Annons

att leva med cancer

Jag är starkare i kropp och själ

Det är bara timmar kvar av 2016 och jag tar en paus från nyårsaftonsförberedelserna och sätter mig med mobilen.

Bilderna från året fladdrar förbi och jag känner en tår bryta fram i ögat.

Vilket år det varit!

Så mycket ups- and downs, men framför allt så mycket känslor.

Tänk att jag fortfarande lever och sitter här med ett nytt år framför mig.

Att jag fick leva och se mina barn bli lite äldre, att jag fick ännu en tid med min man – att jag fick skratta högt och lyckligt med mina vänner ännu ett år.

Jag är så tacksam för det.

Jag är så tacksam för de underbara solnedgångarna på min ö under sommaren.

Solnedgång från min strand.

Solnedgång från min strand.

Så tacksam för roliga fester, kloka samtal men också för att jag vågat ta min egen väg i livet under året med cancern.

Att jag vågade vila under sommaren, att jag gav mig själv den presenten att våga vakna dag efter dag utan att känna att jag måste upp och träna för att annars kanske tumören vaknar till liv igen och då dör jag.

Jag lever än och jag fick en sommar att återhämta mig på.

När jag nu säger hejdå till 2016 gör jag det starkare i kropp och själ än jag varit på flera år.

Och det känns bra.

Jag är lycklig, oerhört lyckligt, för allt stöd jag har fått under året, alla som har kommit fram och kramat om mig, mejlat eller skrivit till mig här på bloggen. Jag läser allt, kanske är jag dålig på att svara, men tro inte att ni skrivit förgäves.

I mitt hjärta har ni en särskilt plats, alla ni som står där omkring och peppar mig när jag stundtals är på väg att falla och glädjs med mig när livet skänker mig extra tid.

Tack från djupet ur hjärta för att ni finns där.

Gott nytt år!

Bjuder här på några av flera fina årsögonblick:

Med min underbara vän Åsa.

Med min underbara vän Åsa.

 

Jag lärde mig att köra båt!

Jag lärde mig att köra båt!

Men sonen John på semester i Spanien.

Men sonen John på semester i Spanien.

En fantastisk dag med gamla handbollsgänget i Hudiksvall.

En fantastisk dag med gamla handbollsgänget i Hudiksvall.

På makens födelsedagsfest i vårt båthus!

På makens födelsedagsfest i vårt båthus!

Min mamma. Är vi lika?

Min mamma. Är vi lika?

En barnaskara jag älskar.

En barnaskara jag älskar.

Mina smarta, kloka och härliga arbetskamrater!

Mina smarta, kloka och härliga arbetskamrater!

Jag är fortfarande usel på att åka skidor men jag älskar att försöka!

Jag är fortfarande usel på att åka skidor men jag älskar att försöka!

Till sist: Skål och gott nytt år!!

Till sist: Skål och gott nytt år!!

 

Annons

Skrattet knockar tumören medvetslös

hjärntumörblogg

Jag får ofta frågan hur jag orkar vara så öppen med min sjukdom? Svaret är alltid: för att jag tycker att det är viktigt att våga prata om svåra saker. Och för att visa att man kan leva ett bra liv trots en svår sjukdom.

Dessutom får jag en sådan energi tillbaka från alla er som läser min blogg, stoppar mig på gatan för att ge mig en kram eller bara mailar ett hejarop eller en tumme upp.

I morse var det dags igen. Jag har varit hos Malou von Sivers förr, och då pratat mycket om behandlingen och ångesten efter tumörbeskedet.

IMG_9912

I dag var vinkeln i programmet Malou efter tio ”Livet efter cancern”.

Jag önskar att jag under skriva under på titeln, men min story är fortfarande inte ”efter” utan i högsta grad ”pågående”.

”Mitt liv MED cancer” är rubben på min story.

Det är konstigt att vissa extremt jobbiga saker är lätt att vänja sig med, jag går liksom inte runt och tänker på mig själv som cancersjuk.

Jag är jag, och ingen gående cancerjournal.

Mitt liv är lika mycket upp och ner som för alla andra. Det är kanske bara höjden på topparna och djupet av bottennivån som skiljer oss åt.

Ett tumören-vilar-besked och jag når himlen istället för trädtopparna, ett bakslag och känner liemannen flåsa mig i nacken istället för att bara tappa sugen och tröstäta en semla.

Tårarna är nästan slut, det är väldigt sällan jag gråter av skräck för att dö numera. När det händer kurar jag ihop mig som en liten skrutt och kryper in i makens famn för att få tröst.

Däremot gråter jag desto oftare av glädje över att få leva. Då och då fylls tårkanalerna av en vårflod som glittrande leker sig nerför kinderna och fyller mig med värme och kärlek till livet.

Och det vill jag förmedla.

Att det går att leva ett BRA och fantastiskt ROLIGT liv trots att tiden är reducerad. Trots att ingen kan sia om vad som händer om en, två eller kanske tre månader.

Här är förresten länken till Malou efter tio, och dagens intervju:

http://www.tv4play.se/program/malou-efter-tio?video_id=3284512

I måndags hade jag äran att sitta i juryn för Hälsopriset 2016 som 1,6- och 2,6 miljonerklubben delade ut, och jag stod på scenen och delade ut priser till årets inspiratörer. Jag kände hur deras energi smittade av sig och efteråt tog jag i sann Ellen DeGeneres-anda en selfie från scenen med alla nominerade (PT-Fia vann!) och med en jublande publik bakom.

Så här blev det (se nedan) – och jag älskar den fantastiska glädje som den bilden utstrålar. Precis så känner jag mig för det mesta.

Och jag är säker på att såna här glädjekvällar knockar den elaka tumören medvetslös.

Gång, på gång, på gång…

IMG_9858

IMG_9860

IMG_9863

Men Anna Benson, Johanna Toftby, Annika Sjöö, Clara Henry och PT-Fia.

Annons
Annons