Vi måste öppna dörren och våga möta ljuset

hjärntumörblogg

Öppna dörren till ljuset.

”Hur står det till med cancern i dag, då?”

Kan man säga så?

Det borde man väl kunna, eller?

Ändå är det inte direkt en vanlig hälsning när man möter en bekant på stan.

I veckan var jag och föreläste om min resa med cancern på Skandias huvudkontor i Stockholm och innan jag klev upp på scenen var det en debatt där en av deltagarna var Klas Kärre, ordförande i Cancerfondens forskningsnämnd och professor i molekylär immunologi. Hans avslutningsord var önskan att vi skulle kunna prata om sjukdomen på ett annat sätt i framtiden än många gör i dag. Att vi genom forskning skulle kunna rädda så många flera som drabbats och att ordet cancer i sig inte skulle te sig så enormt skräckinjagande.

Ett typ ”Tjena, hur är det med cancern i dag?” istället för att vi för det mesta undviker att ens ta upp det när vi möter någon som vi vet har drabbats.

Bara ordet cancer påverkar oss

För just så är det.

Bara ordet cancer får hjärtat att stanna till nån sekund. Paniken får rösten att staka sig och dödsångestens tentakler börja sprida sig i kroppen. Man blir som förlamad och det säger en hel del om hur själva ordet cancer påverkar oss.

Bygg inget ångestbo i kroppen.

Bygg inget ångestbo i kroppen.

Jag var själv likadan.

ÄR själv likadan.

Varenda gång jag tycker att min kropp känns annorlunda på något sätt kommer skräcken smygande.

”Är det kört nu?”

”Har tumören växt?”

”Hur lång tid har jag kvar?”

Men skräcken blir ju inte mindre om jag håller tyst om den. Tvärtom.

Ju mer jag öppnar upp desto mindre skräckinjagande blir det, så är det ju med de flesta saker som oroar en.

När ångesten kommer upp till ytan är det som att den skäms och liksom blir mindre, och det är därför det är så himla viktigt att vi alla pratar om den.

Att inte låta den gro inom oss och bygga ett slags ångestbo med svarta tapeter och svarta gardiner i kroppen. Ett rum där solen aldrig skiner, där en skrikande tystnad råder och där lukten av panik är stark.

Man kan inte ge upp utan strid

Jag möter många människor när jag är ute med ToppHälsa på våra träningsresor, människor som har anhöriga eller vänner som är drabbade och jag får höra berättelser om cancerdrabbade som aldrig kommer ur sitt mörka rum. Som fastnat i ångesten och rädslan. Som i princip sätter sig ner och låter döden ta en så fort beskedet kommer.

Som ger upp utan strid.

Och vars omgivning tassar på tårna och gör allt för att undvika det som är allra viktigast i ett sådant skeende.

Att prata.

Prata, prata, prata.

Det behöver inte alls bara vara om sjukdomen, men cancer-ordet måste upp till ytan.

Jag tror på fullt allvar att cancercellerna gottar sig i rädslan och att de växer sig starkare när vi gör allt för att inte prata om dem.

Knäck dem med rösten, sparka dem med tonerna av musik eller med en andhämtning från en fysisk aktivitet. Hjälp cellgifterna att döda cancercellerna med att ta hand om din kropp på bästa sätt och genom att öppna dörren och släppa in ljuset i det där svarta panikrummet.

Bejaka livet och neutralisera ordet som drabbar en av tre i Sverige.

”Hur står det till med cancern i dag, då?”

”Jo, tackar som frågar. Den vilar just nu.”

”Grymt. Lust att ta en fika?”

"Fika? You bet!"

”Fika? You bet!”

 

 

 

  1. Hej
    Har precis börjat läsa din bok. Fick för ca 2 veckor sen reda på att min dotter bara 18 år fått en hjärntumör. Vet ej än om den är god el elak. Djävel vilken julklapp som en rak höger…men här ska kämpas

  2. Hej jag kan heila bort cancer jag behöver ett helkropps foto framifrån samt ett från baksidan helst tunna kläder och armarna utmed sidorna skicka till min telepon 070 7738999 jag har lyckats med alla ebbe Olsson ring gärna

  3. Hej Pamela!

    Jag opererades i augusti, och var INTE i nått bra ”läge” efteråt. Lyckades vända på min inställning först då jag fick läsa din bok. Den gavs till mig från en vän! Jag har nu gjort färdigt strålningen och befinner mig i den 3:e vågen, cellgifter …

    Nu fick jag precis den här vägen som tips, vilket gör att jag har läst igenom en hel del.

    Tack igen, för att du orkar dela med dig! Det känns magiskt positivt!

  4. Hej Pamela! Hur har jag kunnat missa dig, i mitt liv 😉? I lördags visade en väninna till mig, din bok. Och jag blev helt betagen, läste och läste. Och nästa dag, på mässan i Älvsjö, pratar du på scenen i Cancerpodden. Du (ni) gjorde det så bra! Det är förlösande när någon pratar och säger de där rätta orden, det som jag också känner och försöker förmedla. Tack för det! Har själv genomgått två operationer, en för tretton år sedan och en för 10 veckor sedan och däremellan två gammastrålningar. Jag har däremot en godartad tumör i huvudet, så inte riktigt på din nivå. Men oron finns där ändå. Jag boostar mig med god och härlig träning och ett gott leverne i det stora hela. Och det som är det bästa med min tumör, är att jag lyssnade till mig själv och har sedan ett år tillbaka bytt bana i livet och de år jag har kvar att jobba och leva tänker jag just – leva och jobba samtidigt! Livet är till för att levas varenda minut! Tack för dina ord!!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..