Agneta Sjödin

Klarar jag verkligen det här testet?



Våga, våga inte, våga, våga inte...

Våga, våga inte, våga, våga inte…

Ända sedan kirurgerna var inne i min hjärna och försökte ta bort så mycket de kunde av min tumör har jag haft problem med balansen.

Jag har fått lägga alla mina högklackade dyrgripar åt sidan, och i fem år har jag nu vandrat runt i fotriktiga skor – förutom under den period när skelettvärken var som värst och jag inte kunde ha skor alls.

Jag vågar inte cykla med cykelskor eftersom jag hela tiden känner att jag måste kunna sätta ner foten om något oförutsett händer och jag är livrädd att sitta fast och göra en Agneta Sjödin.

Det är svårt att gå nedför i trappor, det är som att jag blir yr och jag tänker hela tiden att ”nu ramlar jag, nu ramlar jag…”

Ett billigt pris för att få leva

Det är jädrigt irriterande att behöva hålla i sig i allt och alla hela tiden – samtidigt är det ett billigt pris att betala för att få leva.

Ett riktigt rea-pris skulle man kunna säga.

Gratis, rent utav.

Och dessutom tror jag att jag kanske skulle kunna öva upp balansen om jag bara gav mig den på att göra det. Eller åtminstone skulle jag kunna träna upp modet att våga TROTS balansen, och det skulle ju egentligen räcka långt det med.

Den här övningen har jag till exempel börjat med sedan två veckor tillbaka på mina träningspass med D-flex (David Seisay):

Få se nu om jag klarar av det här...

Få se nu om jag klarar av det här…

Att göra knäböj på en balansplatta/boll.

Bilden ljuger lite, jag försöker vara duktig inför kameran. Jag fuskar egentligen med att ha en lång pinne som stöd för att kunna gå ner i benböj, men jag övar på att inte hålla i den så hårt utan bara låta den vila i min hand.

Jag ska väl ärligt erkänna att jag inte känner någon större skillnad på de här två veckorna, inte fysiskt ­ – men psykiskt är det ett wow!

Att bara våga göra något som man vet att man är dålig på är en sådan boost för självförtroendet! Jag växer för varje gång jag klarar av att göra en benböj utan att ramla ner på golvet!

Sen att stilen inte är den mest proffsiga bjuder jag på.

Alla borde våga mera!

Jag tror överhuvudtaget att vi alla borde göra flera saker som vi är dåliga på. Allt går inte att träna upp, allt blir inte en succé bara för att du vägrar att ge upp – men hjärnan tackar dig för att du försöker. Hjärnan behöver nya utmaningar, den vill testa gränser. Stora som små.

En balansplatta är en väldigt liten utmaning förstås, men det är ändå ett steg framåt i min plan att kunna förbättra det som tumören stökade till i hjärnan.

Och jag har en hel garderob högklackade skäl att kämpa för.

Vingligt – men jag vågar!

Vingligt – men jag vågar!

Måns i cykelkrasch – förd till sjukhus!



C2C4Autism

Ni hänger väl med ToppHälsas träningsexpert Christer Skog och hans äventyr med komikern Måns Möller och cyklisterna Björn Gebenius och Håkan Löfgren på deras äventyr över USA?

De kör ju kust till kust över USA för att samla in pengar till barn med särskilda behov. Det är imonerande 420 mil och tanken är att pengarna ska gå till alla barns rätt att idrotta. Projektet heter C2C4Autism-gänget. (Coast to coast for autism).

Här är i alla fall dagens rapport där Måns Möller kraschar!

”I dag skulle Agneta Sjödin ha anslutit till C2C4-teamet, men som alla vet var hon med om en cykelolycka och bröt höften bara 2 veckor innan avfärd.

I går var det Måns Möllers tur att krascha och bli förd till sjuhus.

Det blev alltså ”Houston – we have a problem” på allvar.

Det började direkt på morgonen när våra cykelhjältar lämnade Austin för att ta sig 27 ångestfyllda mil (nästan en Vätterrunda!) till Houston. Vägen de åkte på förvandlas efter bara ett par mil in på sträckan till en smal motorväg med barriärer på sidan och det var omöjligt att vända om. Polisen kom upp bakom dem med sirener och stoppade grabbarna som åkte på både uppläxning och böter.

Christer försökte förklara varför de cyklade där, för att samla in pengar för alla barns rätt att idrotta, och då smälte polisen direkt och slutade att skälla.

Istället eskorterade han teamet i två mil med blåljusen på!

Men trots poliseskort var olyckan framme.

När grabbarna åkte ca 20 mil körde Måns av misstag in i Christers bakhjul och stöp i asfalten. Christer lyckades hålla balansen, men Måns föll olyckligt och tankarna gick direkt till Agneta. Hade det gått lika illa för Måns?

Tack lov stannade det flera bilar med sjukvårdspersonal (sån tur!) snabbt efter olyckan och Måns fick vård omedelbart. Men det som först tycktes vara skrapsår och ett brutet revben misstänks nu vara ett par brutna fingrar och andra blessyrer.

Måns gav dock inte upp och fortsatte att cykla de sista sju milen, han tog sig sedan till en sponsormiddag i Houston innan chocken släppte och smärtan blev för svår och han tvingades att söka hjälp.

Han ligger nu på sjukhuset i Houston och i skrivande stund är det oklart exakt hur illa däran han är.

– Det känns hemskt att han föll så olyckligt, Måns var oerhört stark innan olyckan. Han fick en kortisonspruta under vår vilodag på Valborg, och var glad, pigg och smärtfri efter den, berättar Christer.

– Han cyklade de sju sista milen – tre timmar! – med svåra smärtor och jag tror inte han kommer att ge upp på grund av det här. Måns är en fajter. Han gör ju det här för barnens skull. Det gör vi alla! Nu hoppas vi bara att han snart kommer tillbaka från sjukhuset så att vi får ta hand om honom.

Olyckan kom olyckligt.

Teamet hade en efterlängtad vilodag på Valborgsmässoafton där de fick sina skador omplåstrade (Måns fick en spruta i häcken, se filmen, och Christer fick sin onda axel upptejpad), och de var på Trekbutiken för att hämta delar till cyklarna. De passade på att sova ordentligt. De hade ambitioner om att åka ut till de fina källorna i Austin och bada men ingen orkade. Björn och Håkan var till Lance Armstrongs Trek-butik och där hängde hans vinnartröjor från touren och hans gamla cyklar.

– Det verkar inte som amerikanarna här nere bryr sig att han har fuskat till sig allt! säger Christer.

Vilodagen gjorde susen för trötta kroppar – men sedan kom olyckan.

Ny väntar vi alla på besked om hur illa skadad Måns är. Uppdateringar kommer under dagen/kvällen.

Kämpa Måns!”

C2C4Autism

C2C4Autism

C2C4Autism

I samma säte som spöket



Från bokmässan till träningsläger i Portugal – shit, vilka kontraster jag har i mitt liv!

Vill börja med att tacka alla er som kom och lyssnade på mig under mina framträdande i Göteborg, jag och min bok har fått ett helt fantastiskt mottagande och jag är fortfarande helt omtumlad av alla som kommit fram och pratat, tackat eller bara gråtit.

Att min första bok kunde framkalla så många olika känslor hade jag aldrig kunnat tro! Jag är ödmjukt tacksam, ska ni veta.

Samtidigt åkte jag från Göteborg med blandade känslor.

Att prata om livet, om döden, om cancern, rör också om i mitt sinne och glädjen över mottagande blandades med en slags sorg över att den här resan med tumören inte är över.

Den är långt ifrån över.

I oktober kommer jag att kallas in på en ny magnetröntgen av hjärnan och det där cancerspöket som jag för det mesta lyckas förtränga satte sig i samma säte som mig på vägen hem till Stockholm igen.

Får jag leva? Och isåfall hur länge?, viskade spöket och gungade fram och tillbaka på min axel.

Klarade jag det här? Hur många bakslag tål kroppen, fortsatte spöket med ett oroväckande grin.

Under en av intervjuerna, under Books and Dreams-poddandet med Carina Nunstedt kom det till och med en tår när vi pratade, och det var faktiskt länge sedan.

Bröllopet och ruset kring att få bära en ring från den man jag älskar har lyckats förtränga skräcken, men under Bokmässans sista själva minuter och under hemresan kom den tillbaka.

Nu när jag sitter här i Portugal på ToppHälsas träningsresa, i skuggan av en 25-gradig sol, försöker jag ladda krigarbatteriet fullt.

Skelettsmärtorna gäckar fortfarande kroppen, morfinet behövs varje dag för att jag skulle orka ur sängen, men sakta sakta som små myrsteg i en barnlek, blir jag starkare och starkare.

Senare i dag ska Christer testa mitt syreupptagningsvärde och får jag ett okej blir det omstart på träningen i morgon. Jag får börja från noll igen, noll kondition, noll styrka, noll syreupptagsförmåga, men nu vet jag ju att det går att bygga en superkvinna av en svag skrutt.

”Ge aldrig upp” står på ett armband av silver som jag har runt handleden, det är en gåva från smyckesdesignern Amanda Egilson och jag tänker att det är precis så.

Ge aldrig upp.

Startskottet har gått igen.

Kunskapskanalen

Direktsändning i Kunskapskanalen med Lars H Gustafsson.

Bokmässan 2014

Det härligaste med Bokmässan är alla människor man träffar!

Bokmässan 2014

Författargänget! Jag, Pernilla Alm, Simona Ahrnstedt, Åsa Hellberg och Susanne Boll.

Bokmässan 2014

Vi hängde på bokhyllorna tillsammans också! ;-)

Bokmässan 2014

Att få signera sin egen bok till Björn Ranelid… Större blir det inte!

Bokmässan 2014

Tack Aftonbladet!

Anna Brolin

Med fantastiskt proffsiga Anna Brolin!

Bokmässan 2014

Med Tre Kronors damförbundskapten Leif Boork och Expressens hockeykrönikör Magnus Nyström.

träningsresor

Och i dag är jag alltså i Portugal med bland andra min vän Agneta Sjödin.

Filmen om dagen där träningsvärken fick ett ansikte

Pamela Andersson


I väntan på att träningsvärken ska gå över får ni här se filmen om den fantastiska dagen på cykel. Den är inte så lång, men ni ser och hör både ToppHälsas cyklister (hm), Foppa, Agneta Sjödin och Tobias Karlsson bland andra.

Nu är ni allt bra sugna på att cykla Hjärtebarnsturen, va? Det är några etapper kvar, bara att anmäla er på hjartebarnsturen.se

Här är filmen:

 

http://vimeo.com/66221439

Vi vågade och vann – hit med mera ipren!



ToppHälsa

Om jag säger träningsvärk, vad tänker du på då?

Det ömmar lite i ett lår? Värker lite lätt i biceps? Gör ont i ljumskarna, så det är svårt att sitta?

Bah! säger jag.

I natt fick jag nämligen veta vad RIKTIG träningsvärk betyder.

Det betyder att smärtan på gränsen är olidlig. Att ALLT gör ont. Att ingen ställning fungerar, att kroppen formligen skriker på hjälp och att man är helt hjälplös.

Jag vaknade vid tvåtiden av att jag halvgrät.

De nio milen i motvind, varav de två sista milen med mjölksyra upp till öronen, gjorde sig påmind.

Det dunkade låren, det sved, det smärtade och för första gången fick jag använda både Alvedon och Ipren för att bota träningsvärken.

Jag brukar ju säga att träningsvärk är kroppens sätt att tacka för att du hjälper den att bli starkare.

Men inte i det här fallet.

I natt var värken kroppens sätt att säga ”du är en jävla idiot, nio mil är för långt för dig din amatör och fattar du inte det till nästa gång så vrider runt en muskel till på dig”.

Så jag fattar, kroppen.

Nio mil VAR långt.

Men pilutta dig – jag skulle göra om det i morgon igen (om jag bara kunde gå, eller cykla)!

För känslan att lyckas med en utmaning är större än smärtan det kostar att ta sig dit.

Vi var tretton stycken som körde i ToppHälsas team mellan Uppsala och Stockholm i går och vi peppade varandra, höjde och hjälpte varann, och vi gjorde det tillsammans. För flera i laget var det kanske ingen bragd, de är så pass vältränade, men de stöttade oss andra som slet desto mera och känslan av att cykla som ett lag, att tillhöra en grupp där man ställer upp för varandra, är oerhörd.

Jag är så tacksam för att jag fått uppleva den känslan.

I vårt ToppHälsa team fanns bland andra Agneta Sjödin, Tobias Karlsson, Torgny Mogren, Ann Söderlund, Viktor Åkerblom och Björn Becksmo och att dessa underbara människor använder sitt kändisskap till att göra saker för andra gör mig såå stolt. (Puss på er alla!!!)

Hjärtebarnsturen är ju ett lopp där man cyklar för att samla ihop pengar till forskning och barn som föds med hjärtfel, och vi har faktiskt ett sådant ”barn” på vår redaktion. Linnea Wiström (här i mitten med mig och ToppHälsas kostexpert Kristina Andersson t v) cyklade också de nio milen och när hon grät av lycka för att hon klarade påfrestningen så fick jag också en klump i halsen.

ToppHälsa

Vi utmanade livet.

Linnea med sitt hjärtfel och jag med kroppen full av cellgifter.

Vi vågade och vi vann.

Mission completed.

Nu mera Ipren, tack.

ToppHälsa

ToppHälsa

ToppHälsa

ToppHälsa

ToppHälsa

ToppHälsa

ToppHälsa

 

 

ToppHälsa

ToppHälsa

I väntan på kvällens cellgifter



Vad gör man en dag när det är dags för cellgifter?

Hyllar livet förstås!

Därför började jag dagen med att möta delar upp av ToppHälsa-redaktionen tillsammans med flera kända ansikten (bland andra Agneta Sjödin, Tobias Karlsson, Kalle Morelius och Mats Ulander) för att köra en första träning inför cykelloppet Hjärtebarnsturen som startar 6 maj i Östersund och som vi förstås ska vara med på!

ToppHälsa

Vi på ToppHälsa ska cykla sträckan Uppsala – Stockholm den 13 maj, men då måste vi ju nöta lite mil först!

Hjärtebarnsturen

Lars Erlman och Christer Skog ( (initiativtagarna till välgörenhetsturen) fanns på plats vid starten på Historiska Museet och BikeSweden ställde upp och sponsrade med cyklar och instruktörer.

Åh, vilken härlig morgon det blev!

ToppHälsa

Flera gånger kände jag tårarna rinna nedanför kinderna bakom de mörka glasögonen, och jag skulle ljuga om jag bara skyllde på vinden.

Vi avslutade på Rosendals Trädgård med fika (där ToppHälsas redchef Helene väntade eftersom hon körde vilse under själva turen och kom bort sig!) och när jag väl kom in på redaktionen igen var det med jubel i bröstet och ett lyckligt leende.

Och så ett par nya cykelbyxor i väskan.

ToppHälsa

Catharina hade ju redan stajlat med att träna i ett par, så jag fick förstås införskaffa mig ett par jag med. (Bildbevis kommer i helgen, vill förbereda er först så att ni inte får en allvarlig chock – har ju svurit på att aldrig sätta på mig en byxa med inbyggd blöja).

Kanske skulle jag förresten ha satt på mig de där byxorna på eftermiddagen redan, då var det nämligen dags för en överraskningsfest för Helene som snart fyller jämnt. Enormt jämnt. Så jämnt att det det är värt att firas mycket.

Så det gjorde vi.

Och jag skrattade så mycket att jag nästan kissade på mig av alla stories från livet som kom fram efter två glas bubbel.

ToppHälsa

Själv drack jag alkoholfri cider.

Kände att cellgifter och bubbel kanske inte riktigt spelade i samma liga. Inte samma dag i alla fall.

Så.

En och en halv timme kvar till knockout-dosen.

Känner du hur lyckoruset efter dagens För Livet-firande fortsätter att rusa i min kropp, tumören?

Du kommer att få en svår natt.

ToppHälsa

Cellgifter och en snygg häck



Det enda sättet att kravla sig ur ett svart djupt hål av hopplöshet är att acceptera det som hänt.

I alla fall är det så för mig.

Acceptera.

Planera.

Fokusera.

Det är mina ledord i mina svåra stunder. I den ordningen.

Däremellan är det tillåtet att bryta ihop, skrika ut sorgen och rädslan och krydda med lite svordomar.

Jag har redan accepterat att tumören numera är en grad 3 av en fyragradig skala. Den har gått från en tvåa till en trea, blivit aggressivare och jävligare, men eftersom jag inte kan påverka just den biten själv har jag snabbt från från acceptera till planera.

Min plan är att hinna träna så mycket som möjligt för att stärka kroppen inför nästa dos cellgifter och inför de biverkningar som läkarna har förberett mig på, och planen är redan i full gång.

Så alltså återstår fokuseringen, och den sköter jag från ToppHälsas träningsresa i Turkiet.

Två till tre gånger om dagen försöker jag köra en lågintensiv träning för att bygga upp min styrka, allt efter Christer Skogs upplägg. Jag lever med ett pulsband (som inte bara mäter hjärtfrekvensen utan även tiden mellan varje pulsslag i millisekunder) dygnet runt och sedan analyserar Christer varje morgon hur jag mår.

Jo, det är sant.

Pulsbandet kan berätta hur min kropp mår, om den har återhämtat sig på natten, i vilka situationer jag utsätter den för lagom fysisk aktivitet och när jag går över gränsen och istället producerar mjölksyra. På så sätt ska jag hitta en balans som inte får mig skadad eller sliten. (Fråga mig inte hur det funkar, det är jag för oteknisk för att fatta, jag vet bara att ATT det funkar).

Illamåendet efter den första cellgiftsdosen gick över efter tre dagar, och nu säger läkarna att ”skelettdepressionen” snart ska träda in. Smärtor i skelettet, extrem trötthet, värk i lederna och annat skoj väntar tydligen.

Men det är snart det.

Jag lever i ett ”just nu”-perspektiv och just nu mår jag bra. Så just nu tränar jag.

ToppHälsa

Pamela Andersson

I dag blev det både stavgång och en rejäl styrkeomgång med bland andra Agneta Sjödin som är med oss på resan här nere. ToppHälsa-Nick körde stenhårt med inriktning på rumpa och lår, och trots att mitt fokus mera är på syreupptagningsförmågan och konditionen är det ju alltid roligt att förnya sig.

Dessutom kan det aldrig skada med en snygg häck.

ToppHälsa