Annons

Christer Skog

Beviset för att det finns hopp för oss alla!

Noll tumör! Tummen upp!

Noll tumör! Tummen upp!

Jag var egentligen inte nervös.

Jag var fortfarande fylld av glädjeendorfiner efter att ha tagit emot priset som Årets Hälsohjälte 2017 på en scen i Stockholm i går, och oron gick liksom inte in i huvudet.

Glädjen, stoltheten och tacksamheten över att bli framröstad stoppade alla mörka orosmoln som ville vända och vrida på cancertumörsbeskedet.

Tankarna på riskprocenten att en ny tumör skulle dyka upp försökte sippra förbi glädjekön i hjärnan, men stoltheten agerade benhård dörrvakt och oron fick vända om.

För första gången satt jag inte där i väntrummet på Neuromottagningen och letade efter läkaren för att se hur hans ansiktsuttryck såg ut innan han såg mig. Om han såg bister, trött eller lite ledsen ut för att han måste ge ett jobbigt besked eller om det där lilla leendet i mungiporna betydde nåt bra.

Han stod där bara, hux flux, och det var Christer som fick knuffa lite på mig för att jag skulle upptäcka honom.

Cancerbeskedet svart på vitt

Sedan fick jag svart på vitt.

Jag hade inte missförstått något i glädjechocken före jul.

Det var ingen dröm.

Allt var sant och beviset finns här.

Bara två svarta hål kvar!

Bara två svarta hål kvar!

Ingen tumör kvar.

Ingen vet var den har tagit vägen, den har liksom förintat sig själv och jag fick rysningar i hela kroppen när jag tittade på den nya bilden.

”Kan man säga att jag är fri från cancern, eller vad säger man?” frågade jag lite fundersamt.

”Man kan säga att tumören är borta, inget mera”, kom svaret bestämt.

Och det räcker för mig.

Jag ska skåla för hoppet

Tack vare cellgifter, strålning och träning har jag fått mitt liv tillbaka, och när jag lämnade sjukhuset tillsammans med maken bestämde vi oss för en champagne-middag ikväll.

Inte bara för att det är Alla Hjärtans Dag – vi ska skåla för Livet.

För att jag får leva vidare.

För att jag har två svarta hål i huvudet istället för en elak tumör.

För priset jag fick och som jag är så oerhört stolt (nästan lite mallig!) för.

Och samtidigt ska jag skåla för att det finns hopp för oss alla.

Forskningen går hela tiden framåt och orkar man maxa träningen med cellgifterna får man en kombination av det bästa man kan ge sin kropp.

Och det värsta som cancern kan tänka sig.

Se det som Bamses dunderhonung.

En dos om dagen – för livet.

Skål för det!

Lite dunderhonung på lunchen i form av träning med D-Flex!

Lite dunderhonung på lunchen i form av träning med D-Flex!

Måndagens fantastiska pris som Årets Hälsohjälte 2017!

Måndagens fantastiska pris som Årets Hälsohjälte 2017!

Alla pristagare och presentatörer på galan som anordnades av 1,6miljonerklubben.

Alla pristagare och presentatörer på galan som anordnades av 1,6miljonerklubben.

Stjärnadvokaten Elisabeth Massi Fritz delade ut priset till mig. Foto: Cawa Media

Stjärnadvokaten Elisabeth Massi Fritz delade ut priset till mig. Foto: Cawa Media

Annons

Sanningen bakom cancerbeskedet

Med programledaren Bengt Magnusson i direktsändning.

Med programledaren Bengt Magnusson i direktsändning.

Hur går man tillbaka till sin vanliga vardag när man har varit med om ett mirakel?

Ingen aning, för jag känner att jag fortfarande inte har landat!

Jag känner mig så lycklig, samtidigt gnager känslan av att det någonstans har blivit ett missförstånd, att röntgenplåtarna läkaren visade mig av någon anledning inte var mina, typ.

Jag kan vakna på natten och tänka på hur det här kunde ske.

Att tumören bara packade ihop och försvann.

Min gamla handbollstränare säger att jag pratade ihjäl den (vilket kanske säger lite om mig som person för er som inte träffat mig irl).

Allt jag vet är att de senaste dygnen har varit helt magiska på varje plan. Jag har fått så många fantastiska mail och hyllningar, kända och okända har kommit fram och kramat om mig och jag känner mig så oerhört tacksam för allt!

Jag bröt ihop av cancerbeskedet

I går visades också minidokumentären om mig på Cancergalan i TV4.

Såg ni den?

Såg ni hur jag bröt ihop i tårar hos min fantastiska läkare när han berättade att tumören hade försvunnit?

Det är många som frågat om just den scenen, någon trodde till och med att den var ”fejkad” (!), så jag tänkte att jag skulle berätta om den.

Läkarbesöket var egentligen inte planerat, men eftersom filmteamet ville ha med min läkare och också fokusera på forskning bestämdes det att vi skulle dit på ett extra besök.

Tillsammans med min läkare på galan! Inte en sjukhusskjorta i närheten!

Tillsammans med min läkare på galan! Inte en sjukhusskjorta i närheten!

Jag skulle ju få mitt besked i slutet av januari, så jag var inte ett dugg nervös  – vi skulle ju bara prata rent allmänt. Samtidigt kände jag att jag kunde ta chansen när jag ändå var på plats på KS och därför bad jag min läkare att ta fram den första bilden av min tumör från 2012 och den senaste röntgenbilden från september, eftersom jag inte sett den.

Och det var då det hände.

Bilden från september innehöll ingen tumör – den var borta!! Och the rest is history som man brukar säga…

Min läkare och jag hade helt enkelt pratat förbi varandra på det senaste besöket i oktober.

Jag hade pratat om risken att den VILANDE tumören skulle vakna, och han hade pratat om risken att den ÖVERHUVUDTAGET skulle komma tillbaka… Helt ofattbart egentligen, men med facit i hand blev det ju väldigt bra till slut – jag har ju världens härligaste besked på film!

Inget fejk alltså! The real thing!

Livet och döden sida vid sida

Jag hade svårt att själv hålla tillbaka tårarna under filmen på galan, men samtidigt bubblade det av lycka i bröstet. Det var som att det äntligen var på riktigt när jag såg det så där på storbildskärmen från första parkett.

Beskedet.

Åsa och jag som gick den där promenaden där jag föll ihop för 4,5 år sedan och som vi inte gått tillsammans sedan dess.

Christer som skymtade förbi, barnen som tävlade i att göra armhävningar.

Mitt liv.

Mitt liv som är tillbaka.

Men samtidigt som livslusten spred sig som en värmeslinga i hela kroppen kom nästa film på samma skärm. Nästa intervju. Nästa olyckssyster eller olycksbror.

Människor som redan ryckts bort från sina familjer. Människor som satt där, på samma rad, nära nära, med vetskapen om att deras tid på jorden så grymt är förkortad. Att det snart är deras tur att behöva säga hejdå alldeles för tidigt.

Cancergalan är speciell på det viset.

Vi sitter där sida vid sida, Livet och Döden, och samtidigt som det känns hemskt och förfärligt är det en värme emellan oss som dragit vinstlotten och dem som gick på en nit.

I går skrattade och grät vi tillsammans.

Vi höll varandras händer och vi lyckönskade varandra och orden som sades mellan både deltagare och publik efter att tv-ljuset slocknat är ord som borde komma i ljuset oftare. Vänliga, kärleksfulla, omtänksamma ord som i ett gala som Cancergalan faktiskt kommer från hjärtat och inte bara är ett påklistrat sånt-man-bara-säger-trams.

Sanna ord.

Sådana man vårdar i minnet och plockar fram även när ödet inte kommer med högsta vinsten.

Tillsammans med Carina Nilsson och Jenny Strömstedt.

Tillsammans med Carina Nilsson och Jenny Strömstedt.

Både Kjell Wilhemsen och Tommy Nilsson uppträdde på galan.

Både Kjell Wilhemsen och Tommy Nilsson uppträdde på galan.

Inför galan ledde jag Cancerfondens Facebook Live-sändning där jag bland annat intervjuade Magnus Carlsson.

Inför galan ledde jag Cancerfondens Facebook Live-sändning där jag bland annat intervjuade Magnus Carlsson.

Tillsammans med Åsa och Christer.

Tillsammans med Åsa och Christer.

Bubblande av lycka!

Bubblande av lycka!

Annons

Om cancer var en människa

Hjärntumörblogg

Dags igen. Byte i Cancerfabriken.

Av med klänningen, alla smyckena och skorna. Och på med sjukhusets XXXL-skjorta. Skjortan som visserligen är mjuk men som alltid tycks sakna knappar där de mest behövs. Gliporna mellan knapparna är så stora att man lika gärna kunnat vara naken. Allt syns ändå.

I skjortan är jag sjuk igen

Nyss kändes jag mig frisk.

I skjortan är jag sjuk igen.

En patient som barfota traskar fram på den kalla golvet i riktning mot rummet där ödet väntar i dörröppningen.

Jag skyler mig så gott jag kan, letar efter en slags värdighet i kylan och nakenheten, men jag är osynlig och statuslös.

I skjortan har jag obotlig cancer och cancer gör inte skillnad på folk.

Den är helt fördomsfri.

Omutbar och osentimental.

Om cancer hade varit en människa är jag säker på att hen hade varit en dubbelnatur.

En förtroendeingivande person som behandlade alla lika utåt – men en listig, farlig och skoningslös person på insidan.

En person att aldrig lita på, en typ som när som helst kan sticka dig i ryggen.

Det gäller att alltid vara på sin vakt. Jag vet det efter fyra års kamp.

Jag står beredd för fighten

Sommarens nödvändiga återhämtning är över – nu bygger jag upp mitt fysiska och mentala försvar igen.

Tillsammans med Helene Arkhem, D-flex och Kayo på dagens pass.

Tillsammans med Helene Arkhem, D-flex och Kayo på dagens pass.

Två gånger i veckan jobbar jag med min kropp hos David Seisay, känd som D-flex, på hans gym D-flex Fitness på Östermalm i Stockholm.

Han är mannen som ska bygga mig stark på utsidan.

Insidan tar Christer Skog (maken) hand om.

En kombination av mjukt och hårt, lågintensiv träning för hjärta och lungor med Christers hjälp och lite tuffare för musklerna med D-flex hjälp är min nya krigsföring mot fienden som bosatt sig i min hjärna.

Sakta men målinriktad är min färd mot seger.

Snart kommer domen från läkarna.

Om en vecka. Kanske två.

I vilket fall står jag beredd.

Mannen som gör mig stark på insidan. Med träning och kärlek.

Mannen som gör mig stark på insidan. Med träning och kärlek.

Annons

Jag är inte ett skit tacksam

hjärntumörblogg

Jag är verkligen tacksam för mycket i livet.

Oerhört tacksam.

Jag har ett fantastiskt liv trots min cancer och jag får ofta frågan om jag upptäckte nya saker hos mig själv efter cancerbeskedet – eller om jag kan känna en viss tacksamhet trots allt.

Men nej.

Där går faktiskt gränsen.

Jag är inte ett skit tacksam.

Om det berättar jag i den här intervjun som nu ligger ute på Icas hemsida. Det är Catharina Malmfors som skrivit texten.

Voilà!

Här är artikeln: 

Pamela tränar för livet

Under en joggingtur för fyra år sedan föll Pamela Andersson Alselind ihop och fick sedan ett epileptiskt anfall. När hon vaknade hade hon svårt att prata. Tolv timmar efter beskedet – en hjärntumör vid talcentrum – var beslutet taget: hon skulle träna för livet.

Journalisten Pamela Andersson hade precis börjat sitt nya jobb, som chefredaktör för tidningen ToppHälsa, när hon drabbades av cancer.

– Läkarna kunde inte säga något, ingen visste hur länge jag skulle få leva. Det var fruktansvärt frustrerande. Där på natten, efter beskedet, bestämde jag mig för att bli så stark som jag någonsin kunde bli. Min amatörmässiga tanke var att det skulle ge mig en större chans att klara operationen, säger Pamela.

Pamela tog ledigt från jobbet och med hjälp av Christer Skog, expert på uthållighetsträning och före detta landslagstränare i längdskidåkning, tränade hon 3-6 timmar per dag fram till operationen sex veckor senare.

– Träningen gav mig något annat att fokusera på i min förtvivlan, ångest och panik. Jag slapp också mardrömmar, sömnen var så djup. Jag var dåligt tränad och började därför lugnt med stavgång och cykling för att sedan trappa upp träningen succesivt. Jag följde Christers träningsprogram slaviskt.

Sprang tjejmilen på cellgifter

Så stark som Pamela var när hon skrevs in för operation hade hon aldrig tidigare varit i sitt vuxna liv.

– Läkarna trodde jag skulle behöva vara kvar på sjukhuset i sex veckor, men jag skrevs ut efter sex dagar. De trodde inte jag skulle kunna prata, men när jag vaknade fungerade fortfarande talet även om jag behövde anstränga mig för att hitta orden. En månad efter operationen sprang jag två kilometer. Långsamt och inte så långt, men jag sprang.

Tumören gick bara delvis att ta bort vid operationen. Att stråla bort den kvarvarande delen misslyckades. Behandlingen fortsatte med cellgifter – Pamela sprang tjejmilen i New York med cellgifter i kroppen – men efter 1,5 år pallade kroppen inte mer.

– Cellgifterna gjorde att jag knappt kunde gå. Allt gjorde ont, jag hade smärta i hela kroppen, kunde inte ha skor på fötterna. Men samtidigt som kroppen inte klarade mer cellgifter fick jag det glädjande beskedet att tumören var vilande.

En sommar av återhämtning

Pamela går på regelbundna kontroller. Den senaste kontrollen, i våras, visade att tumören fortfarande vilar. Risken för att den ska vakna till liv igen är drygt 50 procent.

– När jag fick beskedet att tumören fortfarande vilar pustade jag ut så fruktansvärt mycket och det gick liksom inte att andas in igen. Jag orkade inte träna hela tiden, jag behövde återhämta mig mentalt, känna mig normal, dricka lite vin ibland som alla andra. Sommaren ägnade jag därför åt vila. Visst rörde jag på mig, men det handlade mer om att måla om sommarstugan, rensa buskar och bära ved.

Efter två månaders återhämtning är Pamela nu redo att ta upp träningen igen. Vid sin sida har hon fortfarande Christer Skog. Numera är han inte bara tränare, utan även hennes äkta make. Pamelas träningsmål att komma upp i samma syreupptagningsförmåga som hon hade för ett år sedan.

– Jag tycker det är kul med siffror och diagram. Som direkt efter min operation, när jag om och om igen frågade sköterskorna vad jag hade för vilopuls. Den frågan var nog lite märklig i deras öron. Det ska bli spännande att se hur kroppen reagerar nu när jag kör på allvar igång igen.

”Inte ett skit tacksam”

Många svårt sjuka människor säger att de upptäcker nya sidor av livet och att de kan känna en tacksamhet trots allt. Men Pamela ser ingenting positivt med sin hjärntumör.

– Visst har sjukdomen lärt mig en del, men jag tycker nog att jag hade insikt om vad som är viktigt i livet redan innan jag blev sjuk. Jag är inte ett skit tacksam, skulle mycket hellre ha velat vara frisk.

Hjärntumören finns där, vilande, och tills vidare lever Pamela sitt liv fullt ut. Hon pysslar i sommarstugan, umgås med vänner, läser läxor med barnen, åker på träningsresor och jobbar med ToppHälsa och unnar sig lite champagne då och då.

– Jag har tränat otroligt hårt och jag kommer fortsätta träna. Inte för att bli stark, snabb och snygg, utan för att kunna leva. Jag är helt övertygad om att jag inte hade suttit här i dag om det inte vore för träningen.

Jag har kommit igång med träningen igen. Efter en låååång andningspaus.

Jag har kommit igång med träningen igen. Efter en låååång andningspaus.

Kort karriär som stavbärare

 

Hjärntumörblogg

Jobbet snurrar fort just nu. Det var ju bara nån timme sedan som jag skulle blogga om min helg, och vips! Så har det redan blivit onsdag.

Tiden går för fort.

Jag har för roligt. (Om man ska tro ordspråket).

Dags att ha det lite trist ett tag kanske?

Hahaha, nej, ni som känner mig vet att jag njuter mest av livet när det är tvära kast, mycket skratt och mycket folk.

Hjärntumörblogg

Trots det blev det trots allt lite vila i helgen också. Efter att följt med maken på sista skidtävlingen i Ski Classics Årefjällsloppet (jag var stavbärare utifall nån stav skulle gå sönder i hetsen, spännande jobb trots att alla höll koll på sina egna stavar så att jag inte fick dela ut nån) avslutade vi helgen med att njuta på Frösö Park. Ett realtivt nytt spahotell på Frösön utanför Östersund.

Och som jag njöt!

Gick först omkring och bekantade mig med omgivningen, tänkte testa deras trail i skogen men det var för mycket snö så jag gjorde lite powerwalk i backar istället.

Sedan gick jag ner på spat och testade behandlingen Fjällvidderna. Det skulle vara en utrensande behandling där namnet förmodligen syftar på att det ingick både kallt och varmt, som det ju gör i fjällen.

Jag lovar, det var 80 minuter ren och skär njutning (utom de kylande kompresserna, men de ingick liksom i den spänstgivande upplevelsen) och jag gick som på moln efteråt.

Underbart!

Ville knappt ta på mig kläderna efteråt, ville bara njuta av att känna mig mjuk och len som en liten baby.

Hjärntumörblogg

I dag är jag så glad över det lilla korta andhålet på hotellet eftersom vardagen är tillbaka med möten, en fullspäckad kalender, korta ensamluncher (så att jag kan hinna läsa tidningarna) och barnens fritidsaktiviteter på kvällarna.

Onsdag.

Nästa gång jag kollar upp från datorn har det förmodligen redan blivit fredag…

Någon som känner igen sig i det?

Hjärntumörblogg

Trailen hade blivit en skoterled…

Hjärntumörblogg

Sååå smarriga och nyttiga shots bjöds det på till brunchen!

IMG_1998

Maken tränar Daniel Richardsson som blev fyra i sista tävlingen. Trots gipsad handled!

Hjärntumörblogg

Vi hann med lite gala också!

Hjärntumörblogg

Delade galabord med en av Sveriges mest framgångsrika skidåkare den här vintern, Anna Holmlund som vann världscupen i Skicross. Fantastisk tjej!

Skuggorna kommer närmare…

hjärntumörblogg

Tillbaka i Sverige efter tio dagar i Thailand och det småduggar utanför fönstret. 

Det känns nästan absurt att det bara var några dagar sedan som jag låg i skuggan och kände värmen som bäddade in min kropp som ett mjukt täcke. 35 grader varmt och jag kände hur en svettdroppe sakta letade sig ner via hårfästet.

hjärntumörblogg

Nu sitter jag på redaktionen igen, vardagen är tillbaka. Tidningen gick i tryck i måndags och kallelsen till nästa magnetröntgen av hjärnan ligger på köksbordet därhemma.

Vardagen blir aldrig så tydlig som när kuvertet från Karolinska ligger i brevlådan. Nu låg det där och grinade illa när jag öppnade brevlådan med den thailändska solens strålar som fortfarande värmde min kropp.

Det blev kallt igen.

Inte bara av kallelsen till KS.

Jag följer hemskheterna i Bryssel och skratten och känslan från de magiska dagarna på ToppHälsas träningsresa till Thanyapura på Phuket står i stark kontrast mot de scener jag ser på Expressens webb-tv.

För några dagar sedan tog jag in skratten och de glada rösterna från ett gäng som njöt av en kväll i poolen. Jag tänker tillbaka på den första gången jag var i Thailand. 24 år gammal, för 26 år sedan, och det var ett helt annat land då.

Turismen var inte alls lika utbredd, det fanns fortfarande öar där drömmen om den öde stranden existerade och jag besökte så många jag kunde. Värmen var lika mjuk mot huden, men hotellen jag bodde på var enormt mycket enklare, jag hade inte resväska utan en ryggsäck och mobiler hade man inte hört talas om.

Jag inser hur enormt privilegierad jag varit genom åren. Jag har fått resa över nästan hela världen, mött så många intressanta människor, jag har skrattat mig knäsvag i världens alla hörn och jag har tagit för mig av livets erbjudande på ett sätt som jag är så tacksam för i dag.

Att leva med cancer är nämligen som att alltid ha oron i bakfickan.

Kanske är det just därför som jag njuter så mycket av de små sakerna i livet. 

Dagarna när oron släpper och jag känner att kroppen spritter. När jag får en hård kram av barnen, när jag somnar med makens hand i min på kvällen.

Eller som nu.

När minnen från en fantastisk träningsvecka fortfarande är färska och jag får sms och meddelanden på facebook och instagram från nya vänner som var med. Det värmer, trots oron och sorgen över det som hänt i Bryssel.

Skuggorna kommer närmare. Död, terror och skräck.

Vi får inte ge upp.

Aldrig släppa känslan av värme som rinner som blod genom kroppen när man möts av gemenskap, kärlek och hopp.

Livet.

Vi har bara ett.

Låt oss njuta av det.

hjärntumörblogg IMG_0716 IMG_1441 IMG_0746 IMG_1386 IMG_1393 IMG_1411 IMG_1173 IMG_1546 IMG_1214 IMG_0807 IMG_0614 IMG_1594 IMG_1391 IMG_1421 IMG_1415

Frånsprungen av en prinsessa på födelsedan…

 

hjärntumörblogg

För ett år sedan firade jag min födelsedag på en privatyacht av storlek Finlandsfärja, med maken och två underbara vänner, Mats och Helena. Vi bodde på ett av Dubais härligaste lyxhotell och middagen på The One and Only var en av mitt livs godaste. Jag njöt av en resa som jag aldrig kommer att glömma – från starten med limousine till Arlanda, första klassbiljetter till en kamelridning i solnedgången och en egen villa i öknen.

Årets födelsedag har börjat helt annorlunda…

hjärntumörblogg

Klockan ringde 05.15, på med träningskläderna (!), fast med nummerlappen på bröstet och så i väg till starten på 10 mile International Run Phuket 2016.

Japp.

Om 50 år firades med glitter, glamour och champagne i Dubai skulle 51 firas med löparskor, mjölksyra och träningsvärk i Thailand!

En härlig kontrast, eller hur?

Nästan 1500 deltagare stod på startlinjen, bland annat en av de thailändska prinsessorna. Hon skulle springa 8 mile (12,9 km), och när starten gick var det bara prinsessan som fick springa, de andra deltagarna fick vänta. Kungligheten fick en minuts försprång med sina 15 (!) livvakter – själv hade jag bara en.

Men den bästa.

Christer ställde upp och skulle gå med mig runt 2 mile-slingan (3,22 km). Jag har ju knappt sprungit ett enda steg sedan cellgifterna bröt ner min kropp för 2,5 år sedan, har nöjt mig med att gå, men när jag väl stod där på startlinjen så, tja – ni vet säkert hur det känns.

Kanske kunde jag springa lite i alla fall..?

Och visst gjorde jag det!

Kroppen orkade visserligen inte springa hela sträckan, jag gick kanske 500, men resten sprang jag.

SPRANG!!

När jag kom in på upploppet hörde jag applåderna, folk skrek och jag sprang som på moln. Tills jag såg att det var prinsessan och alla livvakterna som alla hejade på. När hon kom upp jämsides med mig gav jag allt, men hon slog mig klart i spurten. Jag var säkert 20 meter efter henne, löpstark sessa verkligen, men jag antar att det varit ofint att komma före henne. Och jag var ändå överlycklig!

Tänk så allt kan vända så fort!

För drygt en vecka sedan trodde jag tumören vaknat, oron och rädslan kröp i mig i flera dagar innan en förkylning bröt ut och jag kunde pusta ut.

I går tränade jag thaiboxning för första gången och i dag sprang jag mot en prinsessa.

Dessutom fick jag både bubbel, blommor och choklad.

Livet.

Tack för att jag får leva det ytterligare ett år.

IMG_1058

Min egen livvakt.

hjärntumörblogg

Jag gjorde det!!

hjärntumörblogg

Här är prinsessan och hennes vakter. Det är sessan i blått.

hjärntumörblogg

Överraskades av gänget med bubbel på poolkanten! Tack Karin som dessutom fixade choklad (Anton Bergs marsipanbröd – min favorit!!!)

IMG_1151

Blommor från ToppHälsa och Apollo!

hjärntumörblogg

Gårdagens förfirande med att försöka knocka världsmästaren i thaiboxning Rickard Nordstrand!

IMG_0892

Det var ett helt annat typ av firande förra året! Älskar kontrasterna!

Om cancer, behandling och träning

Idrottsgalan2016

Jag får ofta frågor som är relaterade till min cancersjukdom, och som återkommer gång på gång. Allt började ju med en joggingtur med den här tjejen, Åsa, som är en av mina bästa vänner och som varit ett grymt stöd under de här åren. (Bilderna är från Idrottsgalan i år, förresten.)

Men det jag ville skriva om i dag är egentligen en hel intervju som publicerades i Hela Hälsingland och som är skriven av Catrin Brolin för ca två veckor sedan.

Där är både frågor och svar på det som många mailar och undrar. Kanske tips också, vem vet?

Tack Catrin för en fin intervju! Intervjun kommer här:

”Pamela Andersson, uppvuxen i Hudiksvall, är känd som journalist och författare. Men hon är också känd som en kämpe, som när hon fick cancer för 3,5 år sedan började träna hårt, och sedermera skrev en bok – Jag ska inte dö i morgon – om sin kamp mot cancern.

– Jag tränar för att leva, säger Pamela, som tror stenhårt på att träningen hjälpt henne att klara de tuffa behandlingarna så pass bra som hon har gjort.

 

Vårt samtal tar avstamp i en kort notis från TT, om att en svensk studie nyligen har inletts där patienter med cancerdiagnos ska följas under tio år för att se hur fysisk träning påverkar cancern.

– När jag fick min diagnos, i juli 2012, efter att ha fallit ihop i ett epilepsianfall orsakat av hjärntumören, hade jag precis börjat träna. Jag var relativt otränad och min drivkraft då var att jag ville vara i hyfsad form eftersom jag precis tagit jobbet som chefredaktör på tidningen Topphälsa. Men efter diagnosen bestämde jag mig för att träningen skulle hjälpa mig, det skulle vara det halmstrå jag kunde klamra mig fast vid. Och jag är helt övertygad om att den träning som jag byggde upp just då, är det som har gjort att jag kan ha ett bra liv i dag, säger Pamela Andersson.

Hur orkade du börja tänka på träning då?

– Jag insåg att om jag är vältränad måste jag ju kunna stå emot cellgifter och strålningar bättre. Jag hade redan skaffat en personlig tränare – Christer Skog, som jag i dag är gift med – för att komma i form, men efter diagnosen förändrades det från att vara ”bara” träning. Det blev träning för att leva. Jag hade kunnat få operation direkt när diagnosen kom, på dagen, men min kirurg ville vänta sex–sju veckor på en mer avancerad magnetkamera. Jag valde att ta den chansen och inför operationen tränade jag som en elitidrottare. Det blev 3–6 timmar per dag.

Vad var det för träning du ägnade dig åt då, och vad tränar du nu?

– Jag tränade framför allt långa pass. Lågintensiv träning, som powerwalks. Det kunde vara att gå två timmar i skogen, gå med stavar 8 kilometer längs en landsväg, eller cykla 2–3 mil. Det fick ta den tid det tog. Jag pressade mig inte så hårt. Många människor gör fel när de börjar från noll eller ska bygga upp träningen igen efter att ha varit borta efter sjukdom eller en skada. Man pratar om backträning och intervaller, men det tror jag är bullshit. Går man ut så hårt direkt går man sönder. Man måste träna upp sig för att kunna träna. Man behöver inte tänka varv eller mil eller hastighet, utan bara vara ute länge. Nu tränar jag mycket längdskidåkning, jag är dålig och har dålig balans, men det handlar om att ta sig runt banan. Det är superbra träning. Stavgång är också jättebra träning.

Hur tror du personligen att träningen påverkar cancern?

– Det är självklart att om man tränar minst tre gånger i veckan så bygger man upp nivån för ett friskare liv. Man blir mindre sjuk, mindre förkyld. Man får starkare kropp och bättre motståndskraft. Under de här åren, då jag har tränat som allra mest, har läkarna samtidigt sagt att jag är så infektionskänslig att jag inte ens kan åka tunnelbana. Men jag har inte varit sjuk en enda gång under cellgiftsbehandlingarna, jag har stått emot. Träningen har varit min livlina, om jag ska vara dramatiskt. Jag hade aldrig orkat de här åren om jag inte hade känt att jag haft något som jag kan påverka min situation med.

Hur orkade du jobba och ta dig igenom det här och samtidigt träna så hårt?

– Den stora anledningen till att jag tränar är att försöka vara stark vid ett eventuellt bakslag. Träning gör att man orkar mer än man tror. Men det gör också att jag blir glad. Träningen håller psyket uppe, lika mycket som det fysiska. Det går hand i hand. På vissa ställen, i vissa landsting, har man börjat skriva ut recept på friskvård och träning. Det är helt rätt! Det finns konkreta bevis för att träning hjälper mot utbrändhet, depression och ångest. I dag är jag tillbaka på heltid på mitt jobb och då hinner jag inte träna flera timmar per dag. Men jag försöker prioritera att vara ute, att sakta men säkert bygga upp en stark kropp. Men jag tror inte att jag hade klarat att kliva ur sängen vissa dagar om jag inte tränat.

Hur har behandlingarna påverkat dig?

– Jag gick på cellgifter väldigt länge, 1,5 år, och jag trodde att det skulle vara lättare än det var att ligga kvar på min nivå, men kroppen slås ut av cellgifterna. Jag anpassade mig efter förutsättningarna och gick, åkte skidor, det jag kunde. Men mot slutet var det bara gå jag orkade göra, och knappt ens det. När jag slutade med cellgifterna förra sommaren var jag så slut att jag knappt orkade gå. Jag tror dock att jag orkade så pass länge som jag gjorde, just tack vare den grund jag byggt upp.

Du har hela tiden varit öppen med din sjukdom, har det varit självklart från början?

– Nej, snarare tvärtom. Det tog en månad innan jag gick ut med det. De första veckorna var jag i total chock, ingen kunde säga hur länge jag skulle kunna leva, jag hade mina två små barn att tänka på, det var totalt kaos. Hela mitt inre var i kaos. Men sen kände jag sakta men säkert att jag var så pass offentlig ändå, och så började jag höra rykten om mig själv. Då kände jag att jag ville äga min egen story. Så jag skrev en krönika i Hudiksvalls Tidning, och samma krönika skickade jag till Expressen. Då hade jag gått ut på både regional och nationell nivå. Det var den 2 augusti 2012. Det var fruktansvärt jobbigt. Men efteråt kändes det väldigt skönt. Folk läser min blogg nu och vet vad som händer, då slipper jag berätta hela tiden.

Hur mår du i dag?

– Jag mår bra! I tisdags fick jag beskedet att tumören fortfarande vilar, och det är ju det jag lever efter. Så länge tumören är stilla så får jag leva. Risken finns att det vaknar till, men inte den här gången i alla fall! Jippie!

På din blogg skriver du att du vill våga stanna upp. Hur tänker du kring det?

– Jag har hela tiden tränat för att få leva. Det är ett stort mål. När jag fick veta att tumören vilar, och har vilat en lång period nu, kändes det viktigt för mig att få landa, att inte ha den här stressen i mig över att kämpa för att inte dö. Jag har svårt för det, att vila och ”bara” jobba heltid. Men jag har insett att jag måste vila för att orka ta nya tag. Och då unnar jag mig det, att ibland ligga i soffan och läsa en bok eller titta på tv. Tidigare skulle jag hela tiden göra nya saker. Men jag måste våga tänka att jag lever.”

Och en sak till:

Njut av livet ofta. Fira allt. Här är lite bildexempel!

 

Hjärntumörblogg IMG_0165 IMG_0195

Idrottsgalan 2016

Hur svårt kan det va’ med skidåkning och teknik i Sverige?

skidåkning teknik Sverige

Jag lever ofta efter devisen ”Hur svårt kan det va’?”, vare sig det handlar om saker på jobbet eller på fritiden.

Hur svårt kan det va’ att nå framgång i en orolig tidningsbransch? tänker jag och försöker styra mitt ToppHälsa genom ett böljande magasinshav till nya upplagehöjder.

Hur svårt kan det va’ att leva med en hjärntumör?, tänker jag när min hjärna skapar nya vägar för att blodet ska kunna ta sig fram runt ärret som bildats efter strålningen. (Något som gett till följd att jag för första gången i livet helt plötsligt drabbas av migränattacker).

Åka skidor med ett sarjat knä, svårigheter med balansen och en inneboende rädsla för backar – alltså, hur svårt kan det va’?

Tja, det senare har visat sig vara det svåraste.

Det kan jag i alla fall konstatera efter helgens skidåkning i Sunne, där ToppHälsa invaderade med 70 personer och tog över skidlivet i Värmland över en helg.

skidåkning teknik Sverige

Vi gnuggade teknik hela helgen: stakåkning, diagonalåkning, stakning med frånskjut och gud och hans moster så att jag vaknade med träningsvärk i ljumskarna av värsta ”svårt-att-gå-på-toaletten”-sorten.

Samtidigt är det bara teknik som gäller för mig som inte har skidåkning naturligt i mig. Nöta, nöta, nöta på skidorna, nöta, nöta, nöta på tekniken och precis innan vi skulle åka hem efter den underbara helgen (vi har verkligen världens bästa läsare!) kändes det för någon sekund att allt satt där.

Nu återstår bara att se hur länge?

Jag hade ju som plan att kanske åka KortVasan i vinter, och som jag ser det skulle jag kunna pressa mig om förutsättningarna var de rätta.

Men tydligen är det inte jag som bestämmer i min kropp.

Direkt på måndagen drabbades jag av årets första migränanfallet (”tecken på stress” sa pt-maken), sedan kom kliet i halsen (snabbt fram med akutkitet mot ny förkylning!) och sist men inte minst – kom regnet och tog bort snön…

Asså.

Hur svårt kan det va’ att åka skidor i Sverige?

Mycket, tydligen.

Imorgon får det bli stavgång.

skidåkning teknik Sverige

Välkommen till ToppHälsa-helgen!

skidåkning teknik Sverige

Vår starka nybörjargrupp hade roligast! (Tycker vi!)

skidåkning teknik Sverige

Med läsarna Maria och Marie!

skidåkning teknik Sverige

Christer Skog och världsmästarinnan i sprint från 2005 Emelie Öhrstig

skidåkning teknik Sverige

När regnet kom nötte vi teknik i tunneln i Torsby. Perfekta förhållanden för teknikträning!

skidåkning teknik Sverige

På kvällen hade vi vår egen Melodifestival! Malena Lazlo och Tony Duberg stod för ett av bidragen.

skidåkning teknik Sverige

… och Christer stod också för ett.

skidåkning teknik Sverige skidåkning teknik Sverige

Teknik i Torsbys labb där alla svenska stjärnor tränar! Ses nästa år igen!

Jublande nya fotspår – vilket tecken!

IMG_9727

Jag såg honom inte komma. För första gången sedan tumören bosatte sig i mitt huvud fokuserade jag inte på att se min läkare innan han såg mig. Jag brukar ju alltid vilja det för att kunna utröna vad för slags besked han kommer att ge mig. Jag menar, ingen kan väl komma på tanken att gå korridoren ner med ett leende bara för att delge sin patient ett dödsbesked?

Men jag hann inte med att kolla efter honom – jag hade ögon för något helt annat.

Någon har fixat nya fotspår på golvet på Neurocentrum!

Den blodigt färgade Golgata-vandringen i form av de röda fotspåren hade fått sällskap av ett par vita med en jublande springande gubbe på!

Jag blev så paff att jag bara stirrade och därför hoppade jag också till när läkaren helt plötsligt stod intill mig.

Han log.

Och mitt hjärta tog ett skutt.

Jag visste direkt. Jublande gubbar på golvet och ett brett leende – det kunde inte sägas tydligare.

Jag gjorde det igen! Pam-Tumören 8-1!!!

Anspänningen släppte och jag kände mig så lätt, så lätt, tankarna virvlade i rena yran upp mot taket alltmedan orden från läkaren gick in i huvudet:

”Tumören vilar fortfarande. Just nu ser vi ingen aktivitet i den.”

Och så det bästa:

”Jag antar att det inte finns någon energi kvar till tumören, så mycket som du gör av med på allt annat!”

Sedan skrattade han och hade det inte funnits ett stort skrivbord emellan oss hade jag kastat mig om halsen på honom direkt.

Det gjorde jag istället när jag och maken efter en halvtimme lämnade behandlingsrummet.

En hård kram och sedan skuttade jag ut från hjärnkontoret längs de vita fotspåren – livets fotspår! ­– med hans magiska ord ringande i öronen.

”Det finns fortfarande en risk att tumören vaknar, men för tillfället har du däckat den med din vilja.”

HA!

Tack alla som stöttat och peppat mig! Ni är bäst!

IMG_9723

Så här brukar det se ut. Röda fotspår i Golgata-stil.

IMG_9689

Tur att jag firade i förskott på Idrottsgalan, för efter beskedet var jag helt slut. Det tar på krafterna att vänta på ett leva-vidare-besked!

IMG_9685

Älskade fotoautomaten på galan! Här med både både Zlatan, Sarah Sjöström och maken Christer Skog!

IMG_9681

Med Åsa Edlund Jönsson på SVT och Ida Björnstad TV4.

IMG_9718

Kvällens Jerringpristagare Sarah Sjöström, och så härligt häng med bland annat Patrik Carlgren från U21-laget, Emma Igelström, Peter Forsberg och så Susanne Gunnarsson med dottern Mimi.