Annons

cancer

Klarar jag verkligen det här testet?

Våga, våga inte, våga, våga inte...

Våga, våga inte, våga, våga inte…

Ända sedan kirurgerna var inne i min hjärna och försökte ta bort så mycket de kunde av min tumör har jag haft problem med balansen.

Jag har fått lägga alla mina högklackade dyrgripar åt sidan, och i fem år har jag nu vandrat runt i fotriktiga skor – förutom under den period när skelettvärken var som värst och jag inte kunde ha skor alls.

Jag vågar inte cykla med cykelskor eftersom jag hela tiden känner att jag måste kunna sätta ner foten om något oförutsett händer och jag är livrädd att sitta fast och göra en Agneta Sjödin.

Det är svårt att gå nedför i trappor, det är som att jag blir yr och jag tänker hela tiden att ”nu ramlar jag, nu ramlar jag…”

Ett billigt pris för att få leva

Det är jädrigt irriterande att behöva hålla i sig i allt och alla hela tiden – samtidigt är det ett billigt pris att betala för att få leva.

Ett riktigt rea-pris skulle man kunna säga.

Gratis, rent utav.

Och dessutom tror jag att jag kanske skulle kunna öva upp balansen om jag bara gav mig den på att göra det. Eller åtminstone skulle jag kunna träna upp modet att våga TROTS balansen, och det skulle ju egentligen räcka långt det med.

Den här övningen har jag till exempel börjat med sedan två veckor tillbaka på mina träningspass med D-flex (David Seisay):

Få se nu om jag klarar av det här...

Få se nu om jag klarar av det här…

Att göra knäböj på en balansplatta/boll.

Bilden ljuger lite, jag försöker vara duktig inför kameran. Jag fuskar egentligen med att ha en lång pinne som stöd för att kunna gå ner i benböj, men jag övar på att inte hålla i den så hårt utan bara låta den vila i min hand.

Jag ska väl ärligt erkänna att jag inte känner någon större skillnad på de här två veckorna, inte fysiskt ­ – men psykiskt är det ett wow!

Att bara våga göra något som man vet att man är dålig på är en sådan boost för självförtroendet! Jag växer för varje gång jag klarar av att göra en benböj utan att ramla ner på golvet!

Sen att stilen inte är den mest proffsiga bjuder jag på.

Alla borde våga mera!

Jag tror överhuvudtaget att vi alla borde göra flera saker som vi är dåliga på. Allt går inte att träna upp, allt blir inte en succé bara för att du vägrar att ge upp – men hjärnan tackar dig för att du försöker. Hjärnan behöver nya utmaningar, den vill testa gränser. Stora som små.

En balansplatta är en väldigt liten utmaning förstås, men det är ändå ett steg framåt i min plan att kunna förbättra det som tumören stökade till i hjärnan.

Och jag har en hel garderob högklackade skäl att kämpa för.

Vingligt – men jag vågar!

Vingligt – men jag vågar!

Annons

När den psykiska tröttheten äntligen viker undan

Nu är det slutvilat på allvar.

Nu är det slutvilat på allvar.

Efter mitt mirakulösa besked har det varit svårt att komma tillbaka till vardagen. Jag har haft svårt att landa, och om jag ska vara ärlig svårt att riktigt förstå allt som hänt.

Att tumören är borta – men att jag inte är frisk.

Att jag har två svarta hål i hjärnan – där det eventuellt kan dyka upp en ny tumör. Eller inte.

Jag har varit så psykiskt trött

Mitt fokus som så länge varit inriktat på att besegra tumören virrar omkring och kan inte hitta tillbaka till vägen som stakades ut redan för fyra och ett halvt år sedan.

Jag har tillåtit mig själv att vila och inte försökt att stressa fram en ny plan, och av kroppens signaler har jag förstått att jag gjort rätt.

Jag har varit så trött, så trött.

Inte bara fysiskt, men kanske ännu mera psykiskt.

Terrorhotet är borta, döden har backat undan men det är som att hjärnan inte orkat ta till sig det än. Den har legat och slickat sina sår i flera veckor, skör och sårbar mitt i det fantastiska och bara då och då orkat ta sig an nya utmaningar.

Det har varit tålamodskrävande och jag försökt att njuta av annat under tiden som jag väntat på att hjärnans långa utandning ska bli till ett nytt, starkt, energirikt andetag.

Åkt lite skidor, tränat på gymmet. Tagit tid för annat än att bekämpa en cancertumör.

Jag har hittat kompassen igen

Det är svårt att komma tillbaka när man vilat för länge, latheten kommer smygande och blir man bekväm är det kört.

I alla fall för mig.

Så nu är det färdigåterhämtat. No more vila. No more pusta ut.

Fokuset har återigen hittat kompassen och jag och kroppen står i startställning.

Jag och maken på plats inför startskottet av Fas 2 mot cancer.

Jag och maken på plats inför startskottet av Fas 2 mot cancer.

Fas två i fajten mot cancer ska inledas här i Thailand, där jag landade i dag. O M det värsta skulle inträffa och jag får ett bakslag med en ny tumör så ska jag vara bättre förberedd den här gången. Startskottet går och jag kickstartar med en nio dagar lång träningsperiod. Minst två-tre pass om dan ska det bli tillsammans med ToppHälsas läsare som snart kommer ner och kör här med mig på Thanyapuras enorma träningsanläggning på Phuket.

En lång vila kräver en kickstart – det har jag lärt mig med åren. Jag vet ju hur snabbt det kan gå om man bara ger sig den på att lyckas.

De första tre dagarna är tuffa, träningsvärken biter i musklerna, det känns tungt att inte orka – men belöningen kommer snabbt. Efter bara några dagar börjar kroppen svara och det är en känsla värd att slita ont för.

Nu kör vi!

Fjolårets ledarstab.

Fjolårets ledarstab.

Vårt hotellrum från andra sidan poolen.

Vårt hotellrum från andra sidan poolen.

Annons

Beviset för att det finns hopp för oss alla!

Noll tumör! Tummen upp!

Noll tumör! Tummen upp!

Jag var egentligen inte nervös.

Jag var fortfarande fylld av glädjeendorfiner efter att ha tagit emot priset som Årets Hälsohjälte 2017 på en scen i Stockholm i går, och oron gick liksom inte in i huvudet.

Glädjen, stoltheten och tacksamheten över att bli framröstad stoppade alla mörka orosmoln som ville vända och vrida på cancertumörsbeskedet.

Tankarna på riskprocenten att en ny tumör skulle dyka upp försökte sippra förbi glädjekön i hjärnan, men stoltheten agerade benhård dörrvakt och oron fick vända om.

För första gången satt jag inte där i väntrummet på Neuromottagningen och letade efter läkaren för att se hur hans ansiktsuttryck såg ut innan han såg mig. Om han såg bister, trött eller lite ledsen ut för att han måste ge ett jobbigt besked eller om det där lilla leendet i mungiporna betydde nåt bra.

Han stod där bara, hux flux, och det var Christer som fick knuffa lite på mig för att jag skulle upptäcka honom.

Cancerbeskedet svart på vitt

Sedan fick jag svart på vitt.

Jag hade inte missförstått något i glädjechocken före jul.

Det var ingen dröm.

Allt var sant och beviset finns här.

Bara två svarta hål kvar!

Bara två svarta hål kvar!

Ingen tumör kvar.

Ingen vet var den har tagit vägen, den har liksom förintat sig själv och jag fick rysningar i hela kroppen när jag tittade på den nya bilden.

”Kan man säga att jag är fri från cancern, eller vad säger man?” frågade jag lite fundersamt.

”Man kan säga att tumören är borta, inget mera”, kom svaret bestämt.

Och det räcker för mig.

Jag ska skåla för hoppet

Tack vare cellgifter, strålning och träning har jag fått mitt liv tillbaka, och när jag lämnade sjukhuset tillsammans med maken bestämde vi oss för en champagne-middag ikväll.

Inte bara för att det är Alla Hjärtans Dag – vi ska skåla för Livet.

För att jag får leva vidare.

För att jag har två svarta hål i huvudet istället för en elak tumör.

För priset jag fick och som jag är så oerhört stolt (nästan lite mallig!) för.

Och samtidigt ska jag skåla för att det finns hopp för oss alla.

Forskningen går hela tiden framåt och orkar man maxa träningen med cellgifterna får man en kombination av det bästa man kan ge sin kropp.

Och det värsta som cancern kan tänka sig.

Se det som Bamses dunderhonung.

En dos om dagen – för livet.

Skål för det!

Lite dunderhonung på lunchen i form av träning med D-Flex!

Lite dunderhonung på lunchen i form av träning med D-Flex!

Måndagens fantastiska pris som Årets Hälsohjälte 2017!

Måndagens fantastiska pris som Årets Hälsohjälte 2017!

Alla pristagare och presentatörer på galan som anordnades av 1,6miljonerklubben.

Alla pristagare och presentatörer på galan som anordnades av 1,6miljonerklubben.

Stjärnadvokaten Elisabeth Massi Fritz delade ut priset till mig. Foto: Cawa Media

Stjärnadvokaten Elisabeth Massi Fritz delade ut priset till mig. Foto: Cawa Media

Annons

Kampen mot cancern fortsätter

Jag och min fantastiska läkare på KS. Jag har haft tur.

Jag och min fantastiska läkare på KS. Jag har haft tur.

Det blev en tidig morgon i SVT-soffan i morse när jag pratade cancervård med vår folkhälsominister Gabriel Wikström redan kl 06.50.

Eller soffa och soffa förresten, jag satt på en hög stol för ovanlighetens skull i dag.

Och sportsnacket sparar jag till på måndag – nu var det lika-för-alla-snack som gällde.

Jag får enormt mycket mail om just den frågan: är jag nöjd med hur jag har blivit behandlad av sjukvården? Och jag har ett kort och konsist svar på det: JA.

Jag är extremt nöjd med allt jag har fått av mina läkare och sköterskor på Karolinska Sjukhuset i Solna, men jag är också medveten om att jag har haft tur.

Tur att bo i en storstad där jag har haft nära till sjukhuset, och snabbt fått hjälp till både tider och vård. Jag har haft samma läkarteam under mina 4,5 år med tumören och jag har känt mig trygg i vetskapen om att mina läkare på KS klassas som världsledande när det kommer till hjärntumörer.

Inte lika bra cancervård för alla

Men jag får ständigt andra rapporter om hur det ser ut ute i landet.

På insta messar Åsa och berättar om hur hon tvingades flytta 35 mil för att få den vård hon behöver. Hennes berättelse från en inlandskommun där äldre tvingas åka 80 mil för ett besök på 30 minuter hos en läkare är skrämmande.

Vi tar för givet att svensk sjukvård ska vara lika för alla – men tyvärr är det inte så. Det här är en viktig fråga att ta upp för Gabriel Wikström och regeringen, sluta att montera ner våra sjukhus och rättigheter, ge kommunerna resurser istället! Ge oss akutvård, kompetens och tillgänglighet över hela landet!

Ge oss hopp!

Inte bara i storstäderna.

Jag och folkhälsoministern Gabriel Wikström i morse.

Jag och folkhälsoministern Gabriel Wikström i morse.

Det har varit väldigt mycket fokus i mitt liv kring just cancer den senaste månaden. (Det har det väl egentligen varit i flera år, men lite extra just nu).

Dels på grund av mitt fantastiska besked att tumören i min hjärna har försvunnit – men också av andra anledningar.

Årets viktigaste match – kampen mot cancern

I veckan anordnades en match i Handbollsligan mellan Ricoh från Stockholm och Lugi från Lund, och där intäkterna gick till Cancerfonden. Vi fick ihop drygt 30 000 kronor och det blev en fantastiskt fin kväll med seger för hemmalaget och 1000 personer på läktarna som alla bidrog till insamlingen.

Jag var tårögd av all generositet och vill verkligen passa på att tacka Ricoh Handboll för årets viktigaste match.

Wow.

Jag är säker på att kraften kring matchen också inspirerade spelarna att göra sitt bästa och besegra serieledarna Lugi.

Jag fick dela ut priset som matchens lirare i Ricoh till 14-målsskytten (!) Ola Pewik.

Jag fick dela ut priset som matchens lirare i Ricoh till 14-målsskytten (!) Ola Pewik.

I morgon är det Världscancerdagen och jag ska föreläsa på Akademiska sjukhuset i Uppsala (kom gärna och lyssna, det är gratis inträde!) och nästa vecka ska jag tillbaka till KS för att göra en ny röntgenundersökning av hjärnan.

Risken är ju fortfarande stor att en ny tumör dyker upp menar läkarna och jag kommer att fortsätta att vara patient i många år framöver.

Med den skillnaden att jag numera vet att mirakel finns.

Och att jag har tur att få rätt vård – på rätt plats.

 

Så fick jag livet tillbaka i tumörmatchen

Titta! Jag flyger fortfarande!

Titta! Jag flyger fortfarande!

Det har gått några veckor men jag vaknar fortfarande på nätterna och tänker att jag har drömt. Att det inte är sant, att jag på något sätt har missuppfattat vad läkaren sa. Inte sa han väl att hjärntumören som jag har fajtats emot i fyra och ett halvt år har gett upp? Inte sa han väl att den mirakulöst försvunnit? Att man inte kunde se annat än två svarta hål där den legat och ruvat för att se till att mitt liv blev förkortat?

Inte sa han väl att jag knäckt tumörfan?

Jo!

Tametusan var det just det han sa!

Jag har gråtit, skrattat, skålat för livet i champagne men också tvivlat och förundrat försökt begripa vad som egentligen har hänt de senaste veckorna.

Hjärntumören är borta. BORTA!!!

Det var som var omöjligt har hänt och när beskedet kom kastades jag upp i luften av en mental glädjechock, stark som en orkan, en cyklon, en tyfon (!) och ärligt talat har jag inte landat än.

Jag virvlar däruppe bland glädje- och lyckovindar och bara ibland – på nätterna – närmar jag mig jorden på en liten pust av misstro och oro. Det är då jag tar fram telefonen mitt i natten och bläddrar fram till bilden av den äggstora tumören från 2012 och jämför den med den senaste bilden av hjärnan som visar de två svarta hålen och inget mera.

Ett ovanligt matchresultat

Men det är fortfarande svårt att ta in.

”Ni sa ju att den aldrig skulle kunna försvinna?” frågade jag min läkare i en första tvivel-, gråt- och lyckoskrikattack.

”Ja, det här är extremt ovanligt”, blev svaret.

Lika ovanligt som matchresultatet.

Jag har under hela den här kampen sett hjärntumören som en motståndare i matchen för livet. Ibland har det varit fotbollssiffror, sedan blev det tennissiffror och på slutet har det varit förkrossande siffror i en målsnål handbollsmatch.

Jag har fortfarande tät kontakt med några av tjejerna från mitt gamla handbollslag. Här med Ami Svensson och Anna Norin under en cykeltur på Playitas.

Jag har fortfarande tät kontakt med några av tjejerna från mitt gamla handbollslag. Här med Ami Svensson och Anna Norin under en cykeltur på Playitas.

10-1 tyder på ett extremt bra försvar och ett anfall som visserligen missat alldeles för många skott, men ändå skärpt till sig när det behövts.

Mina mål har jag tagit med tålamod och fokuserad träning, underbyggt av en livsvilja som baserats på skratt och positiva tankar. Försvaret har varit lika hårt som en ung kopia av mig själv i en gammal ABK-dress och längst bak har jag helt och hållet lutat mig på det mentala jag-ger-aldrig-upp-psyket som agerat målvakt. Psyket som har tagit straffar, frilägen och snurrfinter och bara släppt in ett enda baklängesmål på fyra och ett halvt år.

Läkarna tog time out

Det var när strålningen hade misslyckats och läkarna tog time out och ordinerade ut cellgifterna på plan. Och med dem som spelmotor började upphämtningen. Krig efter krig, kamp efter kamp vann vi, jag och kroppen. Genom smärta, ångest och med döden hela tiden i bakhasorna slutade sedan matchen abrupt i en totalt överraskande avblåsning på min läkares kontor.

10-1! Tacksamhet och jubelfanfarer! Inte undra på att jag fortfarande flyger högt.

Och apropå handbollssiffror – jag är så oerhört stolt att handbollslaget Ricoh från Stockholm bestämt att vårstarten i Handbollsligan och matchen Ricoh-Lugi den 1 februari ska spelas till förmån för cancer och Cancerfonden! Jag kommer förstås att finns på plats i Solnahallen, och det vore så enormt roligt om vi tillsammans kunde fylla läktarna och på så sätt rama in årets viktigaste match: Kampen mot cancer.

Serieledarna Lugi är favoriter, men jag vet ju numera att det finns mirakel…

Årets viktigaste match. Kom och heja för livet!

Årets viktigaste match. Kom och heja för livet!

En oväntad rivstart bakåt

hjärntumörblogg

Jag tänker på Therese Johaug.

Ena dagen högst upp på toppen. Oslagbar, guldkalven som alla sponsorer slåss om, drömkvinnan med det gyllene håret, vinnaren med leendet som kan smälta snö – queen of fucking everything.

Och sedan fallet.

Tårarna och det röda ansiktet. Snoret, snörvlandet, näven i bordet. Misstankarna, hånet, fuskstämpeln.

Från toppen till botten från en dag till en annan.

Livet som gör en 180 graders vändning.

En oväntad rivstart bakåt.

Jag tänker mig att hon sitter i baksätet i en bil som helt plötsligt backar rekordsnabbt och hon ser ut genom rutan och ser en mental krigszon där förtroende rivs, tilltro raseras och allt hon byggt upp och varit så stolt för bespottas och skändas.

Hon ser sitt liv passera revy och kan inte riktigt förstå varför.

Vad hände?

Vad gick fel?

Johaug satte fel kräm på läppen och fick en substans i kroppen som är förbjuden för en idrottare. Kanske hade hon gjort mera än så, jag vet inte, men det är i alla fall för en läppsalva hon döms.

Eller rättare sagt en anabol steroid som går under namnet Clostebol.

”Haha, du har inte cancer!”

Vi är många som gjort samma resa.

Som har suttit i baksätet och sett våra liv krossats, förhoppningarna och drömmarna bombas sönder och samman inte av en anabol steroid men kanske av skilsmässor, oväntade dödsfall – och cancer.

Våra liv har snurrat runt som i en torktumlare och vi har suttit där med ett stelnat leende och i förtvivlan funderat på om det som händer verkligen händer PÅ RIKTIGT? Eller om det bara är en ond dröm.

Kanske ska någon snart hoppa fram bakom ett gatuhörn och skrattande säga: ”Haha, gick du på den där? Haha, du har ju inte cancer! Det var ju bara ett skämt!”.

Och så insikten, den smygande insikten om att det inte kommer att hända. Det kommer ingen med dålig humor som hoppar fram när man går som i en egen värld, i sin egen fruktansvärda bubbla.

Istället undrande blickar. Människor som vänder bort huvudet. Kanske till och med vänner som inte orkar höra av sig. Känslan av att folk tycker synd om en, vetskapen om att människor tänker ”tack gode Gud att det inte var jag”.

Och det sista måste man få tänka.

Jag har själv gjort det.

Gråtit av skräck och medkänsla för att en bekant drabbats så hårt, ett tufft återfall i en avskyvärd sjukdom och samtidigt har jag dukat under av skuldkänslor för att jag tänkt tanken.

”Tack gode Gud att det inte var jag”.

Vi andra fått inte ens chansen

Therese Johaug gjorde det hon döms för helt frivilligt.

Ingen tvingade henne att ta salva på såren på läppen, det var hennes eget ansvar att läsa på vad den innehöll. Att trippelkolla som hon själv sagt att hon alltid gör förutom just den här gången.

Johaug har fått två månaders avstängning. Det förväntas bli mera. Kanske ett år. Kanske två. Sedan är det business as usual.

Jag tänker på min vän som precis gått över halvtid i sin strålningskamp mot en hjärntumör som hon inte bett om.

Hon fick ingen förpackning med en varningstriangel.

Hon fick ingen innehållsdeklaration.

Precis som jag.

Vi fick inte välja. Vi fick inte ens chansen att ta personligt ansvar. Att välja – eller att välja bort.

Vi fick bara cancer.

Och en livstidsdom utan chans till benådning.

hjärntumörblogg

Maken och jag.

Maken och jag.

En mental uppåtpuff i rätt tid

Hjärntumörblogg

Jag känner mig starkare och starkare för varje dag. Efter sommarens långa återhämtning har jag fått tillbaka glädjen till träningen.

Den lätta träningsvärken som jag levt med under två veckor spritter liksom i kroppen och jag känner mig glad trots att det har varit hektiskt.

Tre resor med jobbet på två veckor tar energi – men det ger också.

Massor!

Jag känner mig så lycklig och uppfylld av alla människor som jag har mött, och den positiva stämningen både på Mallorca, Rhodos och under helgen på Skepparholmen utanför Stockholm har boostat mitt psyke till max.

Tennis på Rhodos med Elin, som också kommer från Hudik!

Tennis på Rhodos med Elin, som också kommer från Hudik!

Jag är så tacksam för det, för just den mentala uppåtpuffen behöver jag inför morgon.

Då är det dags igen.

Vilar tumören eller inte?

Leva eller dö.

I morgon sitter jag återigen framför en läkare för att få besked om hur jag mår.

Vilar tumören vidare, eller har den fan börjat vakna?

Har jag Törnrosa eller Darth Vader i skallen?

Lyssnar jag på min kropp kan jag öppna champagnen redan i kväll, och det kanske jag gör också. Fira i förskott är ju liksom min grej.

Å andra sidan vet jag ju att cancer är den lömsk fiende.

Den kan verka så förtroendeingivande och sansad när den i själva verket planerar en slug, skrämmande och dödlig attack när man minst anar det.

Det mindre än ett dygn kvar till beskedet och ju närmare jag kommer den bestämda timmen på KS Neurologmottagning desto mera påverkad blir jag.

Jag lägger all oro på en dag

Att lägga oron på en enda dag istället för att ha panik året om, har jag förlitat mig på de senaste två åren. Men jag har aldrig sagt att det är lätt.

Det är skitsvårt.

Ibland kommer ångesten som en projektil och jag hinner inte blinka innan den satt sig i kroppen och fått den i darrning. Trots att jag varit beredd.

Men inte i kväll.

I kväll har jag fortfarande känning av ett pass med D-flex, och jag tänker vagga mig själv till sömns i vetskapen av att jag gör allt vad jag kan för att kämpa emot.

Himlen kan vänta.

Jag är redo för att ta en riktigt tuff fight för det.

Sista passet inför beskedet. Med Helene och D-flex.

Sista passet inför beskedet. Med Helene och D-flex.

Jag är inte ett skit tacksam

hjärntumörblogg

Jag är verkligen tacksam för mycket i livet.

Oerhört tacksam.

Jag har ett fantastiskt liv trots min cancer och jag får ofta frågan om jag upptäckte nya saker hos mig själv efter cancerbeskedet – eller om jag kan känna en viss tacksamhet trots allt.

Men nej.

Där går faktiskt gränsen.

Jag är inte ett skit tacksam.

Om det berättar jag i den här intervjun som nu ligger ute på Icas hemsida. Det är Catharina Malmfors som skrivit texten.

Voilà!

Här är artikeln: 

Pamela tränar för livet

Under en joggingtur för fyra år sedan föll Pamela Andersson Alselind ihop och fick sedan ett epileptiskt anfall. När hon vaknade hade hon svårt att prata. Tolv timmar efter beskedet – en hjärntumör vid talcentrum – var beslutet taget: hon skulle träna för livet.

Journalisten Pamela Andersson hade precis börjat sitt nya jobb, som chefredaktör för tidningen ToppHälsa, när hon drabbades av cancer.

– Läkarna kunde inte säga något, ingen visste hur länge jag skulle få leva. Det var fruktansvärt frustrerande. Där på natten, efter beskedet, bestämde jag mig för att bli så stark som jag någonsin kunde bli. Min amatörmässiga tanke var att det skulle ge mig en större chans att klara operationen, säger Pamela.

Pamela tog ledigt från jobbet och med hjälp av Christer Skog, expert på uthållighetsträning och före detta landslagstränare i längdskidåkning, tränade hon 3-6 timmar per dag fram till operationen sex veckor senare.

– Träningen gav mig något annat att fokusera på i min förtvivlan, ångest och panik. Jag slapp också mardrömmar, sömnen var så djup. Jag var dåligt tränad och började därför lugnt med stavgång och cykling för att sedan trappa upp träningen succesivt. Jag följde Christers träningsprogram slaviskt.

Sprang tjejmilen på cellgifter

Så stark som Pamela var när hon skrevs in för operation hade hon aldrig tidigare varit i sitt vuxna liv.

– Läkarna trodde jag skulle behöva vara kvar på sjukhuset i sex veckor, men jag skrevs ut efter sex dagar. De trodde inte jag skulle kunna prata, men när jag vaknade fungerade fortfarande talet även om jag behövde anstränga mig för att hitta orden. En månad efter operationen sprang jag två kilometer. Långsamt och inte så långt, men jag sprang.

Tumören gick bara delvis att ta bort vid operationen. Att stråla bort den kvarvarande delen misslyckades. Behandlingen fortsatte med cellgifter – Pamela sprang tjejmilen i New York med cellgifter i kroppen – men efter 1,5 år pallade kroppen inte mer.

– Cellgifterna gjorde att jag knappt kunde gå. Allt gjorde ont, jag hade smärta i hela kroppen, kunde inte ha skor på fötterna. Men samtidigt som kroppen inte klarade mer cellgifter fick jag det glädjande beskedet att tumören var vilande.

En sommar av återhämtning

Pamela går på regelbundna kontroller. Den senaste kontrollen, i våras, visade att tumören fortfarande vilar. Risken för att den ska vakna till liv igen är drygt 50 procent.

– När jag fick beskedet att tumören fortfarande vilar pustade jag ut så fruktansvärt mycket och det gick liksom inte att andas in igen. Jag orkade inte träna hela tiden, jag behövde återhämta mig mentalt, känna mig normal, dricka lite vin ibland som alla andra. Sommaren ägnade jag därför åt vila. Visst rörde jag på mig, men det handlade mer om att måla om sommarstugan, rensa buskar och bära ved.

Efter två månaders återhämtning är Pamela nu redo att ta upp träningen igen. Vid sin sida har hon fortfarande Christer Skog. Numera är han inte bara tränare, utan även hennes äkta make. Pamelas träningsmål att komma upp i samma syreupptagningsförmåga som hon hade för ett år sedan.

– Jag tycker det är kul med siffror och diagram. Som direkt efter min operation, när jag om och om igen frågade sköterskorna vad jag hade för vilopuls. Den frågan var nog lite märklig i deras öron. Det ska bli spännande att se hur kroppen reagerar nu när jag kör på allvar igång igen.

”Inte ett skit tacksam”

Många svårt sjuka människor säger att de upptäcker nya sidor av livet och att de kan känna en tacksamhet trots allt. Men Pamela ser ingenting positivt med sin hjärntumör.

– Visst har sjukdomen lärt mig en del, men jag tycker nog att jag hade insikt om vad som är viktigt i livet redan innan jag blev sjuk. Jag är inte ett skit tacksam, skulle mycket hellre ha velat vara frisk.

Hjärntumören finns där, vilande, och tills vidare lever Pamela sitt liv fullt ut. Hon pysslar i sommarstugan, umgås med vänner, läser läxor med barnen, åker på träningsresor och jobbar med ToppHälsa och unnar sig lite champagne då och då.

– Jag har tränat otroligt hårt och jag kommer fortsätta träna. Inte för att bli stark, snabb och snygg, utan för att kunna leva. Jag är helt övertygad om att jag inte hade suttit här i dag om det inte vore för träningen.

Jag har kommit igång med träningen igen. Efter en låååång andningspaus.

Jag har kommit igång med träningen igen. Efter en låååång andningspaus.

Döden syns inte under hatten

hjärntumörblogg

Med min nyinköpta hatt på NK.

Jag satt där med min nyinköpta hatt, och kände mig starkare än Pippi.

Att jag hade opererat bort en bit av en hjärntumör för bara en och en halv vecka sedan kunde ingen ana.

Hatten hade jag sett i en modetidning när jag låg på sjukhuset, och bara fem dagar efter att jag fått lämna sjukhuset åkte jag ner på NK för att köpa den.

Det var en lördag och det var knökat med folk.

Vad tänkte jag på?

Vad tänkte jag när jag satt där som om ingenting hade hänt, som om jag inte hade varit nedsövd i sju timmar och någon hade sågat upp min hjärna och varit där inne och plockat bort det man kunde ta bort? Två centimeter av en äggstor tumör.

Resten av tumören ligger fortfarande under hatten. En bit av döden under en nyinköpt dyr hatt av märket Tiger.

Varken döden eller ärret syntes

Men döden syns inte därunder. Inte det decimeterlånga ärret i skallbenet heller.

Jag ser mig själv på bilden från fyra år sedan och ruskar på huvudet.

Vad tänkte jag på?

Ja, inte var det att hjärnan snart skulle gå i tokspinn av alla ljud. Att jag sakta skulle tappa fokus och börja kallsvetta.

Att jag skulle få epileptiska kramper av alla intryck och att jag skulle sova 18 timmar i sträck av utmattning efteråt.

Min Pippi-starka uppenbarelse blev en mentalt härdsmälta bara några minuter senare.

Två timmar på en NK-lördag skulle kunna ta knäcken även av en frisk person.

Med en nyopererad hjärna var det som att sätta sig i en berg-och-dalbana i tron att det var Kärlekstunneln.

Utan min vän Ulrica som var med mig skulle jag inte kunnat ta mig hem.

Men jag fick min hatt.

Och jag lärde mig vad som händer när hjärnan går i strejk.

Den stänger helt av. Den lyder inga tankar.

Hjärnan lägger sig liksom platt och hur man än ber om hjälp får man ingen.

Inga tårar hjälper, inga böner.

Man får klara sig själv – och det gör man inte när man är hjärntrött.

När hjärnan går i strejk

Så här efteråt har jag förstått att de symptom jag fortfarande lider av ibland liknar de som utbrända personer har. En väninna som varit sjukskriven för utbrändhet har beskrivit samma djuriska trötthet i huvudet, och en hjärna som inte låter sig övertalas att göra något.

Att ens ställa sig upp och förflytta kroppen.

Istället tar den inte ett steg. Den ligger i fosterställning och blundar.

Obeveklig.

Min hjärna orkar enormt mycket – har alltid gjort – men i dag när jag förstår den bättre försöker jag låta den vila ibland.

Som här.

Här vilar hjärnan.

Här vilar hjärnan.

På landet när solen går ner. När jag bara kan sitta och titta ut över vattnet och njuta av tystnaden och låta tankarna vila i det lugna.

Stillhet.

En slags meditativ kompromiss med mig själv.

Jag vilar – alltså får jag energi.

Så enkelt kan det faktiskt vara.

hjärntumörblogg

Och jag har väldigt mycket nytta av min hatt också! Den dolde min skalliga hjässa under nästan ett år.

hjärntumörblogg

Jag gick till och med modevisning med den på!

Det värsta som kan hända är att jag varit glad i onödan

Hjärntumörblogg

Neta med sin fucking-frisk-skumpa.

Hon ringde på dörren och när jag öppnade stod hon där med en stor partypåse. Det var tre dagar innan jag skulle åka in till sjukhuset, och livet aldrig mera skulle vara sig likt.

I påsen fanns allt som behövdes för en fest. Glitter, paletter, serpentiner och allt joxs man kan tänka sig.

Och så fanns det flaska champagne.

Inte direkt en present jag väntade mig inför en operation där mitt liv stod på spel. Där oddsen var lika höga som Empire State Building och det inte ens var säkert att jag skulle kunna återfå mitt tal efteråt.

En fucking-frisk-skumpa sa Neta att det var.

Såklart.

Skit i oddsen, och förvänta dig det bästa och inte tvärtom. Jag fattade direkt.

Man kan bara vinna

Det är av Neta jag har lärt mig att fira allt i förskott, och jag är så oerhört glad för det. Det är ett av de bästa råden jag har fått i mitt liv, och jag har försökt att förvalta det väl.

Man förlorar ingenting på att fira i förskott.

Man kan bara vinna.

Så när kuvertet från Karolinska dimper ner i brevlådan och ångsten direkt börjar krypa i kroppen bara jag tar det i handen, är det skönt att istället tänka på att champagnen måste läggas på kylning.

Snart är det dags att läggas in i monsterröntgenmaskinen igen, men rädslan kan inte ta mig än.

Jag har sedan flera år tillbaka bestämt att jag ska besegra skräcken, och lägger därför inte energi på den i onödan. Jag vet att den dyker upp i drömmarna ibland, jag har vaknat med ett ryck mitt i natten och hjärtat fyllt av en känsla att tiden har runnit ut, att är kört. Jag har gråtit av rädsla, skakat av panik – men försöker att tänka bort det.

När jag fyllde 50 kom Neta (återigen) med ett jättepaket som innehöll allt som jag behövde när jag skulle fylla 60. Och 70. Och dessutom både 80, 90 och 100 år.

Vi firade femtio år till av bara farten. På samma fest.

Och i förskott.

Jag skrattar fortfarande bara jag tänker på den fiffiga och genomtänkta presenten.

Samtidigt fick jag en huvudbonad som fortfarande står uppställd på en hylla. ”Jag firar ALLT i förskott” står det på den, och den står där för att jag aldrig ska glömma bort att leva i nuet.

Där borta. Där havet möter himlen föreläste jag i går.

Där borta. Där havet möter himlen föreläste jag i går.

2 gånger superglad!

Jag föreläste för ett företag i Hudiksvall i går, och det var ett av de råd som jag ville att de skulle ta till sig.

Många av oss är så rädda för att misslyckas att de i väntan på ett besked redan har tagit ut det värsta. Förklaringen: ”Då blir man inte så besviken”.

En ekvation som inte stämmer enligt mig.

Inte ”så besviken” men ändå lite besviken är ju kontentan av det resonemanget. 2 x Besviken alltså.

Så fruktansvärt onödigt.

Om man istället tänker tvärtom; ”det här går säkert bra” – blir det i bästa fall 2 x Superglad. Och i värsta fall 1 x Superglad – 1 x Besviken och då står man ju ändå på noll!

Fattar ni hur jag tänker?

Jag vet redan att jag aldrig kommer att bli fucking-frisk, men jag lever fortfarande.

Och det ska jag snart fira igen!

Allt ska firas. Det värsta som kan hända är att man fått vara glad i onödan.

Allt ska firas. Det värsta som kan hända är att man fått vara glad i onödan.