Oro inför tisdagens besked

På tisdag kommer beskedet. Oro i magen. Att försöka träna hjälper.

Så kom äntligen kuvertet från Karolinska. Jag har väntat och väntat sedan magnetröntgen i slutet av maj, och till sist tänkte jag att ”nu har de glömt mig” – och då dök det upp.

Men inte i brevlådan, utan precis utanför min dörr…

Brevbäraren hade förmodligen lagt kuvertet i fel brevlåda och så var det någon snäll granne som insåg att det kanske var viktigt eftersom det stod ”Karolinska” på kuvertet och lade det utanför dörren.

Jag blev både lättad och arg.

Lättad för att personen som fick det förstod att det kunde vara bråttom.

Arg för att man inte kan lita på posten.

Hur svårt kan det vara att lägga rätt post i rätt brevlåda, tänker jag.

Morr.

Som tur var missade jag inte tiden när jag ska få beskedet efter röntgen. Det blir på tisdag.

Återkommer förstås med besked.

Ärligt talat känns det jobbigt.

Det är sju månader sedan jag fick besked senast och jag är orolig, det är ett obehagligt nervöst pirr i hela kroppen trots att jag försöker att tänka på annat.

De här dagarna innan jag får besked av min läkare kändes lättare när det var tätt mellan kontrollerna – jag har aldrig väntat sju månader förr. Usch. Det känns i magen, trots att jag försöker slå bort det.

Jag försöker att göra roliga saker istället; som i torsdags när jag hade 5-årsjubileum för det som kallas Pams brygga. I fem år har vi samlats några tjejer på bryggan utanför mitt hus, och vi gör ett slags knytis där vi tar med oss olika rätter, lax, ost, frukt, vad man vill och ställer upp tillsammans. Jag fixar grunden (en stor pastasallad som passar till allt), och så dricker vi bubbel, vin eller alkoholfritt och pratar och skrattar till sena kvällen. Luften vibrerar av energi och glädje som håller i sig hela sommaren.

Några av tjejerna på Pams Brygga.

Dessutom har jag sprungit.

Det var i lördags när jag var ute och powerwalkade och helt plötsligt började liksom benen att springa som av sig självt! Jag kan egentligen inte springa på grund av ett dåligt knä, men kroppen ökade farten och det var bara att hänga med, haha. Det blev inte långt, 2 kilometer, men jag har varit stolt över mig själv hela helgen. Stolt över att kroppen orkar göra saker läkarna säger att jag inte kan.

Håll tummarna för mig!

Nu vill jag bara att det fortfarande är två svarta hål i huvudet på tisdag också.

Håll tummarna för mig är ni snälla!

Från Pams brygga. Alla vi jobbar eller har jobbat på ToppHälsa! Från vänster Lena Thelenius, jag, Catharina Nordlund, Helene Arkhem och Annika Kvist.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..