Cancerrehabfonden

Tillbaka till livet

Pamela Andersson


Mitt nya armband säger allt.

Mitt nya armband säger allt.

Jag fick ett armband på posten i går.

Tillbaka till livet.

Så stod det på länken och jag satte det direkt på min arm.

Armbandet kom från CancerRehabFonden och orden säger så mycket.

Att min tumör har försvunnit är ett mirakel och det känns verkligen som att jag har fått tillbaka mitt liv.

Samtidigt blir inget som tidigare.

Jag är en annan.

En annan person, och jag lever ett annat liv i dag än jag gjorde innan cancern tog min oskuld.

Jag finns i samma skal (med kanske lite flera rynkor och några kilon tyngre än för fem år sedan) men inuti min kropp finns ärr skapade av oro och skräck.

Ärr som aldrig försvinner.

Osynliga ärr för andra, du skulle inte se dem om du mötte mig på gatan. Jag har tvingats lära mig att leva med dem.

Ibland går det flera dagar utan att jag tänker på dem – ibland påminns jag flera gånger om dan.

Men det är bagateller.

Det enda som är viktigt står på min arm.

Tillbaka till livet.

Tack för det.

Känn ingen sorg för mig Göteborg



IMG_9530

Kan man säga att man är stor i Göteborg efter den här bilden? Alltså på skämt, bara (så ingen ska tro att jag fått storhetsvansinne även jag känner mig lite lätt snurrig av storleken på den här ”bylinen”!)?

Bilden är tagen av duktiga fotografen Peter Hoelstad och ingår i en kampanj för CancerRehabFonden, och jag fick den skickad till mig på Facebook av en kompis som bor i Göteborg. (Tack Sudden!)

Hade ingen aning om att jag skulle äga stan på det där sättet, men jag måste erkänna att jag känner mig lite stolt. Att dessutom få bidra till kampen mot cancern och livet efter diagnosen känns enormt bra – själv inväntar jag ju mitt besked som kommer nästa vecka.

Den 26 januari är det dags för mitt leva-eller-dö-besked.

Hemska minuter i väntrummet på neurocentrum, ångetsfyllda sekunder innan min fantastiska läkare gör livets tumme upp – eller ner.

Då kan man väl få glädja sig över den där jättebilden i goa Götet en stund, eller hur?

Jag ska ha den i minnet när jag sitter i väntrummet med de röda fotstegen – men framför allt ska jag lägga fokus på den helg som varit.

Första träningshelgen i år gick till Tällberg där 78 personer samlats i ToppHälsas namn för att åka längdskidor. Och vilken helg det blev!

Trots att det var 19 grader kallt första passet var det ingen som gnällde, alla kämpade på trots att det var så isande kallt att håret, ögonbrynen och ögonbrynen blev vita av frost.

Det var som i en saga.

Landskapet så oerhört vackert, träden, ljuset och bara andhämtningen av alla åkare – allt från nybörjare till Vasaloppsåkare – som avslöjade att man inte var ensam i spåret.

Det var mitt livs vackraste skiddag, och när vi sedan kunde överraska alla läsare med en förkortad version av Måns Möller och Özz Nujens utsålda show ”Sveriges Historia” på lördagskvällen (tack grabbar för att ni ställde upp!) så steg jublet i taket.

Jag skrattade så att jag inte kunde stå upprätt och jag är helt säker på att tumören fick sig en kyss också.

”När man skrattar så lever man länge” sa min lilla dotter en skräckfylld natt när ångesten drabbade min familj särskilt hårt.

”Och du skrattar ju ofta”.

Ja, det gör jag, älskade barn. Jag ska skratta och njuta av livet så att jag till slut ska äga tumören också.

Precis som jag gör i Göteborg i dag.

IMG_9307

IMG_9095 2

IMG_9100

IMG_9108

IMG_9130

IMG_9137 2

IMG_9248 kopia

IMG_9226

IMG_9251

IMG_9282

IMG_9277 2

IMG_9292IMG_9364

Vissa kuvert vill man inte öppna



Kuvertet har legat på diskbänken i flera dagar.

Jag har ingen lust att öppna det. Ingen lust att se svaren på mina prover. Jag vet redan att jag inte kommer att jubla högt. Mina armar kommer inte att sträckas i skyn och den knutna segernäven kommer inte att lämna fickan. Läkaren har ringt och förvarnat.

Mina värden toppar inga listor direkt. De är inte ens på medaljplats. Det är högt där det ska vara lågt och lågt där det ska vara högt och jag känner mig som en amatör som precis innan startskottet går inser att jag glömt att sätta på mig nummerlappen.

Jag är inte ens med i loppet. Jag är en looser helt utan koll och med en formkurva som pekar rakt ner i marken.

Jävla skit.

”Förkylningen eller influensan du hade i februari har tagit hårt på kroppen” säger sköterskan liksom tröstande, men det hjälper inte.

Jag synar resultaten noga, jag har sprättat kuvertet, tagit ut de två rapporterna som sitter fastsatta med en klammer och jag hittar flera fel än rätt.

Jag hittar flera förklaringar också.

Som varför jag inte orkar gå på som tidigare, till exempel. Det gör man inte med ett hb-värde som knäar och släpar tungan efter sig.

För första gången på länge känner jag mig vilsen, ska jag försöka bygga upp mig eller ska jag vila kroppen? Vad vill den? Vad behöver den? Träning eller lugn och ro?

Jag vet inte.

Kan inte riktigt tyda mina egna signaler. Kroppen är stum. Som om den inte orkar bry sig. Kämpa, vill jag skrika. Gör något! Men mina ljudlösa skrik möts bara av tystnad. Kroppen säger ingenting. Bara psyket vaknar till och rör på sig.

”Gör nåt som får dig glad”, säger det med en gäspning – och jag tar genast till handling.

I början av mars fick jag CancerRehabFondens stora Journalistpris för mina krönikor i ToppHälsa och för boken ”Jag ska inte dö i dag”. Diplomet har stått i skymundan i väntan på ett bra ställe att hänga det på och nu har det äntligen fått plats på min Wall of Fame-hylla på jobbet.

Tada!

CancerRehabFonden

Psyket vaknar till liv ordentligt och jag känner att jag blir glad.

Min Wall of Fame-hylla är mitt eget fuck-cancer-pepp på jobbet. En tröst när det känns extra tungt eller när jag är extra sårbar. Jag orkar kanske inte gå fyra trappor upp utan att andas tungt, men jag kan vinna priser.

Fuck you tumören.

CancerRehabFonden

Så här såg det ut när jag fick priset Årets Journalistpris i mars. CancerRehabFonden är en ideell organisation som samlar in pengar för att cancerdrabbade ska kunna få rehabilitering. Helt fantastiskt!

Här kommer lite flera bilder från prisutdelningen:

CancerRehabFonden

CancerRehabFonden

CancerRehabFonden

CancerRehabFonden

Årets Journalistpris 2014

Tack livet för rynkorna!



Pamela Andersson

Värmen smeker min kropp samtidigt som jag blickar ut över ett fantastiskt ökenlandskap.

Tidigt i morse svensk tid landade jag här, i Dubai, och jag har precis checkat in på en av de finaste och häftigaste hotell jag hittills har bott på.

Kontrasterna från ett tio dagars världsmästerskap på skidor i Falun och ett rekordblött Vasalopps-spår som jag på grund av en långdragen hosta och förkylning fick se på tv:n, är total. Här behöver inte Thomas Wassberg salta några spår för att de ska hålla, de enda spår jag ser i sanden är gjorda av en svag bris och inget salt i världen kan hålla de här dynerna i schack.

Jag andas in den varma luften, riktigt håller den kvar i lungorna innan jag andas ut och sedan in igen, och jag njuter till fullo av det jag ser och upplever. När man går med döden i sina fotspår så uppskattar man doften av livet på ett helt annat sätt. Jag vill suga in smakerna, dofterna, färgerna ända in i själen, vartenda skratt känns som ett mjukt nystan som rullar omkring och kittlar mig retfullt i magen och vännernas omtanke och uppvaktning ligger som osynlig silkeslen sjal över mina axlar.

Jag har redan firat i veckor.

Först det underbara beskedet om att Tumören fortfarande sover sin Törnrosa-sömn och att det är fem månader till nästa leva-eller-dö-besked, sedan Journalistpriset 2014 utdelat av CancerRehabFonden som jag fick förra veckan för mina krönikor i ToppHälsa och här. I söndags dansade jag (innan jag blev utkastad på grund av att det skulle vara föräldrafritt) på världens underbaraste elvaårings diskofest och nu ska jag fira en betydelsefull årsring här i Dubai.

CancerRehabFonden

50 år.

Herregud, jag trodde inte att jag skulle få uppleva den dagen.

För snart tre år sedan när läkarna knockade mitt psyke med orden ”du har en tumör i din hjärna, som vi aldrig kommer att kunna operera bort”, trodde jag att jag skulle ligga en meter under jord vid det här laget.

Födelsedagen är egentligen på fredag, som råkar vara den trettonde så det är tur att jag inte är skrockfull, men jag firar redan nu.

En av mina paroller är att man alltid ska ta ut bra saker i förskott, det enda som kan hända då är ju att man har fått vara glad två gånger. Och med tanke på att det är några dagar kvar så hinner jag vara glad flera gånger om!

Hade det här varit för fyra år sedan, innan cancern, hade jag säkert nojjat sönder mig av åldersångest, 50 år låter ju inte dösexigt direkt – men nu är jag jublande lycklig. De små rynkorna som har börjat bryta igenom i ansiktet ser jag som årsringar och medan värmen fortsätter att smeka huden där jag står i öknen gör jag som Arja och tackar livet.

De där rynkorna får gärna bli flera.

Pamela Andersson

Jag vann! Herregud, jag vann!



Cancerrehabfonden

När telefonsamtalet kom satt jag ensam på mitt rum på redaktionen och gick igenom de sista sidorna innan den nya utgåvan av ToppHälsa skulle skickas till tryck. Numret var ett okänt mobilnummer och rösten i andra änden var ingen jag kände igen.

”Grattis” sa rösten.

”Du vann!”

Det tog några sekunders förvirring, en kort förklaring och ett uppläsande av en motivering – sedan kom tårarna i ögonen och hjärtat slog ett extra slag av lycka.

Jag vann!

Herregud, JAG VANN!!

Utan att jag vetat om det har ett flertal okända människor nominerat mig till CancerRehabFondens Journalistpris 2014 för mina krönikor och min blogg här på ToppHälsa – och juryn valde ut mig till Årets vinnare!

Lyckogråten stockade sig i halsen och medan glädjen spred som en varm pirrande känsla i kroppen fick jag höra alla detaljer om mitt pris som jag ska ta emot den 4 mars och en annan känsla började spira: stoltheten.

Tack alla som varit med och nominerat. Tack alla som ”lajkat” när jag lagt ut krönikorna på facebook och twitter, ni som läser min blogg på topphalsa.se, ni som läser mina krönikor i tidningen, alla ni som köpt min bok – ni har peppat och hejat fram mig till det här priset och jag önskar jag personligen kunde tacka er alla.

Jag är så glad och tacksam – och väldigt, väldigt stolt!

 

Här är pressmeddelande som kommer ut under dagen: 

CancerRehabFondens Journalistpris 2014 går till Pamela Andersson

CancerRehabFondens Journalistpris delas i år ut för sjätte året i rad. Priset för 2014, med en prissumma på 50 000 kronor, går till Pamela Andersson, chefredaktör för tidningen Topphälsa. Prisutdelningen sker den 4 mars.

Juryns motivering lyder:

Årets pristagare har med kraft och obruten livsvilja hittat egna vägar till en fungerande cancerrehabilitering. Med sin egen sjukdom i fokus har hon naket, modigt och personligt berättat i sin blogg och i sina krönikor. Har hon visat möjliga vägar för andra i liknande situation och därmed ingett hopp.

Läs Pamelas blogg: http://blogg.topphalsa.se/pamelaandersson/

CancerRehabFonden är Sveriges enda organisation med 90-konto som enbart arbetar med rehabilitering för människor som drabbats av cancer. Organisationen får inga bidrag från kommun, stat eller landsting, utan är helt beroende av gåvor från privatpersoner och företag.

CancerRehabFonden finns för att sjukvårdens resurser för cancerrehabilitering i dagsläget inte är tillräckliga, trots att behovet av rehabilitering under och efter cancer är större än någonsin. CancerRehabFondens Journalistpris delas ut för att uppmärksamma värdet av cancerrehabilitering ytterligare.

I juryn för CancerRehabFondens Journalistpris sitter:

Marianne Rundström, programledare SvT

Bengt Bengtzon, journalist och styrelseledamot i CancerRehabFonden

Lotta Aschberg, journalist och styrelseledamot i CancerRehabFonden

Eva Hansen, generalsekreterare, CancerRehabFonden