Fyra år av cancer – och tårarna som ingen ser

Instagrambilden. Den sista innan allt var över.

Instagrambilden. Den sista innan allt var över.

”Ok. Två löparess kör nu. Kungsholmen runt. Beware.”

Så skrev jag dagen i dag för fyra år sedan till den här bilden. Klockan var 16.58 den 3 juli 2012 och det är mina skor som är blå. De rosa tillhör Åsa, en av mina bästa vänner och tjejen som jag skulle springa en mil med och som jag sedan skulle ha en rolig tjejkväll med.

Men så blev det inte.

En timme senare var allt över.

Det liv som jag levde fram till dess var borta. Inlåst i ett epileptiskt anfall orsakat av en hjärntumör som precis under joggingrundan tyckte att det var på sin plats att visa sig.

Tumören som lurat i min hjärna några år men som nu växt sig så stor att den inte längre kunde dölja sig.

Fyra år av cancer

Fyra år – och jag lever än.

Jag firar med ett glas iskall sangria, i en ny strandklänning och med barnen som spelat tennis, paddel och hoppar i poolen.

 

Fyra år av liv.

Fyra år av skräck.

Panik som kommer utan förvarning, ångesten över att allt kanske snart är över. Tårarna som bränner bakom ögonlocken i en säng bakom en stängd dörr, ”mamma måste jobba”.

Tårarna som ingen ser. Ingen märker.

Precis som det ska vara.

Fokus på det som är viktigt, svälja gråtkulan i halsen och tvinga ögonen att hålla tårarna tillbaka.

Ta en klunk sangria för att fira livet, och känner träningsvärken i kroppen.

Så länge jag orkar träna kämpar jag.

Så länge jag orkar ta ut livet i förskott slår jag tillbaka.

Fyra år.

Risken att tumören vaknar

Risken att tumören vaknar efter 5 år är fortfarande hög, högre än jag anat, högre än jag förstått. Mer än 50 procent säger läkarna, men sen då? Ett år kvar till fem, och då måste väl risken vara mindre, eller?

Så många frågor och så få svar.

Bara ett fakta: fyra år av tacksamhet för att jag fortfarande finns kvar.

Pusta ut. Andas. Leva.

Orka tränga bort rädslan, komma ut från sovrummet, låtsas ha jobbat klart och vara glad igen.

Årsdagen är snart över och då börjar ett nytt år.

Kämpa vidare, leva vidare.

Precis så.

Så länge jag tränar orkar jag kämpa emot.

Så länge jag tränar orkar jag kämpa emot.

 

  1. Hej fina Pamela!
    Din livsglädje är så stor, så härligt att läsa din blogg. Jag förstår att det är en berg och dalbana, gråt bakom stängda dörrar. Men du verkar vara en fantastisk människa/fru/mamma. Du är en stor glädjekälla och jag som har en man som drabbades av cancer i hjärnan med, känner igen mig så i allt du skriver, det känns som en tröst att läsa om dig och veta att det kan gå bra ändå. Jag förstår ju själv att det är individuellt, men du ger HOPP.
    Instämmer i föregående kommentar att jag med hoppas du får dricka många sangria och titta på dina fina barnbarn❤️❤️❤️All kärlek till dig. Kram Sanna

  2. Hej,
    Jag har dig som förebild, du är min inspiration som vet vad det handlar om. Just det här att livet är en ”bergochdalbana” efter cancerbesked. Man kastas mellan hopp och förtvivlan. Jag har just påbörjat min cellgiftsbehandling och mår efter andra dagen helt toppen. Hoppas bara det håller i sig och att cellgifterna biter på tumören.
    Önskar både dig och mig många år framöver, CI behövs❤️

  3. Hej !
    Jag önskar dig många många år med iskall sangria och att det är dina barnbarnen som du ser vid poolkanten.Jag känner inte dig men har följt dig lite sporadiskt i media upplever dig som en kämpe men det är klart att även kämpar ska gråta
    Jag tänker på min mamma som gick bort i cancer för cirka 4 månader sedan Hon var en kämpe men visade aldrig för oss i familjen att hon grät Men jag förstår att det var för skydda oss även om man är vuxen så man fortfarande ett barn för mammor Vad vill säga med det att det du har skrivet gick rakt in i mitt hjärta när tänker på min egen mamma och hennes gråt och kamp. Vet hur jag ska avsluta mer än att jag önskar dig många varv runt Kungsholmen med bästisen och många glas iskalla sangria Gråta får du inte heller glömma men glädjetårar mest Du ska ta GULDMEDALJ OCH VÄRLDSREKORD MOT CANCER Du ska bara vara överst på pallen Kajsa

  4. Hej! För ca 1 1/2 månad sen fick min man besked på att han har cancer. Först rasande världen. Men jag har tänkt på dig och fått mental styrka av det. Din positiva syn på mycket har fått mig att inse att livet är imte slut! Hans typ brukar svara bra på cytostatika så vi tror på framtiden! Ha det så gott och tack för mycket! / Kram Annika

  5. Hejsan!Känner igen mig i mycket av det du skriver. Går själv igenom en cancer behandling nu,ska om ca 2 veckor börjar med strålning. Snart ett år av helvete men också av massa kärlek.Men jag ska erkänna att jag är lite rädd för framtiden, hur kommer det att bli, kommer det igen? Jag har valt att inte kämpa mot cancern det har jag överlåtit till läkarna för jag har fullt upp med att leva och det innebär. Du är en stor inspiration för mig och jag håller mina tummar för dig!! Massa kramar Bella

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..