Annons

ångest

Vi måste öppna dörren och våga möta ljuset

hjärntumörblogg

Öppna dörren till ljuset.

”Hur står det till med cancern i dag, då?”

Kan man säga så?

Det borde man väl kunna, eller?

Ändå är det inte direkt en vanlig hälsning när man möter en bekant på stan.

I veckan var jag och föreläste om min resa med cancern på Skandias huvudkontor i Stockholm och innan jag klev upp på scenen var det en debatt där en av deltagarna var Klas Kärre, ordförande i Cancerfondens forskningsnämnd och professor i molekylär immunologi. Hans avslutningsord var önskan att vi skulle kunna prata om sjukdomen på ett annat sätt i framtiden än många gör i dag. Att vi genom forskning skulle kunna rädda så många flera som drabbats och att ordet cancer i sig inte skulle te sig så enormt skräckinjagande.

Ett typ ”Tjena, hur är det med cancern i dag?” istället för att vi för det mesta undviker att ens ta upp det när vi möter någon som vi vet har drabbats.

Bara ordet cancer påverkar oss

För just så är det.

Bara ordet cancer får hjärtat att stanna till nån sekund. Paniken får rösten att staka sig och dödsångestens tentakler börja sprida sig i kroppen. Man blir som förlamad och det säger en hel del om hur själva ordet cancer påverkar oss.

Bygg inget ångestbo i kroppen.

Bygg inget ångestbo i kroppen.

Jag var själv likadan.

ÄR själv likadan.

Varenda gång jag tycker att min kropp känns annorlunda på något sätt kommer skräcken smygande.

”Är det kört nu?”

”Har tumören växt?”

”Hur lång tid har jag kvar?”

Men skräcken blir ju inte mindre om jag håller tyst om den. Tvärtom.

Ju mer jag öppnar upp desto mindre skräckinjagande blir det, så är det ju med de flesta saker som oroar en.

När ångesten kommer upp till ytan är det som att den skäms och liksom blir mindre, och det är därför det är så himla viktigt att vi alla pratar om den.

Att inte låta den gro inom oss och bygga ett slags ångestbo med svarta tapeter och svarta gardiner i kroppen. Ett rum där solen aldrig skiner, där en skrikande tystnad råder och där lukten av panik är stark.

Man kan inte ge upp utan strid

Jag möter många människor när jag är ute med ToppHälsa på våra träningsresor, människor som har anhöriga eller vänner som är drabbade och jag får höra berättelser om cancerdrabbade som aldrig kommer ur sitt mörka rum. Som fastnat i ångesten och rädslan. Som i princip sätter sig ner och låter döden ta en så fort beskedet kommer.

Som ger upp utan strid.

Och vars omgivning tassar på tårna och gör allt för att undvika det som är allra viktigast i ett sådant skeende.

Att prata.

Prata, prata, prata.

Det behöver inte alls bara vara om sjukdomen, men cancer-ordet måste upp till ytan.

Jag tror på fullt allvar att cancercellerna gottar sig i rädslan och att de växer sig starkare när vi gör allt för att inte prata om dem.

Knäck dem med rösten, sparka dem med tonerna av musik eller med en andhämtning från en fysisk aktivitet. Hjälp cellgifterna att döda cancercellerna med att ta hand om din kropp på bästa sätt och genom att öppna dörren och släppa in ljuset i det där svarta panikrummet.

Bejaka livet och neutralisera ordet som drabbar en av tre i Sverige.

”Hur står det till med cancern i dag, då?”

”Jo, tackar som frågar. Den vilar just nu.”

”Grymt. Lust att ta en fika?”

"Fika? You bet!"

”Fika? You bet!”

 

 

 

Annons

Jag har unnat mig att leva fullt ut

Jag har unnat mig vila.

Jag har unnat mig vila.

Jag har en bild på min dator som jag tittar på de dagar när allt känns stressigt, när kalendern är fullproppad och jag känner att jag knappt har tid att gå på toaletten för att det är så mycket som ska göras. Det är en tecknad bild på en ganska sliten kung i profil, och de tecknade dragen är gjorda så att man får känslan av att han är väldigt trött och nästan handfallen. Mitt emot honom står en prinsessa med en krona på hjässan, iklädd en kort klänning och med rak hållning. Hon ser lite piggare ut. Yngre och friare.

Kanske är hon inte ens en prinsessa utan bara en kvinna som satt på sig en krona, tänker jag. Penndragen och den enkla klänningen gör det svårt att avgöra hennes status.

”Vad tycker du att man borde göra innan man dör?” frågar kungen.

”Leva”, svarar prinsessan, som kanske inte är någon prinsessa.

Återhämtning behövs också

Jag tycker om den bilden.

Den påminner mig om att jag inte alltid kan vara kung över tillvaron, om att livet inte bara är jobb och måsten, utan att reflektion och återhämtning också behövs. För balansens skull.

Att inte bara kämpa för att få leva – utan också att verkligen leva livet fullt ut.

Det är precis så jag har gjort i sommar.

Jag har levt. Fullt-ut-levt.

Inte bara stridit mot cancern, inte bara kämpat med träningen eller planerat nya utmaningar. Jag har lagt undan mobilen, gjort mig stundtals onåbar, jag har njutit av dagens första kaffekopp under en ständigt blå himmel med doften av hav som slagit emot mig.

Jag har njutit. Andats. Öppnat hjärtat och tagit in.

Naturen är verkligen läkande!

Naturen är verkligen läkande!

Kanske såg ni inslaget i TV4 Nyhetsmorgon? Jag var gäst där i går och klippet kan ni se här:

Men det har varit absolut nödvändigt.

Att leva med cancer månad efter månad, att alltid gå på helspänn, att hela tiden bli orolig så fort som kroppen inte känns som den ska är en känsla som ingen som inte gått igenom samma sak kan föreställa sig.

Skräcken. Oron. Den plötsliga paniken som kan dyka upp utan anledning.

Migrän av hjärntumören

För ett och ett halvt år sedan drabbades jag av en migränattack för första gången. Ärret efter strålningen i min hjärna hade tvingat blodet att hitta andra vägar och vips hade jag fått migrän på grund av min hjärntumör.

För några veckor sedan fick jag en stor attack. Synen försvann och jag tappade talförmågan. Känslan av att inte kunna uttrycka sig, inte kunna be om hjälp, minuterna innan det går upp för mig att det inte är tumören som växt utan att jag fått ett migränanfall, är ångest upphöjt till tusen.

Tårarna som rinner, rädslan som susar i öronen och kroppen som liggande ber om nåd. Ge mig några dagar till, några veckor – några år!

Och så andetaget när anfallet släpper, när man förstår att det inte var döden som kom in i rummet utan bara en liten migrän-spellevink.

Så vad jag tycker att man borde göra innan man dör?

Gissa.

Man ska leva! Lära sig att köra båt!

Man ska leva! Lära sig att köra båt!

Kapten Klänning! Hahaha

Kapten Klänning! Hahaha

Annons

Är det kört nu? Har tumören vaknat?

hjärntumörblogg

Att leva med cancer är som att ha oron i bakhasorna.

Hur jag än försöker kan jag inte skaka av mig den helt.

Jag reser, jobbar och tränar, försöker att leva livet fullt ut, går kringelikrokar i tillvaron, skrattar högt och ofta – men den släpper inte mig ur sikte.

Ibland tror jag att jag lyckats smita undan för alltid.

Som i helgen när jag och kroppen tillsammans kände något slags lyft, det spratt liksom till i benen och jag njöt av en lååång powerwalk med inslag av power-dips efter vägen.

hjärntumörblogg

Det var en vackert komponerad vinterdag trots att snön inte syntes i Stockholm och när jag såg mig omkring såg jag bara min egen skugga.

Ha! Jag hade lyckats springa ifrån den jäkeln!

Men det var tyvärr bara tillfälligt.

I går kom oron sakta hasande igen. Med ett snett leende och med en långsam, nästan nonchalant gångstil, dök den upp tillsammans med en huvudvärk som den släppte loss och som nu bosatt sig i min skalle.

Huvudvärk i drygt ett dygn kanske inte är något att bekymra sig om för andra, men för mig som aldrig lidit av huvudvärk tidigare är känslan ny.

Varför spränger det i huvudet?

Varför känner jag mig yr?

Oron späds på i takt med att värken fortsätter.

Har tumören växt? Är det kört nu? Har tumören vaknat??

Överdramatiserat jag vet, men tankarna går inte att styra.

Jag känner min kropp så väl efter de här senaste canceråren, jag tror mig veta allt om hur den reagerar och varför och jag analyserar varenda känsla eller tecken i den som känns annorlunda.

Som nu.

Vem vet, jag kanske bara drabbats av en begynnande förkylning? Kanske har jag jobbat för mycket och bara behöver vila?

Men så tänker inte min hjärna när smärtan ligger som ett tung täcke över huvudet.

Den slår på stora trumman, trycker på varenda varningssignal så att mitt förnuft knappt får en chans att komma till tals.

”Red alert, tumören har vaknat” larmar hjärnan medan förnuftet manar till sans:

”Herregud, det är lite huvudvärk – man dör inte av huvudvärk.”

”Det är något som inte är som det ska!” skriker hjärnan.

”DET ÄR HUVUDVÄRK! ALLA HAR DET IBLAND!” vrålar förnuftet och jag känner mig helt schizofren.

Jämmer och elände – eller bara en förkylning?

Plötsligt, ja, jag känner det tydligt nu!

Värk i örat?

Japp! Värk i örat!

Hjärntrumman stannar plötsligt och jag känner axlarna sjunka ner till normalläge.

Man får inte ont i örat av en tumörtillväxt väl?

Förkylning däremot?

Vi bestämmer så.

hjärntumörblogg

Annons

Ingen slår mig på upploppet

Pamela Andersson

Näst sista dan.

Bara upploppsrakan kvar.

I morgon torsdag strålas jag för sista gången (vad jag vet just nu i alla fall) och det pirrar faktiskt i kroppen.

Jag känner mig uppfylld av att jag klarat det här utan alltför många omkullkörningar.

Visst har jag mått illa ibland, vissa kvällar har jag varit så trött att jag knappt kunnat ta mig till sängen och jag har gråtit av ångest, det susar ofta i öronen (vet inte varför), håret är en sorglig historia och jag har svårt för höga ljud, stora folksamlingar (som ställer till höga ljud) och en massa andra saker som trots allt känns bagatellartat. Speciellt nu.

Trots att jag vet att månaderna fram till februari (när läkarna kan ge mig besked om vad som hänt med tumören) kommer att bli tålamodskrävande är jag så LYCKLIG över att få gå in i en ny fas av livet.

En fas som inte innefattar att behöva åka till Karolinska varje dag. Som inte betyder Hannibal Lecter-masker, hårlossning, och metallsmak i munnen.

Åh, jag känner mig så stark.

Upploppet återstår och jag kommer in där med krafter kvar – fatta den känslan!

Jag är här:

Upploppet

Och här:

Upplopp

Eller här:

Upploppet

Faktiskt till och med här:

Upploppet

Och jag vet att ingen kan slå mig.

Kanske i framtiden. Kanske redan i februari. Men inte i morgon.

I morgon vinner jag.