Annons

cellgifter

Berget var min kamp mot cancern

På toppen!

På toppen!

Det tog fyra år – sedan stod jag där.

Högst upp, med en svindlande utsikt och med en känsla i magen som både var pirrande och skräckfylld.

Vi kramade om varandra, och jag sträckte gångstavarna i luften medan jag njöt av stunden.

Om man jämför med andra berg är bergskammen utanför Playitas Resort på Fuerteventura inte speciellt hög och vandringen dit upp kanske inte särskilt svår – men för mig har det ändå varit ett mål.

När jag åkte på vår första träningsresa till Playitas 2013 gick jag på cellgifter och när den övriga gruppen traskade uppför berget tvingades jag vända långt innan vi ens gått hälften.

Kroppen orkade inte, pulsen slog för hårt och jag blev rädd för både höjden och min dåliga balans.

Däckad av cellgifter

Att de se andra fortsätta medan jag vände neråt igen gjorde ondare än jag kunde föreställa mig.

För de andra i gruppen var det en vanlig dag, ett vanligt litet berg, ett berg av den där sorten som man väl kan bestiga när som helst – men för mig var betydelsen en helt annan.

Mitt berg var min kamp mot cancern.

Min vandring var vägen mot seger.

Och jag förlorade.

Däckad av cellgifter. Däckad av en sjukdom.

Och mitt eget så ofta starka psyke – däckad av förlusten mot mig själv.

Att hela kroppen var sliten efter åtta månader av cellgifter spelade ingen roll.

Att jag fick vända betydde att tumören vann. Och det smärtade.

Jag klarade det inte året efter heller.

Då värkte varenda del av skelettet och det var inte tal om att utsätta sig för någon typ av strapatser.

I fjol gjorde jag inte ens ett försök.

Konditionen fanns inte där, och om jag ska vara riktigt ärlig var jag också rädd för att jag skulle tvingas avbryta ännu en gång. Jag ville inte utsätta mig för ett nytt misslyckande. Inte vända om medan alla andra fortsatte.

Jag är en tävlingsmänniska, och att vara den enda som inte klarar av en uppgift känns så himla jobbigt.

Jag blev rädd för att misslyckas. Helt emot mina principer.

”Börja där du står”, mitt motto, var som bortblåst.

Jag gav upp – så olikt mig!

Istället för att fortsätta kämpa så gav jag upp. Bara sådär. Så otroligt olikt mig!

Att acceptera en förlust utan att ens försöka… Jag har haft en gnagande tanke i huvudet ända sedan förra året, och när jag nu var på plats igen bestämde jag mig för att tysta den där tanken och försöka komma upp igen.

Jag och Anna.

Jag och Anna.

Tillsammans med min vän Anna från Hudiksvall, en tjej jag en gång i tiden tränade i handboll, gick jag med bestämda steg till foten av berget och sedan började vi färden uppåt.

Min adept blev min tränare och jag följde i hennes fotspår.

Precis som hon under många många år har gått i mina.

Nu var det hon som ledde mig, sakta, sakta högre upp, och det kändes både tryggt och rätt. Att vi skulle göra det här tillsammans.

Jag fick stanna en gång för att pusta ut, men ju längre tiden gick desto högre sjöng glädjen i bröstet. Till och med höjdrädslan besegrades av viljan att få stå högst upp, att få gå över bergskammen och beskåda det oerhört vackra vykortet som låg därnere.

Och till slut var vi framme vid korset, målet, och känslan var fantastisk.

Äntligen framme vid korset! Bakom ser ni bergskammen vi gick på.

Äntligen framme vid korset! Bakom ser ni bergskammen vi gick på.

Det var kanske ”Ett litet steg för mänskligheten men ett stort steg för människan” för att göra om Neil Armstrongs berömda ord när han satte sin fot på månen. Berget var ju inte stort, men för mig betydde det väldigt mycket.

Jag besegrade rädslan att misslyckas

Att nå ett mål, att känna att man orkar, att tvinga sig själv till en utmaning som man är rädd för att inte klara av med – betyder mycket för psyket.

Jag är så glad att jag vågade ta det steget. Den lilla triumfen vet jag att jag kommer att ha nytta av när jag står inför nästa utmaning.

Att besegra sig själv, hur litet eller stort steget än må vara, sätter spår i personen som är jag. Bra spår. Raka, fina, breda spår som man kan åka långt på utan att vingla eller åka fel.

Tack Anna för att du var med mig och för att du gladdes med mig.

Nästa år gör vi om det igen!

Lyckan över att klara ett mål. Att besegra sin egen rädsla för att misslyckas.

Lyckan över att klara ett mål. Att besegra sin egen rädsla för att misslyckas.

Annons

Jag är inte ett skit tacksam

hjärntumörblogg

Jag är verkligen tacksam för mycket i livet.

Oerhört tacksam.

Jag har ett fantastiskt liv trots min cancer och jag får ofta frågan om jag upptäckte nya saker hos mig själv efter cancerbeskedet – eller om jag kan känna en viss tacksamhet trots allt.

Men nej.

Där går faktiskt gränsen.

Jag är inte ett skit tacksam.

Om det berättar jag i den här intervjun som nu ligger ute på Icas hemsida. Det är Catharina Malmfors som skrivit texten.

Voilà!

Här är artikeln: 

Pamela tränar för livet

Under en joggingtur för fyra år sedan föll Pamela Andersson Alselind ihop och fick sedan ett epileptiskt anfall. När hon vaknade hade hon svårt att prata. Tolv timmar efter beskedet – en hjärntumör vid talcentrum – var beslutet taget: hon skulle träna för livet.

Journalisten Pamela Andersson hade precis börjat sitt nya jobb, som chefredaktör för tidningen ToppHälsa, när hon drabbades av cancer.

– Läkarna kunde inte säga något, ingen visste hur länge jag skulle få leva. Det var fruktansvärt frustrerande. Där på natten, efter beskedet, bestämde jag mig för att bli så stark som jag någonsin kunde bli. Min amatörmässiga tanke var att det skulle ge mig en större chans att klara operationen, säger Pamela.

Pamela tog ledigt från jobbet och med hjälp av Christer Skog, expert på uthållighetsträning och före detta landslagstränare i längdskidåkning, tränade hon 3-6 timmar per dag fram till operationen sex veckor senare.

– Träningen gav mig något annat att fokusera på i min förtvivlan, ångest och panik. Jag slapp också mardrömmar, sömnen var så djup. Jag var dåligt tränad och började därför lugnt med stavgång och cykling för att sedan trappa upp träningen succesivt. Jag följde Christers träningsprogram slaviskt.

Sprang tjejmilen på cellgifter

Så stark som Pamela var när hon skrevs in för operation hade hon aldrig tidigare varit i sitt vuxna liv.

– Läkarna trodde jag skulle behöva vara kvar på sjukhuset i sex veckor, men jag skrevs ut efter sex dagar. De trodde inte jag skulle kunna prata, men när jag vaknade fungerade fortfarande talet även om jag behövde anstränga mig för att hitta orden. En månad efter operationen sprang jag två kilometer. Långsamt och inte så långt, men jag sprang.

Tumören gick bara delvis att ta bort vid operationen. Att stråla bort den kvarvarande delen misslyckades. Behandlingen fortsatte med cellgifter – Pamela sprang tjejmilen i New York med cellgifter i kroppen – men efter 1,5 år pallade kroppen inte mer.

– Cellgifterna gjorde att jag knappt kunde gå. Allt gjorde ont, jag hade smärta i hela kroppen, kunde inte ha skor på fötterna. Men samtidigt som kroppen inte klarade mer cellgifter fick jag det glädjande beskedet att tumören var vilande.

En sommar av återhämtning

Pamela går på regelbundna kontroller. Den senaste kontrollen, i våras, visade att tumören fortfarande vilar. Risken för att den ska vakna till liv igen är drygt 50 procent.

– När jag fick beskedet att tumören fortfarande vilar pustade jag ut så fruktansvärt mycket och det gick liksom inte att andas in igen. Jag orkade inte träna hela tiden, jag behövde återhämta mig mentalt, känna mig normal, dricka lite vin ibland som alla andra. Sommaren ägnade jag därför åt vila. Visst rörde jag på mig, men det handlade mer om att måla om sommarstugan, rensa buskar och bära ved.

Efter två månaders återhämtning är Pamela nu redo att ta upp träningen igen. Vid sin sida har hon fortfarande Christer Skog. Numera är han inte bara tränare, utan även hennes äkta make. Pamelas träningsmål att komma upp i samma syreupptagningsförmåga som hon hade för ett år sedan.

– Jag tycker det är kul med siffror och diagram. Som direkt efter min operation, när jag om och om igen frågade sköterskorna vad jag hade för vilopuls. Den frågan var nog lite märklig i deras öron. Det ska bli spännande att se hur kroppen reagerar nu när jag kör på allvar igång igen.

”Inte ett skit tacksam”

Många svårt sjuka människor säger att de upptäcker nya sidor av livet och att de kan känna en tacksamhet trots allt. Men Pamela ser ingenting positivt med sin hjärntumör.

– Visst har sjukdomen lärt mig en del, men jag tycker nog att jag hade insikt om vad som är viktigt i livet redan innan jag blev sjuk. Jag är inte ett skit tacksam, skulle mycket hellre ha velat vara frisk.

Hjärntumören finns där, vilande, och tills vidare lever Pamela sitt liv fullt ut. Hon pysslar i sommarstugan, umgås med vänner, läser läxor med barnen, åker på träningsresor och jobbar med ToppHälsa och unnar sig lite champagne då och då.

– Jag har tränat otroligt hårt och jag kommer fortsätta träna. Inte för att bli stark, snabb och snygg, utan för att kunna leva. Jag är helt övertygad om att jag inte hade suttit här i dag om det inte vore för träningen.

Jag har kommit igång med träningen igen. Efter en låååång andningspaus.

Jag har kommit igång med träningen igen. Efter en låååång andningspaus.

Annons

Mitt OS-guld hänger runt hjärtat

IMG_7803-440x440

Det var bara en enda backe kvar när smärtan kom. Benen stumnade och jag kunde känna väggen torna upp sig framför mig. Andhämtningen blev mer och mer ansträngd och för varje tramptag tappade jag fart istället för att kunna öka. Skit också! Tankarna flög genom skallen.

Inte stanna. Måste upp. Några tramptag till. Heja mig för fan!

Benen skrek av mjölksyra och precis när jag kände att det var kört kom den där fantastiska handen i ryggslutet och hjälpte mig över krönet.

Maken, som redan hade 16 andra cyklister att hålla koll på, hade sett min kamp mot kroppen och precis innan jag gick över gränsen, precis innan mjölksyreväggen knockade mig som en cyklingens Jörgen Brink fick jag Christers hjälp och kunde tillsammans med de andra rulla nedför backen i motvinden.

Hjärtat jublade och jag lämnade tillbaka hyrcykeln med ett leende på läpparna trots att benen knappt bar mig.

IMG_7804-440x440

Känslan att kunna pressa sig så.

Glädjen som blandas med smärta i benen, att kroppen gör ont av träning och inte av cellgifter. Att kunna träna sig så trött igen efter år av skelettsmärtor och låga blodvärden känns som världens vinst.

Jag befinner mig med ToppHälsa på Playitas, Fuerteventura, och på måndag kommer Sveriges OS-trupp till Rio 2016 hit och tränar.

Jag kör redan med några av Sveriges bästa genom tiderna: världsrekordhållaren i simning Emma Igelström, handbollslegenden Ampan Carlsson och kanotistmästaren Susanne Gunnarsson som till och med har med sitt OS-guld från Atlanta 1996.

De har redan vunnit allt (nästan) som går att vinna i idrottssammanhang, och trots att jag inte har en chans att hänga med i deras tempo är jag precis lika glad som de.

Varje dag jag får leva är en vinst. För varje dag jag blir starkare är jag en vinnare.

Jag har inget OS-guld att hänga om halsen – men jag känner jublet i hela kroppen. Mitt guld hänger om hjärtat.

Och det känns underbart.

IMG_7768-440x440

IMG_7634-440x440

IMG_7786-440x440

IMG_7737-440x440

IMG_7738-440x440

 

Annons

Allt jag hör är hans: ”du är tillbaka!” Jippie!

Skärmavbild-2015-09-28-kl.-18.13.541-440x151

Kolla in den här kurvan.

Den betyder enormt mycket för mig. För första gången på två och ett halvt år håller kroppen på RIKTIGT på att återhämta sig!

Inte sedan den 2 maj 2013 har jag haft så bra återhämtning på natten och jag tror nästan inte mina ögon när jag ser bilden.

Jag fattar det inte.

I’m back!

I natt hade jag en vilopuls på under 50 i snitt – det har inte hänt sedan maj för två år sedan! (Nu gråter jag nästan!)

Då som nu befann jag mig på Mallorca, jag hade genomgått två cellgiftsbehandlingar och väntade på den tredje och cyklade i tre dagar runt Palma. Att jag skulle behöva drygt ett år till av hårda behandlingar kunde jag väl aldrig tro då. Jag kämpade bara för att orka dag för dag.

Och nu är jag tillbaka.

På samma hotell, i Can Pastilla utanför Palma, med värden som jag längtat efter. Som jag jobbat för.

Alla tidigare känslor av att vara på gång har egentligen bara varit mentala. Jag är ju positivt lagd (eller extremt positivt som ni som känner mig brukar säga) och när jag tyckte att det kändes bättre än tidigare har det bara varit i min skalle.

Kroppen har kämpat vidare i ett traskande långt ifrån den formkurva som hjärnan vandrat i.

Men nu. Nu!

Det här beskedet betyder att jag äntligen kan börja om och träna på det sätt jag vill; lite längre, lite oftare, lite tuffare.

Så vad beror det på då?

Ja, enkelt förklarat handlar det förstås främst om att kroppen inte påverkas av stress på samma sätt som den gjort under alla behandlingar och cellgifter.

PT-maken har en massa fina ord på allt som händer i kroppen och med hjärtats slag, men allt jag hör är hans jublande ord när han såg kurvan efter nattens sömn: ”Du är tillbaka! Det här är nästan det bästa nånsin”!

(Och här gråter jag nästan igen).

Jag har känt mig stark den senaste tiden.

ToppLoppets 5 km gick och sprang jag utan att känna mig särskilt trött och de dagarna jag fick tack vare CancerRehabFondens vecka var guld värt. I går körde jag mitt första riktigt hårda pass på två år när jag körde moveoo med Jose Nunez och i dag har jag gjort två lågintensiva pass i form av vandring i bergen, totalt nästan tre timmar.

Mallorca är tydligen min ö.

I morgon står det vinprovning på programmet – kanske ska jag fira med en sipp cava?

JAAAAAAAAAA!!

12030543_10153257798386359_7664752699497711277_o-440x440

På dagens vandring med PT-maken Christer Skog.

 

12022397_10153256107246359_6949656318339435262_o-440x440

Med topphälsas marknadschef Annika Kvist efter gårdagens moveoo-pass.

 

12068773_10153255152101359_7848405702740092780_o-440x440

Utsikten från min terrass på Waterfront hotell!

 

12043023_10153164564478873_1544930665426655758_n-440x330

En del av gänget inför vandringen.

 

När det onda kommer ikapp

Pamela Andersson

Prästkrage

Å ena sidan har det varit en fantastisk sommar med familjen, goda vänner, en sommar utan smärtor i kroppen och med barnkramar som inte gjort ont.

Å andra sidan har det onda kommit ikapp mig när det drabbat två personer i min närhet.

En av dem somnade in för gott för några veckor sedan, och i fredags gick jag på min bästa barndomsväns begravning.

Den här krönikan som publicerades på helahalsingland.se den 14 augusti är till dig Nettan:

 

Hjärtat ekar tomt. Jag går in på mina meddelanden på facebook men det har inte kommit något nytt.

Min bästa barndomsvän begravs i dag och det är tomt i inkorgen.

Mejlgången från himlen verkar trög och jag försöker söka tröst i hennes tidigare mejl, men gråtklumpen i halsen försvinner inte.

Tårarna rinner nedför mina kinder när jag går tillbaka och läser vår konversation.

Alla ord. Det enda jag har kvar av dig, min vän.

Och så armbandet du gav mig ”bara för att”.

”Jag ville ha ett själv och om jag skulle ha ett så ska du också ha ett. Det blir inte rätt annars, så är det bara. Tillsammans blir vi starkare” skrev du.

Det var du som kom ihåg allt, som påminde mig om saker jag glömt. Som skickade bilder och fick mig att skratta högt över hur vi såg ut på den tiden, på 70-talet. Du tröstade mig när min pappa dog för två år sedan och skrev så fint att jag gråter igen när jag läser det.

Du sjöng högt i bilen när musiken vi upptäckte tillsammans spelades och så sent som i våras skrev du glatt om bilfärden med låten London Calling av The Clash som du tillägnade min pappa.

”Jag sjöng extra högt för oss båda och flinade länge efteråt och skänkte en tanke till ‘go-Bengt’ som sponsrade vårt musikintresse”, skrev du och jag blev glad.

Under många år hördes vi knappt av, vi levde olika liv och valde olika vägar när vi blev äldre. Men samma dag som jag gick ut med att jag drabbats av en hjärntumör fick jag ett meddelande från dig.

”Läste att livet jävlas med dig…” och så började vi vår kamp tillsammans.

Kampen för livet – och mot cancern.

I tre år har vi peppat varandra, du och jag. Vi har delat positiva minnen, skrivit av oss ilskan och förtvivlan, skrattat åt alla minnen (som du kommer ihåg åt mig) och tröstat varandra när det känts tungt.

Nu kommer det inga glada emoji-gubbar i min inbox från dig längre, och det känns så jävla orättvist.

Dina ninjas, som du kallade cellgifterna, förlorade kampen och jag kunde inget göra. Jag satt intill med din hand i min en sista gång innan du somnade in några dagar senare, och jag ska alltid vara tacksam för att vi fick en fin stund tillsammans innan allt var över.

Du var min bästa vän när jag var liten – och sin första bästa vän glömmer man aldrig.

Så sjung så högt du kan i himlen, sjung så att änglarna får hålla för öronen.

Jag ska kämpa vidare härnere. För oss båda.

Pamela Andersson

Allt jag önskar mig är tid

Pamela Andersson

Det fanns en tid när jag räknade jularna i julklappar.

Ju flera klappar i min hög – desto bättre jul.

Jag var liten förstås, och visste inte bättre, men jag kommer ihåg hur viktigt det var att få många.

I dag ser jag julen som en årsring. Ett år tillgodo på hjärntumören.

För två och ett halvt år sedan trodde jag att det var slut på jularna för min del.

Slut på livet.

Hjärntumören som upptäcktes sedan jag fallit ihop under en joggingrunda på Norr Mälarstrand i Stockholm och förts till sjuhuset där jag fick ett grovt epileptiskt anfall slog min bekymmersfria tillvaro i kras.

Framtidstron vräktes omkull, verkligheten slog mig hårt på käften och knockouten kom i en kontorsstol på Karolinska Sjukhuset i Solna där en läkare bakom ett fläckfritt skrivbord med 14 ord, en enda mening, krossade mitt hjärta och förändrade mitt liv.

”Du har en tumör i hjärnan som vi aldrig kommer att kunna operera bort”.

Det var den 10 juli 2012 och jag stapplade ut med döden i bakhasorna och föll i ett hål så djupt att det skulle kunnat ha varit bottenlöst.

Jul?

Då skulle jag vara död och begraven för länge sedan.

Julen fanns inte. Livet hade jag lämnat där i stolen på KS och det som gick ut genom dörren var ett skal, en spillra av en homo sapiens som nyss hade blivit snuvad på allt som betydde något.

Barnen. Familjen. Livet.

Men jag finns fortfarande kvar. Liksom tumören.

Hålet hade en botten och sakta men säkert klättrade jag ut ur det trots bakslag, håravfall och djupa skelettsmärtor.

Jag hoppas att den vapenvila vi slöt i somras, när jag fick göra ett uppehåll med cellgifterna på grund av att läkarna trodde att tumören vilade för tillfället, fortfarande gäller – men med cancer vet man aldrig. Det finns inga garantier, bara förhoppningar, och vi har kämpat ett hårt krig i drygt 30 månader nu.

Jag ser det som att vi båda dragit oss lite tillbaka för att slicka såren och bygga upp försvaret igen, och i mitt fall gör jag det med träning.

Med fysisk aktivitet bekämpar jag mentala dippar samtidigt som jag bygger mig stark i hjärtat och lungorna för att kunna orka ta upp kampen igen när – eller om – tumören vaknar till.

Jag räknar inte längre julklappar i form av smycken, inredningsdetaljer eller träningskläder, tid är det enda som står på min önskelista.

Mycket mera tid.

Snälla tomten, jag har varit snäll hela året och jag begär inte mycket. Tid kostar bara pengar i företagsvärlden, det är konsulternas tideräkning som är dyr, inte min.

Jag har ingen taxameter, jag räknar tiden i mina barns födelsedagar, i statusen på min fysik – och i antal jular.

Snart firar jag den tredje julen i mitt nya liv, i den tideräkning som slår efter cancerns klocka, och trots att jag ännu inte har klurat ut hur jag ska få cancerklockan att sluta slå för alltid, fortsätter jag att hoppas på att forskningen går framåt, att jag fortfarande får leva den dagen forskarna har hittat ett sätt att avlägsna tumören från den känsliga delen i min hjärna.

Enormt mycket tid i ett rött paket och guldfärgade snören.

Snälla tomten. Jag ber.

 

Ibland är en handbollsmatch livet

Pamela Andersson

Det värker i armar och rygg, det sticker i benen, men för ovanlighetens skull säger kroppen inte nej. Istället låter den armarna åka upp i luften med ojämna mellanrum, den låter benen jobba sig upp och ner i en ranglig stol som hela tiden fäller ihop sig när den inte känner tyngden av mina kilon.

Hjärnan kapitulerar och bryr sig inte om det öronbedövande ljudet. Det är som om alla sinnen låter mig få en frikväll från de långvariga biverkningarna av ett och ett halvt års oavbrutna cellgiftsbehandlingar.

Jag vet att jag kommer att få lida senare, men för en enda kväll tillåter kroppen mig nådigt att få klara av busvisslingar, taktfasta stampningar av hundratals människor omkring mig och jag tjuter och jublar lika mycket som de andra.

En handbollsmatch är ibland inte bara en handbollsmatch.

Det är inte bara en målvaktsräddning i rättan tid, en rekordsnabb vändning, ett genombrott av högsta klass eller ett misstag som får mannen bakom mig att skrika: ”Men va faaaaan!”

Ibland är en handbollsmatch livet.

I torsdags satt jag på elitseriepremiären för Ricoh – laget som 2007 startades av ett gäng handbollsgrabbar från Hudiksvall (mina grabbar!) och som på sju år gått från division IV till högsta serien – och kände hur pulsen slog och kroppen vibrerade.

Inte som den brukar göra när jag kört för hårt, jobbat för sent eller bara allmänt har en dålig cancerdag, utan av spänning.

Av glädje.

På planen fanns inga hudikkillar kvar, de satt i närheten av mig på läktaren och vi bytte flera gånger under matchen glada ögonkast med varandra och knöt näven i luften. ”Mina grabbar” är för gamla (helt otroligt egentligen), men för Ricoh spelar det ingen roll. De vann mot Guif och vi jublade tillsammans – Ricoh är ändå Hudiksvalls lag. Och för en kväll var en handbollsmatch en frist i vardagens skelettsmärtor där allt kom tillbaka, åren i Idrottshallen i Hudiksvall, gemenskapen, alla segrar vi tagit tillsammans och kärleken till sporten.

Jag tänkte tillbaka på den gamla tidens smärta, den där kroppen värkte av hårt spel, av ett försvarsarbete som tagit emot tjuvnyp och hårda skott, av naglar som blev blå och ramlade av, och för en sekund önskade jag mig tillbaka. Att få gå i strid med en boll, hur hård den striden än är, är lindrigare och ärligare än den fajt jag spelat de senaste två åren.

Cancern är den värsta motståndare jag har mött, den segaste och råaste. Den fulaste och mest ojusta. Just därför är det desto härligare att de få stunder när man känner segerns sötma.

När jag sitter där i handbollshallen och orkar jubla, orkar kasta armarna i luften och vråla för ett mål i rätt målbur vet jag att cancern kan fjättra min kropp med kramper och få mig att gråta vid beröring, men den kan aldrig krossa min glädje.

Så jag vinner.

Vare sig jag får leva eller dö.

 

 

På lördag gifter jag mig

Klänningen hänger i garderoben, tre par potentiella skor står på golvet intill sängen, och spänningen känns i luften.

I morgon ska allt vara klart.

Då går startskottet.

För exakt två år sedan satt jag på en träningscykel och undrade om jag skulle överleva hösten. I dag gör jag de sista förberedelserna inför mitt bröllop som startar i morgon.

Det är ett bröllop med tema Livet. Mjölksyra och champagne. Härvaro.

Lyckan får hjärtat att slå dubbelslag.

Läkarna kanske skulle säga att dubbelslagen beror på att värdena fortfarande är dåliga i kroppen, i armvecket är det röda såret ett bevis på att blodplättarna har en bra bit kvar till toppform, men jag vill hellre tänka att det är mina spattiga lyckokänslor som virvlar runt i kroppen och orsakar oregelbundna slag och röda streck.

Jag bestämmer att det är så.

På lördag gifter jag mig med mannen som har tränat mig för livet.

Som gav allt han kunde för att bekämpa hjärntumören lika hårt som jag.

Det känns som en saga.

Om det inte gjorde så ont i kroppen fortfarande skulle jag nypa mig i armen för att se om allt inte bara var en dröm?

Det fantastiska beskedet att jag inte behöver cellgifter just nu, drömklänningen av min favoritdesigner som sytt den enkom för mig och ett bröllop där vi ska fira livet och alla de underbara vänner som stått omkring mig och den blivande maken under behandlingar, svåravfall, skelettsmärtor och krampanfall.

På mitt nattduksbord ligger boken som kom ut för två veckor sedan.

Min bok om en resa utan slut.

Jag vet fortfarande ingenting om slutet, men varför lägga energi på saker man inte kan påverka? I mina mörka stunder har jag varit tveksam till ett giftermål, varför tänka på framtiden när det inte finns någon framtid? Bara ond bråd död.

Tack och lov att jag kom på andra tankar!

I morgon klär jag mig till den första dagen av tre (ett riktigt dalabröllop ska ju vara i tre dagar har jag hört!) där kärleken ska firas. Smärtan i kroppen ska lindras med ömhet och närheten till de personer som står mig närmast. De som stått där som gladiatorer runt omkring mig och tagit emot mig när jag fallit. Vänner att lita på. Vänner som aldrig gett upp. Som tröstat och fått mig att skratta. Vänner i nöd och lust.

Nej, vi vet inget om vad som väntar oss i framtiden, de senaste två åren har lärt mig det, och det är därför jag tycker det är så viktigt att leva i nuet.

I morgon går startskottet till ett nytt liv, ett nytt kapitel av en annan bok.

På lördag säger jag ja till mannen jag älskar.

Och ett skrikande, jublande JA! till livet.

Tack för att jag fick en andra chans.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tre sorger och en seger

Jag vann!!! Herregud, jag vann! Årets Kurage 2013 – det är jag!

Jag är så stolt, rörd och glad.

Efter tre sorger på en och samma dag fick jag äntligen något att glädjas åt!

Det började med att jag fick ett telefonsamtal från Karolinska där jag fick reda på att mina värden var så låga igen så den nionde cellgiftsbehandlingen som planerats ställdes in minst en vecka.

En halvtimme senare sa jag farväl till min far i askgravlunden i Hudiksvall.

Familjen var samlad och med tårar i ögonen bar vi askan av pappa till den plats där vi tror att hans själ kommer att trivas.

Trots tårar av enorm saknad kunde jag inte låta bli att le åt platsen som av slumpen valts ut som helt perfekt för min far.

I centrum. Längs fram. Precis som han levt sitt liv.

Solen sken, vi hörde trafiken (pappa var transportledare innan han blev vd och tyckte mycket om att köra bil) och med hans närmaste runt omkring.

Vila i frid pappa. Jag tror att du gillar att din dotter vann pris på kvällen, samma dag som du lades till din sista vila.

Död och liv. Vi brukade ju prata om det, pappa. Hur allt hänger ihop.

För jag vann Årets KURage 2013, och trots att jag inte kunde vara på plats själv så hade min redaktion kommit med den eminenta idén att redchefen Helene, som skulle ta emot priset för mig i Stenungsund, skulle ta med sig papp-dockan av mig som jag fick när jag slutade på Tidningen S.

Och det blev en succé.

Allt medan jag sörjde pappa och tog hand om barnen som senare på kvällen också fick sörja sin mormors hund som förstås dog på eftermiddagen (jag kan tycka att det räcker med död i den här familjen på ett tag nu, hörde du det, du däruppe?) så partade papp-Pam på Yacht Club och White gala nere på Västkusten.

Jag fick löpande information om vad jag gjorde: jag rensade tydligen mini-baren, minglade, och tog emot priset.

Det var en fin dag.

Trots allt.

Jag väljer att fokusera på glädjen trots de tre sorgerna.

Av hela mitt hjärta tackar jag den eller de som nominerade mig till priset och tack till juryn som valde mig.

Motivationen gör mig hedrad och stolt:

”För att du sätter ord på det ingen vågar prata om och visar att allt är möjligt och inget är omöjligt.

För att du visar en kämparglöd snudd på utomjordisk och delar med dig av den svåraste av resor, så att vi andra kan inspireras och få perspektiv på vad som är viktigt i livet. För att du vågar vara positivt och stark trots sämsta tänkbara odds.”

Tack åter igen.

Priset är för dig pappa.

Årets KURage

Årets KURage

Årets KURage

Årets KURage

Årets KURage

Kvällens middag: Falukorv och cellgifter

Äntligen vänder det.

Kroppens värden har klättrat över den nedre gränsen och i skrivande stund har jag påbörjat den åttonde cellgiftsbehandlingen.

Jag har fastat i en timme, tagit en första tablett och satt klockan på ringning för att jag inte ska missa att ta illamåendetabletterna innan cellgifterna ska ner om ytterligare en och en halv timme.

Läcker tisdagsmiddag, va? Falukorv och makaroner (barnen fick bestämma) och så en cellgiftslur till dessert,.

Men jag klagar inte.

Nyligen hemkommen från ToppHälsas träningsresa till Turkiet är jag fylld av energi och lycklig över att ha fått möta så många underbara människor!

Jag orkade till och med träna stavgång en till två gånger om dan, och så klämde jag in ett danspass med underbara Annika Sjöö.

Dessutom föreläste jag för första gången under våra träningsresor. Jag har undvikit det tidigare eftersom jag tyckt att det varit för nära, man lär ju känna varandra ganska väl när man tränar och umgås tillsammans, men någon gång skulle ju vara den första.

Och wow – vilken mottagande jag fick av alla dessa fantastiska människor! Stående ovationer som fick mig att gråta. Tack tack tack!

Så, ja, jag har tankat energi så det förslår, så jag blev inte förvånad över att värdena hade gått upp. Det var omöjligt för dem att vara så låga med så mycket energi i luften omkring mig!

Dessutom hann jag med en 50-årsfest på lördagkväll efter hemkomsten också. Handbollslandslagets förbundskapten Staffan Olsson fyllde jämt, och bjöd på en fantastisk tillställning med musik och frågesport där vi var indelade i lag baserat på vilken position vi hade spelat på handbollsplanen (jag var med i mitt9:a-teamet med bland andra Lars Winnerbäck, Magnus Andersson, Jan Wifstrand och Christer – och ja, vi hade samma poäng som de som vann men blev ändå dömd till trea, fråga mig inte varför).

Bjuder på lite bilder här nedan från både Turkiet och festen.

Nu ska jag cellgifta mig igen.

Kram till er alla!

Träningsresor ToppHälsa

Träningsresor ToppHälsa

Träningsresor ToppHälsa

Träningsresor ToppHälsa

Träningsresor ToppHälsa

Träningsresor ToppHälsa

Träningsresor ToppHälsa

Straffan 50

Straffan 50

Straffan 50

Straffan 50

Straffan 50