Bonnier Tidskrifter

Alla behöver en hand att hålla i

Kärlek till polisen – jag har aldrig sett något liknande!

Kärlek till polisen – jag har aldrig sett något liknande!

Gråtklumpen i halsen har suttit där hela helgen. Tårarna har runnit.

Först av rädsla, skräck och oro – sedan av medkänsla för de drabbade men också av stolthet över att vi som land och medmänniskor står upp för varandra.

Det finns så många minnesbilder; fasanfulla och hoppfulla på näthinnan.

Offren, den rykande lastbilen som satt fast i ett av våra största varuhus, filmerna när man såg människor kasta sig in i en butik innan lastbilen i hög fart mejade allt i sin väg och sedan de modiga personerna som befann sig i närheten och som utan att tveka försökte hjälpa de chockade och skadade.

Det är timmar, dygn, som aldrig någonsin kommer att raderas ur minnet.

Lappen på jobbet. "Gå inte ut!"

Lappen på jobbet. ”Gå inte ut!”

Från den handskrivna lappen på Bonnier Tidskrifters ytterdörr när vi inte visste omfattningen om vad som hänt men bara ville hem till våra familjer, till vandringen tillsammans med tiotusentals andra genom en stad där en värdig tystnad hägrade i ett mentalt kaos när alla lugnt försökte ta sig hem efter att alla bussar, tåg och tunnelbanelinjer ställts in.

En syn jag aldrig glömmer. Människorna som i tystnad går över Västerbron för att komma hem. Foto: Lotta Bouvin

En syn jag aldrig glömmer. Människorna som i tystnad går över Västerbron för att komma hem. Foto: Lotta Bouvin

Till den fantastiska kärleksmanifestationen på Sergels Torg, alla rosor på polisbilarna och hashtaggen #openstockholm där stockholmarna bjöd okända, strandade medmänniskor på en soffa att sova i och lite mat.

Sergels Torg.

Sergels Torg.

Jag får tårar i ögonen bara jag tänker på det.

Så många vardagshjältar, så mycket mod.

Jag hoppas att den här känslan av värme som jag känner i bröstet och som jag är säker på att många andra också har, stannar kvar länge.

Det vore det bästa sättet att hedra de som aldrig kom hem till sina familjer – att vi stannar upp och ser varandra och försöker hjälpa varandra i framtiden också.

Jag vet att det är mycket som ska ställas på sin spets nu. Det finns en hel del att jobba med för regeringen, politikerna och polisen som ska utreda hur en man som nekats uppehållstillstånd redan i somras kunde försvinna och gömma sig för att i fredags orsaka så mycket hat, ondska och död. Det behövs mer resurser och nya förutsättningar för att vi ska känna oss trygga i framtiden.

Snart är det vardag igen. Butiker som öppnar, blommor som vissnar och minnen som ger djupa ärr i själen.

Klumpen i halsen är kvar när jag tar min dotters hand och smeker henne över håret tills hon somnar i soffan.

Alla mina tankar går till de som miste någon att hålla i handen.

Som det ska vara. En älskad att hålla i handen.

Som det ska vara. En älskad att hålla i handen.

Och skiten var inte ens inslagen

 

Pamela Andersson

För två år sedan firade jag min födelsedag med en käftsmäll och en näve cellgifter.

”Strålningen har inte lyckats, vi sätter in cellgifter redan i kväll” var beskedet från läkaren som satt bakom sitt kliniskt rena skrivbord i sin kliniskt vita sjukhusrock som en nutida bödel.

Jag var på plats på Karolinska för att få fira att jag var frisk. Att jag besegrat tumören, att jag vunnit.

Skumpan stod på kylning och tårtan väntade hemma i kylskåpet – men det kom aldrig något grattis. Det jag fick i födelsedagspresent 2013 var en käftsmäll som fortfarande ringer i öronen.

Cancer fick jag.

Och skiten var inte ens inslagen.

Hipp hipp.

Nää, tacka vet jag det här årets födelsedag!

En resa i lyxens tecken till Dubai, en privatyatch på 88 feet som tog maken och mig och två av mina allra bästa vänner runt Dubais kust (men inte så långt in i hamnen för att yatchen var så stor att vi bara kom under första bron!), middagar på några av världens bästa restauranger, spabehandlingar, kamelridning, cykel i öknen, egen pool och egen butler…

Och så i går. ToppHälsa-redaktionen som fixat och bjudit in i smyg på jobbet, tal som fick mig att gråta, blommor en masse, skumpa så att det räcker hela året och så ett armband från Efva Attling där min chef personligen ringt Efva och frågat om hon kunde göra ett specialdesignat armband med mina ledord: ”Acceptera. Planera. Fokusera.” Och Efva som sagt att hon GÄRNA gjorde det speciellt för mig.

Jag kan aldrig tacka nog för de här senaste två veckorna. Men mitt hjärta har blivit större och däri ryms allt vad ni gjort för mig, ni nära, kära och okända som grattat mig på 50-årsdagen genom alltifrån resor, presenter och middagar till grattis-hälsningar på facebook, instagram eller twitter. Er omtanke och kärlek finns inbäddat i ett rött skimmer av lycka, och varje morgon när jag vaknat de senaste veckorna i öknen, på ett lyxhotell på The Palm och i morse med min finaste sovande dotter vid min sida tar hjärtat ett skutt av lycka för att jag lever.

Och för att jag lever med alla er omkring mig.

Förresten var armbandet inslaget i en fin ask, med fina sammetsband.

Inslaget.

Och det levererades med ett grattis och ett ”ja, må du leva.”

Känn på den tumörfan.

Pamela AnderssonThe One and Only The PalmAl Maha Desert Resort and SpaPamela AnderssonAl MahaPamela AnderssonToppHälsaPamela AnderssonPamela AnderssonFrida BoisenPamela AnderssonPamela AnderssonThe One and Only The Palm

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Dödens klocka slog inte för mig! 5-1!

Jag ska inte dö i dag

Jag såg honom aldrig.

Min blick var fastnaglad vid de röda fotstegen, oron i magen låg som på vänt. Jag hade vaknat på morgonen i ett tillstånd av lugn, något som egentligen var vansinne efter mina anfall de senaste veckorna, men det var precis som om att kroppen förstod att den inte kunde göra annat än att vänta på känsloyttringarna så den höll oron på plats i ett slags beskedlig fredstillstånd.

Normalt sett brukar jag placera mig så att jag kan se läkaren innan han hinner se mig, så att jag ska kunna få en föraning om hur tumörprocessen har framskridit – och så satt jag även nu.

Ett ljud bakom mig fick mig att hoppa till, och där stod han. Min neurolog kom från en helt annan ingång och det var omöjligt att tyda hans ansiktsuttryck.

Hjärtat slog dubbla slag.

Ödesklockan i magen ljöd hårt och kallt allt medan vi tog i hand, hälsade och började gå in till läkarrummet.

Sedan kunde jag inte längre hålla mig.

Innan vi ens satt oss ner ställde jag frågan som hållit mig vaken på nätterna i flera veckor:

”Hur mår jag?”.

Han tittade på mig, ett litet leende lekte i mungipan och han sa med en skämtsam ton att: ”du ser ut att må bra?” och sedan pekade han på datorskärmen där jag sedan gammalt vet att röntgenresultaten ligger samlade och tillade: ”eller du menade kanske det här?”

Och jag visste.

Det hade gått bra. DET HADE GÅTT BRA!!

Dödsångesten som legat som ett stenröse över mina axlar föll som ett tyst lavinras, de mentala jubelskriken ljöd i huvudet och signalen till tårkanalerna sattes på medan själen kippade efter luft att andas efter glädjechocken.

Jag får ännu en tidsfrist.

Jag får leva vidare!

Dödens klocka slog inte för mig den här gången heller.

De senaste anfallen är fortfarande en fråga om utredning. Migrän (som jag aldrig tidigare haft)? Kanske. Nya epilepsianfall? Kanske. Ingen vet och jag bryr mig inte. Jag kan leva med dem.

Det enda som är viktigt är: Pam-Tumören 5-1.

Som i en dimma hörde jag läkarens röst om ”exeptionellt ovanligt”. Jag hörde hans berömmande ord om att jag på grund av mina beslut om att bekämpa cancern med fysisk aktivitet och rätt mental inställning bevisat att det omöjliga aldrig är riktigt omöjligt.

På grund av placeringen av min tumör ska jag inte kunna prata så bra som jag gör. Jag ska ha problem med minnet. Jag ska inte kunna skriva en bok och jag ska inte kunna jobba 100 procent och mer därtill.

Men det gör jag.

Det kan jag.

Och det firar jag.

Först med tårar, sedan med min familj och alla närmaste vännerna som mailade, ringde och grät av glädje med mig under hela eftermiddagen och när kvällen kom klädde jag mig i en lång klänning av dyraste Malene Birger-snitt och vimlade iväg på Årets Mappie-Gala på Grand Hotel.

Wonderland Event stod för tillställningen tillsammans med tidningen M-Magasin och jag drack champagne och njöt av att få känna lyckan virvla runt i kroppen.

Om cirka fem månader är det dags för nästa stora kontroll.

Fram till dess ska jag ta för mig alldeles extra av livet!

Tack alla för era enorma gratulationer! Jag bär varenda ”like” med mig i hjärtat!

Årets Mappie 2015

 

Årets Mappie 2015

Det var galet god mat på galan!

Årets Mappie 2015

Det blev bubbel tillsammans med mina vänner och forna arbetskollegor! Åsa Lundegård, amelia, Josefin Ekman, Resume, Agneta Ljungman, Bonnier Tidskrifter och Ann Fredlund, Tara.

Årets Mappie 2015

Årets Mappie 2015

Det är något speciellt att få festa på Grand Hotel!

Årets Mappie 2015

Tack för ett bra evenemang Wonderland Event och M-Magasin!

Tillbaka på KS och ovissheten

Det är dags igen.

I morgon ska tumören röngtas, mina årsringar ska räknas och den tunga hösten ska summeras i ett utlåtande på liv och död.

Krafterna i kroppen är slut, den sjätte cellgiftsbehandlingen är snart till ända och den sjunde ska – vad än läkarbeskedet blir – sättas igång på juldagen.

Tårarna av saknad efter pappa kommer alltid på natten, ibland vaknar jag bara av att kudden är våt, och jag känner mig som Torsten Flinck på morgnarna när ”jag reser mig igen” och tar itu med livet.

För det mesta går det riktigt bra.

Som i veckan när jag varvat jobbmöten med en spaupplevelse utöver det vanliga (missa inte Upper House i Göteborg – FANTASTISKT!) och julfest med ToppHälsa och Bonnier Tidskrifter.

Julfesterna på Bonnier är för övrigt också utöver det vanliga. Glöm trötta girlanger och lite glögg, på Bonnier pratar vi thai-tema, paketberg, sing star, vågskvalp, röda granar och ”strandbarer” med tillhörande solnedgång.

Kolla bara in själva:

 ToppHälsa julfest

 ToppHälsa julfest

 ToppHälsa julfest

 ToppHälsa julfest

Men festen i all ära; det är svårt att gå all in och fyllas av partystämning när hjärtat är ledset och oron över morgondagen känns i hela kroppen.

Jag försöker tanka energi med spa-bilderna i huvudet. Poolen som hängde ”fritt” 22 våningar upp och den fantastiska utsikten över Göteborg, det är den här känslan jag ska ha i minnet när jag rullas in på KS i morgon.

Upper House

Jag ska orka lite till.

Jag orkar alltid lite till.

Men just i kväll tänker jag unna mig att vara lika svag i tanken som i kroppen, och tårarna får flöda fritt.

Ibland är det lika viktigt som att vara stark.

Upper House

Tack för att ni drar mig upp ur det svarta hålet

Jag var visserligen förvarnad om att effekten av strålningen skulle fortsätta trots att jag muckade i torsdags, men jag hade inte riktigt föreställt mig med vilken styrka.

Jag hade inte riktigt förstått att jag bara skulle bli tröttare och tröttare och att håret skulle fortsätta att lossna – men så är det.

I dag fick jag till och med gå och lägga mig på eftermiddagen för att det inte funkade längre, och det har jag inte gjort sedan i början av september.

Tålamod tänker jag, tålamod för tusan, men ibland sjunker jag ändå ner i ett svart hål av mörka tankar. Det är då alla underbara pepp-kommentarer betyder att jag ändå – till  slut – orkar komma upp ur det där hålet.

Jag har turen att både ha fantastiska vänner och underbara Topphälsa-läsare, ni drar mig upp såna här dagar. Med det ni skriver, skickar (tack Jane för den passande väggskylten!) eller bakar. Jo, jag är helt fascinerad om att så många vänner till mig visat sig vara ena fenor till att baka – var har den talangen kommit från? Varför har jag aldrig fått ta del av det tidigare? ;-)

Här är en skörd av upp-ur-hålet-prylar på slutet; allt från blombuketter till godiskorgar med hembakat till fantastiska muffins som gjorde en blå om tungan.

Topphälsa

Pamela Andersson

Pamela Andersson

Pamela Andersson

Pamela Andersson

Passar också på att tipsa om nya numret av Topphälsa där jag berättar storyn om min kamp mot cancern.

Topphälsa

Dessutom; här nedan är krönikan jag skrev till Bonnier Tidskrifters intranät i veckan. För er som precis hittat till min blogg.

Nu ska jag vila igen.

Tålamod, Pam. Tålamod för tusan.

Pamela Andersson

Krönikan:

Det har varit en konstig höst.

Varje dag i sex veckor har jag spänts fast till tänderna i en Hannibal Lecter-liknande mask som suttit fast i två järnstänger utan möjlighet att kunna röra mig. Ensam på en brits har jag legat med en ringklocka i ena handen (om jag skulle behöva påkalla hjälp) och en nödöppnare i den andra (så jag skulle kunna dra loss mig om jag skulle drabbas av panik).

I munnen har jag haft en koloss av nåt gipsliknande material som sett till att jag inte kunnat röra en millimeter på huvudet. Att svälja har varit riktigt jobbigt. Att försöka hosta har inte varit att tänka på.

Mina ögon tejpades med specialtejp de första veckorna för att – fråga mig inte hur –- mäta styrkan så att den inte skulle skada synen.

Strålarna som dunkat in i min hjärna på bara en halvmeters avstånd har varit så starka att stora delar av mitt hår har lossnat (vilken tur att jag har en del att ta av!) och varje dos har gett en sådan stark metallsmak i munnen så att jag ett tag trodde att tänderna skulle bli järnskrot och jag skulle vakna upp som Hajen i de gamla Bond-filmerna.

Upplevelsen har inte förmildrats av de karolinska sjuksköterskornas musiksmak.

Dag efter dag har jag tvingats lyssna på Ledins ”Sommaren är kort” och otaliga låtar av Nordman, som dunkats in i hjärnan i samma takt som strålarna. Tänk om de fastnat i hjärntumören nu då? Tänk om jag blivit Nordman-frälst för all framtid? Fan, vad man ska behöva stå ut med…

Nu har den här konstiga hösten precis gått över till en konstig vinter.

Det var strålningsmuck i torsdags, men hur framtiden ska se ut vet inte läkarna förrän i februari. Då först kan man se om strålningen har gjort verkan på tumören som till stor del är kvar i huvudet. Så fram till dess är det meningen att jag ska leva i ovisshet.

Men så länge tänker jag inte vänta.

Min framtid är nutid. Här och nu. Just nu-perspektiv.

Livet blir så mycket roligare om man tar ut bra saker i förskott som min vän Agneta sa när hon dök upp hemma hos mig en vecka INNAN hjärnoperationen med ballonger, bubbel och en kasse partyattiraljer till en fucking-frisk-fest redan i augusti.

Riktigt fucking frisk är jag kanske inte riktigt än, men jag är väldigt nära!

Jag jobbar redan, jag är kalenderflicka i 1,6-miljonersklubbens årliga kalender (plåtad av Bingo Rimér utan att behöva droppa behån, bara det liksom), jag orkar vara off-ice-förälder på sonens hockeycamp (fast det var nog lite på gränsen, 30 åttaåringar i ett omklädningsrum, man behöver inte ha en hjärntumör för att få psykbryt av sånt), jag orkar träna nästan varje dag (mera walks än löpning dock) och däremellan orkar jag vara kär också.

Jodå.

När livet var som tuffast slängde han däruppe in en ny kärlek i tillvaron också.

Sa jag att det varit en konstig höst?

– PAMELA ANDERSSON