Din plats i kön – är tre månader…

Gryning på Thanyapura.

Det är världscancerdagen i dag och jag sitter på ett hotellrum i Thailand.

Benen känns lite skakiga, nacken och ryggen ömmar men hela jag skuttar ändå lite på stolen av förnyad energi.

Jag har äntligen gjort mitt första träningspass på träningsresan med ToppHälsa, och det känns så skönt i hela kroppen.

Jag drabbades av influensa några dagar innan jag åkte hit, och trots att jag var feberfri när jag satte mig på planet och inte smittade längre, har hostan varit svår att bli av med. Jag har försökt att inte stressa, men det har varit enerverande att inte kunna träna.

Men i dag sa kroppen plötsligt okej. ”Kör då”.

Dagens härliga cykelgäng!

Det blev en kort cykeltur på 2,3 mil – men åh, så jag njöt! Och nu sitter jag här och firar med en påse färsk ananas i bitar från den lokala ananasodlaren och njuter av att jag är på gång igen.

Överhuvudtaget njuter jag efter att ha kommit över en dipp som jag haft en tid nu.

De har varit mycket omkring mig efter Cancergalan för en månad sedan, och jag känt oro och en skavande känsla i själen. Två personer som jag känner har fått tillbaka sina hjärntumörer efter att ha varit tumörfria i sex respektive nio år, och hur jag än kämpat emot har detta påverkat mig djupt.

Det går inte alltid att bestämma när man ska vara stark. Jag försöker, men när livet omkring tar andra vägar än det väntade skakas även min värld.

Oron smyger sig på.

Tankarna förlorar sig i mörka hörn och de virvlar runt som döda höstlöv i huvudet. Inget tålamod, de kan inte vara stilla, bara fladdrar till och föser upp det döda, skrumpna löven av gammalt hopp som nu tappat tron på sig själv.

Är det min tur snart?

Kommer det en ny tumör i mitt huvud också?

Är jag inte lite tröttare än vanligt?

Fick jag inte en riktigt stor migränattack för två veckor sen, visst fick jag det? Och pratar jag inte sämre? Precis som gjorde under de där månaderna innan jag till slut föll ihop och blev medvetslös 2012 när de upptäckte tumören för första gången?

Snurr snurr i skallen, runt, runt och noll fokus. Bara skav och ont i magen.

Frågor som jag inte får svar på, därför att det inte är tid för svar än.

Var god och dröj, din plats i kön är… tre månader.

Då först blir det röntgen igen, och då kan jag andas ut.

Så fram till dess gäller det bara att hålla ut.

Att jobba hårt för att vända oron i kroppen.

Vad kan då vara bättre än att göra en nystart i träningen just under världscancerdagen, dagen där världen tillsammans sätter fokus på den där skitsjukdomen som jag fajtats med under så många år.

Hej hopp och hejdå mörker!

Så vik hädan orosmoln och jobbiga tankar.

No more rädsla.

På med stålkvinnedräkten och Powerwoman på bröstet.

Tillbaka som powerwoman.

Jag, Sandra och världsmästaren i thaiboxning Rickard Nordstrand.

Nu kör vi igen! Jag och bästa pt-maken Christer Skog.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..