Annons

Cancerfonden

Vi måste öppna dörren och våga möta ljuset

hjärntumörblogg

Öppna dörren till ljuset.

”Hur står det till med cancern i dag, då?”

Kan man säga så?

Det borde man väl kunna, eller?

Ändå är det inte direkt en vanlig hälsning när man möter en bekant på stan.

I veckan var jag och föreläste om min resa med cancern på Skandias huvudkontor i Stockholm och innan jag klev upp på scenen var det en debatt där en av deltagarna var Klas Kärre, ordförande i Cancerfondens forskningsnämnd och professor i molekylär immunologi. Hans avslutningsord var önskan att vi skulle kunna prata om sjukdomen på ett annat sätt i framtiden än många gör i dag. Att vi genom forskning skulle kunna rädda så många flera som drabbats och att ordet cancer i sig inte skulle te sig så enormt skräckinjagande.

Ett typ ”Tjena, hur är det med cancern i dag?” istället för att vi för det mesta undviker att ens ta upp det när vi möter någon som vi vet har drabbats.

Bara ordet cancer påverkar oss

För just så är det.

Bara ordet cancer får hjärtat att stanna till nån sekund. Paniken får rösten att staka sig och dödsångestens tentakler börja sprida sig i kroppen. Man blir som förlamad och det säger en hel del om hur själva ordet cancer påverkar oss.

Bygg inget ångestbo i kroppen.

Bygg inget ångestbo i kroppen.

Jag var själv likadan.

ÄR själv likadan.

Varenda gång jag tycker att min kropp känns annorlunda på något sätt kommer skräcken smygande.

”Är det kört nu?”

”Har tumören växt?”

”Hur lång tid har jag kvar?”

Men skräcken blir ju inte mindre om jag håller tyst om den. Tvärtom.

Ju mer jag öppnar upp desto mindre skräckinjagande blir det, så är det ju med de flesta saker som oroar en.

När ångesten kommer upp till ytan är det som att den skäms och liksom blir mindre, och det är därför det är så himla viktigt att vi alla pratar om den.

Att inte låta den gro inom oss och bygga ett slags ångestbo med svarta tapeter och svarta gardiner i kroppen. Ett rum där solen aldrig skiner, där en skrikande tystnad råder och där lukten av panik är stark.

Man kan inte ge upp utan strid

Jag möter många människor när jag är ute med ToppHälsa på våra träningsresor, människor som har anhöriga eller vänner som är drabbade och jag får höra berättelser om cancerdrabbade som aldrig kommer ur sitt mörka rum. Som fastnat i ångesten och rädslan. Som i princip sätter sig ner och låter döden ta en så fort beskedet kommer.

Som ger upp utan strid.

Och vars omgivning tassar på tårna och gör allt för att undvika det som är allra viktigast i ett sådant skeende.

Att prata.

Prata, prata, prata.

Det behöver inte alls bara vara om sjukdomen, men cancer-ordet måste upp till ytan.

Jag tror på fullt allvar att cancercellerna gottar sig i rädslan och att de växer sig starkare när vi gör allt för att inte prata om dem.

Knäck dem med rösten, sparka dem med tonerna av musik eller med en andhämtning från en fysisk aktivitet. Hjälp cellgifterna att döda cancercellerna med att ta hand om din kropp på bästa sätt och genom att öppna dörren och släppa in ljuset i det där svarta panikrummet.

Bejaka livet och neutralisera ordet som drabbar en av tre i Sverige.

”Hur står det till med cancern i dag, då?”

”Jo, tackar som frågar. Den vilar just nu.”

”Grymt. Lust att ta en fika?”

"Fika? You bet!"

”Fika? You bet!”

 

 

 

Annons

Bilden av cancer – en hatt

Den kom upp i flödet när jag satte på telefonen på morgonen.

Ni vet det där som Facebook håller på med: ”Dina minnen på facebook” och så får man en tillbakablicks vare sig man vill eller inte från vad som hänt under just den här dagen förra året. Eller alla år man har haft Facebook och råkat posta något just då.

För mig kom den här bilden upp.

Min bok "Jag ska inte dö i dag".

Min bok ”Jag ska inte dö i dag”.

Omslaget till min bok var klar just den här dagen för två år sedan, och jag minns stoltheten jag kände.

Men också smärtan.

Kroppen hade börjat duka under av alla cellgifter just nu, det värkte och sved i varje del av kroppen och jag valde allt tunnare och mjukare kläder som inte skavde mot huden.

Hatten dolde håravfallet

Jag åt kortison och såg ut som en svullen ballong i ansiktet.

I dag tycker jag om bilden på omslaget, men första gången jag såg bilderna som den duktiga fotografen Andreas Dienert tagit grät jag floder.

De var hemska.

Nej. Inte hans bilder, de är fantastiska – men jag. Objektet.

Jag hade inte sett mig så naken innan.

Så svullen, så sårbar.

Jag ser det än i dag när jag kollar in bilden på omslaget.

Hur kortisonsvullnaden gör att jag nästan ser retuschad ut och hur jag djupt inne i blicken berättar om den avgrundsdjupa smärta som lever i min själ just då.

Hatten som dolde håravfallet på ena sidan.

Det hade ännu inte vuxit tillbaka ordentligt. Jag hade gjort om frisyren så att det inte skulle synas så mycket, och jag var så tacksam för hatten som jag älskade för att den dels var snygg och dels dolde min fläckvis kala hjässa.

Cancerskräcken sitter i tyget

Jag kan inte ha hatten längre.

Den ligger på byrån i sovrummet, och jag har tagit på mig den så många gånger men jag klarar inte av känslorna som den inger.

Skräcken sitter i tyget, ångesten i brättet och jag känner mig som i ett fängelse när jag har den på huvudet.

Minnena har bosatt sig i fodret och minner om en tid som gjorde ondare än någon kan ana.

Jag som brukade älska hattar. Som har haft mössor och hattar för varenda resa jag har gjort när jag luffade jorden runt under så många år.

I dag vill jag vara fri.

Håret, som har växt tillbaka men fortfarande är glesare på ena sidan, måste få flyga fritt. Det är ett statement för att jag fortfarande får leva.

Ytterligare en omedveten handling som jag inte förrän nu kan sätta fingret på.

Cancer fängslade hela kroppen, tog över mitt skelett och just då, för två år sedan, var det hatten som skyddade min själ. Cancern satte sig inte i huvudet – trots att det är just där den sitter.

Den tog över min hjärna, men inte mina tankar.

Nu är det tvärtom.

Inga bojor av smärta ska få komma åt mig, inga murar och inga galler ska få hindra att jag lever fullt ut.

Håret som en flagga på ditt kvinnoskepp, som Ulf Lundell så uttrycksfullt har skrivit i låten (Oh, la la) Jag vill ha dig.

Precis så vill jag ha det i dag.

Jag vill känna mig fri trots att cancern fortfarande härbärgar i min hjärna.

Hatten ska gömmas i garderoben.

Tack för påminnelsen, Facebook.

I den här boken finns jag också med, fast utan hatt. Här med Glada Hudik teaterns Pär Johansson (som också är med i boken!).

I den här boken finns jag också med, fast utan hatt. Här med Glada Hudik teaterns Pär Johansson (som också är med i boken!).

I veckan samlades vi ambassadörer för Cancerfonden. Paul Svensson, Magdalena Forsberg och jag. Leo Razzak saknas på bilden.

I veckan samlades vi ambassadörer för Cancerfonden. Paul Svensson, Magdalena Forsberg och jag. Leo Razzak saknas på bilden.

Annons

Därför fick jag hjärntumör och cancer

hjärntumörblogg

Jag och min hjärntumör ska ut och gå.

Får ett mail som gör ont.

Ännu en läsare som drabbats av cancer.

Jag känner axlarna sjunka ihop och jag lutar mig bakåt i kontorsstolen.

Fan också.

Denna vidriga jävla sjukdom som bara breder ut sig. Jag har de senaste åren gråtit floder över de människor i min närhet som cancern tagit.

Människor som jag mött via min blogg eller när jag har varit och föreläst för Cancerfonden.

Plötsligt bara borta.

Min bästa barndomskamrat.

Vi stöttade varandra genom röntgen, cellgifter och diffusa symptom. Vi kallade cellgifterna våra Ninjas, krigarna som skulle besegra cancercellerna. Som skulle attackera dem när de minst anade. Som skulle slåss för våra liv.

Borta.

Min bonuspappa.

Den snällaste människa jag någonsin träffat, som aldrig var arg, aldrig irriterad, som älskade mina barn lika mycket som jag själv.

Han hann inte ens få sin diagnos på papperet innan det var för sent.

Borta.

Jag sörjer dem enormt, och det kommer över mig som en känslovåg av saknad när jag öppnar mailet och läser raderna om läsaren som drabbas.

Jag håller klumpen tillbaka i halsen, orkar inte gråta på jobbet.

Blinkar bort tårarna, stänger dörren till mitt kontor, och svär för mig själv.

Fuck cancer.

Fuck. Fuck. Fuck.

Så många lever med cancer

I dag lever 300 000 personer i Sverige med en cancerdiagnos som de fått de senaste tio åren.

Jag läser det i Cancerfondens rapport om cancer som kom ut förra veckan. Där står också att år 2040 beräknas den siffran vara uppe i 630 000 personer.

Den ljusnande framtid är vår. Not.

Dags för ny röntgen av hjärntumören

Själv ska jag snart in på röntgen av min hjärntumör igen.

Den 2 maj är det dags.

Kallelsen ligger hemma på köksbordet som en slags tickande bomb. Som om jag skulle kunna glömma bort tiden när jag ska röntgas? Som om jag någonsin kan få glömma att jag har cancer?

Ha.

Jag bläddrar i rapporten från Cancerfonden. Jodå, det finns hopp också. Bakom siffrorna döljer det sig också faktorer som bättre diagnostik och bättre behandlingsmetoder som leder till en längre överlevnad. Mellan åren 2005 till 2014 minskade till exempel dödligheten i cancer från 94 till 73 per 100 000 invånare.

Fysisk aktivitet tror jag ju själv mest på.

Att röra sig 30 minuter per dag minskar risken för att drabbas av cancer, och för mig som redan är otursgumma och dagligen kämpar mot min hjärntumör är det ett sätt att känna att jag gör något. Att jag kämpar emot. Att jag inte ger mig.

30 minuter om dan minskar risken att drabbas, det vet jag sedan gammalt och jag vänder på det eftersom jag redan är drabbad.

30 minuter om dan ÖKAR chansen att jag får leva.

Det står inte i någon rapport, men jag måste tänka så. För min egen skull.

Så fick jag min hjärntumör

Cancerfonden fick en himla massa skit för sin Nej till Cancer-kampanj för en tid sedan. Många tolkade budskapet som att man får cancer genom sitt sätt att leva, och så är det naturligtvis inte. Och det menade ju inte Cancerfonden heller.

Ta mig till exempel.

Min hjärntumör beror inte på att jag gillar champagne eller pratar mycket i mobiltelefon.

Enligt läkarna beror min cancer på, håll i er nu: Slumpen.

Japp.

Andra får sju rätt på lotto genom slumpen.

Jag fick en hjärntumör.

Nu hoppas jag bara på att tombolakulan landar på mitt lyckonummer den 2 maj.

Och jag håller tummarna för dig som skickade det fina mailet också.

Känn min osynliga hand i din. Tillsammans är vi starka.

hjärntumörblogg

Jaha. Det var slumpen som gjorde att jag fick cancer. Kul liksom.

hjärntumörblogg

Jag tror stenhårt på att träning är bra för mig även om jag redan har drabbats av cancer.

hjärntumörblogg

Jag tycker om den här bilden på mig och en av mina bästa vänner Åsa innan hjärntumör, röntgen och cancer kom in i mitt liv.

Annons

Om cancer, behandling och träning

Idrottsgalan2016

Jag får ofta frågor som är relaterade till min cancersjukdom, och som återkommer gång på gång. Allt började ju med en joggingtur med den här tjejen, Åsa, som är en av mina bästa vänner och som varit ett grymt stöd under de här åren. (Bilderna är från Idrottsgalan i år, förresten.)

Men det jag ville skriva om i dag är egentligen en hel intervju som publicerades i Hela Hälsingland och som är skriven av Catrin Brolin för ca två veckor sedan.

Där är både frågor och svar på det som många mailar och undrar. Kanske tips också, vem vet?

Tack Catrin för en fin intervju! Intervjun kommer här:

”Pamela Andersson, uppvuxen i Hudiksvall, är känd som journalist och författare. Men hon är också känd som en kämpe, som när hon fick cancer för 3,5 år sedan började träna hårt, och sedermera skrev en bok – Jag ska inte dö i morgon – om sin kamp mot cancern.

– Jag tränar för att leva, säger Pamela, som tror stenhårt på att träningen hjälpt henne att klara de tuffa behandlingarna så pass bra som hon har gjort.

 

Vårt samtal tar avstamp i en kort notis från TT, om att en svensk studie nyligen har inletts där patienter med cancerdiagnos ska följas under tio år för att se hur fysisk träning påverkar cancern.

– När jag fick min diagnos, i juli 2012, efter att ha fallit ihop i ett epilepsianfall orsakat av hjärntumören, hade jag precis börjat träna. Jag var relativt otränad och min drivkraft då var att jag ville vara i hyfsad form eftersom jag precis tagit jobbet som chefredaktör på tidningen Topphälsa. Men efter diagnosen bestämde jag mig för att träningen skulle hjälpa mig, det skulle vara det halmstrå jag kunde klamra mig fast vid. Och jag är helt övertygad om att den träning som jag byggde upp just då, är det som har gjort att jag kan ha ett bra liv i dag, säger Pamela Andersson.

Hur orkade du börja tänka på träning då?

– Jag insåg att om jag är vältränad måste jag ju kunna stå emot cellgifter och strålningar bättre. Jag hade redan skaffat en personlig tränare – Christer Skog, som jag i dag är gift med – för att komma i form, men efter diagnosen förändrades det från att vara ”bara” träning. Det blev träning för att leva. Jag hade kunnat få operation direkt när diagnosen kom, på dagen, men min kirurg ville vänta sex–sju veckor på en mer avancerad magnetkamera. Jag valde att ta den chansen och inför operationen tränade jag som en elitidrottare. Det blev 3–6 timmar per dag.

Vad var det för träning du ägnade dig åt då, och vad tränar du nu?

– Jag tränade framför allt långa pass. Lågintensiv träning, som powerwalks. Det kunde vara att gå två timmar i skogen, gå med stavar 8 kilometer längs en landsväg, eller cykla 2–3 mil. Det fick ta den tid det tog. Jag pressade mig inte så hårt. Många människor gör fel när de börjar från noll eller ska bygga upp träningen igen efter att ha varit borta efter sjukdom eller en skada. Man pratar om backträning och intervaller, men det tror jag är bullshit. Går man ut så hårt direkt går man sönder. Man måste träna upp sig för att kunna träna. Man behöver inte tänka varv eller mil eller hastighet, utan bara vara ute länge. Nu tränar jag mycket längdskidåkning, jag är dålig och har dålig balans, men det handlar om att ta sig runt banan. Det är superbra träning. Stavgång är också jättebra träning.

Hur tror du personligen att träningen påverkar cancern?

– Det är självklart att om man tränar minst tre gånger i veckan så bygger man upp nivån för ett friskare liv. Man blir mindre sjuk, mindre förkyld. Man får starkare kropp och bättre motståndskraft. Under de här åren, då jag har tränat som allra mest, har läkarna samtidigt sagt att jag är så infektionskänslig att jag inte ens kan åka tunnelbana. Men jag har inte varit sjuk en enda gång under cellgiftsbehandlingarna, jag har stått emot. Träningen har varit min livlina, om jag ska vara dramatiskt. Jag hade aldrig orkat de här åren om jag inte hade känt att jag haft något som jag kan påverka min situation med.

Hur orkade du jobba och ta dig igenom det här och samtidigt träna så hårt?

– Den stora anledningen till att jag tränar är att försöka vara stark vid ett eventuellt bakslag. Träning gör att man orkar mer än man tror. Men det gör också att jag blir glad. Träningen håller psyket uppe, lika mycket som det fysiska. Det går hand i hand. På vissa ställen, i vissa landsting, har man börjat skriva ut recept på friskvård och träning. Det är helt rätt! Det finns konkreta bevis för att träning hjälper mot utbrändhet, depression och ångest. I dag är jag tillbaka på heltid på mitt jobb och då hinner jag inte träna flera timmar per dag. Men jag försöker prioritera att vara ute, att sakta men säkert bygga upp en stark kropp. Men jag tror inte att jag hade klarat att kliva ur sängen vissa dagar om jag inte tränat.

Hur har behandlingarna påverkat dig?

– Jag gick på cellgifter väldigt länge, 1,5 år, och jag trodde att det skulle vara lättare än det var att ligga kvar på min nivå, men kroppen slås ut av cellgifterna. Jag anpassade mig efter förutsättningarna och gick, åkte skidor, det jag kunde. Men mot slutet var det bara gå jag orkade göra, och knappt ens det. När jag slutade med cellgifterna förra sommaren var jag så slut att jag knappt orkade gå. Jag tror dock att jag orkade så pass länge som jag gjorde, just tack vare den grund jag byggt upp.

Du har hela tiden varit öppen med din sjukdom, har det varit självklart från början?

– Nej, snarare tvärtom. Det tog en månad innan jag gick ut med det. De första veckorna var jag i total chock, ingen kunde säga hur länge jag skulle kunna leva, jag hade mina två små barn att tänka på, det var totalt kaos. Hela mitt inre var i kaos. Men sen kände jag sakta men säkert att jag var så pass offentlig ändå, och så började jag höra rykten om mig själv. Då kände jag att jag ville äga min egen story. Så jag skrev en krönika i Hudiksvalls Tidning, och samma krönika skickade jag till Expressen. Då hade jag gått ut på både regional och nationell nivå. Det var den 2 augusti 2012. Det var fruktansvärt jobbigt. Men efteråt kändes det väldigt skönt. Folk läser min blogg nu och vet vad som händer, då slipper jag berätta hela tiden.

Hur mår du i dag?

– Jag mår bra! I tisdags fick jag beskedet att tumören fortfarande vilar, och det är ju det jag lever efter. Så länge tumören är stilla så får jag leva. Risken finns att det vaknar till, men inte den här gången i alla fall! Jippie!

På din blogg skriver du att du vill våga stanna upp. Hur tänker du kring det?

– Jag har hela tiden tränat för att få leva. Det är ett stort mål. När jag fick veta att tumören vilar, och har vilat en lång period nu, kändes det viktigt för mig att få landa, att inte ha den här stressen i mig över att kämpa för att inte dö. Jag har svårt för det, att vila och ”bara” jobba heltid. Men jag har insett att jag måste vila för att orka ta nya tag. Och då unnar jag mig det, att ibland ligga i soffan och läsa en bok eller titta på tv. Tidigare skulle jag hela tiden göra nya saker. Men jag måste våga tänka att jag lever.”

Och en sak till:

Njut av livet ofta. Fira allt. Här är lite bildexempel!

 

Hjärntumörblogg IMG_0165 IMG_0195

Idrottsgalan 2016

En julkalender fylld av glädje och sorg

 

Pamela_Andersson_julkrönika-3

Fjärde året. Fjärde julen efter beskedet.

Att leva med cancer är som att leva i en ny tideräkning. Jag tittar inte på klockan, bryr mig inte om högtiderna på samma sätt som förr. Jag samlar inte på julklappar, inte på julkort eller glittriga inbjudningar.

I den nya tiden räknas bara minnen och när jag summerar canceråret 2015 gör jag det i min egen mentala adventskalender.

Varje dag öppnar jag med hjärnans hjälp en osynlig lucka som innehåller olika fragment av året som gått. Glädje, tårar, saknad, jubel.

Stunder som etsat sig fast i hjärnan och i hjärtat.

 

IMG_3315

Första luckan – jag ser en brygga. Junikvällen är lite kall, men det få solstrålar som orkar tränga genom molnen tar till slut över och allt medan skratten ljuder över ön jag bor på, ser jag solens seger över molnen som ett tecken på att det goda ibland faktiskt besegrar det onda. Starka kvinnor, högljudda glada diskussioner, filtar som kommer fram när solen försvinner bakom husen. Kärlek!

En annan dag i en annan lucka ser jag en cykel. Den strävar mot horisonten, tätt följd av flera cyklar och jag minns en resa över USA där gruppen ersatte jaget och kampen att göra det omöjliga möjligt byggde en vänskapsgrund stark som betong.

Lucia: I minnets kalender lyser ljuset från en fest där talen och sångerna för alltid kommer att finnas i mitt hjärta. Det skimrande ljuset från vänner som stått där genom strålningar, cellgiftsbehandlingar och fått mig att tjuta av skratt trots att plågorna i skelettet efter alla behandlingarna fått kroppen att kvida av smärta.

Och titta där! En resa döljer sig bakom luckan som pryds av Dubais skyline! En magisk, förtrollande resa med kameler, champagne, glamour och lyxiga hotell. Ett minne för livet framkallat av två vänner. Åh! Jag minns!

Ny lucka. Nytt minne. Paniken när synen försvann, talet hackade, benen vek sig – och jag trodde det var kört. En eftermiddag på jobbet där jag kände hoppet om ett fortsatt liv krossas i en taxi på väg hem med gråtklumpen i halsen och ett ångestvrål i hjärtat.

Att leva med cancer betyder också att flera av luckorna jag öppnar i hjärnan är tomma.

Vita tomma luckor, tystnaden som skriker när man öppnar.

En pappa. En vän. Någon som jag lärt känna under året eftersom vi haft oturen att drabbas av samma sjukdom och som jag peppat – och peppats av – utan att vi egentligen aldrig mötts på riktigt.

Nu är de tysta.

Ingen att krama mera. Ingen att mejla, messa eller facebooka uppmuntrande kommentarer till.

Inga likes, inga tummen upp.

De är borta och kvar finns bara minnet av allt vi delat tillsammans.

Vi som kämpade tillsammans, vi som var oslagbara.

Jävla skit!

Det är bara någon enstaka dag kvar på årets adventskalender och i verkligheten är lucka 24 alltid den största. Där bakom döljer sig den vackraste teckningen eller den finaste gåvan. Dottern tror att bakom 24:an finns det babylips som luktar godast, och sonen vet att det coolaste legot får man på julafton.

Jag tänker att min minneskalender ska bli likadan.

På morgonen den 24:e december ska jag vakna till minnet av den där dagen i maj när min neurolog sa att tumören i hjärnan hade krympt. KRYMPT! Och jag ska inte tänka på att jag snart ska in och röntga skiten igen!

Jag ska trycka undan farhågorna om ett bakslag i januari, och jag ska njuta av att öppna årets sista lucka och tänka att den luktar champagne.

Sedan ska jag fira att jag kopplat greppet om cancern – i alla fall just nu – resten av veckan.

God jul!

Fotnot: Den här texten har också publicerats på Cancerfondens facebooksida.

IMG_0889 IMG_3323 IMG_1833 IMG_2201

Tack för att ni finns där ute!

Tack för allt stöd jag fick efter mitt förra inlägg. Jag läser alltid alla kommenterar men hinner sällan svara, så jag gör så här istället:

TACK ALLA SOM BRYR SIG!

Det är fantastiskt så många fantastiska människor det finns därute, jag läser era råd, omtankar och egna upplevelser och det är en skön känsla att veta att ingen av oss är ensamma. Det finns så mycket kärlek och kunskap där ute på nätet och jag är lycklig över att få känna den.

Jag har förresten gått i ett litet lyckorus hela det senaste dygnet.

I går kom nämligen Orvesto-siffrorna som är ett slags bevis på hur Sveriges alla tidningar går – och ToppHälsa är en av tre raketer i branschen! Min tidning ökade med 19,3 procent i tider där de allra flesta tappar och det var stort jubel på redaktionen i går.

För en gångs skull skippade jag också fruktsalladen och såg till att vi mumsade på semlor istället för att fira att ToppHälsa nu är större än någonsin! 142 000 är nämligen all time high!

Så tack för det också, ni underbara människor som läser tidningen, som åker med oss på resorna och tränar, dansar och diskuterar träning, mental hälsa eller bara senaste boken ni läst med oss. Som alltid ser till att vi måste vara på tårna för att hålla koll på vad ni tycker om att göra, vad som hett, trendigt eller bara det ni pratar om i omklädningsrum eller på jobbet.

Det är Ni som gör att Vi tycker det är så härligt att få gå till jobbet!

TACK!

Pamela Andersson

Jag firade siffrorna i dag med en morgonträning också. En timmes powerwalk med den här utsikten… Lycka!

ToppHälsa

På redaktionen blev det semlor för att fira All Time High!

ToppHälsa

Härligt att få toppa branschtidningen Resume med att vara en raket!

Pamela Andersson

Fick fantastisk bukett av min vän, författaren Susanne Boll. Blev rörd till tårar.

Jag ska inte dö i dag

I onsdags åkte jag med Cancerfonden till Örebro där jag höll ett föredrag på Världscancerdagen. Alla böcker jag hade med tog slut, och det gör mig så glad eftersom en del av försäljningen av boken går just till Cancerfonden! Dessutom var föreläsningen fullsatt. Tack också alla som kom dit! Glöm inte att gå in på #nejtillcancer om ni vill stötta!

Pamela Andersson

Häng med mig på lunchpromenad!

Pamela Andersson

Jag är ju som många vet ambassadör för Cancerfonden och även promenadvärd för en av Cancerfondens Lunchpromenader som hålls i morgon onsdag 8 oktober! Cancerfonden anordnar en handfull promenader i morgon som alla börjar kl. 12 och tar ungefär en halvtimme. Jag själv kommer att leda en lunchpromenad i Solna (Svetsargatan 16). Hoppas att många vill komma och gå med mig – vem som helst får haka på, och det är gratis att gå med!

Anledningen till att jag gör det här är för att uppmärksamma att fysisk aktivitet minskar risken att drabbas av cancer. Jag har visserligen redan blivit drabbad, men desto viktigare att uppmärksamma andra! Alla känner kanske inte till att fysiskt aktivitet minst 30 minuter om dagen minskar risken att drabbas av cancer, det har forskningen visat.

Bor ni inte i närheten så kanske ni kan hänga på Cancerfondens lunchpromenader i Kungsträdgården (också i Stockholm) , Malmö eller Örnsköldsvik? Eller varför inte ordna en egen?

Så kom igen, allt blir roligare om man gör det tillsammans!

https://www.facebook.com/video.php?v=10152516832450939&set=vb.17775970938&type=2&theater

 

Snart ska jag spänna musklerna igen

Pamela Andersson

Min krönika från dagens Hudiksvalls Tidning:

”Från min balkong ser jag den långa stranden. Det blåser ute och regnmolnen svävar hotfullt nära men ser ut att ge sig av utan att släppa ner sitt innehåll. Jag hör skratt och ser ett 40-tal personer med stavar som närmar sig hotellet.

De har gått morgonrundan på stranden och snart är det dags för frukost här på ToppHälsas träningsläger i Monte Gordo, Portugal. Jag skulle också ha varit med, och det svider lite i hjärtat att jag tvingades avstå, men kroppen svek mig i morse.

Att leva med cancer och cellgifter (jag är ju inne på min femte cellgiftsbehandling i rad nu) är som att leva med en lynnig partner; man vet aldrig vad man kan vakna upp till.

Ena morgonen slår man upp ögonen med en känsla av att allt är möjligt.

Dagen efter svider kroppen redan i sömnen, och skinnet känns så skört att man tror att det ska gå sönder.

Och det roliga (eller hur man nu ska kalla det) är att allt kan förändras på en sekund.

Från en ”toppen-sa-kroppen”-dag till en dikeskörning som känns i varje cell.

I dag får jag nästan tårar i ögonen när någon smeker min arm för att huden gör så ont trots den mjuka beröringen.

I morgon kan jag cykla nio mil.

Voila! Livet enligt Cancer.

Som nybliven Cancerfondsambassadör har jag de senaste veckorna lärt mig mera om sjukdomen på andra plan än bara de känslomässiga. Som att en av tre får cancer. Men alla drabbas. Som att det finns 200 olika typer av cancer och att 440 000 personer har eller har haft en cancerdiagnos.

Men också som att en tredjedel av cancer kan förebyggas.

Jag tänker på det när jag läser att motion på recept ökar över hela landet. För fem år sedan skrevs det ut cirka 30 000 recept på fysisk aktivitet och i fjol hade det antalet ökat till över 100 000 skriver Dagens Nyheter. Motion på recept är grejen även om det inte går att hämta ut på Apoteket. Höstdepression, låg efter skilsmässan, sjukskriven för stress, förebygga cancer – tänk hälsa istället för piller. Flera recept på svett, tack!

Skratten ljuder i korridoren, stavgångarna är tillbaka.

Jag avslutar den här krönikan, trotsar skelettvärken och sätter på mig träningskläderna. Viljan är starkare än smärtan och jag är min egen läkare när jag ordinerar Atlantluft och en rör-på-påkarna-timme.

I morgon ska jag skratta med de andra.”

Monte Gordo

Från tårar och cancer till prinsessan Madeleine

Pamela Andersson

Vilket dygn det här har varit. För 24 timmar sedan låg jag i fosterställning och grät för att kroppen gjorde så ont, cytostatikan har gjort mina värden så dåliga och jag andades tungt samtidigt som huden brände när jag rörde på mig.

Det är svårt att beskriva känslan som kommer med cellgifterna; det är som om blodådrorna är för små, som att blodet måste pressa sig fram och det gör ont överallt.

Jag känner mig skör, som en sparvunge.

En liten skrutt som bara kan försvara sig med tårar.

När jag vaknade i morse hade den värsta smärtan lagt sig, vid lunchtid var bara tröttheten kvar och när det väl blev officiellt, vid halv två i dag, att jag blir en av fyra nya ambassadörer för Cancerfonden mådde jag nästan som vanligt!

Jag är enormt hedrad och stolt över mitt nya uppdrag, och jag delar ambassadörskapet med Magdalena Forsberg, Paul Svensson och Ralf Edström.

Vi träffades förresten för två veckor sedan (alla utom Ralf som var upptagen) för att fotograferas för den här bilden, och det blev många skratt.

Cancerfonden

Vi känner ju alla varandra sedan tidigare, vilket inte Cancerfonden hade en aning om när vi rekryterades.

Cancerfonden

Jag har som skidreporter följt Magdalena Forsbergs karriär sedan 1990, och Paul träffar jag på morgnarna i SVT:s lokaler eftersom vi båda arbetar med Gomorron Sverige. Jag i sportpanelen, och han som kock!

Läs mera om det här:

http://www.cancerfonden.se/sv/Om-Cancerfonden/ambassadorer/

Och så avslutades då kvällen att jag träffade prinsessan Madeleine och gav henne nya numret av ToppHälsa och en inbjudan till ToppLoppet! Hon var både trevlig och glad när hon tackade för inbjudan – så håll utkik ni som anmält er till loppet den 21 september! Man vet aldrig vilka som dyker upp!

Childhood, organisationen som prinsessan jobbar med är en av våra partners på ToppLoppet och jag var därför inbjuden att höra Madeleine berätta om en ny satsning som ni kan läsa om här: http://www.thankyou.org

Tja, det var 24 timmar i mitt liv.

Nu ska jag vila.

Ingen fosterställning i kväll.

Tack kroppen.

Thank you