Amelia Adamo

Glöm inte att klappa dig själv på axeln!



Helg hela veckan!

Helg hela veckan! Här med Alexandra på Cancerfonden.

Helgkänslan! Känner ni den? När du vet att imorgon får du sova ut, och inte har några måsten?

Mina veckor rullar på i sånt tempo så att jag knappt hinner med själv, och även om jag tycker att allt jag gör är roligt blir det ändå en stress och press till slut. Jag får påminna mig själv att njuta av allt jobbet på ToppHälsa ger mig, att stanna upp och vara tacksam för mina underbara kolleger som inte bara ger järnet för tidningen och våra events utan också får mig att skratta så att tårarna rinner nästan varje dag.

Jag tänker att det är så lätt fokusera på det jobbiga, deadlines och saker som inte hinns med förrän i den sista minuten – när man egentligen borde klappa sig själv på axeln för att vi gör så mycket!

Ta bara den här veckan:

  • Hela företaget var inbjudna att lyssna på ett intressant samtal mellan Amelia Adamo och vår vice statsminister Isabella Lövin som faktiskt började sin bana på vecko-Revyn en gång i tiden!
  • Inspirerande samtal med olika gäster, här Isabella Lövin, bjuder Amelia oss anställda på då och då.
  • Jag och redaktörs-Sandra spelade in nästa avsnitt av PeppPodden med Biggest Loser-tränaren Sabina Dalfjäll, och fick veta så mycket om både träning, motivation och Zlatan! Missa inte att ladda ner podden på vår hemsida eller Acast.
  • Missa inte PeppPodden på tisdag! Sabina Dalfjäll gästar oss, den tuffa tränaren från Biggest Loser ni vet.

    Missa inte PeppPodden med mig och Sandra på tisdag! Sabina Dalfjäll gästar oss, den tuffa tränaren från Biggest Loser ni vet.

  • Vi hade inflyttningsmingel i våra nya lokaler och bjöd in grannarna i det andra Bonnier-huset. (Och vi bjöds på bubbel och supergoda snittar så jag var mätt redan innan jag gick hem för att laga middag till barnen.)
  • Jag har varit iväg med Cancerfonden och pratat på scen inför 400 engagerade Apotek Hjärtat-chefer och kände mig så liten i skuggan av mig själv. Ni fattar när ni ser bilden, hahahaha.
  • hjärntumörblogg
  • Vi hade ett bra möte med härliga Johanna Toftby och smidde roliga planer framöver.

hjärntumörblogg

Och då har jag inte ens nämnd en chefskurs och all annan aktivitet på redaktionsgolvet.

När jag tänker efter är det helgkänsla hela veckan när man jobbar med kreativa och roliga människor.

Och sova ut – det gör jag i morgon.

Ha en härlig helg!

Ha det bäst i helgen nu!

Ha det bäst i helgen nu!

Hjärnan jublar, men kroppen fattar nada



Det har varit en konstig sommar.

Att försöka förstå att tumören för tillfället vilar och att jag slipper cellgifterna är ett budskap som får hjärnan att jubla, men kroppen att skaka på huvudet som om den inte riktigt förstått.

För trots det fantastiska beskedet jag fick av läkarna i juli har jag bara blivit sämre och sämre under sommaren.

Smärtorna i skelettet har stundtals varit så djuriska att sambon inte längre blir förvånad när han hör mitt ylande kvidande i sömnen om nätterna.

När det var som värst kunde jag inte röra fingrarna.

Det är därför jag varit så tyst här på bloggen.

Jag har fortfarande svårt att ha skor på mig för att allt som rör min hud gör ont och morfin är sedan tre veckor min vän.

Morfinet gör att jag orkar masa mig ur sängen på morgnarna trots att tårarna rinner nedför kinderna för att jag måste ta hjälp av handlederna för att stiga upp och då känns armarna som att de ska gå av.

”Glad!”, säger hjärnan. ”Lycklig!” säger munnen.

”Hjälp mig”, kvider kroppen.

Jag viskar tyst när min sargade lekamen ber om nåd i värmen, att ”det blir bättre snart, snart gör det inte ont mer” och jag försöker att varva morfinet med mentala lyckopiller.

Som en underbar bild på en av mina vänner här nedan (tack Anna!) som köper min bok någonstans i Skåne.

Jag ska inte dö i dag

Som ett fantastiskt sms från en av mina stora förebilder, Amelia Adamo, som väckte mig i lördags morse med  ord som fick mig att gråta. Av tacksamhet den här gången.

”Har precis läst ut din bok. Imponerad. Glad. Sorgsen. Men övertygad om att med en sådan kraft och genomförande kan du så läkarkåren med hånad och vara kvar hos oss.Länge. Dessutom skriver du skitbra. Älskar dina metaforer”, skrev Amelia. (TACK!!))

Jag ska inte dö i dag

Boken ”Jag ska inte dö i dag” kom ut förra veckan, och från och med den här veckan kan ni även köpa den signerad på ToppHälsas webbshop. Den sålde slut första dagen uppe i min hemstad Hudiksvall och alla ni som redan läst den och sedan mailat mig, twittrat eller instagrammat så fint har läkt smärtorna i händer, fingrarna, axlarna och benen med era ord och hejarop.

10 kronor per såld bok går direkt till Cancerfonden, och när jag sitter här vid mitt köksbord och beordrar fingrarna att lyda för att ni ska få ett levnadstecken är jag glad för att Bonnier Fakta och jag kan betala tillbaka till de forskare som behöver pengar för att någon gång i framtiden besegra den fruktansvärda sjukdomen som drabbar så många.

Snart vänder det.

Snart gör det inte ont skruva upp en flaska Loka längre. Inte ont att bära handväskan på armen eller att gå och känna skelettet under foten vrida sig i plågor.

Glad, lycklig och tacksam för att kroppen kämpar på.

Viljan vann över tumören



Tjejmilen New York

Jag klarade det! Med benen tunga som stockar, med ett hb-värde lika lågt som glocalnet och med cellgifter som rasat i kroppen de senaste 15 månaderna klarade jag tjejmilen i New York!

Visst, jag sprang bara nån kilometer men sedan gick jag så fort jag kunde.

Backe upp och backe ner (jo, det finns jobbiga sega backar i Central Park) och när jag stapplade över mållinjen med Eva, min vän och ToppHälsas guide, kände jag smaken av seger. Tiden 1,46 är verkligen inget att skryta med, men det var inte klockan jag gick emot.

Det var tumören.

Och den hade ingen chans.

Viljan vann över smärtan, och segern smakade sött som jordgubbar med en touch av stål.

De sista två kilometerna kände jag knappt benen, så ont gjorde det, men jag hörde min sjuåriga dotters ord ringa i öronen:

”Mamma, jag ger mig aldrig. Jag är en krigare, mamma.”

Ja, vi är krigare, min skatt.

Jag blev peppad under vägen, redan i starten stod min före detta chef Amelia Adamo och vinkade, och när jag kom i mål fanns hon också på plats tillsammans med ToppHälsas träningsredaktör Erika, Springtimes Linda Ljungblom, M-Magasins Kerstin Boström och många flera.

New York TjejmilNew York Tjejmil

New York Tjejmil

Det var en seger som gjorde ont, men i det här fallet var det ändå inte en pyrrhuskänsla som kom över mig. Att benen smärtar, huden svider och armarna är så tunga att jag har svårt att få dem att lämna sidorna är fysiska biverkningar som jag redan innan loppet förstod skulle göra ännu ondare om jag genomförde det.

Men att klara av det omöjliga var viktigare än att ge vika för smärtan.

Hjärnan har inte ont.

Hjärnan räcker ut tungan till tumören.

Viljan vann.

Och det finns ipren.

New York Tjejmil

New York Tjejmil

New York Tjejmil

Samtal om livet, döden och kärleken

Pamela Andersson


Efter tio

Det händer mycket nu.

I morse var jag gäst hos Malou i fyran, Efter tio, och det blev en bra intervju tycker jag. Malou var påläst – hon följer ju den här bloggen – och det blev ett både allvarligt och lättsamt (!) samtal om livet, döden och kärleken.

Malou

Efter tio

Malou har jag ju träffat till och från genom åren och senast i juni satt vi intill varandra på en härlig fest hos Amelia Adamo. För Malou visade jag också vad ni ToppHälsa-läsare redan har sett i det senaste numret som ligger ute nu (den med Laila Bagge på omslaget) – nämligen hur jag såg ut utan hår.

ToppHälsa

Jag hade ju min fantastiska hatt på mig i vintras, och kände mig trendig som tusan. Men det egentligen orsaken till hatten var att jag tappat allt hår på ena sidan, men inte på den andra!

Läs om det i numret som är ute nu.

Missade du sändningen kan du se den här:

http://www.tv4.se/efter-tio/klipp/pamela-anderssons-kamp-mot-hjärncancern-2463359