Döden syns inte under hatten

hjärntumörblogg

Med min nyinköpta hatt på NK.

Jag satt där med min nyinköpta hatt, och kände mig starkare än Pippi.

Att jag hade opererat bort en bit av en hjärntumör för bara en och en halv vecka sedan kunde ingen ana.

Hatten hade jag sett i en modetidning när jag låg på sjukhuset, och bara fem dagar efter att jag fått lämna sjukhuset åkte jag ner på NK för att köpa den.

Det var en lördag och det var knökat med folk.

Vad tänkte jag på?

Vad tänkte jag när jag satt där som om ingenting hade hänt, som om jag inte hade varit nedsövd i sju timmar och någon hade sågat upp min hjärna och varit där inne och plockat bort det man kunde ta bort? Två centimeter av en äggstor tumör.

Resten av tumören ligger fortfarande under hatten. En bit av döden under en nyinköpt dyr hatt av märket Tiger.

Varken döden eller ärret syntes

Men döden syns inte därunder. Inte det decimeterlånga ärret i skallbenet heller.

Jag ser mig själv på bilden från fyra år sedan och ruskar på huvudet.

Vad tänkte jag på?

Ja, inte var det att hjärnan snart skulle gå i tokspinn av alla ljud. Att jag sakta skulle tappa fokus och börja kallsvetta.

Att jag skulle få epileptiska kramper av alla intryck och att jag skulle sova 18 timmar i sträck av utmattning efteråt.

Min Pippi-starka uppenbarelse blev en mentalt härdsmälta bara några minuter senare.

Två timmar på en NK-lördag skulle kunna ta knäcken även av en frisk person.

Med en nyopererad hjärna var det som att sätta sig i en berg-och-dalbana i tron att det var Kärlekstunneln.

Utan min vän Ulrica som var med mig skulle jag inte kunnat ta mig hem.

Men jag fick min hatt.

Och jag lärde mig vad som händer när hjärnan går i strejk.

Den stänger helt av. Den lyder inga tankar.

Hjärnan lägger sig liksom platt och hur man än ber om hjälp får man ingen.

Inga tårar hjälper, inga böner.

Man får klara sig själv – och det gör man inte när man är hjärntrött.

När hjärnan går i strejk

Så här efteråt har jag förstått att de symptom jag fortfarande lider av ibland liknar de som utbrända personer har. En väninna som varit sjukskriven för utbrändhet har beskrivit samma djuriska trötthet i huvudet, och en hjärna som inte låter sig övertalas att göra något.

Att ens ställa sig upp och förflytta kroppen.

Istället tar den inte ett steg. Den ligger i fosterställning och blundar.

Obeveklig.

Min hjärna orkar enormt mycket – har alltid gjort – men i dag när jag förstår den bättre försöker jag låta den vila ibland.

Som här.

Här vilar hjärnan.

Här vilar hjärnan.

På landet när solen går ner. När jag bara kan sitta och titta ut över vattnet och njuta av tystnaden och låta tankarna vila i det lugna.

Stillhet.

En slags meditativ kompromiss med mig själv.

Jag vilar – alltså får jag energi.

Så enkelt kan det faktiskt vara.

hjärntumörblogg

Och jag har väldigt mycket nytta av min hatt också! Den dolde min skalliga hjässa under nästan ett år.

hjärntumörblogg

Jag gick till och med modevisning med den på!