cancerbesked

Ser ni inte kaoset i mina ögon?



Fast i stormen.

Fast i stormen.

Man har mycket tid att tänka när man fastnar i en bilkö på grund av två olyckor, och står stilla i två timmar.

Snöstormen viner runt bilen, mitträcket gör att det är omöjligt att vända tillbaka och jag och maken tittar på varandra och säger att det var tur att hann äta lunch och gå på toaletten innan vi åkte.

Den första halvtimmen pratar vi och om ditten och datten, sedan försjunker vi i egna tankar.

Det enda som hörs är radion som vi höjer varje gång det kommer nya uppgifter om olyckorna som omringats oss.

Hur gick det för dem i bilarna? Inget säger nåt om det.

Klarade sig lastbilschauffören någorlunda?

En ambulans swischar förbi med sirenerna påslagna på andra sidan mitträcket.

Inget gott tecken.

Jag tänker på slumpen.

Hur fort livet kan förändras, hur man ena sekunden är full av liv och i den andra faller ihop i ett vrålande ångestskri som för alltid ger en rispa i själen.

Hur omtumlande tillvaron kan vara.

Hur kan jag gå där på gatorna med ett invärtes rasande kaos som är helt osynligt för dem jag möter? Ser ni inte i mina ögon? Hör ni inte mina tankar som skriker om allt som är orättvist och som sörjer varje besked om cancer runt omkring mig?

I en stillastående bilkö tackar jag maken för att han kom upp med sin utmaning ”christerskogtränavarjedag” under januari och istället för att tänka på den förbannade sjukdomen funderar jag på hur jag ska få till min träning när jag sitter fast på E4.

Det skingrar tankarna.

Sedan nyårsdagen har jag tränat varje dag, minst 20 minuter, och banne mig att jag ska missa det på grund av en snöstorm!

En och en halv timme i sol.

En och en halv timme i sol.

Gårdagen bjöd på en fantastiskt strålande dag där jag gav mig själv en 90 minuters kuperad powerwalk – i kväll blev det lite torftigare. En 20-minuters egenhändig tabata-variant i min mammas kök efter att äntligen ha kommit fram i snöstormen blev dagens facit.

Alltid nåt.

Förresten; missa inte Nyhetsmorgon i TV4 på lördag ca 09.40. Då är jag på plats i rutan. Kolla gärna!

Kram!

Träning i mammas kök.

Träning i mammas kök.

Inte Kilimanjaro – bara ett Cancerberg



Hjärntumörblogg

Jag packar resväskan igen. Stoppar den full av träningskläder tillsammans med en och annan långklänning. Det är dags igen. Dags att kicka igång träningen efter det fantastiska beskedet för drygt två veckor sedan.

Man skulle lätt kunna tro att ett positivt läkarbesked skulle trigga energin i kroppen, men när man lever med obotlig cancer är det inte alls så.

Ett positivt besked betyder att hela kroppen andas ut och man blir så trött, så trött att det vissa dagar är svårt att ens komma upp ur sängen.

Den glädje som man känner i det ögonblicket när läkaren säger att ”tumören fortfarande vilar”, är en annan typ av glädje än om man till exempel vinner på Chokladhjulet på Grönan.

Chokladhjulsglädjen är ett kort lyckotjut, armarna i vädret, kanske en vinnarpose och så mums mums på kvällen. Sedan är det borta.

Ett cancerbesked är en glädje som bäddar in själen i kärlek, samtidigt som den pressar ur ångesten och skräcken i en sådan fart att det är omöjligt att skutta och dansa.

Kroppen och hjärnan lägger liksom av att fungera.

Det blir en kollision mellan lycksalighet och utandning som åtminstone i mitt fall resulterar i en slags bedövande trötthet med långa inslag av fantastisk tacksamhet.

Tacksam för att få leva.

Tacksam för att jag får krama mina barn godnatt på kvällarna.

Tacksam för att få tillåtelse att vila.

Ett mentalt Cancerberg

Återhämtningen efter ett positivt möte på Neurologmottagningen är att jämställa med återhämtningen efter en lång expedition a’ la bestigning av Kilimanjaro. Kan jag tänka mig i alla fall, även om jag inte bestigit nåt jordiskt berg själv.

Jag har bara bestigit det mentala Cancerberget, men det har jag å andra sidan gjort väldigt många gånger nu.

Så jag vet vad jag pratar om.

Och jag vet vad som krävs.

Den här gången packar jag extra mycket träningslinnen, jag lägger ner både cykelhjälm och cykelhandskar. Snart åker jag till Marbella – sedan väntar Playitas på Fuerteventura.

Återhämtningen är klar.

Energin har kommit tillbaka och vägen till nya träningsmål känns både spännande och inspirerande.

Jag vill bli starkare, jag vill orka mera.

Jag vill leva vidare.

Let’s go!

Power by ToppHälsa står det på bilen jag kör. Och så ska det bli nu igen! Här med kollegan Helene.

Power by ToppHälsa står det på bilen jag kör. Och så ska det bli nu igen! Power! Här med kollegan Helene.

Gnäll är farligt för hjärnan – så jag avstår



 

Inget att gnälla på här inte!

Inget att gnälla på här inte!

Jag får ofta frågan om min cancer förändrat något i mitt liv. Om jag tänker annorlunda, om jag prioriterar på ett annat sätt eller om jag gör något som jag inte gjorde innan.

Och det är ju självklart att jag inte går igenom den här golgatavandringen utan att bli påverkad.

Jag lever mitt liv 4 månader i taget. Numera magnetröntgas min hjärna var fjärde månad – tidigare var det var tredje (jag ha alltså tjänat en månad!) – och dagarna innan jag får mitt svar på hur hjärntumören ser ut är de värsta.

I tisdags var det dags igen, och om en vecka får jag svaret.

Såklart att det känns.

Att få ett leva-eller-dö-besked så pass ofta är påfrestande men samtidigt är det just därför man så lätt vänjer sig också. Regelbundenhet har den effekten.

Det är som mens ungefär.

Jobbigt, ont i magen – och regelbunden.

Skillnaden är att det händer var fjärde månad och att resultatet inte bara blir blod utan lika gärna kan betyda over-and-out. För alltid.

Ingen mening att vända livet uppochner

Samtidigt är jag rätt övertygad om att det inte finns någon mening i att vända upp och ner på sitt liv när man får ett oönskat besked.

I alla fall inte om man var nöjd med sin tillvaro redan innan.

Efter fyra år med cancer har jag fortfarande kvar samma jobb, jag har nästan samma intressen (har tappat lite av party-ådran bara) och jag älskar och uppskattar fortfarande samma vänner.

Den sistnämnda kärleken har dessutom växt under den här tiden.

Jag är oerhört lyckligt lottad att redan innan cancerbeskedet ha valt rätt vänner, kompisar som står där i vått och torrt och som aldrig sviker när det blåser håravfall, cellgifter eller duggar skelettsmärtor.

Jag njuter mera än tidigare.

Av allt.

Jag är tydligare med vad jag vill, jag kan till och med vara obekväm, och jag skriver kortare mejl.

Har liksom inte tid att linda in alla ord med en massa prefix och adjektiv när ett ”ja” eller ”nej” eller ”ska fundera, återkommer” funkar så bra.

Och jag aktar mig noga för gnäll.

Gnäll och negativitet är farligt för hjärnan

Jag läste nyligen om en ny forskning som visar att gnäll och negativitet faktiskt är farligt för hjärnan och våra celler i skallen. Enligt undersökningen kan gnäll skada nervcellerna som styr våra känslor och vårt minne. Ett evigt ältande påverkar tydligen stresshormonet kortisol som i sin tur bryter ner den delen av hjärnan som kallas för hippocampus och så blir det pannkaka av alltihop.

I förlängningen blir vi både dummare och mera stressade av gnäll och det är en tes som jag helt står bakom.

Ett gapskratt om dagen däremot – ja, då lever man längre! Hela 7,4 år längre om man ska tro forskarna.

Och det gör jag.

Jag griper tag i varje positiv forskning som kan förlänga tiden med månader, veckor och minuter.

Och under tiden njuter jag av tillvaron även i väntan på ett ödesbesked.

Jag ska till och med asgarva.

Kanske kan det ge mig några minuter extra när tiden är inne.

Såna här skrattdagar kan förlänga livet med flera år!

Såna här skrattdagar kan förlänga livet med flera år!

 

 

Fattar ni inte att jorden gått under!



hjärntumörblogg

Armageddon. Typ.

Jag fick ett meddelande på facebook:

”Svårt att skriva, skulle gärna prata med dig. Om träning”.

Och så ett mobilnummer och ett namn jag kände igen.

En av mina gamla handbollstjejer på den tiden jag var tränare i Hudiksvall.

Men nu var det inga spelaranalyser, finter eller spelsystem hon ville ha hjälp med.

Det var en tumör.

En hjärntumör.

Gråt i rösten, skräck i falsett och sammanbrott som jag så väl känner igen från mig själv. Telefonsamtalet blev långt, och det var som att gå tillbaka i tiden. Till de dagarna efter mitt eget besked när livet vändes upp och ner. Till tiden när jag förvånades över att folk gick omkring och gjorde sina vanliga sysslor, som om det var en vanlig random dag när det egentligen var armageddon.

Jag minns att jag ville skrika: ”FATTAR NI INTE ATT JORDEN GÅTT UNDER!”

Herregud, jag skulle dö och folk gick till jobbet, pratade med sina grannar och packade inför semestern precis som om inget hade hänt.

Det kändes oerhört overkligt. Som om jag gick omkring i en mardrömslik tillvaro och var osynlig.

Rösten i mobilen var arg.

Rädd och arg.

En känsla som gick rakt in i hjärtat.

”Det är så jäkla orättvist!”

Ja, det är det.

Cancer är orättvist.

Cancer tänker utanför boxen, den slår på människor som är värnlösa, den tar barn och skiljer inte på män och kvinnor. Den skonar ingen där den går fram, och det finns ingen rättvisa alls i den hänsynslösa jakten på en kropp att bosätta sig i.

Jag vet.

Och jag vet också att man måste vara lika lurig när det gäller att överlista den.

Motion är ett vapen.

Och det visste min gamla handbollsadept.

Hon har läst min bok, följt min kamp och när vi lade på luren var hon redan på väg ut på en powerwalk.

Motion kan förebygga risken att drabbas, men vi som redan har dragit nitlotten i cancerlotteriet kan fortfarande kämpa och vi kan fortfarande ha ett bra liv under kampen. Mitt vapen har alltid varit träningen. Varje steg, varje kilometer är ett slag på käften på den fiende som vill förgöra mig.

”Säg vad jag ska göra?”, bad hon.

Acceptera. Planera. Fokusera.

Hitta en försvarsmur som blockerar giftpilarna som oron skjuter mot ditt psyke. Ta fram din mentala sköld som skydd för paniken och ångesten, och slå tillbaka med att skratta.

Knäck skräcken genom att leva.

Vila i känslan av att du gör vad du kan för att slå tillbaka.

Hitta en strategi för att orka när den mentala dippen kommer – för det gör den – det är en del av cancerkriget.

Peppa dig mentalt med bra exempel. Forskningen går framåt, överlevnadstalen är mycket större än dödsfallen, och som gammal handbollsspelare vet jag hur snabbt det kan svänga.

Swisch, swisch, pang, pang och man har gått från ett tungt underläge till ledning med en boll.

Och en boll upp räcker till seger.

”Tack för att jag fick ringa. Bara att veta att jag inte är ensam om att känna det jag känner känns skönt.”

Nej, du är inte ensam. Vi är många som ror den här båten.

Vi turas om att kämpa med årorna, alla bidrar efter sina egna förutsättningar och gemenskapen stärker oss.

En för alla alla för en.

Även när det är som svårast.

Man måste komma ihåg det.

Cancerbesked var bara en mardröm – jag leder med 9-1!!



Stigen mot ett bra besked är så vacker!

Stigen mot ett bra besked är så vacker!

Jag vaknade alldeles svettig. Men det var inte på grund av värmen – det var drömmen.

För första gången sedan jag blev sjuk drömde jag i torsdags mardrömmar om att tumören spridit sig och att livet var över.

Jag drömde att jag skrek av skräck, att benen föll ihop och jag lutade mig mot en vägg för att inte ramla mot golvet.

Jag var på sjukhuset, och i drömmen förbannade jag mig själv för att jag trott att jag skulle klara av den här kampen. Att jag skulle vara ”The Chosen One”.

Hur idiotisk och självupptagen kan man bli? Varför skulle just jag få leva? Dumma, dumma flicka!

Det är egentligen konstigt att jag inte drömt det tidigare, men när det var som värst sov jag ju inte alls. När jag fick min hjärntumör för snart fyra år sedan skrek jag ut min ångest och min rädsla på kvällarna och när jag väl somnade var sömnen helt drömlös.

Jag sov som en död.

Vilket också fyllde mig med djup sorg och skräck.

Att jag somnade som en klubbad oxe på grund av träningen jag gjorde och på anspänningen av att stå mitt emellan liv och död slog mig inte förrän senare.

Dagens cancerbesked var annorlunda

Jag var nervös inför i dag.

Med mardrömmen i färskt minne har jag haft fjärilar i magen hela helgen.

Inför dagens besked kändes ju också allt så annorlunda.

Christer är på cyklande fot genom Europa och för första gången sedan alla de bra beskeden jag fått skulle han inte sitta där intill mig och hålla min hand.

För första gången hade jag mardrömmar om ett dåligt resultat – jag som så många gånger tidigare firat i förskott.

Tack Paolo för att du distraherade mina tankar.

Tack Paolo för att du distraherade mina tankar.

Jag försökte skjuta bort tankarna på vår träningsresa till Körunda och lyckades nästan. (Försök själva att träna stenhårt med Paolo Roberto och samtidigt ha tankarna på annat håll – det är omöjligt). Jag gick på två yogapass för att stilla själen och vaknade med träningsvärk i kroppen i går.

Två pass yoga stillade själen.

Två pass yoga stillade själen.

Det kändes oerhört bra.

Träningsvärk är min räddning för psyket. Den påvisar att jag gör vad jag kan. Att jag inte bara ligger där och inväntar ett besked utan att jag fightas tillbaka.

Sist läkaren lämnade över fick jag cellgifter

Jag satt i Sportpanelen i morse.

Det kändes också bra att få sitta där och babbla om sport utan en tanke på att jag snart skulle åka till Karolinska Sjukhuset och sitta där i väntrummet igen med nerverna utanför klänningen.

Men jag hann inte ens så långt.

Telefonen ringde i taxin på väg från tv-huset och när jag hörde min läkares röst stannade hjärtat.

– Pamela. Jag kan inte ta emot dig i dag, jag har fått förhinder…

Jag höll andan. Nej! Han fick inte lämna över mitt besked till en annan läkare! Sist han gjorde det gick det åt helvete! Då fick jag cellgifter och ett negativt besked att tumörfan stått emot strålningen!

– … så därför ringer jag istället. Det har gått bra. Tumören vilar fortfarande. Gå ut och njut av solen istället för att åka hit.

JAAAAAAAAAAA!!!!!

Jag minns knappt resten av resan, men jag sitter i alla fall på jobbet nu.

Helt utpumpad av lättnaden som fortfarande får min kropp att sväva lite ovanför kontorsstolen.

Solen skiner utanför mitt fönster och livet leker.

Även för mig.

9-1 i kampen mot cancern.

Tack gode gud för det.

Sportpanelen med Chris, Anna och Lennart.

Sportpanelen med Chris, Anna och Lennart.

Power by ToppHälsa stå¨r det på bilen som BMW sponsrat oss med inför Vårruset. Det tar jag till mig. Power. Här med systrarna Fiffi och Lotta på Körunda.

Power by ToppHälsa stå¨r det på bilen som BMW sponsrat oss med inför Vårruset. Det tar jag till mig. Power. Här med systrarna Fiffi och Lotta på Körunda.

Kroppen viftar vit flagg



vit flagg

Dagens krönika i Hudiksvalls Tidning:

Alldeles nyss kom beskedet: kroppen orkar inte. Den tionde cellgiftsbehandlingen ställs in och för första gången känner jag en lättnad över att kroppen viftat vit flagg.

Smärtorna i mitt skelett är inte längre något som kommer och går, och en bra dag är nuförtiden när det bara gör ganska ont att stiga upp och att jag klarar av att öppna mjölkpaketet själv.

En dålig dag vaknar jag med gråten i halsen redan vid femtiden och får dricka kaffet svart.

Cellgifterna, de ständiga cellgifterna under ett och ett halvt år, har pressat min vilja och min kropp till max och för två veckor sedan kapitulerade jag och går nu på morfinliknande tabletter för att orka ta mig ur sängen.

Min sambo och blivande man berättar att jag kvider mig igenom nätterna, men jag är inte medveten om det.

Jag kvider i sömnen över att varje rörelse skickar en ilningar av smärta genom kroppen upp till munnen som inte kan knipa tyst och om skvallrar för sambon att ”nej, det blir ingen bättring den här dagen heller”.

Värdena, sa sjuksköterskan jag nyss pratade med, är dåliga. Låga.

Sämre än någonsin faktiskt, jag inser det när jag ber henne ge mig dem i ordning:

Röda blodkroppar – uselt.

Vita blodproppar – low-time-high.

Hb-värdet – i klass med hur jag känner mig: jag blir andfådd av att gå från soffan till badrummet. Fem meter med andra ord.

Ändå känner jag lättnaden när hon meddelar att jag måste vila från den inplanerade behandlingen.

Minst en veckas tid att vila innan smärtorkanen börjar blåsa på högsta volym igen. Återhämtning och vit flagg i det ständiga cancerkriget på liv och död.

Det känns – konstigt nog – som ett bra besked. Något som jag behövde just nu.

I dag, tisdag, är det dags för ett annat besked.

Det gruvliga leva-eller-dö-beskedet.

De röda målade fotstegen utanför läkarens rum på Karolinska Sjukhuset i Solna, den tunga stämningen i ett väntrum som andas tung ångest och oro och där vi som sitter och väntar inte möter varandras blickar av rädsla för att bryta ihop.

Ute skiner solen, det är sommar, årets bästa tid och doften av ett iskallt glas rosé på en uteservering till semesterlunchen är en bisarr kontrast till den isande kyla som sprider sig igenom oss som väntar.

Ödestisdag.

VM-final i cancermatchen.

Jag är Bastian Schweinsteiger, Tysklands mittfältsgigant som blev nersparkad, knockad blodig men hela tiden reste sig i söndagens final mot Argentina. Jag är Götze, spelaren som bara fick en chans – och som tog den.

Kl 11 i dag vet jag.