Känslan när läkaren ringer med beskedet



Vandringen har varit lång. Men åhhhh vad jag njuter!

Vandringen har varit lång. Men åhhhh vad jag njuter!

Jag gjorde det igen! Höll mig kvar på toppen!

Håren reste sig på mina armar och jag blev så förvirrad att jag knappt kunde prata.

Det kom så oväntat.

Jag satt i möte med min chef här på Bonnier Magazine, jag kom ju hem sent i gårkväll från Playitas och var redan från morgonen lite omtumlad av för lite sömn när telefonen ringde.

Okänt nummer.

Förmodligen sonen tänkte jag och bad min chef vänta utifall det hade hänt något på skolan.

Sedan hörde jag hans röst.

”Vill du inte komma till sjukhuset och träffa mig?”

Min läkare.

Med det där dolda leendet i rösten som jag lärt känna under de här åren.

”Jag har försökt ringa, men du har inte svarat?”

För en nanosekund reste sig håren på armarna och jag gick snabbt ut ur rummet, pratade lite osammanhängande om träningsresan, att jag inte tänkt på att ”okänt nummer” som sökt mig var från Karolinska sjukhuset…

”Jag tänkte att jag ringer så slipper du komma hit. Allt ser bra ut. Det ser ut som sist.”

Som sist.

Helt tomt, två svarta hål – och ingen tumör!

Axlarna sjönk ner, lättnaden sköljde över mig som ett mjukt varmt sommarregn och jag satte mig ner för att benen skulle sluta att skaka.

”Är det sant?” Jag kände hur tårarna kom. ”Det är fortfarande tomt?”

”Ja. Alla här pratar om dig. Du ger dem hopp”.

Hjärtat rann över.

Jag glömde vad jag skulle fråga, och han skrattade. Jag får ringa igen om jag kommer på något, för just nu är det bara fjärilar i sinnet som flyger så där lyckligt och vackert och jag vill bara njuta av det. Jag kan inte formulera några andra tankar än en obeskrivlig ilning av lycka.

När jag lade på luren kom jag att tänka på ett av de träningspass jag gjorde på Playitas med Oscar Jöback till låten ”Feeling good” med Michael Bublé. Jag lånar dem för att förklara känslan jag känner över att jag fortfarande får leva.

”Birds flying high

You know how I feel

Sun in the sky

You know how I feel

Reeds driftin’ on by

You know how I feel

It’s a new dawn

It’s a new day

It’s a new life

For me

And I’m feeling good”

Efter passet med Oscar njöt vi av min poolsvit!

Efter passet med Oscar njöt vi av min poolsvit!

Instruktörerna på Playiats andra vecka.

Instruktörerna på Playiats andra vecka.

Instruktörerna på första veckan.

Instruktörerna på första veckan.

Lyckan när man känner sig stark efter ett box-pass!

Lyckan när man känner sig stark efter ett box-pass!

I väntan på besked så lever jag



Här finns ingen ondska!

Här finns ingen ondska!

Jag har fortfarande inte fått svar på den senaste röntgen och jag bidar min tid med träning i solen på resorten Playitas på Fuerteventura.

I snart tio dagar har jag jobbat på plats här istället för på redaktionen, och när endorfinerna får fritt spelrum är det lätt att glömma oron för vad som väntar därhemma.

Jag jobbar på att stärka mig både fysiskt och psykiskt. Jag vet ju hur jag mår när kroppen svarar, när helheten känns bra och när jag känner mig stark utifrån och in.

Det gör jag nu.

Jag har cyklat, vandrat, dansat och kört stenhårda bodyfit-pass i flera dagar och jag somnar snabbt på kvällarna och vaknar glad och pigg.

Älskar att cykla! Här med Christer.

Älskar att cykla! Här med Christer.

Vandring mot morgonsolen. Magiskt!

Vandring mot morgonsolen. Magiskt!

Det är svårt att vara nervös när man hänger med såna här fantastiska människor!

Det är svårt att vara nervös när man hänger med såna här fantastiska människor!

Åh, vad jag älskar känslan att ha lite, lite träningsvärk och att veta att jag gör allt för att få leva ett bra liv!

Den här veckan är vi 110 personer som åkt med ToppHälsa hit, och det är skratt och svett i en salig blandning. Vi peppar varandra, vi delar våra historier och det är en generös och inspirerande stämning.

En stämning där allt känns ärligt och rakt.

I en miljö man mår bra i.

Här finns ingen rädsla. Ingen oro för morgondagen.

Här frodas bara mod att utmana sig själv, mod att sträcka på ryggen och vara den man är.

Och jag tänker på det när jag vandrar uppför berget med rak rygg och bestämda steg.

Här ska ingen ny tumör komma och bosätta sig i min hjärna.

Mitt mentala skydd är för starkt för det.

On top of the world. Så är känslan när man orkar.

On top of the world. Så är känslan när man orkar.

Stavgång med Oscar och Peter Jöback.

Stavgång med Oscar och Peter Jöback.

Oron är tillbaka

Pamela Andersson


Oron är tillbaka.

Oron är tillbaka.

Det var sex månader sedan sist, men i morse var det dags igen. På med den slitna sjukhusskjortan från landstinget i det trånga omklädningsbåset och så tassade jag i strumpblästen till britsen och lade mig till rätta.

En nål i armen, kontrastvätska i hjärnan, två filtar på britsen för att inte frysa för mycket.

P4 i lurarna och en timme i magnetröntgenmaskinen på Karolinska.

Ingen passar i en vit sjukhusskjorta.

Ingen passar i en vit sjukhusskjorta.

Oron var tillbaka.

Har en ny hjärntumör börjat visa sig? Ser man konturen av den? Eller är det fortfarande tomt? Ekar det ännu i de två svarta hålen i min hjärna?

Om några veckor får jag svar.

Fram till dess ska jag försöka att inte tänka på vad som ruvar eller inte i min skalle.

Jag ska åka till Playitas på träningsresa och när kroppen får jobba brukar hjärnan hänga med och bara fokusera på det positiva!

Jag vill gärna att den trenden fortsätter…

Bakom kulisserna på En natt på slottet



Snart är det dags att möta mediet!

Snart är det dags att möta mediet!

Ojoj, vilken natt det var.

När jag fick frågan om att vara med i En natt på slottet i kanal 7 hade jag precis avslutat ett avsnitt av vår Pepp-Podd och där hade vi pratat om trenden med medium och mystik som har blivit så hett.

Avsnittet hade inte ens lagts ut än, men bara några minuter efter att jag kommit tillbaka in på redaktionen fick jag ett samtal från casting-Anna.

Det kändes nästan kusligt.

Jag som aldrig tidigare pratat om sånt här – och så kom det en inbjudan som ett brev på posten.

Jag tog det som ett tecken. Klart jag skulle vara med!

Ärligt talat har det ibland varit lite svårt att inte berätta vad jag upplevde innan programmet sändes, men samtidigt visste jag ju inte vad som skulle komma med och inte.

Vi filmade ju enormt länge.

Jag var på plats på Wenngarns slott utanför Sigtuna redan klockan 11 på förmiddagen, och som ni som såg programmet i onsdags vet, så var det väldigt omtumlande.

Jag och Samir.

Jag och Samir.

Jag, Samir, Sigrid och Roddy (som gladiatorn Hero egentligen heter) hade aldrig träffats innan men det blev en härlig stämning direkt. Vi skulle ju till och med dela rum!

Jag och Sigrid.

Jag och Sigrid.

Samtidigt hann vi inte med att berätta allt för varandra under pauserna så det var kul att se vad de andra fick berättat för sig på när jag såg premiäravsnittet i onsdags i sjuan.

Men det tog på krafterna att vara i en sådan stämning. Till och med mediet Anne-Kristine Augestad behövde vila mellan alla tagningar och vi var också helt slut! Hero somnade till och med och snarkade så att vi andra höll på att fnissa ihjäl oss.

Roddy somnade!

Roddy somnade!

Vare sig man tror på det övernaturliga eller inte – vi diskuterade var vi stod i bilen dit – var vi alla lite spända inför det första mötet med mediet.

Det märktes direkt när hon kom in i rummet.

Den där lite flamsiga stämningen förbyttes i nervös förväntan när hon skred in och när hon tog min hand och såg på mig så var det nästan som att jag höll andan. Hennes blick var så intensiv, det kändes verkligen som att hon såg rakt in i mig!

I takt med att vi fick träffa Anne-Kristine och ha enskilda samtal med henne, desto flera djupa samtal blev det mellan oss deltagare.

Samtal – och tårar.

Roddy omvändes dessutom helt när han gick från att inte tro på det övernaturliga ett dugg – till att tro när han kände sig ”överbevisad” av AK. Han var riktigt skakig!

Jag är så tacksam för den här upplevelsen. Jag fick svar på alla mina frågor, och fick en avslutning jag aldrig kunnat drömma om.

”Du är en jordängel”, sa AK. ”Du är här för att ge hopp till andra”.

Jag erkänner att jag blev både generad och väldigt stolt över just de orden.

AK:s ord gick rakt in i hjärtat!

AK:s ord gick rakt in i hjärtat!

Att mäta sina fysiska krafter mot en gladiator var kanske lite väl optimistiskt...

Att mäta sina fysiska krafter mot en gladiator var kanske lite väl optimistiskt…

Lunchtime!

Lunchtime!

Tavlorna som vi fick måla. Samirs till vänster och min till höger.

Tavlorna som vi fick måla. Samirs till vänster och min till höger.

Hejdå slottet!

Hejdå slottet!

Hennes pappa ville ha sex

Pamela Andersson


#metoo

#metoo

Det svämmar över på nätet. Min telefon vibrerar av inlägg efter inlägg.

Kvinnor som fått nog.

Kvinnor som öppnat dörren till det förflutna som aldrig glömdes, kvinnor som berättar om vad som hände i går, eller det som händer just nu.

Här.

I dag.

#metoo.

Hashtaggen som startades av Hollywoodstjärnan Alyssa Milano efter att producenten Harvey Weinstein anklagats för både våldtäkt och sexuella trakasserier.

Jag har också varit utsatt. Vem har inte blivit tafsad på mot sin vilja?

Men har vi sagt något?

Nej.

För det mesta har vi mått dåligt i vår ensamhet, undrat om det var vårt fel eller förträngt det med ett konstgjort skratt och låtsats att vi inte brytt oss.

Jag minns en semesterresa när jag var 13 år och vaknade av att en äldre man satt på min sängkant och smekte mitt bröst. Det var min nyblivna kompis pappa. Tjejen, lika gammal som jag, som jag badade med på dagarna och precis lärt känna.

Hennes pappa ville ha sex.

Jag är så stolt över mitt skräckslagna 13-åriga jag som istället för att ge efter för rädslan istället sa högt: ”Rör du mig igen skriker jag på pappa”.

Min egen pappa som sov i rummet intill.

Mannen backade sakta ut ur rummet jag delade med min lillebror.

Men berättade jag om händelsen för min pappa på morgonen?

Nej.

För jag skämdes.

Som så många alla trodde jag att det var mitt fel på något vis. Jag kände mig smutsig. Fel. Och jag ville inte bada med min nyblivna kompis på resten av resan.

Jag anmälde inte heller när jag jagades på natten av en man på cykel.

Han som hade lagt cykeln över stigen runt sjön där folk promenerade och sprang på dagtid och där jag efter att jag slutat kvällsskiftet på Hudiksvalls Tidning kl 23.30 brukade springa innan jag cyklade hem.

Jag sprang förbi på rätt sida av den slängda cykeln, på den andra låg mannen gömd i buskaget där han hade tänkt attackera mig.

Han kastade sig upp och trampade efter mig när jag joggade förbi och jag har aldrig sprungit så fort i hela mitt liv. Det dunkade i huvudet, jag hade blodsmak i munnen och precis när jag trodde att han skulle hinna i kapp mig vurpade han på cykeln i rullgruset och ramlade. Jag vågade stanna några sekunder och pusta ut, hörde honom svära och skrika att han skulle ta mig, och sedan sprang jag allt vad jag kunde igen.

Jag kom ut ur spåret, till bilar och gatljus och helskinnad men vettskrämd – min förföljare blev kvar med sina mörka tankar i joggingspåret.

Jag har aldrig tränat ensam på kvällen sedan dess.

Min erfarenhet säger mig att de allra flesta män är bra män, och det är viktigt att de stöttar kampen mot de rötägg, de män som tror att de kan göra vad de vill mot kvinnor, tjejer och barn.

#metoo är viktigt för oss alla.

Jag läser sida upp och sida ner på instagram, på facebook och på otaliga nätsidor och jag gör vågen för alla de starka, modiga kvinnor (och män) som vågar stå upp och säga att nu är det nog.

Vi har alla ett ansvar för att förändra vår värld till det bättre och jobba för att respekt får den betydelse som ordet verkligen står för.

Kanske kan en hashtagg på fem bokstäver vara starten.

Nuförtiden tränar jag bara när det är ljust ute.

Nuförtiden tränar jag bara när det är ljust ute.

I min hjärna bryter jag ner det negativa



Kroppen och jag. Vänner igen.

Kroppen och jag. Vänner igen.

Jag har snart varit här i en vecka och inte ett moln i sikte.

Kroppen värker lite av träningsvärk, och jag ler inombords varje gång det stramar till i magen, benen eller när jag lyfter armarna.

Känslan av att ha kommit igång med träningen är oslagbar.

Jag njuter av att kroppen vaknar till liv, att den så fort börjar vänja sig med att jobba fysiskt igen.

Jag har snart varit här i en vecka och inte ett moln i sikte.  Kroppen värker lite av träningsvärk, och jag ler inombords varje gång det stramar till i magen, benen eller när jag lyfter armarna. Känslan av att ha kommit igång med träningen är oslagbar.  Jag njuter av att kroppen vaknar till liv, att den så fort börjar vänja sig med att jobba fysiskt igen. Min kropp är fantastisk! Med sina överkilon, sina dåliga knän och dåliga balans. Med celluliterna på låren och triceps som inte riktigt hänger med. Men den kämpar och får pulsen att stiga, den vågar testa nya saker och bryr sig inte om att den ibland är både fumlig och klantig. I min hjärna försöker jag bryta ner alla negativa tankar. Jag VET att jag har dålig balans men jag cyklar ändå. Jag VET att jag har dålig kondition men jag kämpar på utan att försöka tänka på att jag alltid är sist uppför alla backar. Jag VET att mina armar inte klarar armhävningar som jag brukade göra dem utan att jag får göra dem på knäna. Men det spelar ingen roll längre. I min värld vinner min kropp sitt eget race. Den försöker. Vågar. Kämpar och orkar för det mesta. Träningsberoendet är kanske inte riktigt där än, men jag vet att om jag mentalt orkar peppa kroppen vidare så är jag snart där igen. Vädergudarna är på min sida – det är alltid så mycket skönare att träna i fint väder. I morgon reser jag hem, och då återstår det tre veckor kvar till nästa resa: Playitas. Följ med mig dit, vetja. Det finns fortfarande platser kvar för din kropp också.

Min kropp är fantastisk! Med sina överkilon, sina dåliga knän och dåliga balans. Med celluliterna på låren och triceps som inte riktigt hänger med. Men den kämpar och får pulsen att stiga, den vågar testa nya saker och bryr sig inte om att den ibland är både fumlig och klantig.

I min hjärna försöker jag bryta ner alla negativa tankar.

Jag VET att jag har dålig balans men jag cyklar ändå.

Jag VET att jag har dålig kondition men jag kämpar på utan att försöka tänka på att jag alltid är sist uppför alla backar.

Jag VET att mina armar inte klarar armhävningar som jag brukade göra dem utan att jag får göra dem på knäna.

Men det spelar ingen roll längre.

Den försöker till och med spela tennis!

Den försöker till och med spela tennis!

I min värld vinner min kropp sitt eget race.

Den försöker.

Vågar.

Kämpar och orkar för det mesta.

Träningsberoendet är kanske inte riktigt där än, men jag vet att om jag mentalt orkar peppa kroppen vidare så är jag snart där igen.

Med topphälsa-Sandra och Matilda på lunchpromenad.

Med topphälsa-Sandra och Matilda på lunchpromenad.

Vädergudarna är på min sida – det är alltid så mycket skönare att träna i fint väder.

I morgon reser jag hem, och då återstår det tre veckor kvar till nästa resa: Playitas.

Följ med mig dit, vetja. Det finns fortfarande platser kvar för din kropp också.

Så lycklig!

Så lycklig!

Dags att bli beroende igen!



hjärntumörblogg

Jag har haft svårt att pressa kroppen till träning den senaste tiden. Livet har kommit emellan på så många olika vis, och den regelbundna träningen som jag gillar har blivit en sån där då-och-då-träning som jag egentligen inte alls är lika förtjust i.

Jag älskar känslan när kroppen är stark, när fötterna liksom lyfter när man går för att benen fått den träning den vill ha. Och så känns det verkligen inte nu.

Men snart det bli ändring på det!

ToppHälsa har träningsläger två veckor på rad, på Mallis där jag befinner mig nu, och sen på Rhodos. Och även om jag inte kommer att kunna stanna hela veckorna ut så blir det en härlig kickstart på nystarten, så att säga.

På bara två dagar har det redan blivit fyra träningspass, och även om jag fått börja på en låg nivå eftersom konditionen inte håller måttet längre känner jag mig glad och peppad.

Med Mommo (i mitten) som instruktör blir Zumba superkul!

Med Mommo (i mitten) som instruktör blir Zumba superkul!

Jag vet att det krävs tålamod för att väcka liv i musklerna som har fått alldeles för lång sommarsemester men samtidigt vet jag att de behövde det.

Att JAG behövde det.

Sommarvilan har gjort mig gott på flera sätt och att den knäckte kondisen får jag ta.

Nu gäller det att ligga i några veckor så att träningsberoendet ska komma tillbaka.

Enligt världsrekordhållar-maken (Christer Skog) tar det cirka tre till fyra veckor innan kroppen börjar begära daglig dos av dopamin.

Dopamin är ett hormon som enkelt förklarat får oss att vilja göra saker och njuta av dem. Det är kopplat till hjärnans belöningssystem och ökar vid bland annat motion och fysiskt aktivitet.

Så det är min plan just nu.

Att återigen bli beroende av att röra på mig.

Nu kör vi kroppen!

Lite stavgång i solen är aldrig fel!

Lite stavgång i solen är aldrig fel!

Matilda (ToppHälsas projektledare för resor) och jag inviger träningsveckan!

Matilda (ToppHälsas projektledare för resor) och jag inviger träningsveckan!

 

Glöm inte att klappa dig själv på axeln!



Helg hela veckan!

Helg hela veckan! Här med Alexandra på Cancerfonden.

Helgkänslan! Känner ni den? När du vet att imorgon får du sova ut, och inte har några måsten?

Mina veckor rullar på i sånt tempo så att jag knappt hinner med själv, och även om jag tycker att allt jag gör är roligt blir det ändå en stress och press till slut. Jag får påminna mig själv att njuta av allt jobbet på ToppHälsa ger mig, att stanna upp och vara tacksam för mina underbara kolleger som inte bara ger järnet för tidningen och våra events utan också får mig att skratta så att tårarna rinner nästan varje dag.

Jag tänker att det är så lätt fokusera på det jobbiga, deadlines och saker som inte hinns med förrän i den sista minuten – när man egentligen borde klappa sig själv på axeln för att vi gör så mycket!

Ta bara den här veckan:

  • Hela företaget var inbjudna att lyssna på ett intressant samtal mellan Amelia Adamo och vår vice statsminister Isabella Lövin som faktiskt började sin bana på vecko-Revyn en gång i tiden!
  • Inspirerande samtal med olika gäster, här Isabella Lövin, bjuder Amelia oss anställda på då och då.
  • Jag och redaktörs-Sandra spelade in nästa avsnitt av PeppPodden med Biggest Loser-tränaren Sabina Dalfjäll, och fick veta så mycket om både träning, motivation och Zlatan! Missa inte att ladda ner podden på vår hemsida eller Acast.
  • Missa inte PeppPodden på tisdag! Sabina Dalfjäll gästar oss, den tuffa tränaren från Biggest Loser ni vet.

    Missa inte PeppPodden med mig och Sandra på tisdag! Sabina Dalfjäll gästar oss, den tuffa tränaren från Biggest Loser ni vet.

  • Vi hade inflyttningsmingel i våra nya lokaler och bjöd in grannarna i det andra Bonnier-huset. (Och vi bjöds på bubbel och supergoda snittar så jag var mätt redan innan jag gick hem för att laga middag till barnen.)
  • Jag har varit iväg med Cancerfonden och pratat på scen inför 400 engagerade Apotek Hjärtat-chefer och kände mig så liten i skuggan av mig själv. Ni fattar när ni ser bilden, hahahaha.
  • hjärntumörblogg
  • Vi hade ett bra möte med härliga Johanna Toftby och smidde roliga planer framöver.

hjärntumörblogg

Och då har jag inte ens nämnd en chefskurs och all annan aktivitet på redaktionsgolvet.

När jag tänker efter är det helgkänsla hela veckan när man jobbar med kreativa och roliga människor.

Och sova ut – det gör jag i morgon.

Ha en härlig helg!

Ha det bäst i helgen nu!

Ha det bäst i helgen nu!

En middag med loppfröskal och total kaos



Laga lite grönsaker kan väl ute vara nån konst...

Laga lite grönsaker kan väl ute vara nån konst…

Hört talas om loppfröskal? Det hade jag inte heller innan jag fick min matlåda som av misstag hade bytts ut från en vanlig ordinär för-två-låda – till en låda med mat för veganer.

Jag stod där i köket, hungrig och trött, och min första tanke var att skita i allt och gå ner till den lokala pizzerian och köpa middag där – men så ändrade jag mig.

Inte ska väl all mat stå och bli fördärvad för att jag inte tror att det skulle vara gott med bara grönsaker och fibrer?

Grönt och härligt. Och med loppor i gelé. Typ.

Grönt och härligt. Och med loppor i gelé. Typ.

Med all energi jag kunde uppbringa satte jag därför igång med att lösa det första receptet i matlådan: Bovetepannkakor med salsa.

Salsa gick som en dans.

Herregud, de kan ringa från vilket kock-program som helst! tänkte jag och kände mig proffsig där jag stod med alla ingredienser på diskbänken.

En känsla som snabbt förbyttes när pannkakssmeten med lopporna skulle göras…

Alltså: loppfröskal är samma som psylliumhusk eller fiberhusk (har jag läst mig till så här efteråt), och de skulle ligga och svälla i vatten och bli som en stor geleklump innan den skulle vändas i mjölet.

Och nånstans där blev det helt knas.

Hallå! Var är smeten?

Hallå! Var är smeten?

Smeten blev liksom en deg. Trots sojamjölk och vatten som jag förtvivlat försöka vispa ner. Men allt fastnade, jag testade både att vispa manuellt och med elvipsen, men degen den bara snurrade och släppte om vartannat och for över hela köket. Jag rev squash och purjolök och blandade i och tänkte att det skulle bli bättre. Eller blanade och blandade – jag liksom bankade in grönsakerna i degen och när det stod på receptet att jag skulle hälla i en slev i stekpannan så gick det inte för att smeten var cement. Typ.

Får det vara lite bovetepannkaka?

Får det vara lite bovetepannkaka?

Istället tryckte jag ut den, hällde på olivolja, stekte så hårt jag kunde och lyckades få till en enda ätbar pannkaka med salsa.

Kvällens middag.

Kvällens middag.

Den var god, men jag var helt svettig och den mysiga ensam-middagen blev inte riktigt som jag hade planerat.

Dessutom tog det en nästan timme att städa hela köket efteråt.

Och jag var svinhungrig och åt en Snickers.

I dag äter jag ute.

Det känns nästan lite lugnare.

Tillbaka till livet

Pamela Andersson


Mitt nya armband säger allt.

Mitt nya armband säger allt.

Jag fick ett armband på posten i går.

Tillbaka till livet.

Så stod det på länken och jag satte det direkt på min arm.

Armbandet kom från CancerRehabFonden och orden säger så mycket.

Att min tumör har försvunnit är ett mirakel och det känns verkligen som att jag har fått tillbaka mitt liv.

Samtidigt blir inget som tidigare.

Jag är en annan.

En annan person, och jag lever ett annat liv i dag än jag gjorde innan cancern tog min oskuld.

Jag finns i samma skal (med kanske lite flera rynkor och några kilon tyngre än för fem år sedan) men inuti min kropp finns ärr skapade av oro och skräck.

Ärr som aldrig försvinner.

Osynliga ärr för andra, du skulle inte se dem om du mötte mig på gatan. Jag har tvingats lära mig att leva med dem.

Ibland går det flera dagar utan att jag tänker på dem – ibland påminns jag flera gånger om dan.

Men det är bagateller.

Det enda som är viktigt står på min arm.

Tillbaka till livet.

Tack för det.