bekämpa cancer

Sanningen bakom cancerbeskedet



Med programledaren Bengt Magnusson i direktsändning.

Med programledaren Bengt Magnusson i direktsändning.

Hur går man tillbaka till sin vanliga vardag när man har varit med om ett mirakel?

Ingen aning, för jag känner att jag fortfarande inte har landat!

Jag känner mig så lycklig, samtidigt gnager känslan av att det någonstans har blivit ett missförstånd, att röntgenplåtarna läkaren visade mig av någon anledning inte var mina, typ.

Jag kan vakna på natten och tänka på hur det här kunde ske.

Att tumören bara packade ihop och försvann.

Min gamla handbollstränare säger att jag pratade ihjäl den (vilket kanske säger lite om mig som person för er som inte träffat mig irl).

Allt jag vet är att de senaste dygnen har varit helt magiska på varje plan. Jag har fått så många fantastiska mail och hyllningar, kända och okända har kommit fram och kramat om mig och jag känner mig så oerhört tacksam för allt!

Jag bröt ihop av cancerbeskedet

I går visades också minidokumentären om mig på Cancergalan i TV4.

Såg ni den?

Såg ni hur jag bröt ihop i tårar hos min fantastiska läkare när han berättade att tumören hade försvunnit?

Det är många som frågat om just den scenen, någon trodde till och med att den var ”fejkad” (!), så jag tänkte att jag skulle berätta om den.

Läkarbesöket var egentligen inte planerat, men eftersom filmteamet ville ha med min läkare och också fokusera på forskning bestämdes det att vi skulle dit på ett extra besök.

Tillsammans med min läkare på galan! Inte en sjukhusskjorta i närheten!

Tillsammans med min läkare på galan! Inte en sjukhusskjorta i närheten!

Jag skulle ju få mitt besked i slutet av januari, så jag var inte ett dugg nervös  – vi skulle ju bara prata rent allmänt. Samtidigt kände jag att jag kunde ta chansen när jag ändå var på plats på KS och därför bad jag min läkare att ta fram den första bilden av min tumör från 2012 och den senaste röntgenbilden från september, eftersom jag inte sett den.

Och det var då det hände.

Bilden från september innehöll ingen tumör – den var borta!! Och the rest is history som man brukar säga…

Min läkare och jag hade helt enkelt pratat förbi varandra på det senaste besöket i oktober.

Jag hade pratat om risken att den VILANDE tumören skulle vakna, och han hade pratat om risken att den ÖVERHUVUDTAGET skulle komma tillbaka… Helt ofattbart egentligen, men med facit i hand blev det ju väldigt bra till slut – jag har ju världens härligaste besked på film!

Inget fejk alltså! The real thing!

Livet och döden sida vid sida

Jag hade svårt att själv hålla tillbaka tårarna under filmen på galan, men samtidigt bubblade det av lycka i bröstet. Det var som att det äntligen var på riktigt när jag såg det så där på storbildskärmen från första parkett.

Beskedet.

Åsa och jag som gick den där promenaden där jag föll ihop för 4,5 år sedan och som vi inte gått tillsammans sedan dess.

Christer som skymtade förbi, barnen som tävlade i att göra armhävningar.

Mitt liv.

Mitt liv som är tillbaka.

Men samtidigt som livslusten spred sig som en värmeslinga i hela kroppen kom nästa film på samma skärm. Nästa intervju. Nästa olyckssyster eller olycksbror.

Människor som redan ryckts bort från sina familjer. Människor som satt där, på samma rad, nära nära, med vetskapen om att deras tid på jorden så grymt är förkortad. Att det snart är deras tur att behöva säga hejdå alldeles för tidigt.

Cancergalan är speciell på det viset.

Vi sitter där sida vid sida, Livet och Döden, och samtidigt som det känns hemskt och förfärligt är det en värme emellan oss som dragit vinstlotten och dem som gick på en nit.

I går skrattade och grät vi tillsammans.

Vi höll varandras händer och vi lyckönskade varandra och orden som sades mellan både deltagare och publik efter att tv-ljuset slocknat är ord som borde komma i ljuset oftare. Vänliga, kärleksfulla, omtänksamma ord som i ett gala som Cancergalan faktiskt kommer från hjärtat och inte bara är ett påklistrat sånt-man-bara-säger-trams.

Sanna ord.

Sådana man vårdar i minnet och plockar fram även när ödet inte kommer med högsta vinsten.

Tillsammans med Carina Nilsson och Jenny Strömstedt.

Tillsammans med Carina Nilsson och Jenny Strömstedt.

Både Kjell Wilhemsen och Tommy Nilsson uppträdde på galan.

Både Kjell Wilhemsen och Tommy Nilsson uppträdde på galan.

Inför galan ledde jag Cancerfondens Facebook Live-sändning där jag bland annat intervjuade Magnus Carlsson.

Inför galan ledde jag Cancerfondens Facebook Live-sändning där jag bland annat intervjuade Magnus Carlsson.

Tillsammans med Åsa och Christer.

Tillsammans med Åsa och Christer.

Bubblande av lycka!

Bubblande av lycka!

Jag är bakfull av känslor efter Cancergalan



Cancergalan 2014

Det var en magisk kväll.

Otäck, sorglig, berörande men magisk.

Att så många människor tillsammans kan bli en enad front av kärlek är fantastiskt.

Jag tänker förstås på Cancergalan förra veckan.

Ni får förlåta mig att jag inte skrivit sedan dess, men allt har tagit tid att smälta.

Först skådespelerskans Kim Anderzons död, sedan fotbollsikonen Klas Ingesson, käftsmäll på käftsmäll av cancerspöket och så mitt emellan galan med alla tårar upp på det.

Jag däckades.

Bakfull av känslor har jag knappt orkat upp ur sängen, i huvudet vinglar tankarna fortfarande berusade av det enorma gensvar jag möttes av på scen, och ögonen ser i kors.

Detta trots att jag bara drack var vatten.

För två månader sedan, på min bokrelease, kom det fram en man som kände Klas Ingesson och ville att jag skulle signera en bok till Klas. Han skulle skänka den till honom, jag skrev till en kämpe som i fem år kämpat mot sin blodcancer.

I dag satt jag i Gomorron Sverige och kommenterade hans bortgång.

Jävla skitsjukdom.

Ord är för fjuttiga, allt kommer tillbaka. Smärtorna. Oron. EP-ormen.

När mörkret faller kommer tankarna om vem som står på tur näst.

Blir det jag?

I bröllopsklänning på Cancergalan

Cancergalan 2014

Jag klädde mig i min bröllopsklänning på Cancergalan. Den benvita som Camilla Thulin sytt enkom för mig. Hon ändrade bara några detaljer, gjorde den mera gala än brud, och jag stod där mitt på scen, i folkhavet, barfota som jag gjorde på bröllopet, och jag möttes av applåder både efter och under talet.

Det vita skulle symbolisera ljuset. Livet. Det svarta måste vika undan blicken.

Applåderna skingrade oron och fick hjärtat att i ren tacksamhet hoppa jenka i bröstet.

Så tack!

Cancergalan 2014

Här är mitt tal på Cancergalan:

Jag heter Pamela Andersson och är chefredaktör på tidningen ToppHälsa.

Jag är 49 år, och har en man och två små barn som jag älskar över allt annat i världen.

Och jag har en tumör i min hjärna som inte går att operera bort.

När jag föll ihop i joggingspåret för två och ett halvt år sedan och fick beskedet att jag hade cancer i hjärnan visste jag inte hur länge jag skulle få leva.

Samma natt tog jag mitt livs viktigaste beslut.

Jag skulle bygga upp min kropp för att orka stå emot allt som jag visste låg framför mig; operation, strålning, håravfall, cellgifter och skelettsmärtor.

Jag valde att inte se mig själv som sjuk ­och tog semester för att kunna träna som en elitidrottsman och jag lärde mig att fysisk utmattning ALLTID besegrar psykisk.

I dag har jag gått på cellgifter i ett och ett halvt år. Jag får fortfarande morfin för smärtorna – men jag jobbar hundra procent, har skrivit en bok om min resa, och sprang Tjejmilen i New York i somras.

Läkarna kan fortfarande inte säga hur länge jag har kvar, men jag är beredd att slåss mot hjärntumören med allt vad jag har.

Jag struntar i det jag INTE kan göra – jag lägger energin på det jag KAN göra.

Jag lever i härvaro.

Just i dag kan jag springa.

Just i dag kan jag cykla.

Just i dag kan jag fanimig cykla nio mil.

Jag vet att jag kanske inte har oddsen på min sida – men jag fokuserar inte på det.

Jag fokuserar bara på det kan påverka.

Jag är Charlotte Kalla. Jag är Anja Pärson. Jag är Zlatan.

Och målet är att vinna OS-guld i att besegra cancer.

Cancergalan 2014

Cancergalan 2014