herregud, jag vann! Årets Kurage 2013 – det är jag!

Jag är så stolt, rörd och glad.

Efter tre sorger på en och samma dag fick jag äntligen något att glädjas åt!

Det började med att jag fick ett telefonsamtal från Karolinska där jag fick reda på att mina värden var så låga igen så den nionde cellgiftsbehandlingen som planerats ställdes in minst en vecka.

En halvtimme senare sa jag farväl till min far i askgravlunden i Hudiksvall.

Familjen var samlad och med tårar i ögonen bar vi askan av pappa till den plats där vi tror att hans själ kommer att trivas.

Trots tårar av enorm saknad kunde jag inte låta bli att le åt platsen som av slumpen valts ut som helt perfekt för min far.

I centrum. Längs fram. Precis som han levt sitt liv.

Solen sken, vi hörde trafiken (pappa var transportledare innan han blev vd och tyckte mycket om att köra bil) och med hans närmaste runt omkring.

Vila i frid pappa. Jag tror att du gillar att din dotter vann pris på kvällen, samma dag som du lades till din sista vila.

Död och liv. Vi brukade ju prata om det, pappa. Hur allt hänger ihop.

För jag vann Årets KURage 2013, och trots att jag inte kunde vara på plats själv så hade min redaktion kommit med den eminenta idén att redchefen Helene, som skulle ta emot priset för mig i Stenungsund, skulle ta med sig papp-dockan av mig som jag fick när jag slutade på Tidningen S.

Och det blev en succé.

Allt medan jag sörjde pappa och tog hand om barnen som senare på kvällen också fick sörja sin mormors hund som förstås dog på eftermiddagen (jag kan tycka att det räcker med död i den här familjen på ett tag nu, hörde du det, du däruppe?) så partade papp-Pam på Yacht Club och White gala nere på Västkusten.

Jag fick löpande information om vad jag gjorde: jag rensade tydligen mini-baren, minglade, och tog emot priset.

Det var en fin dag.

Trots allt.

Jag väljer att fokusera på glädjen trots de tre sorgerna.

Av hela mitt hjärta tackar jag den eller de som nominerade mig till priset och tack till juryn som valde mig.

Motivationen gör mig hedrad och stolt:

”För att du sätter ord på det ingen vågar prata om och visar att allt är möjligt och inget är omöjligt.

För att du visar en kämparglöd snudd på utomjordisk och delar med dig av den svåraste av resor, så att vi andra kan inspireras och få perspektiv på vad som är viktigt i livet. För att du vågar vara positivt och stark trots sämsta tänkbara odds.”

Tack åter igen.

Priset är för dig pappa.

Årets KURage

Årets KURage

Årets KURage

Årets KURage

Årets KURage