återhämtning

Har vi kvinnor blivit som Askungen?



Efter Johanna Toftbys föreläsning kom tankarna tillbaka.

Efter Johanna Toftbys föreläsning kom tankarna tillbaka.

Nyligen gjorde ToppHälsa en stor stressundersökning bland svenska kvinnor – och resultatet var skrämmande. Jag har skrivit om det på bloggen tidigare, men efter resan till Gran Canaria har jag tänkt mycket på de siffror som visar på vår nya stora folksjukdom: stress. Och det här med att 69% av svenska kvinnor känner oro för att drabbas av utbrändhet.

Det slog mig en kväll när jag satt och lyssnade på Johanna Toftbys föreläsning om hur hon drabbades av panikångest för många år sedan, och hur hon fortfarande kämpar emot syndromet. Hon berättade att hon kände av en slags oro och ångest under en av de dagar vi vandrade, precis när det var som vackrast och härligast – då kom ändå känslorna över henne och hon gick i väg och försökte ensam bearbeta det.

Det plingade liksom till i hjärnan: Vi kvinnor har blivit som Askungen i sången som mössen sjunger på julafton!

Ni minns texten, va?

”Hela dan får hon arbeta, hon får jobba, hon får streta, putsa, diska, tvätta, damma, varje dag är det detsamma…”

Och till slut, precis som i sången, blir det: ”det är ju hon som knogar, tills hon blir alldeles virrig, darrig, stirrig…”

Känner du igen dig?

Virrig, darrig – och stirrig!

Eller ”helt jävla slutkörd” som mössen förmodligen ha sjungit om de hade levt år 2017.

Hellre springa för att träna än att springa och stressa runt.

Hellre springa för att träna än att springa och stressa runt.

Jag har i dag flera nära vänner som kört slut på sig själva, och bara under den här träningsveckan har jag hört berättelser som vittnar om samma sak.

Kvinnor som negligerat tecknen. Som borrat ner huvudet i backen och kört på.

Och tacket för att de varit de duktigaste av flickor fått sin belöning:

Panikångest. Sjukskrivning. Och en lång väg tillbaka.

Tack för kaffet, liksom.

Det gör mig ont att vi har hamnat här.

Att vi tänker så lite på oss själva att vi inte ser när stressen börjar synas på huden, i ögonen, när vi inte kan sova på nätterna eller blir irriterad för minsta lilla.

För så blir det till sist.

Jag har själv känt symptomen ibland och då tvingats ta ett steg tillbaka.

Nej till sena kvällar, nej till extra jobb på helgerna, nej till en planering som jag innerst inne inser är omöjlig att genomföra – och istället ja till min hälsa.

Ja till träning.

Ja till återhämtning.

Ja till återhämtning vid poolen.

Ja till återhämtning vid poolen.

Jag har ju under de senaste fem åren i kampen mot min cancer fått bevis på vad träningen kan göra för hälsan, och forskning visar att även stressnivåerna i kroppen sjunker redan efter 30 minuters pulshöjande aktivitet.

Jag tänkte på det när Johanna berättade att träningen har räddat henne från den värsta ångesten.

Motion på recept – precis som jag själv förespråkat så länge.

Inte en vandring hand i hand med panik eller cancer.

Utan en vandring i bergen på Gran Canaria med solen som värmer mina axlar och musklerna som värker lite lagom skönt.

Naturen som läker och stressen som jag trampar ner i bergspartierna.

Inte bli en del av statistiken som balanserar på en slak lina.

Nej till 69 % oro – och ja till 100 % liv.

Hejdå stress!

Hejdå stress!

Hej livet!

Hej livet!

Det är lätt att vara glad med såna här läsare!

Det är lätt att vara glad med såna här läsare!

Starkare för varje dag!

Starkare för varje dag!

Tack för en underbar vecka!

Tack för en underbar vecka!

 

Jag har unnat mig att leva fullt ut



Jag har unnat mig vila.

Jag har unnat mig vila.

Jag har en bild på min dator som jag tittar på de dagar när allt känns stressigt, när kalendern är fullproppad och jag känner att jag knappt har tid att gå på toaletten för att det är så mycket som ska göras. Det är en tecknad bild på en ganska sliten kung i profil, och de tecknade dragen är gjorda så att man får känslan av att han är väldigt trött och nästan handfallen. Mitt emot honom står en prinsessa med en krona på hjässan, iklädd en kort klänning och med rak hållning. Hon ser lite piggare ut. Yngre och friare.

Kanske är hon inte ens en prinsessa utan bara en kvinna som satt på sig en krona, tänker jag. Penndragen och den enkla klänningen gör det svårt att avgöra hennes status.

”Vad tycker du att man borde göra innan man dör?” frågar kungen.

”Leva”, svarar prinsessan, som kanske inte är någon prinsessa.

Återhämtning behövs också

Jag tycker om den bilden.

Den påminner mig om att jag inte alltid kan vara kung över tillvaron, om att livet inte bara är jobb och måsten, utan att reflektion och återhämtning också behövs. För balansens skull.

Att inte bara kämpa för att få leva – utan också att verkligen leva livet fullt ut.

Det är precis så jag har gjort i sommar.

Jag har levt. Fullt-ut-levt.

Inte bara stridit mot cancern, inte bara kämpat med träningen eller planerat nya utmaningar. Jag har lagt undan mobilen, gjort mig stundtals onåbar, jag har njutit av dagens första kaffekopp under en ständigt blå himmel med doften av hav som slagit emot mig.

Jag har njutit. Andats. Öppnat hjärtat och tagit in.

Naturen är verkligen läkande!

Naturen är verkligen läkande!

Kanske såg ni inslaget i TV4 Nyhetsmorgon? Jag var gäst där i går och klippet kan ni se här:

Men det har varit absolut nödvändigt.

Att leva med cancer månad efter månad, att alltid gå på helspänn, att hela tiden bli orolig så fort som kroppen inte känns som den ska är en känsla som ingen som inte gått igenom samma sak kan föreställa sig.

Skräcken. Oron. Den plötsliga paniken som kan dyka upp utan anledning.

Migrän av hjärntumören

För ett och ett halvt år sedan drabbades jag av en migränattack för första gången. Ärret efter strålningen i min hjärna hade tvingat blodet att hitta andra vägar och vips hade jag fått migrän på grund av min hjärntumör.

För några veckor sedan fick jag en stor attack. Synen försvann och jag tappade talförmågan. Känslan av att inte kunna uttrycka sig, inte kunna be om hjälp, minuterna innan det går upp för mig att det inte är tumören som växt utan att jag fått ett migränanfall, är ångest upphöjt till tusen.

Tårarna som rinner, rädslan som susar i öronen och kroppen som liggande ber om nåd. Ge mig några dagar till, några veckor – några år!

Och så andetaget när anfallet släpper, när man förstår att det inte var döden som kom in i rummet utan bara en liten migrän-spellevink.

Så vad jag tycker att man borde göra innan man dör?

Gissa.

Man ska leva! Lära sig att köra båt!

Man ska leva! Lära sig att köra båt!

Kapten Klänning! Hahaha

Kapten Klänning! Hahaha

Därför räknas en ynka kilometer



IMG_7067-440x330

Kurvan fortsätter uppåt.

Jag känner det i kroppen trots att PT-maken är och tränar sina elitåkare i Ramsau och inte har nån koll på min återhämtning. Trots att jag är trött i huvudet efter två veckors hårt jobb med tidning, tv-framträdande och föreläsningar känner jag spänsten i benen. Jag behöver inte stanna och pusta ut lika ofta när jag går uppför trapporna och i veckan sprang jag en kilometer i sträck för första gången på två och ett halvt år.

Egentligen är det skrattretande. En kilometer är ju nada.

Men för mig är det ett framsteg, och varje framsteg i kriget mot cancern räknas.

Därför räknas en sprungen kilometer.

Och framför allt räknas alla tillfällen jag tagit på mig kläderna och gått ut på en powerwalk de senaste veckorna.

Visste ni att bara 30 minuters vardagsmotion om dagen kan minska risken för att drabbas av cancer? Det räcker alltså med att pulsen går upp och du blir lite varm, du behöver inte ens springa en enda kilometer eller ens köra så att du blir svettig!

Det viktiga är att hjärtat börjar slå snabbare för att kroppen ska sätta ingång processer som minskar risken för cancer.

Det är det budskapet som jag vill föra fram genom att vara ambassadör för Cancerfonden.

Och eftersom jag nu redan fått cancer så vet jag att motionen betyder oerhört mycket även för dem som drabbas. Man blir gladare, känner sig friskare (trots att man är sjuk) och man stärker kroppen inför eventuella motgångar!

Jag pratade om det i TV4 i veckan, och missade ni det snacket ligger klippet kvar på TV4-sajten.

IMG_7073-440x440

IMG_7078-440x330

IMG_7081-440x330

Förresten ska jag snart ut och traska igen.

Det är helg. Fredagmys.

Och jag ska fira helgen med att göra allt sånt jag blir glad av.

Barnen ska komma från sin pappa i kväll. Jag ska träffa mina vänner – och jag ska träna.

Slå den värstinghelgen om ni kan!

Kram.

IMG_7123-440x586

Allt jag hör är hans: ”du är tillbaka!” Jippie!



Skärmavbild-2015-09-28-kl.-18.13.541-440x151

Kolla in den här kurvan.

Den betyder enormt mycket för mig. För första gången på två och ett halvt år håller kroppen på RIKTIGT på att återhämta sig!

Inte sedan den 2 maj 2013 har jag haft så bra återhämtning på natten och jag tror nästan inte mina ögon när jag ser bilden.

Jag fattar det inte.

I’m back!

I natt hade jag en vilopuls på under 50 i snitt – det har inte hänt sedan maj för två år sedan! (Nu gråter jag nästan!)

Då som nu befann jag mig på Mallorca, jag hade genomgått två cellgiftsbehandlingar och väntade på den tredje och cyklade i tre dagar runt Palma. Att jag skulle behöva drygt ett år till av hårda behandlingar kunde jag väl aldrig tro då. Jag kämpade bara för att orka dag för dag.

Och nu är jag tillbaka.

På samma hotell, i Can Pastilla utanför Palma, med värden som jag längtat efter. Som jag jobbat för.

Alla tidigare känslor av att vara på gång har egentligen bara varit mentala. Jag är ju positivt lagd (eller extremt positivt som ni som känner mig brukar säga) och när jag tyckte att det kändes bättre än tidigare har det bara varit i min skalle.

Kroppen har kämpat vidare i ett traskande långt ifrån den formkurva som hjärnan vandrat i.

Men nu. Nu!

Det här beskedet betyder att jag äntligen kan börja om och träna på det sätt jag vill; lite längre, lite oftare, lite tuffare.

Så vad beror det på då?

Ja, enkelt förklarat handlar det förstås främst om att kroppen inte påverkas av stress på samma sätt som den gjort under alla behandlingar och cellgifter.

PT-maken har en massa fina ord på allt som händer i kroppen och med hjärtats slag, men allt jag hör är hans jublande ord när han såg kurvan efter nattens sömn: ”Du är tillbaka! Det här är nästan det bästa nånsin”!

(Och här gråter jag nästan igen).

Jag har känt mig stark den senaste tiden.

ToppLoppets 5 km gick och sprang jag utan att känna mig särskilt trött och de dagarna jag fick tack vare CancerRehabFondens vecka var guld värt. I går körde jag mitt första riktigt hårda pass på två år när jag körde moveoo med Jose Nunez och i dag har jag gjort två lågintensiva pass i form av vandring i bergen, totalt nästan tre timmar.

Mallorca är tydligen min ö.

I morgon står det vinprovning på programmet – kanske ska jag fira med en sipp cava?

JAAAAAAAAAA!!

12030543_10153257798386359_7664752699497711277_o-440x440

På dagens vandring med PT-maken Christer Skog.

 

12022397_10153256107246359_6949656318339435262_o-440x440

Med topphälsas marknadschef Annika Kvist efter gårdagens moveoo-pass.

 

12068773_10153255152101359_7848405702740092780_o-440x440

Utsikten från min terrass på Waterfront hotell!

 

12043023_10153164564478873_1544930665426655758_n-440x330

En del av gänget inför vandringen.