cancerdrabbade

Vi måste öppna dörren och våga möta ljuset



hjärntumörblogg

Öppna dörren till ljuset.

”Hur står det till med cancern i dag, då?”

Kan man säga så?

Det borde man väl kunna, eller?

Ändå är det inte direkt en vanlig hälsning när man möter en bekant på stan.

I veckan var jag och föreläste om min resa med cancern på Skandias huvudkontor i Stockholm och innan jag klev upp på scenen var det en debatt där en av deltagarna var Klas Kärre, ordförande i Cancerfondens forskningsnämnd och professor i molekylär immunologi. Hans avslutningsord var önskan att vi skulle kunna prata om sjukdomen på ett annat sätt i framtiden än många gör i dag. Att vi genom forskning skulle kunna rädda så många flera som drabbats och att ordet cancer i sig inte skulle te sig så enormt skräckinjagande.

Ett typ ”Tjena, hur är det med cancern i dag?” istället för att vi för det mesta undviker att ens ta upp det när vi möter någon som vi vet har drabbats.

Bara ordet cancer påverkar oss

För just så är det.

Bara ordet cancer får hjärtat att stanna till nån sekund. Paniken får rösten att staka sig och dödsångestens tentakler börja sprida sig i kroppen. Man blir som förlamad och det säger en hel del om hur själva ordet cancer påverkar oss.

Bygg inget ångestbo i kroppen.

Bygg inget ångestbo i kroppen.

Jag var själv likadan.

ÄR själv likadan.

Varenda gång jag tycker att min kropp känns annorlunda på något sätt kommer skräcken smygande.

”Är det kört nu?”

”Har tumören växt?”

”Hur lång tid har jag kvar?”

Men skräcken blir ju inte mindre om jag håller tyst om den. Tvärtom.

Ju mer jag öppnar upp desto mindre skräckinjagande blir det, så är det ju med de flesta saker som oroar en.

När ångesten kommer upp till ytan är det som att den skäms och liksom blir mindre, och det är därför det är så himla viktigt att vi alla pratar om den.

Att inte låta den gro inom oss och bygga ett slags ångestbo med svarta tapeter och svarta gardiner i kroppen. Ett rum där solen aldrig skiner, där en skrikande tystnad råder och där lukten av panik är stark.

Man kan inte ge upp utan strid

Jag möter många människor när jag är ute med ToppHälsa på våra träningsresor, människor som har anhöriga eller vänner som är drabbade och jag får höra berättelser om cancerdrabbade som aldrig kommer ur sitt mörka rum. Som fastnat i ångesten och rädslan. Som i princip sätter sig ner och låter döden ta en så fort beskedet kommer.

Som ger upp utan strid.

Och vars omgivning tassar på tårna och gör allt för att undvika det som är allra viktigast i ett sådant skeende.

Att prata.

Prata, prata, prata.

Det behöver inte alls bara vara om sjukdomen, men cancer-ordet måste upp till ytan.

Jag tror på fullt allvar att cancercellerna gottar sig i rädslan och att de växer sig starkare när vi gör allt för att inte prata om dem.

Knäck dem med rösten, sparka dem med tonerna av musik eller med en andhämtning från en fysisk aktivitet. Hjälp cellgifterna att döda cancercellerna med att ta hand om din kropp på bästa sätt och genom att öppna dörren och släppa in ljuset i det där svarta panikrummet.

Bejaka livet och neutralisera ordet som drabbar en av tre i Sverige.

”Hur står det till med cancern i dag, då?”

”Jo, tackar som frågar. Den vilar just nu.”

”Grymt. Lust att ta en fika?”

"Fika? You bet!"

”Fika? You bet!”

 

 

 

Vissa kuvert vill man inte öppna



Kuvertet har legat på diskbänken i flera dagar.

Jag har ingen lust att öppna det. Ingen lust att se svaren på mina prover. Jag vet redan att jag inte kommer att jubla högt. Mina armar kommer inte att sträckas i skyn och den knutna segernäven kommer inte att lämna fickan. Läkaren har ringt och förvarnat.

Mina värden toppar inga listor direkt. De är inte ens på medaljplats. Det är högt där det ska vara lågt och lågt där det ska vara högt och jag känner mig som en amatör som precis innan startskottet går inser att jag glömt att sätta på mig nummerlappen.

Jag är inte ens med i loppet. Jag är en looser helt utan koll och med en formkurva som pekar rakt ner i marken.

Jävla skit.

”Förkylningen eller influensan du hade i februari har tagit hårt på kroppen” säger sköterskan liksom tröstande, men det hjälper inte.

Jag synar resultaten noga, jag har sprättat kuvertet, tagit ut de två rapporterna som sitter fastsatta med en klammer och jag hittar flera fel än rätt.

Jag hittar flera förklaringar också.

Som varför jag inte orkar gå på som tidigare, till exempel. Det gör man inte med ett hb-värde som knäar och släpar tungan efter sig.

För första gången på länge känner jag mig vilsen, ska jag försöka bygga upp mig eller ska jag vila kroppen? Vad vill den? Vad behöver den? Träning eller lugn och ro?

Jag vet inte.

Kan inte riktigt tyda mina egna signaler. Kroppen är stum. Som om den inte orkar bry sig. Kämpa, vill jag skrika. Gör något! Men mina ljudlösa skrik möts bara av tystnad. Kroppen säger ingenting. Bara psyket vaknar till och rör på sig.

”Gör nåt som får dig glad”, säger det med en gäspning – och jag tar genast till handling.

I början av mars fick jag CancerRehabFondens stora Journalistpris för mina krönikor i ToppHälsa och för boken ”Jag ska inte dö i dag”. Diplomet har stått i skymundan i väntan på ett bra ställe att hänga det på och nu har det äntligen fått plats på min Wall of Fame-hylla på jobbet.

Tada!

CancerRehabFonden

Psyket vaknar till liv ordentligt och jag känner att jag blir glad.

Min Wall of Fame-hylla är mitt eget fuck-cancer-pepp på jobbet. En tröst när det känns extra tungt eller när jag är extra sårbar. Jag orkar kanske inte gå fyra trappor upp utan att andas tungt, men jag kan vinna priser.

Fuck you tumören.

CancerRehabFonden

Så här såg det ut när jag fick priset Årets Journalistpris i mars. CancerRehabFonden är en ideell organisation som samlar in pengar för att cancerdrabbade ska kunna få rehabilitering. Helt fantastiskt!

Här kommer lite flera bilder från prisutdelningen:

CancerRehabFonden

CancerRehabFonden

CancerRehabFonden

CancerRehabFonden

Årets Journalistpris 2014