Det blev livet! Törnrosa sover fortfarande och jag får leva ännu en tid!

Pamela Andersson

Jag kände mig så stark. Oron fanns där, den kommer förmodligen aldrig att försvinna, men för första gången kände jag att jag hade den under kontroll. Fjärilarna i magen stökade inte runt lika häftigt som tidigare, och ångestklumpen i halsen kändes mindre.

cancer hjärntumör

Vi satt vid vägskälet igen, jag och maken, och tittade på stegen på golvet. I dödens väntrum är det röda stegen Golgata – de vita, lite vildare hoppsastegen är Livet. Vilken väg skulle jag få ta?

Det är alldeles tyst i Neurocentrums väntrum. Vi som sitter här rör oss som zombies. Rörelserna är svaga, mekaniska, tystnaden tryckt och vi sitter alla i samma tidsmaskin utan att veta om vi får åka fyra månader framåt i tiden eller om det blir bakåt. Eller om maskinen tickar långsamt eller fort.

Jag ser min läkare stå där och jag känner mig konstigt glad trots att han inte röjer en min. Eller vänta, kanske, kanske syns där ett leende i mungipan.

”Hur mår jag?” frågar jag honom precis som vanligt. Jag vill in i det längsta känna att jag har kontrollen, jag vill veta direkt. Inget small talk. Pang på, bara. Hit me!

”Jag kommer ensam” säger han med ett litet skratt och jag lämnar ångesten vid golvet, trampar på paniken och kastar alla orostankar ut genom fönstret. Hjärtat gör volter, kroppen spritter och hjärnan ler förnöjt. Jag gjorde det igen! Knockade tumörfan!!

Min fantastiska läkare har läst min bok och sett min analys: två läkare vid samtalet är lika med katastrof. Kommer han ensam har det hittills gått bra. Och det hade det. Gått bra alltså. Eller så bra som det kan gå i spelet mot döden. Remi. Tumören vilar fortfarande. Törnrosa-tumören har inte rört sig på fyra månader utan sover sin bedrägliga sömn utan att förstå vad som händer därute. Utan att förstå känslan av att få leva – åtminstone fyra månader till. Till nästa gång. Till nästa röntgen.

cancer hjärntumör test

Ni som varit med om ett liknande besked vet vad jag pratar om. När axlarna sjunker ner och anspänningen släpper blir man så obeskrivbart lycklig – och samtidigt så extremt trött. Det är en märklig känsla, ett nästan overkligt tillstånd som ingen kan förstå som inte gått igenom samma sak. Jag får leva vidare. Fattar du, kroppen? Du har orkat trampat vidare trots att jag stundtals pressar dig så hårt. Mitt psyke har legat på rätt sida gränsen, jag har orkat fokusera på det som är viktigt och jag har lagt energin på det jag kan påverka. Jag har tagit de rätta besluten i min kamp mot cancern. Jag har haft tur förstås, så är det alltid, men allt det jag bestämt själv utan det där lyckohjulet som snurrar med ödets hjälp, har varit klockrent.

”Du har tagit helt rätt beslut med allt du har gjort”. Läkarens ord snurrar i huvudet när jag och maken kramade om varandra efteråt. ”Vi är ett bra team” bestämmer vi. Nu får kampen vila lite innan den ska fortsätta med mera träning, mera endorfiner. Måste bara fira lite först. Tjoho!!!!