Mitt OS-guld känns – men det syns inte

Mitt guld syns inte.

Jag ser tårarna som rinner nedför Stina Nilssons kinder när hon står där på prispallen. Ett OS-guld. Det finaste hon kan vinna.

Den ädlaste medaljen i världen. Den mest åtråvärda titeln, det historiska som för alltid kommer att stå i idrottsböckerna.

En OS-guldmedaljör.

Bilderna är ett kollage från Expressen.

 

Medaljen som trots att den förmodligen kommer att ligga i en låda, eller möjligtvis i ett bankfack i framtiden är beviset för att hon en gång var bäst i världen.

Att hon en gång lyckades på exakt rätt dag att pricka in en toppform som överträffade alla andras.

Mitt hjärta snörps ihop och jag känner hur min röst blir grötig.

Stina Nilssons tårar fortsätter att rinna.

Hon torkar och torkar, hon ler, försöker att sluta gråta – men tårarna dansar hela tiden nedför hennes kinder. De låter sig inte hindras av en vante eller en jackärm.

Glädjen slår volter i själen och nånstans måste den där obeskrivliga lättnaden, lyckan, få utlopp – och tårkanalerna är det som ligger närmast till.

Några dagar senare är det Hanna Öbergs tur.

Expressens uppslag om Hanna.

Nya tårar. Det ofattbara.

Händer som darrar, vänner och familj omkring som skriker, tjoar och gråter de också.

Det smått overkliga.

Och så ett nytt OS-guld.

Jag har själv ett och jag vet hur det känns.

Den där enorma glädjen som fyller bröstet och nästan hotar med att spränga det. Den ström av lycka som går genom hela kroppen – osynlig för en utomstående, men så påtaglig och virvlande för den som har den i sig. Strömmen av glädje är som en orm av silke, den nuddar hjärtat, touchar ögonen och låter dem svämma över och värmer själen på ett sätt som är så svårt att beskriva.

Mitt OS-guld består inte av en tung medalj som läggs om halsen på en prispall. Som Stinas, Hannas eller Charlotte Kallas.

Mitt OS-guld syns inte med blotta ögat, men den ligger där i min hjärna och glittrar och lyser. Beviset för att jag orkade, att jag aldrig gav upp. Att jag hade marginalerna på min sida i en kamp som var lika rafflande som det jag nyss såg på tv.

Jag missade heller inga skott.

Jag stod upp i nedförsbackarna, höll mig på benen och när jag korsade mållinjen och sträckte händerna mot himlen var jag en vinnare.

Den ovissa OS-duellen mot cancern slutade med det finaste pris man kan vinna.

Ett OS-guld i kampen för Livet.

Jag tänker på det när jag ser de fantastiska scenerna, kramarna och jublet som hörs ända från Sydkorea. Hanna Öbergs skrällseger och kaoset som omger henne, och jag ler eftersom jag redan vet hur det kan vara. Hur det känns.

Att det finns mirakel.

Så länge man är beredd att kämpa för ett.

Mitt guld glittrar i hjärnan. Här på veckans Daisy Beauty-gala med Linnea Öst, Helene Arkhem och Anna Liljeberg.

Tillsammans med vännen Linda Nyberg.

Jag är också i tidningen! ;-)

Den här texten publicerades också i bland annat Hudiksvalls tidning/Mittmedia i dag.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..