Våga, våga inte, våga, våga inte…

Ända sedan kirurgerna var inne i min hjärna och försökte ta bort så mycket de kunde av min tumör har jag haft problem med balansen.

Jag har fått lägga alla mina högklackade dyrgripar åt sidan, och i fem år har jag nu vandrat runt i fotriktiga skor – förutom under den period när skelettvärken var som värst och jag inte kunde ha skor alls.

Jag vågar inte cykla med cykelskor eftersom jag hela tiden känner att jag måste kunna sätta ner foten om något oförutsett händer och jag är livrädd att sitta fast och göra en Agneta Sjödin.

Det är svårt att gå nedför i trappor, det är som att jag blir yr och jag tänker hela tiden att ”nu ramlar jag, nu ramlar jag…”

Ett billigt pris för att få leva

Det är jädrigt irriterande att behöva hålla i sig i allt och alla hela tiden – samtidigt är det ett billigt pris att betala för att få leva.

Ett riktigt rea-pris skulle man kunna säga.

Gratis, rent utav.

Och dessutom tror jag att jag kanske skulle kunna öva upp balansen om jag bara gav mig den på att göra det. Eller åtminstone skulle jag kunna träna upp modet att våga TROTS balansen, och det skulle ju egentligen räcka långt det med.

Den här övningen har jag till exempel börjat med sedan två veckor tillbaka på mina träningspass med D-flex (David Seisay):

Få se nu om jag klarar av det här…

Att göra knäböj på en balansplatta/boll.

Bilden ljuger lite, jag försöker vara duktig inför kameran. Jag fuskar egentligen med att ha en lång pinne som stöd för att kunna gå ner i benböj, men jag övar på att inte hålla i den så hårt utan bara låta den vila i min hand.

Jag ska väl ärligt erkänna att jag inte känner någon större skillnad på de här två veckorna, inte fysiskt ­ – men psykiskt är det ett wow!

Att bara våga göra något som man vet att man är dålig på är en sådan boost för självförtroendet! Jag växer för varje gång jag klarar av att göra en benböj utan att ramla ner på golvet!

Sen att stilen inte är den mest proffsiga bjuder jag på.

Alla borde våga mera!

Jag tror överhuvudtaget att vi alla borde göra flera saker som vi är dåliga på. Allt går inte att träna upp, allt blir inte en succé bara för att du vägrar att ge upp – men hjärnan tackar dig för att du försöker. Hjärnan behöver nya utmaningar, den vill testa gränser. Stora som små.

En balansplatta är en väldigt liten utmaning förstås, men det är ändå ett steg framåt i min plan att kunna förbättra det som tumören stökade till i hjärnan.

Och jag har en hel garderob högklackade skäl att kämpa för.

Vingligt – men jag vågar!