Annons

6miljonersklubben

Beviset för att det finns hopp för oss alla!

Noll tumör! Tummen upp!

Noll tumör! Tummen upp!

Jag var egentligen inte nervös.

Jag var fortfarande fylld av glädjeendorfiner efter att ha tagit emot priset som Årets Hälsohjälte 2017 på en scen i Stockholm i går, och oron gick liksom inte in i huvudet.

Glädjen, stoltheten och tacksamheten över att bli framröstad stoppade alla mörka orosmoln som ville vända och vrida på cancertumörsbeskedet.

Tankarna på riskprocenten att en ny tumör skulle dyka upp försökte sippra förbi glädjekön i hjärnan, men stoltheten agerade benhård dörrvakt och oron fick vända om.

För första gången satt jag inte där i väntrummet på Neuromottagningen och letade efter läkaren för att se hur hans ansiktsuttryck såg ut innan han såg mig. Om han såg bister, trött eller lite ledsen ut för att han måste ge ett jobbigt besked eller om det där lilla leendet i mungiporna betydde nåt bra.

Han stod där bara, hux flux, och det var Christer som fick knuffa lite på mig för att jag skulle upptäcka honom.

Cancerbeskedet svart på vitt

Sedan fick jag svart på vitt.

Jag hade inte missförstått något i glädjechocken före jul.

Det var ingen dröm.

Allt var sant och beviset finns här.

Bara två svarta hål kvar!

Bara två svarta hål kvar!

Ingen tumör kvar.

Ingen vet var den har tagit vägen, den har liksom förintat sig själv och jag fick rysningar i hela kroppen när jag tittade på den nya bilden.

”Kan man säga att jag är fri från cancern, eller vad säger man?” frågade jag lite fundersamt.

”Man kan säga att tumören är borta, inget mera”, kom svaret bestämt.

Och det räcker för mig.

Jag ska skåla för hoppet

Tack vare cellgifter, strålning och träning har jag fått mitt liv tillbaka, och när jag lämnade sjukhuset tillsammans med maken bestämde vi oss för en champagne-middag ikväll.

Inte bara för att det är Alla Hjärtans Dag – vi ska skåla för Livet.

För att jag får leva vidare.

För att jag har två svarta hål i huvudet istället för en elak tumör.

För priset jag fick och som jag är så oerhört stolt (nästan lite mallig!) för.

Och samtidigt ska jag skåla för att det finns hopp för oss alla.

Forskningen går hela tiden framåt och orkar man maxa träningen med cellgifterna får man en kombination av det bästa man kan ge sin kropp.

Och det värsta som cancern kan tänka sig.

Se det som Bamses dunderhonung.

En dos om dagen – för livet.

Skål för det!

Lite dunderhonung på lunchen i form av träning med D-Flex!

Lite dunderhonung på lunchen i form av träning med D-Flex!

Måndagens fantastiska pris som Årets Hälsohjälte 2017!

Måndagens fantastiska pris som Årets Hälsohjälte 2017!

Alla pristagare och presentatörer på galan som anordnades av 1,6miljonerklubben.

Alla pristagare och presentatörer på galan som anordnades av 1,6miljonerklubben.

Stjärnadvokaten Elisabeth Massi Fritz delade ut priset till mig. Foto: Cawa Media

Stjärnadvokaten Elisabeth Massi Fritz delade ut priset till mig. Foto: Cawa Media

Annons

Kriget mot cancern mullrar vid horisonten

KS

I går var det dags igen.

Det kala omklädningsrummet på en kvadratmeter, typ, och så skjortan som passar för alla från 130 till 150 kilo.

Det står så på lappen i nacken, och det är inte så konstigt att hela kroppen ryser av obehag inför att få sätta på sig en så felanpassad storlek.

Jag känner mig ful och frusen, trots att jag lämnat en liten svart klänning av finaste märke kvar i omklädningsskåpet när jag sakta följer efter den manliga sköterskan in till den gigantiska röntgenkuvösen.

Jag hoppas att sköterskan ska vara av den rutinerade sorten, att han direkt ska hitta mina fina blodvener i armvecket och lägga på mig ett extra täcke för att min själ alltid fryser på britsen.

Men nej. Sån tur har jag inte.

Nålen sticker och sticker fel, hittar ingen bra ven, byter arm och jag får bara en filt. Hörselkåporna sätts på fel och innan jag hinner reagera ligger jag maskinens inre med ett tjutande ljud som hotar att förstöra hörseln och jag får skrika att stopp, allt är fel! Jag blir döv! Ni har glömt att trycka till kåparna, de glappar! Ljudet som ur armadeggon dunkar in i min hörselgång och hjärnan krampar av förskräckelse.

Jag orkar inte ens gråta.

Istället så sluter jag mig inombords och kapslar in min rädsla från den senaste veckan. Det känns inte bra. Efter de senaste månadernas full-fart-framåt-känsla har det tagit stopp.

Något är inte som det ska.

Oron för en tumörtillväxt är som ett gigantiskt moln som trycker på pannan och jag som aldrig lidit av huvudvärk känner hur smärtan skjuter fram på ett sätt jag inte är van vid.

Hjärnan lever sitt eget liv – och det gör mig skitskraj.

Har tumören kommit tillbaka? Har den reducerat min ledning?

Har den under de senaste månaderna när jag känt mig friskare än på länge smugit sig framåt och gjort en attack i ett ögonblick när jag levt på glädje och kärlek utan oro för den närmaste framtiden?

På måndag får jag svar på röntgen, fram till dess får jag med all kraft pressa tillbaka oron och sysselsätta mig med annat för att orka.

Som att gå på Expressens kulturfest till exempel.

Expressens kulturfest 2015

Expressens kulturfest 2015

Eller med att hänga med de legendariska damerna på 1,6 miljonklubben.

1,6 miljonerklubben

1,6 miljonerklubben

Kriget mot cancern mullrar vid horisonten.

Snart kan det vara dags att kämpa vid fronten igen.

Besked på måndag.

Annons
Annons