Annons

Vi måste öppna dörren och våga möta ljuset

hjärntumörblogg

Öppna dörren till ljuset.

”Hur står det till med cancern i dag, då?”

Kan man säga så?

Det borde man väl kunna, eller?

Ändå är det inte direkt en vanlig hälsning när man möter en bekant på stan.

I veckan var jag och föreläste om min resa med cancern på Skandias huvudkontor i Stockholm och innan jag klev upp på scenen var det en debatt där en av deltagarna var Klas Kärre, ordförande i Cancerfondens forskningsnämnd och professor i molekylär immunologi. Hans avslutningsord var önskan att vi skulle kunna prata om sjukdomen på ett annat sätt i framtiden än många gör i dag. Att vi genom forskning skulle kunna rädda så många flera som drabbats och att ordet cancer i sig inte skulle te sig så enormt skräckinjagande.

Ett typ ”Tjena, hur är det med cancern i dag?” istället för att vi för det mesta undviker att ens ta upp det när vi möter någon som vi vet har drabbats.

Bara ordet cancer påverkar oss

För just så är det.

Bara ordet cancer får hjärtat att stanna till nån sekund. Paniken får rösten att staka sig och dödsångestens tentakler börja sprida sig i kroppen. Man blir som förlamad och det säger en hel del om hur själva ordet cancer påverkar oss.

Bygg inget ångestbo i kroppen.

Bygg inget ångestbo i kroppen.

Jag var själv likadan.

ÄR själv likadan.

Varenda gång jag tycker att min kropp känns annorlunda på något sätt kommer skräcken smygande.

”Är det kört nu?”

”Har tumören växt?”

”Hur lång tid har jag kvar?”

Men skräcken blir ju inte mindre om jag håller tyst om den. Tvärtom.

Ju mer jag öppnar upp desto mindre skräckinjagande blir det, så är det ju med de flesta saker som oroar en.

När ångesten kommer upp till ytan är det som att den skäms och liksom blir mindre, och det är därför det är så himla viktigt att vi alla pratar om den.

Att inte låta den gro inom oss och bygga ett slags ångestbo med svarta tapeter och svarta gardiner i kroppen. Ett rum där solen aldrig skiner, där en skrikande tystnad råder och där lukten av panik är stark.

Man kan inte ge upp utan strid

Jag möter många människor när jag är ute med ToppHälsa på våra träningsresor, människor som har anhöriga eller vänner som är drabbade och jag får höra berättelser om cancerdrabbade som aldrig kommer ur sitt mörka rum. Som fastnat i ångesten och rädslan. Som i princip sätter sig ner och låter döden ta en så fort beskedet kommer.

Som ger upp utan strid.

Och vars omgivning tassar på tårna och gör allt för att undvika det som är allra viktigast i ett sådant skeende.

Att prata.

Prata, prata, prata.

Det behöver inte alls bara vara om sjukdomen, men cancer-ordet måste upp till ytan.

Jag tror på fullt allvar att cancercellerna gottar sig i rädslan och att de växer sig starkare när vi gör allt för att inte prata om dem.

Knäck dem med rösten, sparka dem med tonerna av musik eller med en andhämtning från en fysisk aktivitet. Hjälp cellgifterna att döda cancercellerna med att ta hand om din kropp på bästa sätt och genom att öppna dörren och släppa in ljuset i det där svarta panikrummet.

Bejaka livet och neutralisera ordet som drabbar en av tre i Sverige.

”Hur står det till med cancern i dag, då?”

”Jo, tackar som frågar. Den vilar just nu.”

”Grymt. Lust att ta en fika?”

"Fika? You bet!"

”Fika? You bet!”

 

 

 

Annons

Berget var min kamp mot cancern

På toppen!

På toppen!

Det tog fyra år – sedan stod jag där.

Högst upp, med en svindlande utsikt och med en känsla i magen som både var pirrande och skräckfylld.

Vi kramade om varandra, och jag sträckte gångstavarna i luften medan jag njöt av stunden.

Om man jämför med andra berg är bergskammen utanför Playitas Resort på Fuerteventura inte speciellt hög och vandringen dit upp kanske inte särskilt svår – men för mig har det ändå varit ett mål.

När jag åkte på vår första träningsresa till Playitas 2013 gick jag på cellgifter och när den övriga gruppen traskade uppför berget tvingades jag vända långt innan vi ens gått hälften.

Kroppen orkade inte, pulsen slog för hårt och jag blev rädd för både höjden och min dåliga balans.

Däckad av cellgifter

Att de se andra fortsätta medan jag vände neråt igen gjorde ondare än jag kunde föreställa mig.

För de andra i gruppen var det en vanlig dag, ett vanligt litet berg, ett berg av den där sorten som man väl kan bestiga när som helst – men för mig var betydelsen en helt annan.

Mitt berg var min kamp mot cancern.

Min vandring var vägen mot seger.

Och jag förlorade.

Däckad av cellgifter. Däckad av en sjukdom.

Och mitt eget så ofta starka psyke – däckad av förlusten mot mig själv.

Att hela kroppen var sliten efter åtta månader av cellgifter spelade ingen roll.

Att jag fick vända betydde att tumören vann. Och det smärtade.

Jag klarade det inte året efter heller.

Då värkte varenda del av skelettet och det var inte tal om att utsätta sig för någon typ av strapatser.

I fjol gjorde jag inte ens ett försök.

Konditionen fanns inte där, och om jag ska vara riktigt ärlig var jag också rädd för att jag skulle tvingas avbryta ännu en gång. Jag ville inte utsätta mig för ett nytt misslyckande. Inte vända om medan alla andra fortsatte.

Jag är en tävlingsmänniska, och att vara den enda som inte klarar av en uppgift känns så himla jobbigt.

Jag blev rädd för att misslyckas. Helt emot mina principer.

”Börja där du står”, mitt motto, var som bortblåst.

Jag gav upp – så olikt mig!

Istället för att fortsätta kämpa så gav jag upp. Bara sådär. Så otroligt olikt mig!

Att acceptera en förlust utan att ens försöka… Jag har haft en gnagande tanke i huvudet ända sedan förra året, och när jag nu var på plats igen bestämde jag mig för att tysta den där tanken och försöka komma upp igen.

Jag och Anna.

Jag och Anna.

Tillsammans med min vän Anna från Hudiksvall, en tjej jag en gång i tiden tränade i handboll, gick jag med bestämda steg till foten av berget och sedan började vi färden uppåt.

Min adept blev min tränare och jag följde i hennes fotspår.

Precis som hon under många många år har gått i mina.

Nu var det hon som ledde mig, sakta, sakta högre upp, och det kändes både tryggt och rätt. Att vi skulle göra det här tillsammans.

Jag fick stanna en gång för att pusta ut, men ju längre tiden gick desto högre sjöng glädjen i bröstet. Till och med höjdrädslan besegrades av viljan att få stå högst upp, att få gå över bergskammen och beskåda det oerhört vackra vykortet som låg därnere.

Och till slut var vi framme vid korset, målet, och känslan var fantastisk.

Äntligen framme vid korset! Bakom ser ni bergskammen vi gick på.

Äntligen framme vid korset! Bakom ser ni bergskammen vi gick på.

Det var kanske ”Ett litet steg för mänskligheten men ett stort steg för människan” för att göra om Neil Armstrongs berömda ord när han satte sin fot på månen. Berget var ju inte stort, men för mig betydde det väldigt mycket.

Jag besegrade rädslan att misslyckas

Att nå ett mål, att känna att man orkar, att tvinga sig själv till en utmaning som man är rädd för att inte klara av med – betyder mycket för psyket.

Jag är så glad att jag vågade ta det steget. Den lilla triumfen vet jag att jag kommer att ha nytta av när jag står inför nästa utmaning.

Att besegra sig själv, hur litet eller stort steget än må vara, sätter spår i personen som är jag. Bra spår. Raka, fina, breda spår som man kan åka långt på utan att vingla eller åka fel.

Tack Anna för att du var med mig och för att du gladdes med mig.

Nästa år gör vi om det igen!

Lyckan över att klara ett mål. Att besegra sin egen rädsla för att misslyckas.

Lyckan över att klara ett mål. Att besegra sin egen rädsla för att misslyckas.

Annons

En oväntad rivstart bakåt

hjärntumörblogg

Jag tänker på Therese Johaug.

Ena dagen högst upp på toppen. Oslagbar, guldkalven som alla sponsorer slåss om, drömkvinnan med det gyllene håret, vinnaren med leendet som kan smälta snö – queen of fucking everything.

Och sedan fallet.

Tårarna och det röda ansiktet. Snoret, snörvlandet, näven i bordet. Misstankarna, hånet, fuskstämpeln.

Från toppen till botten från en dag till en annan.

Livet som gör en 180 graders vändning.

En oväntad rivstart bakåt.

Jag tänker mig att hon sitter i baksätet i en bil som helt plötsligt backar rekordsnabbt och hon ser ut genom rutan och ser en mental krigszon där förtroende rivs, tilltro raseras och allt hon byggt upp och varit så stolt för bespottas och skändas.

Hon ser sitt liv passera revy och kan inte riktigt förstå varför.

Vad hände?

Vad gick fel?

Johaug satte fel kräm på läppen och fick en substans i kroppen som är förbjuden för en idrottare. Kanske hade hon gjort mera än så, jag vet inte, men det är i alla fall för en läppsalva hon döms.

Eller rättare sagt en anabol steroid som går under namnet Clostebol.

”Haha, du har inte cancer!”

Vi är många som gjort samma resa.

Som har suttit i baksätet och sett våra liv krossats, förhoppningarna och drömmarna bombas sönder och samman inte av en anabol steroid men kanske av skilsmässor, oväntade dödsfall – och cancer.

Våra liv har snurrat runt som i en torktumlare och vi har suttit där med ett stelnat leende och i förtvivlan funderat på om det som händer verkligen händer PÅ RIKTIGT? Eller om det bara är en ond dröm.

Kanske ska någon snart hoppa fram bakom ett gatuhörn och skrattande säga: ”Haha, gick du på den där? Haha, du har ju inte cancer! Det var ju bara ett skämt!”.

Och så insikten, den smygande insikten om att det inte kommer att hända. Det kommer ingen med dålig humor som hoppar fram när man går som i en egen värld, i sin egen fruktansvärda bubbla.

Istället undrande blickar. Människor som vänder bort huvudet. Kanske till och med vänner som inte orkar höra av sig. Känslan av att folk tycker synd om en, vetskapen om att människor tänker ”tack gode Gud att det inte var jag”.

Och det sista måste man få tänka.

Jag har själv gjort det.

Gråtit av skräck och medkänsla för att en bekant drabbats så hårt, ett tufft återfall i en avskyvärd sjukdom och samtidigt har jag dukat under av skuldkänslor för att jag tänkt tanken.

”Tack gode Gud att det inte var jag”.

Vi andra fått inte ens chansen

Therese Johaug gjorde det hon döms för helt frivilligt.

Ingen tvingade henne att ta salva på såren på läppen, det var hennes eget ansvar att läsa på vad den innehöll. Att trippelkolla som hon själv sagt att hon alltid gör förutom just den här gången.

Johaug har fått två månaders avstängning. Det förväntas bli mera. Kanske ett år. Kanske två. Sedan är det business as usual.

Jag tänker på min vän som precis gått över halvtid i sin strålningskamp mot en hjärntumör som hon inte bett om.

Hon fick ingen förpackning med en varningstriangel.

Hon fick ingen innehållsdeklaration.

Precis som jag.

Vi fick inte välja. Vi fick inte ens chansen att ta personligt ansvar. Att välja – eller att välja bort.

Vi fick bara cancer.

Och en livstidsdom utan chans till benådning.

hjärntumörblogg

Maken och jag.

Maken och jag.

Annons

Inte Kilimanjaro – bara ett Cancerberg

Hjärntumörblogg

Jag packar resväskan igen. Stoppar den full av träningskläder tillsammans med en och annan långklänning. Det är dags igen. Dags att kicka igång träningen efter det fantastiska beskedet för drygt två veckor sedan.

Man skulle lätt kunna tro att ett positivt läkarbesked skulle trigga energin i kroppen, men när man lever med obotlig cancer är det inte alls så.

Ett positivt besked betyder att hela kroppen andas ut och man blir så trött, så trött att det vissa dagar är svårt att ens komma upp ur sängen.

Den glädje som man känner i det ögonblicket när läkaren säger att ”tumören fortfarande vilar”, är en annan typ av glädje än om man till exempel vinner på Chokladhjulet på Grönan.

Chokladhjulsglädjen är ett kort lyckotjut, armarna i vädret, kanske en vinnarpose och så mums mums på kvällen. Sedan är det borta.

Ett cancerbesked är en glädje som bäddar in själen i kärlek, samtidigt som den pressar ur ångesten och skräcken i en sådan fart att det är omöjligt att skutta och dansa.

Kroppen och hjärnan lägger liksom av att fungera.

Det blir en kollision mellan lycksalighet och utandning som åtminstone i mitt fall resulterar i en slags bedövande trötthet med långa inslag av fantastisk tacksamhet.

Tacksam för att få leva.

Tacksam för att jag får krama mina barn godnatt på kvällarna.

Tacksam för att få tillåtelse att vila.

Ett mentalt Cancerberg

Återhämtningen efter ett positivt möte på Neurologmottagningen är att jämställa med återhämtningen efter en lång expedition a’ la bestigning av Kilimanjaro. Kan jag tänka mig i alla fall, även om jag inte bestigit nåt jordiskt berg själv.

Jag har bara bestigit det mentala Cancerberget, men det har jag å andra sidan gjort väldigt många gånger nu.

Så jag vet vad jag pratar om.

Och jag vet vad som krävs.

Den här gången packar jag extra mycket träningslinnen, jag lägger ner både cykelhjälm och cykelhandskar. Snart åker jag till Marbella – sedan väntar Playitas på Fuerteventura.

Återhämtningen är klar.

Energin har kommit tillbaka och vägen till nya träningsmål känns både spännande och inspirerande.

Jag vill bli starkare, jag vill orka mera.

Jag vill leva vidare.

Let’s go!

Power by ToppHälsa står det på bilen jag kör. Och så ska det bli nu igen! Här med kollegan Helene.

Power by ToppHälsa står det på bilen jag kör. Och så ska det bli nu igen! Power! Här med kollegan Helene.

Det blev livet! Törnrosa sover fortfarande och jag får leva ännu en tid!

Pamela Andersson

Jag kände mig så stark. Oron fanns där, den kommer förmodligen aldrig att försvinna, men för första gången kände jag att jag hade den under kontroll. Fjärilarna i magen stökade inte runt lika häftigt som tidigare, och ångestklumpen i halsen kändes mindre.

cancer hjärntumör

Vi satt vid vägskälet igen, jag och maken, och tittade på stegen på golvet. I dödens väntrum är det röda stegen Golgata – de vita, lite vildare hoppsastegen är Livet. Vilken väg skulle jag få ta?

Det är alldeles tyst i Neurocentrums väntrum. Vi som sitter här rör oss som zombies. Rörelserna är svaga, mekaniska, tystnaden tryckt och vi sitter alla i samma tidsmaskin utan att veta om vi får åka fyra månader framåt i tiden eller om det blir bakåt. Eller om maskinen tickar långsamt eller fort.

Jag ser min läkare stå där och jag känner mig konstigt glad trots att han inte röjer en min. Eller vänta, kanske, kanske syns där ett leende i mungipan.

”Hur mår jag?” frågar jag honom precis som vanligt. Jag vill in i det längsta känna att jag har kontrollen, jag vill veta direkt. Inget small talk. Pang på, bara. Hit me!

”Jag kommer ensam” säger han med ett litet skratt och jag lämnar ångesten vid golvet, trampar på paniken och kastar alla orostankar ut genom fönstret. Hjärtat gör volter, kroppen spritter och hjärnan ler förnöjt. Jag gjorde det igen! Knockade tumörfan!!

Min fantastiska läkare har läst min bok och sett min analys: två läkare vid samtalet är lika med katastrof. Kommer han ensam har det hittills gått bra. Och det hade det. Gått bra alltså. Eller så bra som det kan gå i spelet mot döden. Remi. Tumören vilar fortfarande. Törnrosa-tumören har inte rört sig på fyra månader utan sover sin bedrägliga sömn utan att förstå vad som händer därute. Utan att förstå känslan av att få leva – åtminstone fyra månader till. Till nästa gång. Till nästa röntgen.

cancer hjärntumör test

Ni som varit med om ett liknande besked vet vad jag pratar om. När axlarna sjunker ner och anspänningen släpper blir man så obeskrivbart lycklig – och samtidigt så extremt trött. Det är en märklig känsla, ett nästan overkligt tillstånd som ingen kan förstå som inte gått igenom samma sak. Jag får leva vidare. Fattar du, kroppen? Du har orkat trampat vidare trots att jag stundtals pressar dig så hårt. Mitt psyke har legat på rätt sida gränsen, jag har orkat fokusera på det som är viktigt och jag har lagt energin på det jag kan påverka. Jag har tagit de rätta besluten i min kamp mot cancern. Jag har haft tur förstås, så är det alltid, men allt det jag bestämt själv utan det där lyckohjulet som snurrar med ödets hjälp, har varit klockrent.

”Du har tagit helt rätt beslut med allt du har gjort”. Läkarens ord snurrar i huvudet när jag och maken kramade om varandra efteråt. ”Vi är ett bra team” bestämmer vi. Nu får kampen vila lite innan den ska fortsätta med mera träning, mera endorfiner. Måste bara fira lite först. Tjoho!!!!

En mental uppåtpuff i rätt tid

Hjärntumörblogg

Jag känner mig starkare och starkare för varje dag. Efter sommarens långa återhämtning har jag fått tillbaka glädjen till träningen.

Den lätta träningsvärken som jag levt med under två veckor spritter liksom i kroppen och jag känner mig glad trots att det har varit hektiskt.

Tre resor med jobbet på två veckor tar energi – men det ger också.

Massor!

Jag känner mig så lycklig och uppfylld av alla människor som jag har mött, och den positiva stämningen både på Mallorca, Rhodos och under helgen på Skepparholmen utanför Stockholm har boostat mitt psyke till max.

Tennis på Rhodos med Elin, som också kommer från Hudik!

Tennis på Rhodos med Elin, som också kommer från Hudik!

Jag är så tacksam för det, för just den mentala uppåtpuffen behöver jag inför morgon.

Då är det dags igen.

Vilar tumören eller inte?

Leva eller dö.

I morgon sitter jag återigen framför en läkare för att få besked om hur jag mår.

Vilar tumören vidare, eller har den fan börjat vakna?

Har jag Törnrosa eller Darth Vader i skallen?

Lyssnar jag på min kropp kan jag öppna champagnen redan i kväll, och det kanske jag gör också. Fira i förskott är ju liksom min grej.

Å andra sidan vet jag ju att cancer är den lömsk fiende.

Den kan verka så förtroendeingivande och sansad när den i själva verket planerar en slug, skrämmande och dödlig attack när man minst anar det.

Det mindre än ett dygn kvar till beskedet och ju närmare jag kommer den bestämda timmen på KS Neurologmottagning desto mera påverkad blir jag.

Jag lägger all oro på en dag

Att lägga oron på en enda dag istället för att ha panik året om, har jag förlitat mig på de senaste två åren. Men jag har aldrig sagt att det är lätt.

Det är skitsvårt.

Ibland kommer ångesten som en projektil och jag hinner inte blinka innan den satt sig i kroppen och fått den i darrning. Trots att jag varit beredd.

Men inte i kväll.

I kväll har jag fortfarande känning av ett pass med D-flex, och jag tänker vagga mig själv till sömns i vetskapen av att jag gör allt vad jag kan för att kämpa emot.

Himlen kan vänta.

Jag är redo för att ta en riktigt tuff fight för det.

Sista passet inför beskedet. Med Helene och D-flex.

Sista passet inför beskedet. Med Helene och D-flex.

Gnäll är farligt för hjärnan – så jag avstår

 

Inget att gnälla på här inte!

Inget att gnälla på här inte!

Jag får ofta frågan om min cancer förändrat något i mitt liv. Om jag tänker annorlunda, om jag prioriterar på ett annat sätt eller om jag gör något som jag inte gjorde innan.

Och det är ju självklart att jag inte går igenom den här golgatavandringen utan att bli påverkad.

Jag lever mitt liv 4 månader i taget. Numera magnetröntgas min hjärna var fjärde månad – tidigare var det var tredje (jag ha alltså tjänat en månad!) – och dagarna innan jag får mitt svar på hur hjärntumören ser ut är de värsta.

I tisdags var det dags igen, och om en vecka får jag svaret.

Såklart att det känns.

Att få ett leva-eller-dö-besked så pass ofta är påfrestande men samtidigt är det just därför man så lätt vänjer sig också. Regelbundenhet har den effekten.

Det är som mens ungefär.

Jobbigt, ont i magen – och regelbunden.

Skillnaden är att det händer var fjärde månad och att resultatet inte bara blir blod utan lika gärna kan betyda over-and-out. För alltid.

Ingen mening att vända livet uppochner

Samtidigt är jag rätt övertygad om att det inte finns någon mening i att vända upp och ner på sitt liv när man får ett oönskat besked.

I alla fall inte om man var nöjd med sin tillvaro redan innan.

Efter fyra år med cancer har jag fortfarande kvar samma jobb, jag har nästan samma intressen (har tappat lite av party-ådran bara) och jag älskar och uppskattar fortfarande samma vänner.

Den sistnämnda kärleken har dessutom växt under den här tiden.

Jag är oerhört lyckligt lottad att redan innan cancerbeskedet ha valt rätt vänner, kompisar som står där i vått och torrt och som aldrig sviker när det blåser håravfall, cellgifter eller duggar skelettsmärtor.

Jag njuter mera än tidigare.

Av allt.

Jag är tydligare med vad jag vill, jag kan till och med vara obekväm, och jag skriver kortare mejl.

Har liksom inte tid att linda in alla ord med en massa prefix och adjektiv när ett ”ja” eller ”nej” eller ”ska fundera, återkommer” funkar så bra.

Och jag aktar mig noga för gnäll.

Gnäll och negativitet är farligt för hjärnan

Jag läste nyligen om en ny forskning som visar att gnäll och negativitet faktiskt är farligt för hjärnan och våra celler i skallen. Enligt undersökningen kan gnäll skada nervcellerna som styr våra känslor och vårt minne. Ett evigt ältande påverkar tydligen stresshormonet kortisol som i sin tur bryter ner den delen av hjärnan som kallas för hippocampus och så blir det pannkaka av alltihop.

I förlängningen blir vi både dummare och mera stressade av gnäll och det är en tes som jag helt står bakom.

Ett gapskratt om dagen däremot – ja, då lever man längre! Hela 7,4 år längre om man ska tro forskarna.

Och det gör jag.

Jag griper tag i varje positiv forskning som kan förlänga tiden med månader, veckor och minuter.

Och under tiden njuter jag av tillvaron även i väntan på ett ödesbesked.

Jag ska till och med asgarva.

Kanske kan det ge mig några minuter extra när tiden är inne.

Såna här skrattdagar kan förlänga livet med flera år!

Såna här skrattdagar kan förlänga livet med flera år!

 

 

Om cancer var en människa

Hjärntumörblogg

Dags igen. Byte i Cancerfabriken.

Av med klänningen, alla smyckena och skorna. Och på med sjukhusets XXXL-skjorta. Skjortan som visserligen är mjuk men som alltid tycks sakna knappar där de mest behövs. Gliporna mellan knapparna är så stora att man lika gärna kunnat vara naken. Allt syns ändå.

I skjortan är jag sjuk igen

Nyss kändes jag mig frisk.

I skjortan är jag sjuk igen.

En patient som barfota traskar fram på den kalla golvet i riktning mot rummet där ödet väntar i dörröppningen.

Jag skyler mig så gott jag kan, letar efter en slags värdighet i kylan och nakenheten, men jag är osynlig och statuslös.

I skjortan har jag obotlig cancer och cancer gör inte skillnad på folk.

Den är helt fördomsfri.

Omutbar och osentimental.

Om cancer hade varit en människa är jag säker på att hen hade varit en dubbelnatur.

En förtroendeingivande person som behandlade alla lika utåt – men en listig, farlig och skoningslös person på insidan.

En person att aldrig lita på, en typ som när som helst kan sticka dig i ryggen.

Det gäller att alltid vara på sin vakt. Jag vet det efter fyra års kamp.

Jag står beredd för fighten

Sommarens nödvändiga återhämtning är över – nu bygger jag upp mitt fysiska och mentala försvar igen.

Tillsammans med Helene Arkhem, D-flex och Kayo på dagens pass.

Tillsammans med Helene Arkhem, D-flex och Kayo på dagens pass.

Två gånger i veckan jobbar jag med min kropp hos David Seisay, känd som D-flex, på hans gym D-flex Fitness på Östermalm i Stockholm.

Han är mannen som ska bygga mig stark på utsidan.

Insidan tar Christer Skog (maken) hand om.

En kombination av mjukt och hårt, lågintensiv träning för hjärta och lungor med Christers hjälp och lite tuffare för musklerna med D-flex hjälp är min nya krigsföring mot fienden som bosatt sig i min hjärna.

Sakta men målinriktad är min färd mot seger.

Snart kommer domen från läkarna.

Om en vecka. Kanske två.

I vilket fall står jag beredd.

Mannen som gör mig stark på insidan. Med träning och kärlek.

Mannen som gör mig stark på insidan. Med träning och kärlek.

Fattar ni inte att jorden gått under!

hjärntumörblogg

Armageddon. Typ.

Jag fick ett meddelande på facebook:

”Svårt att skriva, skulle gärna prata med dig. Om träning”.

Och så ett mobilnummer och ett namn jag kände igen.

En av mina gamla handbollstjejer på den tiden jag var tränare i Hudiksvall.

Men nu var det inga spelaranalyser, finter eller spelsystem hon ville ha hjälp med.

Det var en tumör.

En hjärntumör.

Gråt i rösten, skräck i falsett och sammanbrott som jag så väl känner igen från mig själv. Telefonsamtalet blev långt, och det var som att gå tillbaka i tiden. Till de dagarna efter mitt eget besked när livet vändes upp och ner. Till tiden när jag förvånades över att folk gick omkring och gjorde sina vanliga sysslor, som om det var en vanlig random dag när det egentligen var armageddon.

Jag minns att jag ville skrika: ”FATTAR NI INTE ATT JORDEN GÅTT UNDER!”

Herregud, jag skulle dö och folk gick till jobbet, pratade med sina grannar och packade inför semestern precis som om inget hade hänt.

Det kändes oerhört overkligt. Som om jag gick omkring i en mardrömslik tillvaro och var osynlig.

Rösten i mobilen var arg.

Rädd och arg.

En känsla som gick rakt in i hjärtat.

”Det är så jäkla orättvist!”

Ja, det är det.

Cancer är orättvist.

Cancer tänker utanför boxen, den slår på människor som är värnlösa, den tar barn och skiljer inte på män och kvinnor. Den skonar ingen där den går fram, och det finns ingen rättvisa alls i den hänsynslösa jakten på en kropp att bosätta sig i.

Jag vet.

Och jag vet också att man måste vara lika lurig när det gäller att överlista den.

Motion är ett vapen.

Och det visste min gamla handbollsadept.

Hon har läst min bok, följt min kamp och när vi lade på luren var hon redan på väg ut på en powerwalk.

Motion kan förebygga risken att drabbas, men vi som redan har dragit nitlotten i cancerlotteriet kan fortfarande kämpa och vi kan fortfarande ha ett bra liv under kampen. Mitt vapen har alltid varit träningen. Varje steg, varje kilometer är ett slag på käften på den fiende som vill förgöra mig.

”Säg vad jag ska göra?”, bad hon.

Acceptera. Planera. Fokusera.

Hitta en försvarsmur som blockerar giftpilarna som oron skjuter mot ditt psyke. Ta fram din mentala sköld som skydd för paniken och ångesten, och slå tillbaka med att skratta.

Knäck skräcken genom att leva.

Vila i känslan av att du gör vad du kan för att slå tillbaka.

Hitta en strategi för att orka när den mentala dippen kommer – för det gör den – det är en del av cancerkriget.

Peppa dig mentalt med bra exempel. Forskningen går framåt, överlevnadstalen är mycket större än dödsfallen, och som gammal handbollsspelare vet jag hur snabbt det kan svänga.

Swisch, swisch, pang, pang och man har gått från ett tungt underläge till ledning med en boll.

Och en boll upp räcker till seger.

”Tack för att jag fick ringa. Bara att veta att jag inte är ensam om att känna det jag känner känns skönt.”

Nej, du är inte ensam. Vi är många som ror den här båten.

Vi turas om att kämpa med årorna, alla bidrar efter sina egna förutsättningar och gemenskapen stärker oss.

En för alla alla för en.

Även när det är som svårast.

Man måste komma ihåg det.

Jag är inte ett skit tacksam

hjärntumörblogg

Jag är verkligen tacksam för mycket i livet.

Oerhört tacksam.

Jag har ett fantastiskt liv trots min cancer och jag får ofta frågan om jag upptäckte nya saker hos mig själv efter cancerbeskedet – eller om jag kan känna en viss tacksamhet trots allt.

Men nej.

Där går faktiskt gränsen.

Jag är inte ett skit tacksam.

Om det berättar jag i den här intervjun som nu ligger ute på Icas hemsida. Det är Catharina Malmfors som skrivit texten.

Voilà!

Här är artikeln: 

Pamela tränar för livet

Under en joggingtur för fyra år sedan föll Pamela Andersson Alselind ihop och fick sedan ett epileptiskt anfall. När hon vaknade hade hon svårt att prata. Tolv timmar efter beskedet – en hjärntumör vid talcentrum – var beslutet taget: hon skulle träna för livet.

Journalisten Pamela Andersson hade precis börjat sitt nya jobb, som chefredaktör för tidningen ToppHälsa, när hon drabbades av cancer.

– Läkarna kunde inte säga något, ingen visste hur länge jag skulle få leva. Det var fruktansvärt frustrerande. Där på natten, efter beskedet, bestämde jag mig för att bli så stark som jag någonsin kunde bli. Min amatörmässiga tanke var att det skulle ge mig en större chans att klara operationen, säger Pamela.

Pamela tog ledigt från jobbet och med hjälp av Christer Skog, expert på uthållighetsträning och före detta landslagstränare i längdskidåkning, tränade hon 3-6 timmar per dag fram till operationen sex veckor senare.

– Träningen gav mig något annat att fokusera på i min förtvivlan, ångest och panik. Jag slapp också mardrömmar, sömnen var så djup. Jag var dåligt tränad och började därför lugnt med stavgång och cykling för att sedan trappa upp träningen succesivt. Jag följde Christers träningsprogram slaviskt.

Sprang tjejmilen på cellgifter

Så stark som Pamela var när hon skrevs in för operation hade hon aldrig tidigare varit i sitt vuxna liv.

– Läkarna trodde jag skulle behöva vara kvar på sjukhuset i sex veckor, men jag skrevs ut efter sex dagar. De trodde inte jag skulle kunna prata, men när jag vaknade fungerade fortfarande talet även om jag behövde anstränga mig för att hitta orden. En månad efter operationen sprang jag två kilometer. Långsamt och inte så långt, men jag sprang.

Tumören gick bara delvis att ta bort vid operationen. Att stråla bort den kvarvarande delen misslyckades. Behandlingen fortsatte med cellgifter – Pamela sprang tjejmilen i New York med cellgifter i kroppen – men efter 1,5 år pallade kroppen inte mer.

– Cellgifterna gjorde att jag knappt kunde gå. Allt gjorde ont, jag hade smärta i hela kroppen, kunde inte ha skor på fötterna. Men samtidigt som kroppen inte klarade mer cellgifter fick jag det glädjande beskedet att tumören var vilande.

En sommar av återhämtning

Pamela går på regelbundna kontroller. Den senaste kontrollen, i våras, visade att tumören fortfarande vilar. Risken för att den ska vakna till liv igen är drygt 50 procent.

– När jag fick beskedet att tumören fortfarande vilar pustade jag ut så fruktansvärt mycket och det gick liksom inte att andas in igen. Jag orkade inte träna hela tiden, jag behövde återhämta mig mentalt, känna mig normal, dricka lite vin ibland som alla andra. Sommaren ägnade jag därför åt vila. Visst rörde jag på mig, men det handlade mer om att måla om sommarstugan, rensa buskar och bära ved.

Efter två månaders återhämtning är Pamela nu redo att ta upp träningen igen. Vid sin sida har hon fortfarande Christer Skog. Numera är han inte bara tränare, utan även hennes äkta make. Pamelas träningsmål att komma upp i samma syreupptagningsförmåga som hon hade för ett år sedan.

– Jag tycker det är kul med siffror och diagram. Som direkt efter min operation, när jag om och om igen frågade sköterskorna vad jag hade för vilopuls. Den frågan var nog lite märklig i deras öron. Det ska bli spännande att se hur kroppen reagerar nu när jag kör på allvar igång igen.

”Inte ett skit tacksam”

Många svårt sjuka människor säger att de upptäcker nya sidor av livet och att de kan känna en tacksamhet trots allt. Men Pamela ser ingenting positivt med sin hjärntumör.

– Visst har sjukdomen lärt mig en del, men jag tycker nog att jag hade insikt om vad som är viktigt i livet redan innan jag blev sjuk. Jag är inte ett skit tacksam, skulle mycket hellre ha velat vara frisk.

Hjärntumören finns där, vilande, och tills vidare lever Pamela sitt liv fullt ut. Hon pysslar i sommarstugan, umgås med vänner, läser läxor med barnen, åker på träningsresor och jobbar med ToppHälsa och unnar sig lite champagne då och då.

– Jag har tränat otroligt hårt och jag kommer fortsätta träna. Inte för att bli stark, snabb och snygg, utan för att kunna leva. Jag är helt övertygad om att jag inte hade suttit här i dag om det inte vore för träningen.

Jag har kommit igång med träningen igen. Efter en låååång andningspaus.

Jag har kommit igång med träningen igen. Efter en låååång andningspaus.