besked

Äntligen en sommar utan oro!



Så här ska jag sitta i sommar.  Och bara känna att jag lever.

Så här ska jag sitta i sommar. Och bara känna att jag lever.

Vi satt där sida vid sida, våra blickar möttes inte och jag spände mina i ett högt akvarium rakt över mottagningsrummet.

Det slog mig att vi alla i väntrummet var som de där fiskarna som simmade runt, runt och bara liksom var fria på låtsas. De levde, var vackra och färgglada och tycktes trivas med sin tillvaro men de klara glasskivorna är egentligen en osynlig borg som de aldrig skulle kunna lämna.

Precis som vi alla patienter inne på Neurocentrum.

Vare sig vi gick därifrån med ett jublande glatt besked eller fick vår tillvaro krossad så kommer vi aldrig att bli riktigt fria.

Vi som tillhör skaran av de olycksdrabbade vet att vi aldrig blir densamma igen. Hur friskförklarade vi än blir.

Cancer, stroke, hjärnblödning… Rädslan kommer för alltid att vara en ren glasvägg ut mot den vardag och verklighet vi lever i. Vi kan glömma skräcken ibland, vi kan sova drömlöst och vakna med ett leende – men vi blir aldrig riktigt fria. Vi kommer aldrig att kunna släppa tankarna lösa att simma ut mot en evighetshorisont utan att stöta emot en jobbig tanke när kroppen inte beter sig som den ska.

Jag har accepterat det.

Accepterat att jag alltid kommer att vara mer eller mindre rädd och nervös när jag sitter och väntar på att min läkare ska komma och hämta mig och snart leverera ett leva-eller-dö-besked.

Att tumören är borta spelar ju ingen roll – en ny kan komma istället och där cancerbojorna för en stund släppte mig fri i vintras kom glasväggen att ersätta den för all framtid.

Jag matchade ödet med en klänning. Är man orolig känns det alltid bättre om man känner sig lite snygg.

Jag matchade ödet med en klänning. Är man orolig känns det alltid bättre om man känner sig lite snygg.

Jag tittade på de där fiskarna under mitt besök på Karolinska i går.

Såg upp på klockan på väggen.

Tick, tack, tick, tack. Tiden som alltid går så sakta när man väntar.

Sedan såg jag min leende läkare och jag visste att det fortfarande var tomt i hjärnan.

På ett bra sätt alltså.

De två svarta hålen där min hjärntumör har suttit såg lika öde ut som i vintras, och jag kunde andas ut igen.

– Nu tar vi nästa kontroll om sex månader, sa min fantastiska läkare och hjärtat gjorde ett skutt.

Sex månader? Det är ju en evighet?

– Vågar vi det? Frågade jag.

– Jag vågar.

Och då fick ju jag våga det också. Man är väl inte någon liten lort!

Jag reste mig upp, kramade om min läkare och för en kort sekund spred sig en salig lyckostråle genom hela kroppen och jag tackade honom för världens bästa besked.

–Tack själv. Du har gett många av våra patienter hopp, så det är vi som ska tacka. Fortsätt så.

Cykelträningen på Kreta förra veckan var helt underbar,. Och jag ska satsa på mera cykel i sommar.

Cykelträningen på Kreta förra veckan var helt underbar,. Och jag ska satsa på mera cykel i sommar.

Fötterna dansade nästan av sig själva genom korridorerna och innan jag lämnade Neurocentrum kastade jag en blick på de vackra fiskarna i akvariet.

De simmade uppåt, som om de väntade på att någon skulle ge dem mat och jag kände ilningarna av lycka.

För första gången på fem år står jag inför en tumörfri sommar.

Jag accepterar glasväggarna och ska jag göra allt för att inte lägga energi på dess existens.

Jag är bra på sånt.

Jag är bra på att leva.

Tack för att jag får chansen att göra det.

Sommarens motto.

Sommarens motto.

I strandkanten med Helena på Kreta, vår träningsresa.

I strandkanten med Helena på Kreta, vår träningsresa.

För tre år sedan åkte vi för första gången till Kreta med ToppHälsa, det här gänget har varit med sedan dess! Fantastiskt!

För tre år sedan åkte vi för första gången till Kreta med ToppHälsa, det här gänget har varit med sedan dess! Fantastiskt!

Jag och Emma Igelström sista kvällen på Kreta. Nu får vi hålla tummarna för henne på Ironman på Hawaii i höst!

Jag och Emma Igelström sista kvällen på Kreta. Nu får vi hålla tummarna för henne på Ironman på Hawaii i höst!

Jublande nya fotspår – vilket tecken!



IMG_9727

Jag såg honom inte komma. För första gången sedan tumören bosatte sig i mitt huvud fokuserade jag inte på att se min läkare innan han såg mig. Jag brukar ju alltid vilja det för att kunna utröna vad för slags besked han kommer att ge mig. Jag menar, ingen kan väl komma på tanken att gå korridoren ner med ett leende bara för att delge sin patient ett dödsbesked?

Men jag hann inte med att kolla efter honom – jag hade ögon för något helt annat.

Någon har fixat nya fotspår på golvet på Neurocentrum!

Den blodigt färgade Golgata-vandringen i form av de röda fotspåren hade fått sällskap av ett par vita med en jublande springande gubbe på!

Jag blev så paff att jag bara stirrade och därför hoppade jag också till när läkaren helt plötsligt stod intill mig.

Han log.

Och mitt hjärta tog ett skutt.

Jag visste direkt. Jublande gubbar på golvet och ett brett leende – det kunde inte sägas tydligare.

Jag gjorde det igen! Pam-Tumören 8-1!!!

Anspänningen släppte och jag kände mig så lätt, så lätt, tankarna virvlade i rena yran upp mot taket alltmedan orden från läkaren gick in i huvudet:

”Tumören vilar fortfarande. Just nu ser vi ingen aktivitet i den.”

Och så det bästa:

”Jag antar att det inte finns någon energi kvar till tumören, så mycket som du gör av med på allt annat!”

Sedan skrattade han och hade det inte funnits ett stort skrivbord emellan oss hade jag kastat mig om halsen på honom direkt.

Det gjorde jag istället när jag och maken efter en halvtimme lämnade behandlingsrummet.

En hård kram och sedan skuttade jag ut från hjärnkontoret längs de vita fotspåren – livets fotspår! ­– med hans magiska ord ringande i öronen.

”Det finns fortfarande en risk att tumören vaknar, men för tillfället har du däckat den med din vilja.”

HA!

Tack alla som stöttat och peppat mig! Ni är bäst!

IMG_9723

Så här brukar det se ut. Röda fotspår i Golgata-stil.

IMG_9689

Tur att jag firade i förskott på Idrottsgalan, för efter beskedet var jag helt slut. Det tar på krafterna att vänta på ett leva-vidare-besked!

IMG_9685

Älskade fotoautomaten på galan! Här med både både Zlatan, Sarah Sjöström och maken Christer Skog!

IMG_9681

Med Åsa Edlund Jönsson på SVT och Ida Björnstad TV4.

IMG_9718

Kvällens Jerringpristagare Sarah Sjöström, och så härligt häng med bland annat Patrik Carlgren från U21-laget, Emma Igelström, Peter Forsberg och så Susanne Gunnarsson med dottern Mimi.

Jaaaaaaaaaaa! Det finns mirakel!



Pamela Andersson

Herregud, jag gjorde det.

Jag gjorde det igen.

Jag tog en förkrossande seger och leder nu med 6-1 mot hjärntumören som hela tiden skuggar mina steg. Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag är så glad, så trött! När jag förstod att segern var min var det som om utandningen aldrig ville ta slut. Axlarna liksom släpptes ner på golvet och i kroppen spred sig en lycka som var lika mycket en djup suck som ett sprittande glädjeskutt.

Jag såg honom inte komma.

Läkaren alltså.

Jag brukar alltid försöka få syn på honom innan han får syn på mig, så att jag ska kunna få en föraning om hur det gått. Jag vill se att han har ett svagt leende på läpparna innan han lyfter upp huvudet och tittar efter mig där i väntrummet, men återigen kom han från sidan och jag hoppade till. Såg han glad ut? Allvarlig? Besviken?

Hans ansiktsuttryck var svårt att tyda.

Det var inte förrän jag gick före honom in i läkarrummet och satte mig i stolen framför hans skrivbord som vi pratade.

Han först:

”Jag är ensam som du ser”.

Jag fattade direkt.

”Du har läst min bok!” Jag pekade på honom och skrattade.

”Ja, så klart! Och jag har ingen med mig idag”.

Vi skrattade tillsammans.

I min bok har jag spekulerat i att varje gång min läkare har med sig andra läkare och sköterskor har det alltid blivit ett blivit ett negativt besked. Varje gång han varit ensam har det gått bra.

Han hade läst. Han var ensam.

Och jag lyfte från stolen, en stilla stigning mot taket på små osynliga lyckomoln och jag har fortfarande inte landat.

För det min läkare sa gjorde oss båda, mig och Christer, helt stumma.

Jag har inte bara vunnit den här ronden – jag har knockat den jäveln till golvet!

Tumören har krympt. KRYMPT!

Det som var omöjligt, sa läkarna. Det som inte var möjligt blev möjligt, och inte ens en av världens främsta neurologer kunde säga hur.

Istället var det han som frågat mig. Vad åt jag? Tog han några tillskott? Hur jobbade jag, vilade jag, sov jag, hur mycket tränade jag? Och till slut:

”Vad du än gör, fortsätt med det”. (Och det gällde även champagnen! Haha!)

Det är ett mirakel – och även om jag är ödmjuk inför beskedet att det inte går att blåsa faran över än tillåter jag mig själv att jubla efter hans sista svar på min fråga.

”Vad betyder det egentligen att tumör har krympt?”

”Det betyder att risken att den ska vakna har minskat. Den kan fortfarande bli aktiv igen, men risken är mindre i dag än för fyra månader sedan”.

Orden ringer i mina öron.

Det är midnatt och trots att jag är dödstrött, smuttar jag lite på ett glas rött vin och njuter medan jag skriver de här raderna.

Tack kroppen för att du kämpat så hårt, tack för att du orkat, tack för att du stått rak i ryggen när psyket har fallit. Och tack min mentala röst. Min krigarröst. Mina ninjas som vägrar att ge sig.

Tack för allt stöd därute.

Ni anar aldrig vad det betyder för mig.

6-1.

Tennissiffror.

Nästa set spelas i september.

Naglar på Fridas

Hur firar man ett sånt här besked? Tja, varför inte med att fixa naglarna? Tack Frida Selkirk på ”Naglar på Fridas”!

Rysk roulette med livet

Pamela Andersson


Det börjar som en svag orokänsla i magen. Inget allvarligt, bara en känsla av obehag över att jag kanske har glömt något. Att det är något som jag har missat.

Tankarna kommer och går, och för första gången på länge kan jag inte somna. Jag som vanligtvis somnar så fort jag lägger huvudet på kudden ligger och vrider mig till klockan två på natten och låtsas att det är jobbet som jag inte kan släppa.

Bah! Jag vet att jag lurar mig själv, men det är för jobbigt att erkänna vad sömnlösheten beror på.

Det är för tidigt.

Det är några dagar kvar och jag vill inte oro mig i förväg. Jag vill bara ta ut bra saker i förskott och jag försöker tänka på hockeyträningar, läxor och vilken mat jag och familjen ska äta på kvällen istället att tänka på själva källan till orosmagen.

I morgon är det dags igen.

I morgon sätts pistolen mot tinningen och jag tvingas genomlida ännu en rysk roulette där livet och döden äger varsin kula.

Det är ett lotteri, en tombola där choklad och mjukisdjur är utbytta mot ett förlängt liv och där sidovinsterna består av månader.

Ingen vinst? Ingen framtid.

Jag kommer aldrig att riktigt vänja mig.

Tiden mellan en tumörröntgen och ett resultat från en läkare i kritvit rock är aldrig lång. Inte på papperet, i alla fall.

På papperet tar det bara 1-2 veckor mellan röntgen och ett leva-eller-dö-besked men i verkligheten är det betydligt mycket längre. I verkligheten är det ett hav av sömnlösa nätter, en kontinent av ångest, ett liv där själen är så skör att luften riskerar att förinta den.

Jag är där nu.

Det är två veckor sedan jag låg i den skakande maskinen som synar min hjärntumör var femte månad och nu är det dags för min läkare att säga vad som hänt sedan sist.

Jag försöker alltid att hålla tillbaka oron och lägga all ångest på beskedsdagen, men det går inte alltid. Den här gången kom skräcken några dagar för tidigt, men det är svårt att alltid ha kontroll över tankarna. Och två dagar för tidigt är ändå okej tänker jag när jag tvingas ta itu med den verkliga orsaken till min sömnlöshet.

Visst, jag vill alltid vinna, även mot mig själv, men man ska välja sina strider så jag accepterar och somnar äntligen och får i alla fall fyra timmar i sängen innan klockan ringer.

I morgon är det dagen D.

Förberedelserna är igång och i kväll ska jag ladda för tumörmatchen med att stärka mig med barnkramar, familjelycka, skratt och goda vänner.

I den rustningen ska jag utöka ledningen mot tumörfan.

cancerRehabFonden

Jag firar i förskott. Det enda som kan hända är att jag fått vara glad två gånger.

CancerRehabFonden

Den härbuketten fick jag av CancerRehabFonden i går. Den och en kram från världens bästa dotter är en bra uppladdning!

B Ocean Resort

Ok. Så här vill jag känna mig efter beskedet i morgon. Ska vi säga så?

(Den här krönikan publicerades på helahalsingland.se idag).

Lägg all oro på en enda dag



HUFF-galan

Det blir kallare och kallare ute och jag jobbar mig varm med både tidningen och flytten (ja, vi har flyttat men lever fortfarande i kartonger känns det som), och på det viset håller jag tankarna på ett besked borta.

Snart är jag där igen.

Leva eller dö.

Hur har tumören agerat i hjärnan under de här hektiska höstmånaderna? Jag försöker känna efter hur jag mår EGENTLIGEN, men jag vet ju att det är omöjligt att känna i det här läget. Allt är gissningar.

Jag tycker att mitt tal har försämrats de senaste veckorna, tumören sitter ju i talcentrum, och jag får anstränga mig mera för att det inte ska höras.

”Fast det sa du i våras också, och då visade röntgen att tumören inte rört på sig alls” påminde min kollega Catharina mig när jag funderade i bilen på väg från ett möte på Skepparholmen spa.

”Du kanske bara är trött, det kanske är ditt tempo..?”

Tempo? Jag har ju bara jobbat hundra procent, plus flyttat, plus haft föreläsningar flera kvällar i veckan, plus skjutsat till hockeyträningar, gjort boksigneringar och scannat IKEA, Mio och Staland för möbler till nya lägenheten den senaste tiden, så vadå tempo? Vad menar hon?

Det har snart gått sex månader sedan jag fick beskedet att det såg ut som om tumören vilade, nu väntar jag på ny röntgen, nytt besked. Att inte lägga energi på det nya beskedet förrän den dagen det kommer är en strategi som funkar för det mesta.

Jag sparar oro för att jag fyller tiden fram till beskedet med skratt och liv. Galor och energifyllda möten.

För en tid sedan var jag i Hudiksvall och tillsammans med Hasse Backe och Pär Johansson från Glada Hudik-teatern körde vi ”Skavlan” på ett fullsatt Kulturhus.

Så här skrev arrangörerna efter galan:

Bästa galan hittills – läs, se film och bilder!

Även om alla tre tidigare HuFF-galor varit utsålda succéer blev nog den fjärde HuFF-galan den bästa hittills. ”Vi har fått enormt positiv respons från väldigt många säger Olle Skoglund och Peter Åhs från HuFF”.

Pär Johansson lekte ”Skavlan” med Hasse Backe och Pamela Alselind Andersson som verkligen bjöd passionerat på sig själva. Det blev en gala med en bra mix av stor humor och stort allvar där skratt blandades med tårar.

Pär Johansson var som vanligt lysande i sin roll men till och med Pär blev helt  stum (av beundran) då Pamela berättade om sin kamp (match) mot cancern. Hon ser liknelser med att vara skadad i handboll och träna för att hålla sig i form inför nästa match. Pamela berättade även varför hennes bok just heter ”Jag ska inte dö idag” – det var vad hon svarade sina barn på frågan om hon ska dö. Pamelas passion för sport, livet och jobbet som chefredaktör där hennes mest använda citat varit ”gör om, gör rätt” framgick tydligt till alla i publiken. Pamela fick stående ovationer på hemmaplan i Glada Hudik och sällan har väl en låt passat bättre än när lokala bandet Selma & Gustaf spelade sin nya ”Stay Alive” på galan. (Du kan själv lyssna på den här: http://youtu.be/n2PdWnQmfhc )

HUFF-galan

Samma kväll fick jag en fantastisk överraskning när företaget Liljornaz presenterade Hälsinglands landskapssymbol Hälsingebocken, i form av julstakar döpta efter mig! I en ny kollektion efter ”kända hälsingeprofiler” fick jag som andra profil motta den fantastiska ljusstaken ”Pamela”, den första som hedrats på det sättet var prinsessan Madeleine (som är hertiginna av Hälsingland).

Liljornaz

Själv är jag markgrevinna av Överby strax utanför Näsviken, men det är en helt annan historia.

Det finns en film också där jag och Hasse Backe bland annat sjunger ”Gräva guld i USA” på scenen:

http://www.mynewsdesk.com/se/hudiksvalls-foerenade-fotboll/videos/film-fraan-huff-galan-med-hasse-backe-och-pamela-andersson-alselind-16597?utm_campaign=send_list&utm_medium=email&utm_source=sendgrid

Bara en sån sak kan man leva länge på!

Hörde du det, tumören?

Hasse Backe Pamela Andersson

Jippie! Tumören viker ner sig!

Pamela Andersson


ToppHälsa

I går, den 16 december, var det julafton och jag fick precis vad jag ville: Ett glatt besked! Tumörn viker ner sig! Aktiviteten har minskat något igen, och det går åt rätt håll.

ÅT RÄTT HÅLL!!!!

Jag grät av lycka i taxin från KS.

Jag hade ingen bra känsla när jag gick dit, tyckte jag var trött och orkeslös. Kände att jag energin var borta, att jag tagit ett steg tillbaka istället för framåt och när jag var väl satt i väntrummet fick jag vänta i 55 minuter på min tur.

55 minuter!

Det är inte okej när man sitter och väntar på ett liv-eller död-beskedet. Tankarna fladdrade. Varför dröjer det så länge? Sitter de och funderar hur de ska berätta för mig att jag snart ska dö? Kör de sten-sax-påse om vem som ska ge mig det tuffa beskedet?

Har de glömt bort mig?

När min läkare till slut ropade upp mig hade jag oroat mig så mycket så att jag glömde att leta efter tecken i hans ansiktsuttryck på om det gått bra eller dåligt.

– Jag trodde du glömt mig? Sa jag istället lite lagom skämtsamt när han öppnade dörren till det kala, kalla rum där Ödet ständigt styr klockan.

–     Hur skulle jag kunna glömma dig? Sa han och höll upp dörren med ett leende.

Då visste jag.

Hjärtat tog ett skutt, tårarna hopade sig bakom ögonlocken redo att jubla sig ned för kinderna och när jag satte mig ned i besöksstolen förstod jag att jag utökat ledningen. Man skämtar inte med en patient på det sättet om man sekunden efteråt tänker sätter kniven i ryggen på densamme med ett iskallt besked.

Man skrattar inte med döden.

När jag dansade ut från KS var det med vetskapen att jag gjort 3-1 på tumören. Mina cellgiftskrigare hade varit skoningslösa, de hade kämpat ner 5 millimeter till av den aggressiva cancerarmé som nu såg mindre ut på röntgenplåtarna.

Visst, det finns fortfarande cancersoldater som står och som vägrar att lägga ner vapnen – men de är färre än sist, och mina ninjas, mina cellgifter, planerar redan nästa vecka – på juldan faktiskt, KS kan verklign välja sina dagar – ytterligare en offensiv.

Jag firade med äkta champagne i går.

Jag ska fira med ett glas äkta champagne i dag också.

Kampen är inte över – men jag har äntligen medgång.

För första gången på flera månader blåser det Pam-vind.

Tack alla som är med och blåser åt rätt håll. Tack tack tack – ni betyder grymt mycket!

Doktorn, hur står det i tumörmatchen?

Pamela Andersson


KS

Röntgen är avklarad och i morgon måndag är det dags för de röda stegen från väntrummet på KS till neurokirurgens kala kontor.

Om några timmar ska jag sätta mig i stolen framför honom, han ska titta på sin skärm och så ska han berätta för mig hur jag mår.

Egentligen.

JAG vet ju redan att jag mår okej, men jag vet också hur bedrägligt lugnet kan vara.

Hur luriga de där cancercellerna kan vara.

Hur de kan låtsas vara vilande men så plötsligt blossa upp igen, aggressivare än någonsin tidigare och så sugna på att ta över min kropp att jag nästan kan höra dem skratta inuti huvudet.

Efter röntgen i torsdags har jag känt mig skör.

Lite ledsen.

Helgen har varit en lång väntan på måndagens besked och tårarna har bränt bakom ögonlocken från morgon till kväll.

Det är tårar av oro.

Att var tredje månad få ett besked om jag ska leva eller dö tar på psyket, hur starkt mitt psyke än är.

Och just den här månaden har varit tung som fan – därav skörheten.

Så hur mår jag egentligen, doktorn?

Vad står det i tumörmatchen?

Blir det lyckotårar i morgon med?



Den tredje cellgiftsbehandlingen tog hårt.

När jag landade i New York förra måndagen trodde jag knappt att det skulle vara möjligt att överhuvudtaget gå Tjejmilen i Central Park alls.

IlIamåendet låg i ständig beredskap, hostan höll mig vaken på nätterna och modet sjönk som en sten.

Men så kom onsdagen, och vips! Triss! Plötsligt händer det!

Kroppen började lyda order igen, det gick lättare att andas och när lördagen kom stod jag där på startlinjen med tusentals andra i alla fall.

Tjejmilen New York

 

Tjejmilen New York

Tillsammans med Carina, en av de andra ToppHälsa-resenärer, som inte heller kunde springa bestämde vi oss för att köra loppet tillsammans. Vi skulle gå. I ett sånt högt tempo vi bara mäktade med. (Kolla bara så bestämda vi ser ut vid starten!)

Och som vi gick!

Lyckan när benen lydde, när hjärtat slog som det skulle och pulsen inte rusade iväg är obeskrivlig.

De sista kilometerna orkade jag till och med springa och när vi väl kom i mål kom tårarna.

Jag gjorde det.

Jag tamefan gjorde det.

Tjejmilen New York

Hela kroppen skakade av adrenalin, benen ville stundtals vika sig och samtidigt som kinderna blev våta av lyckotårar stapplade jag mig fram till resten av gruppen som hade samlats på en kulle strax bakom målgången.

Jag gjorde det.

Och jag gjorde det bra.

Tjejmilen New York

Jag och Carina hade satte upp ett mål innan starten för att kunna pressa oss så mycket det gick.

Gick vi i mål under en timme och trettio minuter skulle söndagen bli en shopping-unlimited-dag.

Över 1,30 var bara shopping för 100 dollar som gällde.

Så här gick det:

Tjejmilen New York

Hahahahahahaha!!

Med tolv sekunder tillgodo blev också söndagen en dag att minnas.

Förutom att jag unnade mig två par Michael Kors-skor, och en Ted Baker-väska (att läggas till den Marc Jacobs-väska jag redan inhandlat) så blev det champagne på bästa rooftop-baren i stan (Ink48) med snyggaste guiden i stan (Eva Engman), middag på Balthazar med bästa Lotta Bromé och hennes P4 Extra-gäng, limousin istället för taxi och skratt, skratt, skratt.

Allt ligger nu lagrat i hjärtat och när jag om exakt tolv timmar åter ska sitta framför min neurolog på Karolinska för att få den senaste domen om min framtid är det skratten, lyckan och gemenskapen med kända och okända som ska rädda mig från det svarta hålet.

Jag kom hem från New York i dag, och i brevlådan låg en brev från Karolinska om att jag satts in på en fjärde cellgiftsbehandling mitt under semestern.

Om det är ett tecken på att beskedet i morgon har sorgekanter vet jag inte, men jag antar att allt tyder på det.

Å andra sidan finns det Triss-moments.

Om nån därute hör mig, så skulle jag uppskatta ett sånt i morgon.

ink48

Balthazar

New York

Bara ödet att hålla i handen



Karolinska

Så låg man där igen då.

Ensam, kall (varför är det alltid så kallt på sjukhus?), med en lång slang inkopplad i armvecket, iklädd den där oformliga vita sjukhustrasan och bara ödet att hålla i handen när magnetröntgenkameran satte igång och dundrade.

Om ni har genomgått magnetröntgen av hjärnan någon gång så vet ni hur det låter.

Oljudet är så högt och genomträngande att inte ens tjocka öronskydd kan hålla det ute. Det känns som om man snurrar runt i en tvättmaskin.

Karolinska

Det har snart gått tre månader sedan jag sattes på cellgifter och tisdagens röntgen ska snart tala om för mig hur jag ligger till i matchen mot tumören. Om jag lyckats kvittera, eller om jag fortfarande ligger under.

Oddsen är inte så stora för en kvittering förstod jag eftersom jag redan innan läkarna ska delge mig resultatet har ordinerats ytterligare cellgifter.

Nästa vecka ska kroppen ta emot en ny dos, och först veckan efter det – på mina barns skolavslutning den 12 juni – får jag besked om ställningen i tumörmästerskapet.

De kan verkligen välja sina dagar de där läkarna.

Knock-out 1 kom på min födelsedag. ”Grattis – här kommer en dos cellgifter!”

Knock-out 2 på skolavslutningen. ”Och den ljusnande framtid är vår! Eller?”

Tja, snart vet jag.

Att gifterna tar på kroppen det vet jag i alla fall redan.

Jag är tröttare än tidigare och det är svårare att träna. Att ta sig igenom Tjejmilen i NY om drygt en vecka kommer att bli tufft. Planen var att orka springa några kilometer i alla fall, men det vetefan. Som det är nu blir det att gå hela sträckan.

Men ni vet hur man brukar säga: ”When the going gets tough, the tough gets going”.

Och den här bruden ”gets going”.

Hela vägen mot segern.

Skepparholmen

Avslutar med minnesbilder från den fantastiska helgen på Skepparholmens Spa utanför Stockholm där vännerna Lisa och Anna bjöd med mig på en ”Lugn Fredag”, som paketet hette.

Under 24 timmar tankade jag energi från långa samtal, skrattsalvor som jag knappt hämtat mig från än och champagne (äkta, alltid äkta).

Den energin ska ta mig genom Central Park nästa helg.

Skepparholmen

Skepparholmen

Skepparholmen

Med tunga steg ut från KS

Pamela Andersson


Livet är lömskt ibland.

Just när man känner sig som starkast och friskast och hoppet dansar runt i kroppen visar det sig att det i själva verket är precis tvärtom.

Jag vann inte matchen mot tumören. Den jäveln sprang förbi mig precis innan mållinjen.

Jag ledde på upploppet, jag vet att jag hade ett försprång, men tumören lyckades ändå få fram en tentakel och slog mig i en sekundstrid.

Det var en käftsmäll som kändes.

”Grattis på födelsedagen Pam. Strålningen har inte lyckats, tumören har blivit aggressivare – och varsågod här får du cellgifter istället för tårta.”

Ridå.

Karolinska

Tunga jävla steg ut från KS. Tårarna rinnande nedför kinderna, kroppen rörde sig som i trans. Väl hemma kröp jag ner i sängen, kurade ihop mig som en boll och grät. Hulkade högljutt. Jag föll i ett svart hål utan slut. Timmarna gick och tårarna rann.

Det hade ju gått så bra?

Totalt lurad.

När jag efter fem timmar reste mig upp på darrande ben var jag helt söndergråten.

Och bestämd.

Jag kan inte ge upp. Jag SKA inte ge upp.

cellgifter

Halv elva i går kväll fick jag den första dosen cellgifter, och returmatchen har börjat.

I dag ställde jag mig på löpbandet på Procamp hos Christer Skog för att låta dokumentera alla mina värden, och få en bas som jag kan se tillbaka på när giftet kommer att bryta ner min kondition och styrka.

Rond två är i gång.

Bäva tumörfan.

Procamp