Askungen

Har vi kvinnor blivit som Askungen?



Efter Johanna Toftbys föreläsning kom tankarna tillbaka.

Efter Johanna Toftbys föreläsning kom tankarna tillbaka.

Nyligen gjorde ToppHälsa en stor stressundersökning bland svenska kvinnor – och resultatet var skrämmande. Jag har skrivit om det på bloggen tidigare, men efter resan till Gran Canaria har jag tänkt mycket på de siffror som visar på vår nya stora folksjukdom: stress. Och det här med att 69% av svenska kvinnor känner oro för att drabbas av utbrändhet.

Det slog mig en kväll när jag satt och lyssnade på Johanna Toftbys föreläsning om hur hon drabbades av panikångest för många år sedan, och hur hon fortfarande kämpar emot syndromet. Hon berättade att hon kände av en slags oro och ångest under en av de dagar vi vandrade, precis när det var som vackrast och härligast – då kom ändå känslorna över henne och hon gick i väg och försökte ensam bearbeta det.

Det plingade liksom till i hjärnan: Vi kvinnor har blivit som Askungen i sången som mössen sjunger på julafton!

Ni minns texten, va?

”Hela dan får hon arbeta, hon får jobba, hon får streta, putsa, diska, tvätta, damma, varje dag är det detsamma…”

Och till slut, precis som i sången, blir det: ”det är ju hon som knogar, tills hon blir alldeles virrig, darrig, stirrig…”

Känner du igen dig?

Virrig, darrig – och stirrig!

Eller ”helt jävla slutkörd” som mössen förmodligen ha sjungit om de hade levt år 2017.

Hellre springa för att träna än att springa och stressa runt.

Hellre springa för att träna än att springa och stressa runt.

Jag har i dag flera nära vänner som kört slut på sig själva, och bara under den här träningsveckan har jag hört berättelser som vittnar om samma sak.

Kvinnor som negligerat tecknen. Som borrat ner huvudet i backen och kört på.

Och tacket för att de varit de duktigaste av flickor fått sin belöning:

Panikångest. Sjukskrivning. Och en lång väg tillbaka.

Tack för kaffet, liksom.

Det gör mig ont att vi har hamnat här.

Att vi tänker så lite på oss själva att vi inte ser när stressen börjar synas på huden, i ögonen, när vi inte kan sova på nätterna eller blir irriterad för minsta lilla.

För så blir det till sist.

Jag har själv känt symptomen ibland och då tvingats ta ett steg tillbaka.

Nej till sena kvällar, nej till extra jobb på helgerna, nej till en planering som jag innerst inne inser är omöjlig att genomföra – och istället ja till min hälsa.

Ja till träning.

Ja till återhämtning.

Ja till återhämtning vid poolen.

Ja till återhämtning vid poolen.

Jag har ju under de senaste fem åren i kampen mot min cancer fått bevis på vad träningen kan göra för hälsan, och forskning visar att även stressnivåerna i kroppen sjunker redan efter 30 minuters pulshöjande aktivitet.

Jag tänkte på det när Johanna berättade att träningen har räddat henne från den värsta ångesten.

Motion på recept – precis som jag själv förespråkat så länge.

Inte en vandring hand i hand med panik eller cancer.

Utan en vandring i bergen på Gran Canaria med solen som värmer mina axlar och musklerna som värker lite lagom skönt.

Naturen som läker och stressen som jag trampar ner i bergspartierna.

Inte bli en del av statistiken som balanserar på en slak lina.

Nej till 69 % oro – och ja till 100 % liv.

Hejdå stress!

Hejdå stress!

Hej livet!

Hej livet!

Det är lätt att vara glad med såna här läsare!

Det är lätt att vara glad med såna här läsare!

Starkare för varje dag!

Starkare för varje dag!

Tack för en underbar vecka!

Tack för en underbar vecka!

 

Är det fel att bara vilja vara lite glad?



På språng. Som alla andra.

På språng. Som alla andra.

De kommer med sina kassar och tränger sig in i en redan fullsatt buss. Har inte tid att vänta på nästa. Ena kassen hänger utanför, skitsamma, ”kör bara!”. Jag ser dem i rulltrappan, i tunnelbanan och på gatorna.

Kvinnorna, för det är ofta kvinnor, med flackande blickar och röda kinder som tränger sig före i kassan och som sen släpar runt med sina påsar och väskor i ett tempo som gör dem flåsiga och andfådda. Svettdroppar i en blank panna och med en hysterisk, nästan manisk stirrande blick.

Så mycket som ska göras.

Så mycket som ska hinnas.

Jag ser dem rusa omkring som de små mössen i sagan om Askungen på julafton och vet att jag i mitt tidigare liv har varit en av dem. En av dem som ska göra så mycket inför jul och nyår att när helgerna väl kommit har varit så sönderstressad så att jag inte kunnat njuta av allt utan bara fortsatt att stressat mig igenom dagarna.

Istället för att nöja mig med lite mindre juldekorationer, färre julklappar och kanske ett lite stökigare hem har jag vänt ut och in på mig själv för att ha den perfekta julen i det perfekta hemmet och så har jag suttit där i soffan och varit allt annat än den perfekta mamman.

Jag har varit för utsjasad för att njuta.

För stressad för att göra saker som barnen verkligen har längtat efter. Diskat och fejat istället för att gå på bio, ligga i soffan och tv-mysa, spela spel (som inte är i paddan eller i mobilen) eller bara att chilla, som sonen säger.

Om man nu ska försöka hitta något positivt som den där hjärntumören som jag levt med har medfört, så är det att jag helt enkelt inte klarar av den stressen längre.

Hjärnan strejkar när det blir för mycket och jag lärt mig att sortera och bara välja det viktigaste att fokusera på.

Lite mera sånt här. Och mindre kassar. Tack.

Lite mera sånt här. Och mindre kassar. Tack.

”Good enough” är ett bra ledord.

Allt behöver inte vara perfekt, det räcker om det är good enough.

Det är dessutom betydligt hälsosammare.

När vi blir stressar för mycket utsöndras ett ämne i kroppen som heter kortisol. Det är ett stresshormon som kan ge dig sömnsvårigheter, minskat immunförsvar, övervikt och nedstämdhet. Och vem vill liksom ha det under jul?

Inte jag i alla fall.

Jag vill bara vara glad – det kan väl inte vara fel? Och så vill jag få lite efterlängtad sinnesro och då har jag det hellre mera oorganiserat och med en huller-om-buller-planering.

Dessutom är det ju så mycket enklare nu för tiden. Klapparna kan man handla på nätet, och de senaste åren har jag till och köpt granen via webben och dessutom fått den hemkörd ända fram dörren. Fem trappor upp.

Det enkla är det nya svarta, om ni frågar mig.

Good Enough-Jul på er alla!

Hjärntumörblogg

En glad jul är egentligen det enda jag vill ha! Här med ToppHälsas redaktion.

Från Idrottsgalan till cellgifter



Idrottsgalan 2014

Från glam till damm. Jag tänker att det vore värre om det var tvärtom. Att gå från en fantastisk galakväll på Globen iklädd en favvoklänning och med konfetti i håret efter Henriks Stenssons Jerringprisfirande direkt till en cellgiftsbehandling känns lite Pam faktiskt.

Herregud, hellre cellgifter i galastass – än cellgift i sjukhusskjorta!

Två år i rad har jag varit programledare för SVT:s websändning av galan och 2009 var jag på plats för att kommentera Jerringpriset, men i går kväll var det första gången som jag var på plats som gäst.

Det kändes ganska lyxigt, ska jag erkänna. Bara att sitta vid bordet och äta fantastisk mat och se alla dessa stjärnor omkring en, den ena trevligare än den andra, är en bonus i livet värt att uppskatta. (Jag satt mitt emot gamla friidrottsstjärnan Ann-Louise Skoglund och snett mitt emot dubbla OS-medaljören i ishockey, Maria Roth).

Idrottsgalan 2014

Idrottsgalan 2014

Speciellt efter samtalet jag gick tidigare under dan, när min kontaktsjuksköterska Katarina ringde och berättade att det var dags att gå på sjunde cellgiftsbehandlingen. Värdena hade stigit till accepterad nivå och det var dags att må dåligt ett tag igen.

Tack och lov har jag turen att få ta mina cellgifter hemma, och behöver inte åka in till sjuhuset – därför kunde jag fullfölja planerna på en partykväll först.

Tre sippar bubbel till förminglet, sedan vatten, och några timmar senare kunde jag ta de förberedande tabletterna redan vid bordet.

Strax före tolvslaget – som Askungen typ – tog jag taxi hem och svalde de blå krigarna.

Fortfarande i min kornblå Anna Holtblad-klänning.

cellgifter

Fem timmar senare (kl 06.49 i morse!), satt jag i SVT-studion och pratade om galan igen.

Idrottsgalan 2014

Från glam till damm till glam igen.

Hänger du med i svängarna, tumören?

Idrottsgalan 2014

Idrottsgalan 2014

Idrottsgalan 2014

Idrottsgalan 2014

Idrottsgalan 2014