cancerlogg

Matchen är slut – och cancern vann



Tillbaka på KS, men i dag var tankarna hos min vän.

Tillbaka på KS, men i dag var tankarna hos min vän.

Hon begravs i morgon. Min vän som kämpade så tappert.

Jag hann träffa henne på sjukhuset under julen, men allt gick så snabbt.

Det är bara åtta månader sedan hon hörde av sig och berättade. Min gamla handbollstjej.

Hon som växt upp och fått barn och ett litet barnbarn och som jag hjälpte under några år som handbollstränare i Hudiksvall.

Hon var målvakt.

Orädd mellan stolparna – lika orädd som i övriga livet.

Men mod räcker inte till mot en motståndare som inte skonar någon. Cancern gör ingen skillnad.

Barn. Kvinnor och män. Cancern tar många fångar – och vi får alla olika domar.

Det finns ingen rättvisa i den här domstolen. Det är ett chokladhjul där godisbitarna är få och slumpen bestämmer vilka som får leva – och vilka som ska dö.

Jag vet inte om hon visste att det var jag där på sjukhuset den sista gången vi sågs, men jag vill gärna tro det. Hon öppnade ögonen, pratade lite tyst, men nickade mest åt det jag sa och berättade när jag satt där och höll hennes hand i ett slags försök att trösta och lindra smärtan.

Hjärtat kändes så tungt när jag fyllde det invärtes med tårarna som jag inte ville att hon skulle se.

Hon sov när jag gick därifrån, och jag var glad för det. Glad för att hon inte kunde se att mina ben vek sig, att hon missade när ljuset slocknade i mina ögon och byttes mot ett svart mörker som doftade av ångest och förtvivlan.

Jag hade inget försvar mot cancern

Vi peppade varandra i kampen mot hjärntumörerna som hade bäddat in sig i våra huvuden. Tänk att vi både skulle drabbas? Två i samma handbollslag? Vad var oddsen, typ?

Men där jag hade coachat henne under handbollstiden var jag helt handfallen när den aggressiva tumören gick till attack. Jag hade inget försvar att skydda henne med, ingen kombination som kunde slå tillbaka. Jag kunde bara sitta där på bänken och se en motståndare från helvetet dundra in boll efter boll i en match som aldrig tog slut. I en kamp som aldrig kunde vinnas.

Du fick stå ensam i målet till slut, Johanna. Jag och dina medspelare var hjälplösa.

Vi stod där på bänken med sorg och förtvivlan i våra hjärtan, vi skrek att vi aldrig skulle sluta hoppas, att vi skulle kämpa med dig – men vi hade ingen chans och cancern vann.

Jag tror att du vet att tumören är borta

Jag tänkte på dig i dag Johanna, när jag stod i den lilla omklädningsskrubben på KS och bytte om till en vit sjukhusskjorta för att återigen läggas på röntgenbordet för en ny kontroll. Läkarma ska hålla koll på att ingen ny tumör dyker upp i min hjärna, så var sjätte månad ska jag in och röntgas.

Ljuset. Jag vet att du ser min kamp för oss båda och alla andra.

Ljuset. Jag vet att du ser min kamp för oss båda och alla andra.

Det kom en ljusstråle genom en springa i draperiet, och jag vet att det var du som kom för att förvissa dig om att allt skulle gå bra. Jag hann aldrig berätta för dig att min tumör har försvunnit, men jag tror att du vet det ändå.

Och du vet också att jag ska kämpa vidare här nere.

För oss båda och för alla som drabbas.

Vila i frid, min vän.

Vägen ut går genom täta kontroller.

Vägen ut går genom täta kontroller.