cancer

Tillbaka till livet

Pamela Andersson


Mitt nya armband säger allt.

Mitt nya armband säger allt.

Jag fick ett armband på posten i går.

Tillbaka till livet.

Så stod det på länken och jag satte det direkt på min arm.

Armbandet kom från CancerRehabFonden och orden säger så mycket.

Att min tumör har försvunnit är ett mirakel och det känns verkligen som att jag har fått tillbaka mitt liv.

Samtidigt blir inget som tidigare.

Jag är en annan.

En annan person, och jag lever ett annat liv i dag än jag gjorde innan cancern tog min oskuld.

Jag finns i samma skal (med kanske lite flera rynkor och några kilon tyngre än för fem år sedan) men inuti min kropp finns ärr skapade av oro och skräck.

Ärr som aldrig försvinner.

Osynliga ärr för andra, du skulle inte se dem om du mötte mig på gatan. Jag har tvingats lära mig att leva med dem.

Ibland går det flera dagar utan att jag tänker på dem – ibland påminns jag flera gånger om dan.

Men det är bagateller.

Det enda som är viktigt står på min arm.

Tillbaka till livet.

Tack för det.

Har jag fått vara glad i onödan?



Precis så här borde jag känna mig varje dag.

Precis så här borde jag känna mig varje dag.

Jag har sovit dåligt i paradiset ett par dagar, och med tanke på att allt runtomkring mig är så grymt har det tagit ett tag att komma på varför det finns något i mig som skaver.

Här på Kreta på ToppHälsas träningsresa finns ju alla faktorer som behövs för att må fantastiskt; härliga träningspass, fint väder, fantastiska resenärer och duktiga instruktörer.

Ändå finns där en klump i magen av oro.

Det slog mig plötsligt att det var den där magnetröntgen förra veckan som ligger i hjärnskåpet och bromsar lyckoruset. Jag brukar ju försöka att inte tänka så mycket på själva röntgen, det är beskedsdagen som är jobbig – men för första gången känns det annorlunda.

Det var faktiskt en jobbigare känsla än väntat när jag satt där i min stora sjukhusskjorta och väntade på att undersökas av den enorma röntgenmaskinen.

Det var faktiskt en jobbigare känsla än väntat när jag satt där i min stora sjukhusskjorta och väntade på att undersökas av den enorma röntgenmaskinen.

Jag inser att jag under flera år faktiskt accepterat att tumören har legat i min hjärna och att jag lärt mig att tänka bort den, att jobba på med min träning och försöka att skärma av rädslan så mycket jag bara kan.

Sedan försvann tumören mirakulöst – och trots att jag har jublat, skrattat och gråtit av glädje har det sakta smugit sig in en annan typ av rädsla.

Tänk om det kommer en ny tumör?

Den gamla kunde jag bemästra, men vad händer om en ny objuden gäst bosätter sig i min skalle, en som jag inte känner och inte vet något om? Som kanske är starkare, som vet mina svaga sidor eller hört talas om min ömma tå?tu

Som är listigare, farligare och betydligt lurigare att knäcka?

Jag som är expert på positivism brottas om nätterna – inte bara med kramper i kroppen (brist på magnesium?) – utan även med den nya situationen som tumörfri med stor risk för återfall.

Fan.

Jag vill inte vara orolig och rädd längre, jag har ju lovat mig själv att lägga all ängslan på en och samma dag och aldrig ta ut något dåligt i förskott.

Men just nu känns det svårt.

Fan. Fan. Fan.

Nästa vecka får jag besked och jag jobbar mentalt med mig själv. Jag försöker pressa mig till saker som jag inte trott jag skulle orka och hoppas att det ska ge mig något annat att tänka på.

Som i går när jag cyklade här på Kreta, och kämpade i motvinden. Jag tog cirka 450 höjdmeter på drygt 2,5 mil och trodde jag skulle kräkas av trötthet när jag tog mig an den längsta och brantaste backen.

Fortfarande glad eftersom jag inte fattar hur grymt tungt det skulle bli snart...

Fortfarande glad eftersom jag inte fattar hur grymt tungt det skulle bli snart…

Jag hörde cykelinstruktören Nicklas Säfström intill mig som pratade om utsikten, blommorna som doftade och bla bla bla, samtidigt som jag bara funderade på om jag skulle kräkas rakt ut eller om jag skulle vända huvudet till höger eller till vänster.

Det fanns inte att jag skulle kliva av cykeln och gå.

”Kliv, kliv, överlev” muttrade hjärnan och när Nicklas lätta knuff i ryggen tog mig över krönet och när vägen helt plötsligt planade ut blev jag nästan tårmild över att jag klarade det.

Firar med kaffe att halva cykelpasset är klart – och att jag klarade det...

Firar med kaffe att halva cykelpasset är klart – och att jag klarade det…

Nu jobbar jag på att förlänga den känslan så att den kanske kan mota bort orosfjärilarna i maggropen.

Ta bara ut bra saker i förskott, Pam. Det är ju så du jobbar.

Visa det nu.

Det värsta som kan hända är att du har fått vara glad i onödan.

Så här glad vill jag bara jämt. Så vik hädan jobbiga tankar! Här med vår yogainstruktör Lena Järpsten.

Så här glad vill jag bara jämt. Så vik hädan jobbiga tankar! Här med vår yogainstruktör Lena Järpsten.

”Hur kan vi lägga så lite resurser på det dyrbaraste vi har?”



Snart upp på scen!

Snart upp på scen!

För några veckor sedan fick jag frågan om jag kunde gästtala på Första maj i Hudiksvall. Som helt oberoende, de frågade inte ens vilket parti som jag röstade på. Det kändes så rätt, och jag visste direkt vad jag ville prata om: sjukvård och hälsa. Två ämnen som inte har någon partifärg.

Tack för att som kom och lyssnade, för all fin feedback och alla applåder. Det värmde verkligen!

På plats i talarstolen.

På plats i talarstolen.

Här är talet i sin helhet:

”Den friske har många önskningar – den sjuke har bara en.

Det sägs vara ett indiskt ordspråk, men är nog välbekant för de flesta människor. Framför allt för dem som är sjuka.

Innan jag drabbades av en hjärntumör för fem år sedan var det inget ordspråk jag någonsin hade tänkt på eller ens använt. Mina drömmar och önskningar handlade mera om långa resor, bättre lön, större lägenhet eller flera klänningar…

Att jag ens skulle bli sjuk var otänkbart.

Men 2012 krossades de där drömmarna brutalt.

Det var den 3 juli 2012, en fantastisk julikväll där livet lekte, solen strålade och allt kändes så där lekande lätt. Jag var queen of fucking everything och jag ägde min tillvaro.

Från en sekund till en annan raserades min värld.

Jag föll ihop under en löprunda, fördes i ilfart till närmaste sjukhus som var St Görans sjukhus i Stockholm, och där, på ett toalettgolv med läkare och sjuksköterskor som kom springande för att hjälpa mig försvann jag in i dimmorna och förlorade det liv som jag hade levt fram till dess.

När jag vaknade till efter att ha varit medvetslös under en timme gjorde jag det till ett helt nytt liv.

Med slangar överallt där ni kan tänka dig att man kan sätta en slang, med en syrgasmask över ansiktet – och med en enda tanke kvar i huvudet.

En enda önskan.

Att jag skulle få leva för mina barn.

Att vad jag än hade drabbats av – att jag skulle få bli frisk.

De senaste fem åren har varit en resa där olika sjukhus, behandlingar, sorg och glädje, hopp och förtvivlan har gått hand i hand med den där enda Önskningen och jag har lärt mig att ett fungerade sjukhus, med kunnig vårdpersonal, där hopp får frodas i de svåraste situationerna – är ett måste för den som blir sjuk.

Innan man är där, när man lever livet och då och då kanske på sin höjd plågas av halsfluss, förkylningar och en eller annan urinvägsinvägsinfektion, tänker man aldrig på sjukhuset där borta på kullen.

När vi är mitt i livet och tror att vi är odödliga är det för jobbigt att tänka på sjukdomar som någongång tyvärr kommer att drabba de flesta av oss. På sin höjd går vi kanske och hälsar på någon som har drabbats hårdare än vi själva och som ligger i en sal tillsammans med andra olycksbröder och systrar. Sedan skyndar vi oss därifrån eftersom lukterna av oro och dofterna av sjukdom i korridorerna, känns obehaglig.

Rädslan av att själv drabbas slår klorna i oss, och vi traskar hem till vårt eget friska liv och skakar av oss olusten och tankarna på att det skulle kunna vara vi som låg där på sjukhuset.

Att det var vi som låg där i sängen, i den vita stora sjukhusskjortan som är gjord för att aldrig passa en enda person.

Jag vet att jag var sån själv.

Innan jag drabbades av cancer. Innan jag fick se vården inifrån. Innan jag fick lära mig den hårda vägen om vad som är viktigt.

I dag är allt annorlunda.

Jag blir arg och besviken varenda gång jag läser om sjukhus som läggs ner. Förlossningsavdelningar som tar sommarledigt. Som stängs på grund av personalbrist. Oroliga medmänniskor som tvingas till milslånga resor för att få hjälp när deras sjukhus eller mottagning i kommunen har lagts ner. Kunniga undersköterskor och sjuksköterskor som tröttnat och söker nya jobb på grund av alldeles för tuffa förhållanden och dåliga löner.

Livet tar ju inte semesterpaus.

Livet kan inte mätas i pengar.

Livet är det dyrbaraste vi har.

Hur kan vi då lägga så lite resurser på det? Förr eller senare behöver vi ju alla hjälp.

För ett år sedan såg jag den första artikeln om satsningen på Hudiksvalls sjukhus och för en sekund tänkte jag att det lät för bra för att vara sant. Men var på riktigt. Att Region Gävleborg satsar två miljarder kronor för att modernisera Hudiksvalls sjukhus känns som att vinna högsta vinsten på lotto, och jag tänkte på min farfar som gick bort för några år sedan. Hur jag direkt skulle vilja ha en uppkopplad lina till himlen så att jag skulle kunna berätta nyheten för honom – jag vet att vi skulle ha jublat och hurra åt det beslutet tillsammans.

Jag är ingen politiker, men min farfar var det. Han satt länge som kommunalfullmäktiges ordförande i Nordanstigs kommun och när jag kom och hälsade på honom i Gnarp satt vi vid hans köksbord och diskuterade journalist och politik.

Jag ska inte säga att vi alltid var överens – men drog vi för mycket åt varsitt håll kunde vi alltid återvända och prata om de två ämnen där vi alltid var totalt eniga.

Rätt sjukvård för alla, i vilket trappsteg du än står på i åldersstegen.

Och mer resurser till barn och idrott.

Det vi tänkte, farfar och jag, var att allt som ska byggas i ett samhälle måste byggas från grunden. Och man ska vara noggrann.

Det går inte att lägga ett tak utan att först sätta upp stommarna. Och så är det i livet också.

Ger vi våra barn och ungdomar chans att träna och idrotta när de är unga, ger vi dem möjligheten att både ha kul – och att bli starka i kropp och sinne – så minskar vi automatiskt köerna till mottagningarna och sjukhusen för stressyndrom, depression och benskörhet nmär de växer upp och blir äldre. Så bygg idrottshallar, fotbollsplaner, aktivitetshus och whatever – bygg för livet. Ofta.

Som ambassadör för Cancerfonden vet jag att motion och fysisk aktivitet 30 minuter om dagen minskar risken för att drabbas av både cancer, och hjärt- och kärlsjukdomar.

Av egen erfarenhet vet jag också att motion gör en oerhörd skillnad för stressnivåerna i kroppen.

Och jag vet att jag lever på grund av en fungerande vård av läkare som gjorde sitt yttersta­ och på grund av den träning jag gjorde för att inte dö från mina barn.

Jag fick mitt besked för några månader sedan:

Min tumör är borta. Mirakulöst borta.

Och är säker på att min livsstilsförändring är en stor del av miraklet.

Skulle jag vara läkare skulle jag definitivt skriva ut motion på recept.

Jag skulle sitta i ett modernt, teknologiskt och fantastiskt fungerande sjukhus här i Hudiksvall och jag skulle vara stolt över en personal som fick göra sitt jobb med bästa möjliga förutsättningar till vårdbehövande som känner sig trygga i att vara i de kunnigaste av händer. Som har erfarenhet av idrott och hälsa sedan unga år och därför så sent i livet som möjligt får den behandlingen av krämpor som det flesta av oss kommer att drabbas av i hög ålder.

Och under varje recept skulle jag avsluta med samma ord till alla patienter:

Heja dig.

Och heja livet.”

I väntan på att det är min tur.

I väntan på att det är min tur.

Det var en vacker dag och det kom mycket folk.

Det var en vacker dag och det kom mycket folk.

Härligt med stöd från vänner och bekanta! Så glad för det!

Härligt med stöd från vänner och bekanta! Så glad för det!

Har vi kvinnor blivit som Askungen?



Efter Johanna Toftbys föreläsning kom tankarna tillbaka.

Efter Johanna Toftbys föreläsning kom tankarna tillbaka.

Nyligen gjorde ToppHälsa en stor stressundersökning bland svenska kvinnor – och resultatet var skrämmande. Jag har skrivit om det på bloggen tidigare, men efter resan till Gran Canaria har jag tänkt mycket på de siffror som visar på vår nya stora folksjukdom: stress. Och det här med att 69% av svenska kvinnor känner oro för att drabbas av utbrändhet.

Det slog mig en kväll när jag satt och lyssnade på Johanna Toftbys föreläsning om hur hon drabbades av panikångest för många år sedan, och hur hon fortfarande kämpar emot syndromet. Hon berättade att hon kände av en slags oro och ångest under en av de dagar vi vandrade, precis när det var som vackrast och härligast – då kom ändå känslorna över henne och hon gick i väg och försökte ensam bearbeta det.

Det plingade liksom till i hjärnan: Vi kvinnor har blivit som Askungen i sången som mössen sjunger på julafton!

Ni minns texten, va?

”Hela dan får hon arbeta, hon får jobba, hon får streta, putsa, diska, tvätta, damma, varje dag är det detsamma…”

Och till slut, precis som i sången, blir det: ”det är ju hon som knogar, tills hon blir alldeles virrig, darrig, stirrig…”

Känner du igen dig?

Virrig, darrig – och stirrig!

Eller ”helt jävla slutkörd” som mössen förmodligen ha sjungit om de hade levt år 2017.

Hellre springa för att träna än att springa och stressa runt.

Hellre springa för att träna än att springa och stressa runt.

Jag har i dag flera nära vänner som kört slut på sig själva, och bara under den här träningsveckan har jag hört berättelser som vittnar om samma sak.

Kvinnor som negligerat tecknen. Som borrat ner huvudet i backen och kört på.

Och tacket för att de varit de duktigaste av flickor fått sin belöning:

Panikångest. Sjukskrivning. Och en lång väg tillbaka.

Tack för kaffet, liksom.

Det gör mig ont att vi har hamnat här.

Att vi tänker så lite på oss själva att vi inte ser när stressen börjar synas på huden, i ögonen, när vi inte kan sova på nätterna eller blir irriterad för minsta lilla.

För så blir det till sist.

Jag har själv känt symptomen ibland och då tvingats ta ett steg tillbaka.

Nej till sena kvällar, nej till extra jobb på helgerna, nej till en planering som jag innerst inne inser är omöjlig att genomföra – och istället ja till min hälsa.

Ja till träning.

Ja till återhämtning.

Ja till återhämtning vid poolen.

Ja till återhämtning vid poolen.

Jag har ju under de senaste fem åren i kampen mot min cancer fått bevis på vad träningen kan göra för hälsan, och forskning visar att även stressnivåerna i kroppen sjunker redan efter 30 minuters pulshöjande aktivitet.

Jag tänkte på det när Johanna berättade att träningen har räddat henne från den värsta ångesten.

Motion på recept – precis som jag själv förespråkat så länge.

Inte en vandring hand i hand med panik eller cancer.

Utan en vandring i bergen på Gran Canaria med solen som värmer mina axlar och musklerna som värker lite lagom skönt.

Naturen som läker och stressen som jag trampar ner i bergspartierna.

Inte bli en del av statistiken som balanserar på en slak lina.

Nej till 69 % oro – och ja till 100 % liv.

Hejdå stress!

Hejdå stress!

Hej livet!

Hej livet!

Det är lätt att vara glad med såna här läsare!

Det är lätt att vara glad med såna här läsare!

Starkare för varje dag!

Starkare för varje dag!

Tack för en underbar vecka!

Tack för en underbar vecka!

 

I dag räknas bara livet



I kontakt med molnen. Grymmaste känslan!

I kontakt med molnen. Grymmaste känslan!

Jag älskar verkligen att få testa nya saker och möta nya människor – som vi gör på våra träningsresor.

Just nu befinner jag mig på Gran Canaria tillsammans med resenärer och instruktörer på ToppHälsas träningsresa. Det är 40 grader varmt utanför terrassdörren och jag sitter inne för att förbereda kvällens föreläsning.

Det går inte att tänka utomhus.

Jag försökte tidigare i morse i poolen, jag försökte på både powerwalken och på dansklassen.

Det funkade inte.

Därför sitter jag i mitt fina hotellrum och laddar ner en massa härliga bilder som jag tänkte att ni skulle få ta del av här.

Mestadels är det vandringsbilder.

Jag testade min första långvandring i går och blev genast hooked.

Vi är ett härligt gäng här på Gran Canaria!

Vi är ett härligt gäng här på Gran Canaria!

Det var grymt!

Grymt jobbigt – och grymt vackert.

Gran Canaria är ju känt för sin vandring och även om vi inte riktigt har tagit oss till de berömda nationalparkerna njuter vi av bergen som ligger intill vårt hotell Sheraton Salobre.

Utsikten från vårt hotell.

Utsikten från vårt hotell.

Vi går drygt två, tre timmar varje dag, de som vill alltså, och det är en skön känsla att kroppen och benen orkar i stigningarna och värmen.

Jag är lite rädd eftersom jag har problem med ett knä sedan ett år tillbaka, men jag kämpar på och gör så gott jag kan. Har stavar hjälp för att inte tappa balansen där det är som brantast.

Det går inte speciellt fort, men who cares? Det är träningen och vyerna som jag är på jakt efter – inte tider eller kilometer.

Haha, det sista skulle mitt gamla jag verkligen fått höra!

Fram till dess att jag fyllde 40 räknades bara segrar.

I allt.

Efter att jag blev sjuk i cancer för fem år sedan räknas bara livet.

Och det lever jag nu. I varje andetag.

Tillsammans med underbara Johanna Toftby som är med på vår resa.

Tillsammans med underbara Johanna Toftby som är med på vår resa.

Det är riktigt brant på sina ställen.

Det är riktigt brant på sina ställen.

Jag älskar de fantastiska kaktusarna som finns i bergen. Vi har testat frukterna också, såå goda om man inte får taggarna i munnen förstås...

Jag älskar de fantastiska kaktusarna som finns i bergen. Vi har testat frukterna också, såå goda om man inte får taggarna i munnen förstås…

Vattenpaus.

Vattenpaus.

Två Hudiktjejer åker med oss den här gången! Inger t v dansade jag balett med en gång i tiden, till höger står Åsa. Heja Glada Hudik!

Två Hudiktjejer åker med oss den här gången! Inger t v dansade jag balett med en gång i tiden, till höger står Åsa. Heja Glada Hudik!

När man vilar med stil...

När man vilar med stil…

Kul med moveoo-passen!

Kul med moveoo-passen!

Hallå där! Läs det här för din hälsas skull!



Tagga ner. Ibland måste man faktiskt ta en kaffe och fundera på vad man håller på med...

Tagga ner. Ibland måste man faktiskt ta en kaffe och fundera på vad man håller på med…

STOPP! HALLÅ! Stressa inte förbi det här blogginlägget!

För det är precis så vi gör, framför allt vi kvinnor.

Vi vill så mycket att vi knappt hinna läsa klart en artikel eller ett inlägg, vi sveper med ögonen över mobilskärmen, vi säger inte nej utan tror att vi alla är queens of fucking everything och framför allt så nonchalerar vi kroppens signaler.

Ont i axlarna kan vi alltid skylla ifrån oss på att vi inte hunnit träna så mycket på sistone, och sömnproblemen viftar vi bort med ett ”det blir bättre sen”.

Stressen blir bara värre

Men ToppHälsas stora undersökning om stress visar att det faktiskt inte blir bättre ”sen”.

Tvärtom.

För femte året i rad har ToppHälsa undersökt stressen hos svenska kvinnor och det är en oroväckande läsning:

Hälften av alla svenska kvinnor känner sig stressade varje dag.

Åtta av tio känner stress flera gånger i veckan och hela 69 % känner oro för att drabbas av utbrändhet.

Siffror från Försäkringskassan visar också att akut stressreaktion är den vanligaste orsaken till sjukskrivning i Sverige i dag.

Och det bara ökar.

Stress har blivit en del av vår vardag – det är helt sjukt!!

Vi måste få ett stressfritt liv

Vi pratar mycket om det här på redaktionen och när vi gjorde vi vår undersökning kom vi fram till att vi ville på något sätt ytterligare uppmärksamma det farliga i att inte ta oss själva på allvar.

Vi kvinnor ska ha ett härligt liv – och det är dags att börja leva det.

Utan uppdragna axlar och sömnpiller.

Resultatet blev den här promenaden under hashtaggen #stressanermedtopphälsa.

Med den här skylten tågade vi genom Stockholm.

Med den här skylten tågade vi genom Stockholm.

Vanliga promenader är rena supermedicinen för din hälsa och något som nästan alla kan göra.

Faktum är att en halvtimmes pulshöjande aktivitet om dagen minskar riskerna att drabbas av både cancer, hjärt- och kärlsjukdom, demens och diabetes.

Dessutom sjunker stressnivån under resten av dagen visar forskning.

Stressfritt på promenaden

Så i dag på lunchen samlades redaktionen tillsammans med cirka 70 andra kvinnor (plus några män – och en hund!) som hörsammat vår uppmaning och så gick vi en lunchpromenad tillsammans.

Vilket grymt gensvar vi fick - drygt 70 personer kom och gick med oss!

Vilket grymt gensvar vi fick – drygt 70 personer kom och gick med oss!

Och åh, så kul det var!!

I ett strålande vårväder promenerade vi 30 minuter för att påminna oss själva att vi är värda något mera än att stressa runt oss i tillvaron. Det bjöds på skratt, fina samtal och lite höjda pulsar innan vi kramades och skildes åt med varsin stor goodiebag som alla våra fantastiska sponsorer bidragit med. (Tack Eat Natural, Vitamin Well, All in One, Silicongel, Pauluns och Max Factor!)

Stoppa trafiken! Här kommer goodiebags till alla!

Stoppa trafiken! Här kommer goodiebags till alla!

Själv fick jag världens energikick!

Nu gäller det att hålla i, och fortsätta att pressa ner stressen i gympaskorna.

Vi påminner varandra, okej?

Tack alla underbara som kom – och alla ni som följde oss runt om i Sverige och lade upp instagrambilder från norr till söder.

Ni är bäst.

På riktigt.

"Sakta vi går genom stan…"

”Sakta vi går genom stan…”

Vilken härlig dag!

Vilken härlig dag!

En söt hund hade vi också med oss!

En söt hund hade vi också med oss!

Klarar jag verkligen det här testet?



Våga, våga inte, våga, våga inte...

Våga, våga inte, våga, våga inte…

Ända sedan kirurgerna var inne i min hjärna och försökte ta bort så mycket de kunde av min tumör har jag haft problem med balansen.

Jag har fått lägga alla mina högklackade dyrgripar åt sidan, och i fem år har jag nu vandrat runt i fotriktiga skor – förutom under den period när skelettvärken var som värst och jag inte kunde ha skor alls.

Jag vågar inte cykla med cykelskor eftersom jag hela tiden känner att jag måste kunna sätta ner foten om något oförutsett händer och jag är livrädd att sitta fast och göra en Agneta Sjödin.

Det är svårt att gå nedför i trappor, det är som att jag blir yr och jag tänker hela tiden att ”nu ramlar jag, nu ramlar jag…”

Ett billigt pris för att få leva

Det är jädrigt irriterande att behöva hålla i sig i allt och alla hela tiden – samtidigt är det ett billigt pris att betala för att få leva.

Ett riktigt rea-pris skulle man kunna säga.

Gratis, rent utav.

Och dessutom tror jag att jag kanske skulle kunna öva upp balansen om jag bara gav mig den på att göra det. Eller åtminstone skulle jag kunna träna upp modet att våga TROTS balansen, och det skulle ju egentligen räcka långt det med.

Den här övningen har jag till exempel börjat med sedan två veckor tillbaka på mina träningspass med D-flex (David Seisay):

Få se nu om jag klarar av det här...

Få se nu om jag klarar av det här…

Att göra knäböj på en balansplatta/boll.

Bilden ljuger lite, jag försöker vara duktig inför kameran. Jag fuskar egentligen med att ha en lång pinne som stöd för att kunna gå ner i benböj, men jag övar på att inte hålla i den så hårt utan bara låta den vila i min hand.

Jag ska väl ärligt erkänna att jag inte känner någon större skillnad på de här två veckorna, inte fysiskt ­ – men psykiskt är det ett wow!

Att bara våga göra något som man vet att man är dålig på är en sådan boost för självförtroendet! Jag växer för varje gång jag klarar av att göra en benböj utan att ramla ner på golvet!

Sen att stilen inte är den mest proffsiga bjuder jag på.

Alla borde våga mera!

Jag tror överhuvudtaget att vi alla borde göra flera saker som vi är dåliga på. Allt går inte att träna upp, allt blir inte en succé bara för att du vägrar att ge upp – men hjärnan tackar dig för att du försöker. Hjärnan behöver nya utmaningar, den vill testa gränser. Stora som små.

En balansplatta är en väldigt liten utmaning förstås, men det är ändå ett steg framåt i min plan att kunna förbättra det som tumören stökade till i hjärnan.

Och jag har en hel garderob högklackade skäl att kämpa för.

Vingligt – men jag vågar!

Vingligt – men jag vågar!

När den psykiska tröttheten äntligen viker undan



Nu är det slutvilat på allvar.

Nu är det slutvilat på allvar.

Efter mitt mirakulösa besked har det varit svårt att komma tillbaka till vardagen. Jag har haft svårt att landa, och om jag ska vara ärlig svårt att riktigt förstå allt som hänt.

Att tumören är borta – men att jag inte är frisk.

Att jag har två svarta hål i hjärnan – där det eventuellt kan dyka upp en ny tumör. Eller inte.

Jag har varit så psykiskt trött

Mitt fokus som så länge varit inriktat på att besegra tumören virrar omkring och kan inte hitta tillbaka till vägen som stakades ut redan för fyra och ett halvt år sedan.

Jag har tillåtit mig själv att vila och inte försökt att stressa fram en ny plan, och av kroppens signaler har jag förstått att jag gjort rätt.

Jag har varit så trött, så trött.

Inte bara fysiskt, men kanske ännu mera psykiskt.

Terrorhotet är borta, döden har backat undan men det är som att hjärnan inte orkat ta till sig det än. Den har legat och slickat sina sår i flera veckor, skör och sårbar mitt i det fantastiska och bara då och då orkat ta sig an nya utmaningar.

Det har varit tålamodskrävande och jag försökt att njuta av annat under tiden som jag väntat på att hjärnans långa utandning ska bli till ett nytt, starkt, energirikt andetag.

Åkt lite skidor, tränat på gymmet. Tagit tid för annat än att bekämpa en cancertumör.

Jag har hittat kompassen igen

Det är svårt att komma tillbaka när man vilat för länge, latheten kommer smygande och blir man bekväm är det kört.

I alla fall för mig.

Så nu är det färdigåterhämtat. No more vila. No more pusta ut.

Fokuset har återigen hittat kompassen och jag och kroppen står i startställning.

Jag och maken på plats inför startskottet av Fas 2 mot cancer.

Jag och maken på plats inför startskottet av Fas 2 mot cancer.

Fas två i fajten mot cancer ska inledas här i Thailand, där jag landade i dag. O M det värsta skulle inträffa och jag får ett bakslag med en ny tumör så ska jag vara bättre förberedd den här gången. Startskottet går och jag kickstartar med en nio dagar lång träningsperiod. Minst två-tre pass om dan ska det bli tillsammans med ToppHälsas läsare som snart kommer ner och kör här med mig på Thanyapuras enorma träningsanläggning på Phuket.

En lång vila kräver en kickstart – det har jag lärt mig med åren. Jag vet ju hur snabbt det kan gå om man bara ger sig den på att lyckas.

De första tre dagarna är tuffa, träningsvärken biter i musklerna, det känns tungt att inte orka – men belöningen kommer snabbt. Efter bara några dagar börjar kroppen svara och det är en känsla värd att slita ont för.

Nu kör vi!

Fjolårets ledarstab.

Fjolårets ledarstab.

Vårt hotellrum från andra sidan poolen.

Vårt hotellrum från andra sidan poolen.

Beviset för att det finns hopp för oss alla!



Noll tumör! Tummen upp!

Noll tumör! Tummen upp!

Jag var egentligen inte nervös.

Jag var fortfarande fylld av glädjeendorfiner efter att ha tagit emot priset som Årets Hälsohjälte 2017 på en scen i Stockholm i går, och oron gick liksom inte in i huvudet.

Glädjen, stoltheten och tacksamheten över att bli framröstad stoppade alla mörka orosmoln som ville vända och vrida på cancertumörsbeskedet.

Tankarna på riskprocenten att en ny tumör skulle dyka upp försökte sippra förbi glädjekön i hjärnan, men stoltheten agerade benhård dörrvakt och oron fick vända om.

För första gången satt jag inte där i väntrummet på Neuromottagningen och letade efter läkaren för att se hur hans ansiktsuttryck såg ut innan han såg mig. Om han såg bister, trött eller lite ledsen ut för att han måste ge ett jobbigt besked eller om det där lilla leendet i mungiporna betydde nåt bra.

Han stod där bara, hux flux, och det var Christer som fick knuffa lite på mig för att jag skulle upptäcka honom.

Cancerbeskedet svart på vitt

Sedan fick jag svart på vitt.

Jag hade inte missförstått något i glädjechocken före jul.

Det var ingen dröm.

Allt var sant och beviset finns här.

Bara två svarta hål kvar!

Bara två svarta hål kvar!

Ingen tumör kvar.

Ingen vet var den har tagit vägen, den har liksom förintat sig själv och jag fick rysningar i hela kroppen när jag tittade på den nya bilden.

”Kan man säga att jag är fri från cancern, eller vad säger man?” frågade jag lite fundersamt.

”Man kan säga att tumören är borta, inget mera”, kom svaret bestämt.

Och det räcker för mig.

Jag ska skåla för hoppet

Tack vare cellgifter, strålning och träning har jag fått mitt liv tillbaka, och när jag lämnade sjukhuset tillsammans med maken bestämde vi oss för en champagne-middag ikväll.

Inte bara för att det är Alla Hjärtans Dag – vi ska skåla för Livet.

För att jag får leva vidare.

För att jag har två svarta hål i huvudet istället för en elak tumör.

För priset jag fick och som jag är så oerhört stolt (nästan lite mallig!) för.

Och samtidigt ska jag skåla för att det finns hopp för oss alla.

Forskningen går hela tiden framåt och orkar man maxa träningen med cellgifterna får man en kombination av det bästa man kan ge sin kropp.

Och det värsta som cancern kan tänka sig.

Se det som Bamses dunderhonung.

En dos om dagen – för livet.

Skål för det!

Lite dunderhonung på lunchen i form av träning med D-Flex!

Lite dunderhonung på lunchen i form av träning med D-Flex!

Måndagens fantastiska pris som Årets Hälsohjälte 2017!

Måndagens fantastiska pris som Årets Hälsohjälte 2017!

Alla pristagare och presentatörer på galan som anordnades av 1,6miljonerklubben.

Alla pristagare och presentatörer på galan som anordnades av 1,6miljonerklubben.

Stjärnadvokaten Elisabeth Massi Fritz delade ut priset till mig. Foto: Cawa Media

Stjärnadvokaten Elisabeth Massi Fritz delade ut priset till mig. Foto: Cawa Media

Kampen mot cancern fortsätter



Jag och min fantastiska läkare på KS. Jag har haft tur.

Jag och min fantastiska läkare på KS. Jag har haft tur.

Det blev en tidig morgon i SVT-soffan i morse när jag pratade cancervård med vår folkhälsominister Gabriel Wikström redan kl 06.50.

Eller soffa och soffa förresten, jag satt på en hög stol för ovanlighetens skull i dag.

Och sportsnacket sparar jag till på måndag – nu var det lika-för-alla-snack som gällde.

Jag får enormt mycket mail om just den frågan: är jag nöjd med hur jag har blivit behandlad av sjukvården? Och jag har ett kort och konsist svar på det: JA.

Jag är extremt nöjd med allt jag har fått av mina läkare och sköterskor på Karolinska Sjukhuset i Solna, men jag är också medveten om att jag har haft tur.

Tur att bo i en storstad där jag har haft nära till sjukhuset, och snabbt fått hjälp till både tider och vård. Jag har haft samma läkarteam under mina 4,5 år med tumören och jag har känt mig trygg i vetskapen om att mina läkare på KS klassas som världsledande när det kommer till hjärntumörer.

Inte lika bra cancervård för alla

Men jag får ständigt andra rapporter om hur det ser ut ute i landet.

På insta messar Åsa och berättar om hur hon tvingades flytta 35 mil för att få den vård hon behöver. Hennes berättelse från en inlandskommun där äldre tvingas åka 80 mil för ett besök på 30 minuter hos en läkare är skrämmande.

Vi tar för givet att svensk sjukvård ska vara lika för alla – men tyvärr är det inte så. Det här är en viktig fråga att ta upp för Gabriel Wikström och regeringen, sluta att montera ner våra sjukhus och rättigheter, ge kommunerna resurser istället! Ge oss akutvård, kompetens och tillgänglighet över hela landet!

Ge oss hopp!

Inte bara i storstäderna.

Jag och folkhälsoministern Gabriel Wikström i morse.

Jag och folkhälsoministern Gabriel Wikström i morse.

Det har varit väldigt mycket fokus i mitt liv kring just cancer den senaste månaden. (Det har det väl egentligen varit i flera år, men lite extra just nu).

Dels på grund av mitt fantastiska besked att tumören i min hjärna har försvunnit – men också av andra anledningar.

Årets viktigaste match – kampen mot cancern

I veckan anordnades en match i Handbollsligan mellan Ricoh från Stockholm och Lugi från Lund, och där intäkterna gick till Cancerfonden. Vi fick ihop drygt 30 000 kronor och det blev en fantastiskt fin kväll med seger för hemmalaget och 1000 personer på läktarna som alla bidrog till insamlingen.

Jag var tårögd av all generositet och vill verkligen passa på att tacka Ricoh Handboll för årets viktigaste match.

Wow.

Jag är säker på att kraften kring matchen också inspirerade spelarna att göra sitt bästa och besegra serieledarna Lugi.

Jag fick dela ut priset som matchens lirare i Ricoh till 14-målsskytten (!) Ola Pewik.

Jag fick dela ut priset som matchens lirare i Ricoh till 14-målsskytten (!) Ola Pewik.

I morgon är det Världscancerdagen och jag ska föreläsa på Akademiska sjukhuset i Uppsala (kom gärna och lyssna, det är gratis inträde!) och nästa vecka ska jag tillbaka till KS för att göra en ny röntgenundersökning av hjärnan.

Risken är ju fortfarande stor att en ny tumör dyker upp menar läkarna och jag kommer att fortsätta att vara patient i många år framöver.

Med den skillnaden att jag numera vet att mirakel finns.

Och att jag har tur att få rätt vård – på rätt plats.