Jaaaaaaaaaaa! Det finns mirakel!

Pamela Andersson

Herregud, jag gjorde det.

Jag gjorde det igen.

Jag tog en förkrossande seger och leder nu med 6-1 mot hjärntumören som hela tiden skuggar mina steg. Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag är så glad, så trött! När jag förstod att segern var min var det som om utandningen aldrig ville ta slut. Axlarna liksom släpptes ner på golvet och i kroppen spred sig en lycka som var lika mycket en djup suck som ett sprittande glädjeskutt.

Jag såg honom inte komma.

Läkaren alltså.

Jag brukar alltid försöka få syn på honom innan han får syn på mig, så att jag ska kunna få en föraning om hur det gått. Jag vill se att han har ett svagt leende på läpparna innan han lyfter upp huvudet och tittar efter mig där i väntrummet, men återigen kom han från sidan och jag hoppade till. Såg han glad ut? Allvarlig? Besviken?

Hans ansiktsuttryck var svårt att tyda.

Det var inte förrän jag gick före honom in i läkarrummet och satte mig i stolen framför hans skrivbord som vi pratade.

Han först:

”Jag är ensam som du ser”.

Jag fattade direkt.

”Du har läst min bok!” Jag pekade på honom och skrattade.

”Ja, så klart! Och jag har ingen med mig idag”.

Vi skrattade tillsammans.

I min bok har jag spekulerat i att varje gång min läkare har med sig andra läkare och sköterskor har det alltid blivit ett blivit ett negativt besked. Varje gång han varit ensam har det gått bra.

Han hade läst. Han var ensam.

Och jag lyfte från stolen, en stilla stigning mot taket på små osynliga lyckomoln och jag har fortfarande inte landat.

För det min läkare sa gjorde oss båda, mig och Christer, helt stumma.

Jag har inte bara vunnit den här ronden – jag har knockat den jäveln till golvet!

Tumören har krympt. KRYMPT!

Det som var omöjligt, sa läkarna. Det som inte var möjligt blev möjligt, och inte ens en av världens främsta neurologer kunde säga hur.

Istället var det han som frågat mig. Vad åt jag? Tog han några tillskott? Hur jobbade jag, vilade jag, sov jag, hur mycket tränade jag? Och till slut:

”Vad du än gör, fortsätt med det”. (Och det gällde även champagnen! Haha!)

Det är ett mirakel – och även om jag är ödmjuk inför beskedet att det inte går att blåsa faran över än tillåter jag mig själv att jubla efter hans sista svar på min fråga.

”Vad betyder det egentligen att tumör har krympt?”

”Det betyder att risken att den ska vakna har minskat. Den kan fortfarande bli aktiv igen, men risken är mindre i dag än för fyra månader sedan”.

Orden ringer i mina öron.

Det är midnatt och trots att jag är dödstrött, smuttar jag lite på ett glas rött vin och njuter medan jag skriver de här raderna.

Tack kroppen för att du kämpat så hårt, tack för att du orkat, tack för att du stått rak i ryggen när psyket har fallit. Och tack min mentala röst. Min krigarröst. Mina ninjas som vägrar att ge sig.

Tack för allt stöd därute.

Ni anar aldrig vad det betyder för mig.

6-1.

Tennissiffror.

Nästa set spelas i september.

Naglar på Fridas

Hur firar man ett sånt här besked? Tja, varför inte med att fixa naglarna? Tack Frida Selkirk på ”Naglar på Fridas”!

Rysk roulette med livet

Det börjar som en svag orokänsla i magen. Inget allvarligt, bara en känsla av obehag över att jag kanske har glömt något. Att det är något som jag har missat.

Tankarna kommer och går, och för första gången på länge kan jag inte somna. Jag som vanligtvis somnar så fort jag lägger huvudet på kudden ligger och vrider mig till klockan två på natten och låtsas att det är jobbet som jag inte kan släppa.

Bah! Jag vet att jag lurar mig själv, men det är för jobbigt att erkänna vad sömnlösheten beror på.

Det är för tidigt.

Det är några dagar kvar och jag vill inte oro mig i förväg. Jag vill bara ta ut bra saker i förskott och jag försöker tänka på hockeyträningar, läxor och vilken mat jag och familjen ska äta på kvällen istället att tänka på själva källan till orosmagen.

I morgon är det dags igen.

I morgon sätts pistolen mot tinningen och jag tvingas genomlida ännu en rysk roulette där livet och döden äger varsin kula.

Det är ett lotteri, en tombola där choklad och mjukisdjur är utbytta mot ett förlängt liv och där sidovinsterna består av månader.

Ingen vinst? Ingen framtid.

Jag kommer aldrig att riktigt vänja mig.

Tiden mellan en tumörröntgen och ett resultat från en läkare i kritvit rock är aldrig lång. Inte på papperet, i alla fall.

På papperet tar det bara 1-2 veckor mellan röntgen och ett leva-eller-dö-besked men i verkligheten är det betydligt mycket längre. I verkligheten är det ett hav av sömnlösa nätter, en kontinent av ångest, ett liv där själen är så skör att luften riskerar att förinta den.

Jag är där nu.

Det är två veckor sedan jag låg i den skakande maskinen som synar min hjärntumör var femte månad och nu är det dags för min läkare att säga vad som hänt sedan sist.

Jag försöker alltid att hålla tillbaka oron och lägga all ångest på beskedsdagen, men det går inte alltid. Den här gången kom skräcken några dagar för tidigt, men det är svårt att alltid ha kontroll över tankarna. Och två dagar för tidigt är ändå okej tänker jag när jag tvingas ta itu med den verkliga orsaken till min sömnlöshet.

Visst, jag vill alltid vinna, även mot mig själv, men man ska välja sina strider så jag accepterar och somnar äntligen och får i alla fall fyra timmar i sängen innan klockan ringer.

I morgon är det dagen D.

Förberedelserna är igång och i kväll ska jag ladda för tumörmatchen med att stärka mig med barnkramar, familjelycka, skratt och goda vänner.

I den rustningen ska jag utöka ledningen mot tumörfan.

cancerRehabFonden

Jag firar i förskott. Det enda som kan hända är att jag fått vara glad två gånger.

CancerRehabFonden

Den härbuketten fick jag av CancerRehabFonden i går. Den och en kram från världens bästa dotter är en bra uppladdning!

B Ocean Resort

Ok. Så här vill jag känna mig efter beskedet i morgon. Ska vi säga så?

(Den här krönikan publicerades på helahalsingland.se idag).

I väntan på besked lever jag

c2c4autism

Tiden mellan en tumörröntgen och ett resultat är aldrig lång.

Inte på papperet.

På papperet tar det 1-2 veckor mellan röntgen och ett leva-eller-dö-besked av en allvarlig läkare på KS.

I verkligheten är det betydligt mycket längre.

I verkligheten är det ett hav av sömnlösa nätter, en kontinent av ångest, ett liv där själen är så skör att luften riskerar att förinta den.

Jag har varit där.

Men inte nu.

Jag har lärt mig att lägga all oro, ångest och rädsla på en enda dag, själva beskedsdagen, och istället fylla de andra dagarna med liv.

När man vet att döden kan hugga en i ryggen vilken dag som helst gäller det att leva till fullo de dagar som man har kvar.

Jag sitter i ett hotellrum i San Augustine i Florida, USA och i sängen intill skrivbordet ligger min man och sover. I går kom han och de andra i teamet C2C4Autism (”kust till kust för autism)” äntligen i mål efter 420 mil på cykel från San Diego till San Augustine. (Läs om hela äventyret på hemsidan c2c4autism.com)

Det är eftermiddag här, men maken har somnat av ren utmattning. Att fullfölja en utmaning som han, komikern Måns Möller och cyklisterna Björn Gebenius och Håkan Löfström gjort på 24 dagar, för någon annans skull – i det här fallet för att barn med speciella behov ska kunna få idrotta – är så enormt stort tycker jag. De har inte cyklat i 38-gradig värme, kämpat mot skador och tung, farlig trafik eller brutit av några kroppsdelar för egen vinning, de har gjort det för att kunna hjälpa barn som de inte känner och en sån generositet och medmänsklighet kan inte hyllas nog.

Jag gjorde vad jag kunde för att dra mitt strå till stacken.

Kroppen har slitit den här våren, men glädjen över att få fylla dagarna med saker som är meningsfulla är viktigare än att ligga i soffan och tycka synd om sig själv.

Så i går cyklade jag också.

Och under de timmar det tog att avverka 4,5 mil i 28-gradig värme kände jag hur kroppen svarade och hur hjärnan njöt av det jag såg.

En oerhört vacker natur. Vänner som peppade. Maken som var stolt.

Och livet som vibrerade i kroppen när musklerna väcktes ur sin Törnrosa-sömn och bestämde sig för att orka gjorde mig så lycklig att jag nästan grät när jag cyklat klart.

Att jag vaknade fyra gånger i natt av kramper i vaderna spelar ingen roll.

Gårdagen var en dag som betydde något.

Jag upplevde, kände och njöt till fullo.

Inte en dag ska gå förlorad.

I morgon blir det Fort Lauderdale!

c2c4autism

c2c4autism

c2c4autism

c2c4autism

c2c4autism

c2c4autism

”Kan du säga mig att allt är okej? Snälla?”

Magnetröntgen

Så var det dags igen.

Mullret, den nakna armen med nålen som sticker ut ur armvecket. Britsen, den aldrig tillräckligt varma filten. Och så skjortan i storleken som ingen passar i. Som även en frisk skulle känna sig sjuk i.

Jag är inte ens rädd längre.

Kanske för att jag vet att dagens magnetröntgen visserligen är svaret på frågan om den varande eller icke varande framtiden, men det är inte i dag jag får beskedet.

Mitt öde finns på några röntgenplåtar i innandömet av KS, och jag tvivlar på att ens läkarna har hunnit titta på dem än.

Om jag får leva eller dö vet alltså bara den här maskinen.

magnetröntgen

Och den kan bara bröla, tjuta och bullra. Visserligen så högt att man tvingas ha öronkåpor och ändå ha ett ringande ljud i huvudet till sent in på natten.

Men den kan inte prata.

Inte säga till mig att allt är okej. Att tumören vilar. Att jag kan åka till USA i morgon och joina C2C4-cykelgänget och maken som väntar och veta att det var inte min tid än.

Jag vet ingenting – och jag bryr mig inte.

Jag vet inte ens när beskedet kommer eftersom jag inte fått något brev från KS med någon kallelse till de röda fotstegen.

Det är bara där och då, i väntrummet på neurologmottagningen, som jag släpper fram rädslan och ångesten i bröstet. De sista skälvande sekunderna innan min läkare kommer ut i väntrummet och nickar, säger mitt namn, eller bara visar upp ett ansikte som sällan avslöjar om det blev tumme eller ner.

Bara där och då tillåter jag mig att låta oron och skräcken virvla i kroppen som en tornado i en stor hög av löv.

Inte nu.

Nu åker jag tillbaka till redaktionen och kör en träningsövning i höga klackar som ska läggas ut på facebook.

Sedan åker jag hem och läser läxor med mina barn, läser världens bästa ungdomsböcker (de älskar Paxserien av Åsa Larsson och Ingela Korsell) och när barnen somnat tar jag mig en nattmacka samtidigt som jag packar en liten resväska inför min semester i morgon.

Jag är lugn. Trött men lugn.

I morgon natt somnar jag på min makes arm igen. För första gången på 14 dagar.

Jag lever nu.

Resten tar vi en annan dag.

 

Måns i cykelkrasch – förd till sjukhus!

C2C4Autism

Ni hänger väl med ToppHälsas träningsexpert Christer Skog och hans äventyr med komikern Måns Möller och cyklisterna Björn Gebenius och Håkan Löfgren på deras äventyr över USA?

De kör ju kust till kust över USA för att samla in pengar till barn med särskilda behov. Det är imonerande 420 mil och tanken är att pengarna ska gå till alla barns rätt att idrotta. Projektet heter C2C4Autism-gänget. (Coast to coast for autism).

Här är i alla fall dagens rapport där Måns Möller kraschar!

”I dag skulle Agneta Sjödin ha anslutit till C2C4-teamet, men som alla vet var hon med om en cykelolycka och bröt höften bara 2 veckor innan avfärd.

I går var det Måns Möllers tur att krascha och bli förd till sjuhus.

Det blev alltså ”Houston – we have a problem” på allvar.

Det började direkt på morgonen när våra cykelhjältar lämnade Austin för att ta sig 27 ångestfyllda mil (nästan en Vätterrunda!) till Houston. Vägen de åkte på förvandlas efter bara ett par mil in på sträckan till en smal motorväg med barriärer på sidan och det var omöjligt att vända om. Polisen kom upp bakom dem med sirener och stoppade grabbarna som åkte på både uppläxning och böter.

Christer försökte förklara varför de cyklade där, för att samla in pengar för alla barns rätt att idrotta, och då smälte polisen direkt och slutade att skälla.

Istället eskorterade han teamet i två mil med blåljusen på!

Men trots poliseskort var olyckan framme.

När grabbarna åkte ca 20 mil körde Måns av misstag in i Christers bakhjul och stöp i asfalten. Christer lyckades hålla balansen, men Måns föll olyckligt och tankarna gick direkt till Agneta. Hade det gått lika illa för Måns?

Tack lov stannade det flera bilar med sjukvårdspersonal (sån tur!) snabbt efter olyckan och Måns fick vård omedelbart. Men det som först tycktes vara skrapsår och ett brutet revben misstänks nu vara ett par brutna fingrar och andra blessyrer.

Måns gav dock inte upp och fortsatte att cykla de sista sju milen, han tog sig sedan till en sponsormiddag i Houston innan chocken släppte och smärtan blev för svår och han tvingades att söka hjälp.

Han ligger nu på sjukhuset i Houston och i skrivande stund är det oklart exakt hur illa däran han är.

– Det känns hemskt att han föll så olyckligt, Måns var oerhört stark innan olyckan. Han fick en kortisonspruta under vår vilodag på Valborg, och var glad, pigg och smärtfri efter den, berättar Christer.

– Han cyklade de sju sista milen – tre timmar! – med svåra smärtor och jag tror inte han kommer att ge upp på grund av det här. Måns är en fajter. Han gör ju det här för barnens skull. Det gör vi alla! Nu hoppas vi bara att han snart kommer tillbaka från sjukhuset så att vi får ta hand om honom.

Olyckan kom olyckligt.

Teamet hade en efterlängtad vilodag på Valborgsmässoafton där de fick sina skador omplåstrade (Måns fick en spruta i häcken, se filmen, och Christer fick sin onda axel upptejpad), och de var på Trekbutiken för att hämta delar till cyklarna. De passade på att sova ordentligt. De hade ambitioner om att åka ut till de fina källorna i Austin och bada men ingen orkade. Björn och Håkan var till Lance Armstrongs Trek-butik och där hängde hans vinnartröjor från touren och hans gamla cyklar.

– Det verkar inte som amerikanarna här nere bryr sig att han har fuskat till sig allt! säger Christer.

Vilodagen gjorde susen för trötta kroppar – men sedan kom olyckan.

Ny väntar vi alla på besked om hur illa skadad Måns är. Uppdateringar kommer under dagen/kvällen.

Kämpa Måns!”

C2C4Autism

C2C4Autism

C2C4Autism

Måns Möller gömde sig under täcket!

Ni hänger väl med i C2C4Autisms äventyr i USA?

Min man Christer Skog, före detta förbundskapten för skidlandslaget och föreläsare, komikern Måns Möller och cyklisterna Björn Gebenius och Håkan Löfström kör ju kust till kust över USA för att samla in pengar till barn med särskilda behov. Det r imonerande 420 mil och tanken är att pengarna ska gå till alla barns rätt att idrotta. Har du missat resan måste du gå in på deras hemsida och läsa; det är både upplyftande och peppande att läsa! Målet är att samla in en miljon kronor till en fond som de startat för barnen, och hittills har det kommit in drygt 300 000.

Jag tänker själv åka över och joina nästa vecka.

Tanken var förstås att jag skulle vara med och cykla, men efter en tuff tid med dåliga värden och orkeslösa dagar antar jag att jag får köra följebilen istället.

Jaja, jag gillar ju att köra bil och jag slipper ju få ont i rumpan isåfall…

I går blev det också hundra klart att jag fortsätter som ambassadör för Cancerfonden. Känns helt självklart för mig och jag blir väldigt glad att de vill att jag ska vara med ett år till!

Träffade delar av gänget på en halv dags konferens på Fotografiska i Stockholm och blev både seriösa samtal och otaliga asgarv. Underbar energi!

Cancerfondens ambassadörer

Cancerfondens ambassadörer

Fotografiska

Här är förresten senaste uppdateringen från USA och C2C4-teamet:

”Det var kallt, regnigt och blåsigt när c2c4-teamet vaknade upp i morse in den lilla byn Sterling City i Texas. Måns gömde sig under täcket och ville inte gå upp och påstod att han var sjuk. Christer fick ta fram sina lärartakter och frågade om han hade målsmans intyg. Det hade han inte så då kunde de äntligen ge sig i väg. Grabbarna, som hittills på resan haft bra väder och medvind, fick nu kämpa på i betydligt sämre väder. Det gick tungt och motivationen var inte direkt på topp i den trista kantvinden.

De försökte ändå motivera varandra, men det funkade inte och kilometrarna tickade på oerhört sakta. Under sådana omständigheter är det verkligen lätt att hamna i negativa tankar trots att allt hittills varit så uppåt. Tänk så fort det kan svänga!

– Vi har väl haft ca 15-20 punkteringar så här långt och sedan har bland annat Garmin-kamerans fästen skakat sönder och andra delar av cyklarna får stryk av påfrestningarna. Men Björn och Håkan är fantastiska att ha med. Håkan byter en punktering på 45 sekunder i ökenhetta och Björn är vårt lok när vi på långa raksträckor pressar på i 40 km i timmen för att hinna fram innan solen går ner. Vi känner oss ibland som bröderna Dalton på uppdrag i vilda västern, erkänner Christer.

Planen var att fikastoppet den här etappen skulle bli efter sju mil och på ett café som heter Hatties café. Christer har fått tips av en annan äventyrare, Anders Forselius från Ljusdal, som har cyklat och sprungit över snart hela världen. Cafét var tidigare en bank och i källaren på banken hade de på den tiden en bordell. Historien berättar att männen i staden ofta besökte banken för att göra insättningar…

Men när vårt team kom till stan var de så trötta så att de inte orkade leta upp Hatties utan satte sig på den skotska restaurangen MC Donalds istället…

– Vi åt sakta för vi var inte pigga på att cykla. Det berodde inte på att vi är fysiskt nere utan tvärtom – vi blir starkare för varje dag. Jag har inte varit i så bra form sedan jag var 30 år, berättar Christer.

Nästa stopp var Eden, det var sju mil till över Texas delvis tråkiga landskap och återigen blev det ett långt stopp på grund av dålig motivation och det kalla och trista vädret.

De hade nu fem mil kvar till etappmålet Brady. Då helt plötsligt förändrades landskapet och blev en korsning av Gotland och Hälsingland! Tänk Gotlands djur och natur på Hälsinglands kullar. Fattar ni? I dikesrenen växte gullvivor, smörblommor och prästkragar. På ängarna sprang kor får och getter fritt och inte alls som i Arizonas hemska köttfabriker som de sett när de cyklat igenom den staten. Den här naturen och likheten med Sverige gjorde att de ökade farten och glädjen att cykla kom tillbaka.

– Jag la till och med på en spurt på en raksträcka och slog pers i hur många watt jag får ur mina ben, avslöjar Christer.

Det finns förresten också en förklaring till att naturen och landskapet helt plötsligt var så likt Sverige. Precis där dagens etappmål Brady ligger finns nämligen också East Sweden! Alltså gamla svenskbygder. Det finns en svensk kyrkogård där och annat som påminner om Sverige.

Trötta men vid mycket bättre mod än när de startade så åt de en riktig Texas måltid. Det vill säga en gigantiskt portion grillat kött och bönor med vitt bröd.

När de vaknar igen ger sig våra cykelhjältar sig iväg till Austin och förhoppningsvis är de mentalt på g igen. I Austin blir det vilodag och Måns 200-milaservice, det blir dessutom en tur till ett labb där Christer ska mäta kroppsammansättningen på alla efter de här första 200 milen.

Heja killar! Snart bara halva sträckan kvar!”

C2C4Autism

C2C4Autism

C2C4Autism

C2C4Autism

Allt är upp och ner i kroppen!

ToppHälsa träningsresor

Under mina ett och ett halvt år på cellgifter, när kroppen stundtals kändes helt dränerad på energi och ork och läkarna sa att jag var mycket infektionskänslig – då klarade jag mig från det mesta och drabbades inte av förkylningar eller infektioner. Men nu! Noll cellgifter, mucho sjukdomar!!

Först var det en månad i februari och mars där influensan däckade mig totalt, och nu är det halsen.

Jag kom precis hem från vår träningsresa i Portugal (de andra är kvar, jag måste hem och göra tidning också) där jag så smått orkade börja träna igen igen – och vips började det klia i halsen.

Jag hann inte mer än att sätta min fot i lägenheten efter att ha varit på resande fot i tolv timmar så var det kört.

Skit, skit, skit.

Jag som kände att jag kroppen svarade lite, lite igen!

ToppHälsa träningsresor

ToppHälsa träningsresor

Så nu dricker jag pressade apelsiner, ingefära och kiwi och hoppas kunna bota mig snabbt – för snart bär det ju i väg igen! Jag ska försöka att cykla några mil de sista sträckorna med gänget som kör kust till kust över USA (dvs maken Christer Skog, komikern Måns Möller, cyklisten och gymägaren Björn Gebenius och fd skidåkaren Håkan Löfström)  för att samla in pengar till barn med speciella behov. Projektet heter c2c4autism och ni hittar allt om det på nätet.

Men hur mycket orkar jag cykla när kroppen bara däckar hela tiden?

Alla värden är fortfarande låga och dåliga, och på måndag ska jag till en läkare för att kolla hjärtat och annat smått och gott i kroppen bara för att kunna utesluta det enda eller andra, men med halsont vet jag ju att inget fungerar!

Suck.

Tur då att jag har er.

För den här buketten som jag står och i, och den här fina chokladen från NK, kom i dag med ett blombud till jobbet! Jag hade precis kommit in, när budet kom och när jag läste på det fina kortet var blommorna och chokladen från en Anna ”som läser din blogg”.

Åh, Anna! Om du bara visste vad glad jag blev!! Min arbetskamrat och vän Agneta som också satt med mig i mitt arbetsrum när budet kom började gråta för att hon blev så rörd över din gest och jag kämpade mot tårarna jag med.

Så oerhört lycklig jag är som har en läsare som du! Tack tack tack!

Pamela Andersson

Vill också bjuda på ett äventyr som beskrivs på c2c4autism. Varsågod, håll tillgodo med ett äventyr som inkluderar, hjältar, ormar, taggtråd och svedda rumpor:

c2c4autism

”Våra hjältar kämpar vidare, trots otaliga punkteringar och svåra köttsår. I går körde de från Deming i New Mexico, en västernstad där gubbar i cowboyhatt satt med laddade revolvrar och åt frukost med teamet…
Det blev en lätt men ändå tung etapp. Lätt på grund av att det inte var så branta backar – tung på grund av sex punkteringar! Men till och med Måns och Christer börjar få snits på att laga punka nu, fast det går inte lika snabbt som när Håkan och Björn gör det!

Etappen var på nio mil och inleddes med en lååång uppförsbacke i början men det gick bra och det är mera vegetation på prärien än tidigare. När teamet kom upp på platten såg de bergen långt borta som de ska passera i övermorgon. Otroligt speciellt och vackert landskap.

Men även i paradiset finns det problem. Måns har allvarliga problem med sin rumpa. Köttsår som varar och Christer får agera läkare så man kan förstå att det inte är så kul för någon av dem!
Fast Måns är faktiskt dagens hjälte – han cyklade hela etappen stående!!! På grund av såren kunde han inte sitta ner en enda gång. Trots det snittade de 28 km/h och Måns och Björn åkte i 71 km/h nerför sista backen! Annars är det mycket orm på vägarna och i morse så låg en påkörd coyote på vägen som de fick väja för. Dessutom var en väg avstängd i dag så de fick bära cyklarna över taggtrådsstängsel!

Nu tar de en vilodag i dag pga av att de måste läka såren i rumpan och lösa problemen med punkteringar, serva cyklarna etc. Dessutom är det tornado-varningar och teamet är kloka nog att låta de passera över västra delarna av Texas innan de vågar gå in där. Christer håller kontakt med meteorologer i Sverige för att de ska vara säkra. Han är med andra ord inte bara tränare och cyklist, han är sjuksköterska och vädergud också! Men alla har sina roller i teamet.

En annan anledning till dagens vila är att de har den jobbigaste etappen framför sig. Det börjar med en stigning på 500 höjd meter, sedan över en speciell öken som har vit sand. Efter öknen börjar en stigning från 1200 meter över havet upp till 2700 meter över havet. Sträckan blir då 13 mil där ca 5 mil är uppför.
– Blir otroligt spännande att se hur våra kroppar fungerar på den höjden. Stämningen är i alla fall bra i teamet fast jag längtar sjukt mycket efter min fru och barn och jag tror de andra längtar efter de sina, säger Christer som gör mätningar varje dag, och har koll på återhämtning och hjärtfrekvens i förhållande till watt.
– Det visar att vi blir starkare för varje dag. Jag har tappat 5 kilo i vikt och har 15 slag lägre på 120 watt än jag hade när vi startade turen. Vi mäter watt i pedalerna med Garmin vector och det blir grymt intressant att summera alla data när vi är klara.

Heja heja!”

c2c4autism

c2c4autism

c2c4autism

Vissa kuvert vill man inte öppna

Kuvertet har legat på diskbänken i flera dagar.

Jag har ingen lust att öppna det. Ingen lust att se svaren på mina prover. Jag vet redan att jag inte kommer att jubla högt. Mina armar kommer inte att sträckas i skyn och den knutna segernäven kommer inte att lämna fickan. Läkaren har ringt och förvarnat.

Mina värden toppar inga listor direkt. De är inte ens på medaljplats. Det är högt där det ska vara lågt och lågt där det ska vara högt och jag känner mig som en amatör som precis innan startskottet går inser att jag glömt att sätta på mig nummerlappen.

Jag är inte ens med i loppet. Jag är en looser helt utan koll och med en formkurva som pekar rakt ner i marken.

Jävla skit.

”Förkylningen eller influensan du hade i februari har tagit hårt på kroppen” säger sköterskan liksom tröstande, men det hjälper inte.

Jag synar resultaten noga, jag har sprättat kuvertet, tagit ut de två rapporterna som sitter fastsatta med en klammer och jag hittar flera fel än rätt.

Jag hittar flera förklaringar också.

Som varför jag inte orkar gå på som tidigare, till exempel. Det gör man inte med ett hb-värde som knäar och släpar tungan efter sig.

För första gången på länge känner jag mig vilsen, ska jag försöka bygga upp mig eller ska jag vila kroppen? Vad vill den? Vad behöver den? Träning eller lugn och ro?

Jag vet inte.

Kan inte riktigt tyda mina egna signaler. Kroppen är stum. Som om den inte orkar bry sig. Kämpa, vill jag skrika. Gör något! Men mina ljudlösa skrik möts bara av tystnad. Kroppen säger ingenting. Bara psyket vaknar till och rör på sig.

”Gör nåt som får dig glad”, säger det med en gäspning – och jag tar genast till handling.

I början av mars fick jag CancerRehabFondens stora Journalistpris för mina krönikor i ToppHälsa och för boken ”Jag ska inte dö i dag”. Diplomet har stått i skymundan i väntan på ett bra ställe att hänga det på och nu har det äntligen fått plats på min Wall of Fame-hylla på jobbet.

Tada!

CancerRehabFonden

Psyket vaknar till liv ordentligt och jag känner att jag blir glad.

Min Wall of Fame-hylla är mitt eget fuck-cancer-pepp på jobbet. En tröst när det känns extra tungt eller när jag är extra sårbar. Jag orkar kanske inte gå fyra trappor upp utan att andas tungt, men jag kan vinna priser.

Fuck you tumören.

CancerRehabFonden

Så här såg det ut när jag fick priset Årets Journalistpris i mars. CancerRehabFonden är en ideell organisation som samlar in pengar för att cancerdrabbade ska kunna få rehabilitering. Helt fantastiskt!

Här kommer lite flera bilder från prisutdelningen:

CancerRehabFonden

CancerRehabFonden

CancerRehabFonden

CancerRehabFonden

Årets Journalistpris 2014

Ibland behöver man bara lite värmländska

Pamela Andersson och Kristin Kaspersen

Det snöar utanför fönstret och någon direkt påskkänsla finns inte inne på mitt arbetsrum. Inte någon som syns i alla fall.

Mitt hjärta däremot är fullt.

Efter mitt besök i TV4:s program Vardagspuls i går, känns det som jag har goda påskägg i hela kroppen. Det är nästan trångt i hjärtat av ägg fyllda av generositet, kärlek, värme och omtänksamhet.

Det pyser ut på sidorna, genom hjärtklaffarna och när den varma känslan från de mentala äggen sipprar ut i kroppen känner jag mig lätt som ett påskdun.

Så lätt det är att lyfta andra om man bara vill.

Genom fina ord, omtänksamma handlingar eller bara en kram och ett leende.

Så var känslan i ett tv-magasin i Värtahamnen i går, det är där Vardagspuls spelas in, och jag åkte därifrån upplyft och glad.

I taxin hem tänkte jag inte längre på det beskedet som ringdes in under dagen, att några av mina värden i kroppen måste kollas upp igen. Jag kände bara här och nu.

Läkarens samtal tänker jag inte oroa mig för än.

Jag vet att kroppen är sliten igen. Jag tänker på det när jag går uppför trappor eller springer efter en buss som är på väg att lämna hållplatsen. Jag vet att allt inte är hundra, men jag vet också att det är dags att lägga in en växel till.

Redan i dag förmodligen.

Med ett hjärta som är lätt av fina samtal (tack Jessica Wahlgren), klokhet (Louise Hallin) kramar (tack Kristin Kaspersen) och skratt och värmländsk dialekt (tack Björn Starrin och Johan Östling) orkar jag gå vidare igen.

Vardagspuls

Vardagspuls

Tack redaktionen på Vardagspuls för ett påskägg fullt av hopp.

(Och så snodde jag lite godis från era ”riktiga” ägg innan sändningen).

;-)

Vardagspuls

Vardagspuls

Och skiten var inte ens inslagen

 

Pamela Andersson

För två år sedan firade jag min födelsedag med en käftsmäll och en näve cellgifter.

”Strålningen har inte lyckats, vi sätter in cellgifter redan i kväll” var beskedet från läkaren som satt bakom sitt kliniskt rena skrivbord i sin kliniskt vita sjukhusrock som en nutida bödel.

Jag var på plats på Karolinska för att få fira att jag var frisk. Att jag besegrat tumören, att jag vunnit.

Skumpan stod på kylning och tårtan väntade hemma i kylskåpet – men det kom aldrig något grattis. Det jag fick i födelsedagspresent 2013 var en käftsmäll som fortfarande ringer i öronen.

Cancer fick jag.

Och skiten var inte ens inslagen.

Hipp hipp.

Nää, tacka vet jag det här årets födelsedag!

En resa i lyxens tecken till Dubai, en privatyatch på 88 feet som tog maken och mig och två av mina allra bästa vänner runt Dubais kust (men inte så långt in i hamnen för att yatchen var så stor att vi bara kom under första bron!), middagar på några av världens bästa restauranger, spabehandlingar, kamelridning, cykel i öknen, egen pool och egen butler…

Och så i går. ToppHälsa-redaktionen som fixat och bjudit in i smyg på jobbet, tal som fick mig att gråta, blommor en masse, skumpa så att det räcker hela året och så ett armband från Efva Attling där min chef personligen ringt Efva och frågat om hon kunde göra ett specialdesignat armband med mina ledord: ”Acceptera. Planera. Fokusera.” Och Efva som sagt att hon GÄRNA gjorde det speciellt för mig.

Jag kan aldrig tacka nog för de här senaste två veckorna. Men mitt hjärta har blivit större och däri ryms allt vad ni gjort för mig, ni nära, kära och okända som grattat mig på 50-årsdagen genom alltifrån resor, presenter och middagar till grattis-hälsningar på facebook, instagram eller twitter. Er omtanke och kärlek finns inbäddat i ett rött skimmer av lycka, och varje morgon när jag vaknat de senaste veckorna i öknen, på ett lyxhotell på The Palm och i morse med min finaste sovande dotter vid min sida tar hjärtat ett skutt av lycka för att jag lever.

Och för att jag lever med alla er omkring mig.

Förresten var armbandet inslaget i en fin ask, med fina sammetsband.

Inslaget.

Och det levererades med ett grattis och ett ”ja, må du leva.”

Känn på den tumörfan.

Pamela AnderssonThe One and Only The PalmAl Maha Desert Resort and SpaPamela AnderssonAl MahaPamela AnderssonToppHälsaPamela AnderssonPamela AnderssonFrida BoisenPamela AnderssonPamela AnderssonThe One and Only The Palm