Annons

Apollo

När den psykiska tröttheten äntligen viker undan

Nu är det slutvilat på allvar.

Nu är det slutvilat på allvar.

Efter mitt mirakulösa besked har det varit svårt att komma tillbaka till vardagen. Jag har haft svårt att landa, och om jag ska vara ärlig svårt att riktigt förstå allt som hänt.

Att tumören är borta – men att jag inte är frisk.

Att jag har två svarta hål i hjärnan – där det eventuellt kan dyka upp en ny tumör. Eller inte.

Jag har varit så psykiskt trött

Mitt fokus som så länge varit inriktat på att besegra tumören virrar omkring och kan inte hitta tillbaka till vägen som stakades ut redan för fyra och ett halvt år sedan.

Jag har tillåtit mig själv att vila och inte försökt att stressa fram en ny plan, och av kroppens signaler har jag förstått att jag gjort rätt.

Jag har varit så trött, så trött.

Inte bara fysiskt, men kanske ännu mera psykiskt.

Terrorhotet är borta, döden har backat undan men det är som att hjärnan inte orkat ta till sig det än. Den har legat och slickat sina sår i flera veckor, skör och sårbar mitt i det fantastiska och bara då och då orkat ta sig an nya utmaningar.

Det har varit tålamodskrävande och jag försökt att njuta av annat under tiden som jag väntat på att hjärnans långa utandning ska bli till ett nytt, starkt, energirikt andetag.

Åkt lite skidor, tränat på gymmet. Tagit tid för annat än att bekämpa en cancertumör.

Jag har hittat kompassen igen

Det är svårt att komma tillbaka när man vilat för länge, latheten kommer smygande och blir man bekväm är det kört.

I alla fall för mig.

Så nu är det färdigåterhämtat. No more vila. No more pusta ut.

Fokuset har återigen hittat kompassen och jag och kroppen står i startställning.

Jag och maken på plats inför startskottet av Fas 2 mot cancer.

Jag och maken på plats inför startskottet av Fas 2 mot cancer.

Fas två i fajten mot cancer ska inledas här i Thailand, där jag landade i dag. O M det värsta skulle inträffa och jag får ett bakslag med en ny tumör så ska jag vara bättre förberedd den här gången. Startskottet går och jag kickstartar med en nio dagar lång träningsperiod. Minst två-tre pass om dan ska det bli tillsammans med ToppHälsas läsare som snart kommer ner och kör här med mig på Thanyapuras enorma träningsanläggning på Phuket.

En lång vila kräver en kickstart – det har jag lärt mig med åren. Jag vet ju hur snabbt det kan gå om man bara ger sig den på att lyckas.

De första tre dagarna är tuffa, träningsvärken biter i musklerna, det känns tungt att inte orka – men belöningen kommer snabbt. Efter bara några dagar börjar kroppen svara och det är en känsla värd att slita ont för.

Nu kör vi!

Fjolårets ledarstab.

Fjolårets ledarstab.

Vårt hotellrum från andra sidan poolen.

Vårt hotellrum från andra sidan poolen.

Annons

Skuggorna kommer närmare…

hjärntumörblogg

Tillbaka i Sverige efter tio dagar i Thailand och det småduggar utanför fönstret. 

Det känns nästan absurt att det bara var några dagar sedan som jag låg i skuggan och kände värmen som bäddade in min kropp som ett mjukt täcke. 35 grader varmt och jag kände hur en svettdroppe sakta letade sig ner via hårfästet.

hjärntumörblogg

Nu sitter jag på redaktionen igen, vardagen är tillbaka. Tidningen gick i tryck i måndags och kallelsen till nästa magnetröntgen av hjärnan ligger på köksbordet därhemma.

Vardagen blir aldrig så tydlig som när kuvertet från Karolinska ligger i brevlådan. Nu låg det där och grinade illa när jag öppnade brevlådan med den thailändska solens strålar som fortfarande värmde min kropp.

Det blev kallt igen.

Inte bara av kallelsen till KS.

Jag följer hemskheterna i Bryssel och skratten och känslan från de magiska dagarna på ToppHälsas träningsresa till Thanyapura på Phuket står i stark kontrast mot de scener jag ser på Expressens webb-tv.

För några dagar sedan tog jag in skratten och de glada rösterna från ett gäng som njöt av en kväll i poolen. Jag tänker tillbaka på den första gången jag var i Thailand. 24 år gammal, för 26 år sedan, och det var ett helt annat land då.

Turismen var inte alls lika utbredd, det fanns fortfarande öar där drömmen om den öde stranden existerade och jag besökte så många jag kunde. Värmen var lika mjuk mot huden, men hotellen jag bodde på var enormt mycket enklare, jag hade inte resväska utan en ryggsäck och mobiler hade man inte hört talas om.

Jag inser hur enormt privilegierad jag varit genom åren. Jag har fått resa över nästan hela världen, mött så många intressanta människor, jag har skrattat mig knäsvag i världens alla hörn och jag har tagit för mig av livets erbjudande på ett sätt som jag är så tacksam för i dag.

Att leva med cancer är nämligen som att alltid ha oron i bakfickan.

Kanske är det just därför som jag njuter så mycket av de små sakerna i livet. 

Dagarna när oron släpper och jag känner att kroppen spritter. När jag får en hård kram av barnen, när jag somnar med makens hand i min på kvällen.

Eller som nu.

När minnen från en fantastisk träningsvecka fortfarande är färska och jag får sms och meddelanden på facebook och instagram från nya vänner som var med. Det värmer, trots oron och sorgen över det som hänt i Bryssel.

Skuggorna kommer närmare. Död, terror och skräck.

Vi får inte ge upp.

Aldrig släppa känslan av värme som rinner som blod genom kroppen när man möts av gemenskap, kärlek och hopp.

Livet.

Vi har bara ett.

Låt oss njuta av det.

hjärntumörblogg IMG_0716 IMG_1441 IMG_0746 IMG_1386 IMG_1393 IMG_1411 IMG_1173 IMG_1546 IMG_1214 IMG_0807 IMG_0614 IMG_1594 IMG_1391 IMG_1421 IMG_1415

Annons

Frånsprungen av en prinsessa på födelsedan…

 

hjärntumörblogg

För ett år sedan firade jag min födelsedag på en privatyacht av storlek Finlandsfärja, med maken och två underbara vänner, Mats och Helena. Vi bodde på ett av Dubais härligaste lyxhotell och middagen på The One and Only var en av mitt livs godaste. Jag njöt av en resa som jag aldrig kommer att glömma – från starten med limousine till Arlanda, första klassbiljetter till en kamelridning i solnedgången och en egen villa i öknen.

Årets födelsedag har börjat helt annorlunda…

hjärntumörblogg

Klockan ringde 05.15, på med träningskläderna (!), fast med nummerlappen på bröstet och så i väg till starten på 10 mile International Run Phuket 2016.

Japp.

Om 50 år firades med glitter, glamour och champagne i Dubai skulle 51 firas med löparskor, mjölksyra och träningsvärk i Thailand!

En härlig kontrast, eller hur?

Nästan 1500 deltagare stod på startlinjen, bland annat en av de thailändska prinsessorna. Hon skulle springa 8 mile (12,9 km), och när starten gick var det bara prinsessan som fick springa, de andra deltagarna fick vänta. Kungligheten fick en minuts försprång med sina 15 (!) livvakter – själv hade jag bara en.

Men den bästa.

Christer ställde upp och skulle gå med mig runt 2 mile-slingan (3,22 km). Jag har ju knappt sprungit ett enda steg sedan cellgifterna bröt ner min kropp för 2,5 år sedan, har nöjt mig med att gå, men när jag väl stod där på startlinjen så, tja – ni vet säkert hur det känns.

Kanske kunde jag springa lite i alla fall..?

Och visst gjorde jag det!

Kroppen orkade visserligen inte springa hela sträckan, jag gick kanske 500, men resten sprang jag.

SPRANG!!

När jag kom in på upploppet hörde jag applåderna, folk skrek och jag sprang som på moln. Tills jag såg att det var prinsessan och alla livvakterna som alla hejade på. När hon kom upp jämsides med mig gav jag allt, men hon slog mig klart i spurten. Jag var säkert 20 meter efter henne, löpstark sessa verkligen, men jag antar att det varit ofint att komma före henne. Och jag var ändå överlycklig!

Tänk så allt kan vända så fort!

För drygt en vecka sedan trodde jag tumören vaknat, oron och rädslan kröp i mig i flera dagar innan en förkylning bröt ut och jag kunde pusta ut.

I går tränade jag thaiboxning för första gången och i dag sprang jag mot en prinsessa.

Dessutom fick jag både bubbel, blommor och choklad.

Livet.

Tack för att jag får leva det ytterligare ett år.

IMG_1058

Min egen livvakt.

hjärntumörblogg

Jag gjorde det!!

hjärntumörblogg

Här är prinsessan och hennes vakter. Det är sessan i blått.

hjärntumörblogg

Överraskades av gänget med bubbel på poolkanten! Tack Karin som dessutom fixade choklad (Anton Bergs marsipanbröd – min favorit!!!)

IMG_1151

Blommor från ToppHälsa och Apollo!

hjärntumörblogg

Gårdagens förfirande med att försöka knocka världsmästaren i thaiboxning Rickard Nordstrand!

IMG_0892

Det var ett helt annat typ av firande förra året! Älskar kontrasterna!

Annons