Annons

cykel

Klarar jag verkligen det här testet?

Våga, våga inte, våga, våga inte...

Våga, våga inte, våga, våga inte…

Ända sedan kirurgerna var inne i min hjärna och försökte ta bort så mycket de kunde av min tumör har jag haft problem med balansen.

Jag har fått lägga alla mina högklackade dyrgripar åt sidan, och i fem år har jag nu vandrat runt i fotriktiga skor – förutom under den period när skelettvärken var som värst och jag inte kunde ha skor alls.

Jag vågar inte cykla med cykelskor eftersom jag hela tiden känner att jag måste kunna sätta ner foten om något oförutsett händer och jag är livrädd att sitta fast och göra en Agneta Sjödin.

Det är svårt att gå nedför i trappor, det är som att jag blir yr och jag tänker hela tiden att ”nu ramlar jag, nu ramlar jag…”

Ett billigt pris för att få leva

Det är jädrigt irriterande att behöva hålla i sig i allt och alla hela tiden – samtidigt är det ett billigt pris att betala för att få leva.

Ett riktigt rea-pris skulle man kunna säga.

Gratis, rent utav.

Och dessutom tror jag att jag kanske skulle kunna öva upp balansen om jag bara gav mig den på att göra det. Eller åtminstone skulle jag kunna träna upp modet att våga TROTS balansen, och det skulle ju egentligen räcka långt det med.

Den här övningen har jag till exempel börjat med sedan två veckor tillbaka på mina träningspass med D-flex (David Seisay):

Få se nu om jag klarar av det här...

Få se nu om jag klarar av det här…

Att göra knäböj på en balansplatta/boll.

Bilden ljuger lite, jag försöker vara duktig inför kameran. Jag fuskar egentligen med att ha en lång pinne som stöd för att kunna gå ner i benböj, men jag övar på att inte hålla i den så hårt utan bara låta den vila i min hand.

Jag ska väl ärligt erkänna att jag inte känner någon större skillnad på de här två veckorna, inte fysiskt ­ – men psykiskt är det ett wow!

Att bara våga göra något som man vet att man är dålig på är en sådan boost för självförtroendet! Jag växer för varje gång jag klarar av att göra en benböj utan att ramla ner på golvet!

Sen att stilen inte är den mest proffsiga bjuder jag på.

Alla borde våga mera!

Jag tror överhuvudtaget att vi alla borde göra flera saker som vi är dåliga på. Allt går inte att träna upp, allt blir inte en succé bara för att du vägrar att ge upp – men hjärnan tackar dig för att du försöker. Hjärnan behöver nya utmaningar, den vill testa gränser. Stora som små.

En balansplatta är en väldigt liten utmaning förstås, men det är ändå ett steg framåt i min plan att kunna förbättra det som tumören stökade till i hjärnan.

Och jag har en hel garderob högklackade skäl att kämpa för.

Vingligt – men jag vågar!

Vingligt – men jag vågar!

Annons

En kobraorm har ingen chans mot cancern

Boaormen låg bara några meter framför mig.

Kobraormen låg bara några meter framför mig.

Den thailändska värmen är som en het vägg framför mig och enda chansen att få svalka är att pressa kroppen framåt så att vinden kyler ner den. Jag sitter på en racercykel på en liten landsväg och långt där framme ser jag skugga i form av en vacker allé.

Jag trampar mig fram till en gummiplantage där träden på båda sidorna av vägen formar ett skydd mot solen, och jag njuter av den välkomnande skuggan och ljudet av cykelns växlar som låter lite svagt när jag trycker in ett lättare motstånd.

Kroppen blir starkare för varje dag.

Varje tramptag letar sig in i min hjärna och peppar den så att jag hör orden som ett mantra i skallen: ”Lite till orkar du, lite till orkar du, lite till…”

Jag behöver höra det. Behöver känna att kroppen svarar och att psyket får positiv feedback.

Trots allt som hänt, att min hjärntumör är mirakulöst borta, finns skräcken fortfarande kvar i cellerna. Varje gång något oväntat händer: jag får ont i huvudet eller känner mig lite yr eller vad som helst som inte är som vanligt – så reagerar psyket med panik.

Tankarna kommer hur mycket jag än försöker pressa dem tillbaka.

”Något är fel!” skriker hjärnan och sänder ångestsignaler ut till kroppen som svarar med en stigande puls, en oroskänsla i magen och en flackande blick. Mitt förnuft står där som en slags trafikpolis i hjärnan och försöker få alla signaler att liksom rätta sig i ledet, men nervcellerna är så hispiga att det nästan är omöjligt att göra sig hörd.

Det blev 24 mil under veckan! Så stolt över det!

Det blev 24 mil under veckan! Så stolt över det!

Det är där träningen kommer in.

Cykelturer som den jag kört den senaste veckan i Thailand. (Det blev 24 mil totalt).

När kroppen pressar sig får hjärnan svårt att tänka på annat än att bara förmå benen att röra på sig, och helt plötsligt finns det utrymme i knoppen för andra tankar än det värsta som kan hända. Att en ny tumör kommer där den andra just har försvunnit.

Hjärnan kan inte ta in det under skuggan av gummiträd.

Istället registrerar den lekande barn, en hund som ligger vid vägkanten och dåsar, ett hål i vägen som jag måste se upp för – en kobraorm (!) som ringlar sig precis där jag cyklar och som får mig att tvärbromsa.

Jag hinner tänka att det är konstigt att jag inte är rädd för den långa ormen, innan den slingrar i väg och blir helt osynlig under de långa palmbladen som ligger vid vägrenen. Sedan förstår jag.

Det är tumören som spökar.

Rädslan för sånt som jag var rädd för innan; ormar, spindlar, mörker och getingar har krympt och blivit till en obehaglig känsla mera än något jag skriker högt för.

Har man en gång drabbats av cancer är ett getingstick inte hela världen.

Inte heller en ringlande kobra på tre meters avstånd.

Hjärnan vet att sortera, och med vetskapen att den blir klartänkt när jag tränar kroppen fortsätter jag förbi buskaget utan rädsla.

En tanke fladdrar till.

Så här vill jag alltid känna mig: orädd och stark.

Och helt, helt tumörfri.

Just så här vill jag känna mig. Stark och orädd. Här med Josefin Lillhage och Freddie Nyholm.

Just så här vill jag känna mig. Stark och orädd. Här med Josefin Lillhage och Freddie Nyholm.

Jag cyklade alla dagar utom en. Här med ToppHälsa-resenärerna Patrick och Mikaela.

Jag cyklade alla dagar utom en. Här med ToppHälsa-resenärerna Patrick och Mikaela.

Annons

Mitt OS-guld hänger runt hjärtat

IMG_7803-440x440

Det var bara en enda backe kvar när smärtan kom. Benen stumnade och jag kunde känna väggen torna upp sig framför mig. Andhämtningen blev mer och mer ansträngd och för varje tramptag tappade jag fart istället för att kunna öka. Skit också! Tankarna flög genom skallen.

Inte stanna. Måste upp. Några tramptag till. Heja mig för fan!

Benen skrek av mjölksyra och precis när jag kände att det var kört kom den där fantastiska handen i ryggslutet och hjälpte mig över krönet.

Maken, som redan hade 16 andra cyklister att hålla koll på, hade sett min kamp mot kroppen och precis innan jag gick över gränsen, precis innan mjölksyreväggen knockade mig som en cyklingens Jörgen Brink fick jag Christers hjälp och kunde tillsammans med de andra rulla nedför backen i motvinden.

Hjärtat jublade och jag lämnade tillbaka hyrcykeln med ett leende på läpparna trots att benen knappt bar mig.

IMG_7804-440x440

Känslan att kunna pressa sig så.

Glädjen som blandas med smärta i benen, att kroppen gör ont av träning och inte av cellgifter. Att kunna träna sig så trött igen efter år av skelettsmärtor och låga blodvärden känns som världens vinst.

Jag befinner mig med ToppHälsa på Playitas, Fuerteventura, och på måndag kommer Sveriges OS-trupp till Rio 2016 hit och tränar.

Jag kör redan med några av Sveriges bästa genom tiderna: världsrekordhållaren i simning Emma Igelström, handbollslegenden Ampan Carlsson och kanotistmästaren Susanne Gunnarsson som till och med har med sitt OS-guld från Atlanta 1996.

De har redan vunnit allt (nästan) som går att vinna i idrottssammanhang, och trots att jag inte har en chans att hänga med i deras tempo är jag precis lika glad som de.

Varje dag jag får leva är en vinst. För varje dag jag blir starkare är jag en vinnare.

Jag har inget OS-guld att hänga om halsen – men jag känner jublet i hela kroppen. Mitt guld hänger om hjärtat.

Och det känns underbart.

IMG_7768-440x440

IMG_7634-440x440

IMG_7786-440x440

IMG_7737-440x440

IMG_7738-440x440

 

Annons

Väggen av glas är borta!

Pamela Andersson

Pamela Andersson

För ett år sedan fick jag inte på mig skor.

Fötterna gjorde för ont, huden sved som om jag blivit brännskadad, kroppen gick på sparlåga och fem steg från soffan till toaletten kändes lika jobbigt och tungt som att bestiga Kebnekaise.

Skelettsmärtorna dansade jenka i min kropp och jag åkte in akut på KS eftersom jag knappt kunde andas och befarade vatten i lungorna.

Det var det inte.

Mina lungor gick på högvarv eftersom den stora cellgiftsarmén som krigade i min kropp slog på allt som rörde sig. Sjukt som friskt.

Jag minns när väggen plötsligt stod där och tvingade mig till vila.

Pang! Så hade jag gått rakt in i den.

Det var som de där sketcherna när folk går in i glasdörrar för att det är så snyggt gjort att de inte ser glaset och så pang! Och alla skrattar.

Ingen skrattade när jag dunkade skallen i glasväggen.

Allra minst jag själv.

Knäna vek sig, hjärnan skrek på en time out och bara viljan orkade förmå benen att fortsätta gå till dess att jag kunde tuppa av på sängen.

Jag tänker på det när jag stiger upp och hoppar på cykeln för morgonens första tur här på Fårö där jag och familjen befinner oss.

Benen känns ovanligt fräscha trots dubbla träningspass i går och hjärtat tar ett extra skutt för att orken finns där.

I går sprang jag för första gången på ett år.

Inte långt. Inte fort.

Men jag sprang.

Benen pumpade på i det underbara naturreservervatet Ulla Hau, jag blev till och med frånsprungen av snart nioåriga dottern men det bjöd jag på. Jag sprang!

Pamela Andersson

Och i dag har jag cyklat 2,5 mil. Först en tuffare morgontur med maken, och sedan med barnen som kämpade längre än förväntat.

Mammahjärtat var stolt, och hela kroppen njuter nu av den trötthet som kommer efter träning.

Jag har långt kvar till toppform, men planen är att använda semestern till att bygga upp mig igen.

Nu kör vi kroppen!

Pamela Andersson

Pamela Andersson

 

 

Fårö

Sonen och bonussonen efter att ha cyklat nästan två mil!

 

 

Vägen tillbaka är aldrig snabb

Pamela

Egentligen var allt emot mig. Regnet, mörkret, tröttheten, trafiken kring Nobelfirandet som gjorde att jag fick åka världens omväg, tunnelbanan som strejkade…

Jag hade sååå mycket att skylla på och det skulle ha varit så lätt att säga att ”jag skiter i träningen i dag”.

Hela kroppen ville bara ta mig hem och bädda ner mig.

Kroppen hade ingen lust alls att fortsätta traska vidare med tunga axlar och två väskor i regnet till ett träningspass som visserligen var bestämt men som jag kunde ha avstått utan större protester från tränarmaken.

Jag stod där utanför den stängda tunnelbaneuppgången och velade.

Kroppen hade talat.

Men någonstans i hjärnan fanns en röst som kvidande bad mig att tänka en gång till.

”Tänk framåt”, sa rösten.

”Har du någonsin ångrat ett träningspass?”

Och jag valde den svåra vägen.

Istället för att enkelt slänga mig in i en taxi och åka hem och sova bet jag ihop, tog mig till hotell Clarion Skanstull, bytte om och satte mig på en träningscykel för första gången på ett år och en månad.

Den lilla rösten vann, och trots att det var tråkigt – mördande tråkigt ska erkännas – att sitta på en testcykel i en timme och bara hålla koll på att pulsen inte skulle överskrida 120, är jag så stolt över mig själv i dag.

Skelettvärken är knappt kännbar längre, och nu handlar allt om att få igång musklerna som vilat så länge, att träna för att orka träna, och att bara köra lågintensivt.

Det tråkiga kommer att gå över, jag vet ju det, det handlar bara om att bestämma sig. Att tvinga kroppen att lyssna på rösten i hjärnan som ber om att få hjälp att bli stark igen.

Kondition är en färskvara.

Muskler som tvingats till vila för länge orkar inte som tidigare – de behöver väckas. Långsamt och under stort tålamod behöver de sakta få vänja sig med träningen igen och att inte skynda är jobbigt för en sån som mig som hela tiden vill se ett snabbt resultat.

Men vägen tillbaka är aldrig snabb.

Det blev en timme i lågintensivt tempo. Bakom mig på cyklarna tävlade Christer och 7-timmar-på-vätterrundan-Björn om att pressa sig i intervaller, alltmedan jag höll koll på min puls. Det enda som kändes positivt var att jag hade min cykel framför dem, så det kändes hela tiden som jag vann. Ha, så man kan lura sig själv ibland!

I morse vaknade jag med träningsvärk, och den lilla rösten i hjärnan viskade ömt: ”där ser du, visst var det värt det?”.

Och javisst.

Det var värt varenda dötrist minut.

Tack säger kroppen, för att du inte lyssnade på mig. Tack för att du såg till mitt bästa och gav mig energi.

Snart kör vi igen.

cykeltest

Tumörens matchtröja är svart

Pamela Andersson

Får ett meddelande på min wall på facebook från en kär vän, mamman till min gudson Lucas:

”Småpratar om allt möjligt vid nattning av Lucas och vi kommer in på hur vi fungerar med hjälp av hjärnan. Lucas frågar hur du mår och jag säger att du leder matchen med 3-1. Han ler och säger: ‘min gudmor är bäst – alltid sport i huvudet. Men mamma, vad har tumören för färg och nummer på matchtröjan?’”

Jag läser och ler. Svaret finns redan i mitt huvud, och jag skriver ner det direkt:

”Tumörens matchtröja är svart och han spelar i nummer 666…

Det är odjurets tal.

Djävulens.

Cancerns.

Den åttonde cellgiftsbehandlingen börjar kännas rejält i kroppen, och hela mitt inre slåss mot snubben i tröja 666.

Armén av ninjas slåss för mitt liv, och det är därför jag är så trött på kvällarna. Jag orkar ingenting just nu, jag får kämpa för varje steg.

Samtidigt vägrar jag att vika ner mig.

I helgen sprang jag till och med första gången på flera månader, visserligen helt ofrivilligt, men ändå.

Jag hade i Christers frånvaro tagit in två nya personliga tränare, min tioåriga son och hans 16-åriga kusin (man tager vad man haver!) och vi var ute och powerwalkade (sonen cyklade) i det vackra vädret när jag plötsligt insåg att jag skulle hämta dottern prick klockan 12 och då var klockan 11.52.

Pamela Andersson

8 minuter på en kilometer låter ju som ingenting för alla er som normaltränar, men för en kropp fullpumpad av en tung arme med pansarceller och en motståndare i Goliatformat är det desto kämpigare.

Men jag hann. Klockan 12 stod jag där, högröd i ansiktet av ansträngning men med ett hjärta som jublade av glädje.

Jag orkade springa. Kroppen mäktade med tempoökningen och jag kände lyckoilningar rusa genom den.

Vad gjorde det då att jag på kvällen låg däckad av trötthet i soffan när jag orkat både powerwalk och en kilometer löpning på dan!

Jag känner mig fortfarande glad och när jag nu sitter här på jobbet, redo att snart gå hem, kände jag en ilning av lycka dansa i mitt inre igen.

Steg för steg ska jag ta mark från tumören.

Sakta, men obönhörligen ska jag nöta ner min motståndare.

Det står 3–1,  jag är sårad, kroppen vrider sig av smärta på natten men jag leder och jag ska vinna.

Nummer 666 ska inte stå i vägen för din gudmor, Lucas.

Hälsa mamma det.

Åtta månader och en olyckssyster

ToppHälsa Playitas

Åtta månader…

… and still counting…

I åtta månader har jag gått på cellgifter, och när jag nu kommit hem efter en vecka på Playitas med ToppHälsa väntar jag bara på att telefonen ska ringa för nästa dos.

Jag känner mig stark och pigg igen.

De sista dagarna på Kanarieöarna kände jag hur krafterna kom tillbaka. Glädjen över att orka gå 4,5 kilometer varje morgon, om än långt ifrån den högsta växeln, gav energi i hela kroppen och när jag pallade en cykeltur på närmare tre mil tog hjärtat ett skutt.

I mars trodde jag i min enfald att jag skulle kunna bibehålla min kondition under hela cellgiftsbehandlingen om jag bara gav järnet, men i dag vet jag att det bara handlar om att orka vara sjuk.

Den träning jag mäktar med tar mig ur sängen på morgnarna.

De mil jag avverkar gör att jag orkar vara positiv och glad – men de kan inte bygga upp min kropp.

Bara cellgifterna kan hjälpa mig och då måste de först bryta ner mig, däcka mig med smärta och kriga sönder de onda cellerna innan de kan låta de goda göra mig hel igen.

Ann-Britt Ryd Pettersson

Ann-Britt Ryd Pettersson vet vad jag pratar om.

Efter Sportpanelen i morse träffade jag henne, den första kvinnan på TV-sporten – och min olyckssyster.

För ett år sedan drabbades hon av cancer i tunntarmen, behandlades men drabbades igen av sjukdomen i augusti.

Det blev ett varmt möte i TV-huset.

Så många gånger som hon har varit programledare för mig i Sportpanelen – och nu slåss vi mot samma djävul.

I morgon har jag Karolinska Sjukhuset i luren igen.

Sjätte behandlingen eller inte?

Jag är redo.

ToppHälsa Playitas

Medan jag vilade kroppen kom Borat…

Två dagar tog det att bli av med träningsvärken i benen, det är snabbare än jag trodde faktiskt.

Det var tå-mot-tröskel som ställde till det.

Tå-i-väldigt-hög-fart-mot-tröskel, rätare sagt.

Precis när jag hade fått tillbaka suget efter att få sätta mig upp på cykeln igen small det rejäl i stortån.

Första diagnosen var en kraftig stukning. Andra diagnosen var att tån gått av.

Resultatet var i alla fall att jag inte fick på mig några skor, ett enda par jesussandaler (visserligen snygga men extremt somriga och helt fel än) var det enda som funkade och med dem släpade jag mig på författaren Susanne Bolls release för boken Det enda rätta.

Om jag skulle ha vilat kanske?

Nja.

Vissa saker måste göras trots smärta. Susanne är en av vännerna omkring mig som stöttat och peppat mig under min sjukdom och när hon nu släpper en bok måste jag ju göra Det Enda Rätta, också.

Det gick som en dans (eller förresten, ingen dans, jag haltade ju svårt) och jag minglade runt med idel vännerna och författare innan tån sa ifrån på skarpen.

Resten av veckan har jag vilat kroppen och så här i efterhand vet jag att den första diagnosen var rätt (fast jag får fortfarande inte på nåt annat än sandaler) men det grämer mig att jag missade Borat.

För hjältarna på Hjärtebarnsturen, med Lars Erlman i spetsen, de kör ju vidare för den goda saken skull och sliter sina kroppar för att samla ihop pengar till Hjärtebarnsfonden.

En av dem är Sten Sjögren som slog vad med sin fru Johanna om att han, om han lyckades samla in 50 000 kronor på en egen insamling på charity storm, skulle cykla en av sträckorna i turen iförd Borat-dräkt.

Tada!

Hjärtebarnsturen

Sten körde alltså sträckan Nyköping- Norrköping, tolv mil (12!) i den här blåsan. 57 000 viskas det om att han ensam dragit ihop till fonden, jag tycker nog att han borde ha fått ännu mera med tanke på hur kallt det måste ha varit…

Hjärtebarnsturen

Innan Borat-dräkten körde Sten och Louise Eriksson (hjärtebarnsmamma!) i ToppHälsas färger, och nu återstår det att se vilka som orkar cykla de sista två etapperna.

I morgon är det Södertälje-Gävle och på tisdag avslutas hela turen mellan Gävle och Falun.

Heja heja, alla hjältar!

Jag håller alla tummar och tår (eh, bara en tå förresten) för att allt ska gå bra.

Avslutar med lite mingelbilder från releasen:

Susanne Boll

Susanne Boll

Susanne Boll

Susanne Boll

Susanne Boll

Filmen om dagen där träningsvärken fick ett ansikte

Pamela Andersson

I väntan på att träningsvärken ska gå över får ni här se filmen om den fantastiska dagen på cykel. Den är inte så lång, men ni ser och hör både ToppHälsas cyklister (hm), Foppa, Agneta Sjödin och Tobias Karlsson bland andra.

Nu är ni allt bra sugna på att cykla Hjärtebarnsturen, va? Det är några etapper kvar, bara att anmäla er på hjartebarnsturen.se

Här är filmen:

 

http://vimeo.com/66221439

Vi vågade och vann – hit med mera ipren!

ToppHälsa

Om jag säger träningsvärk, vad tänker du på då?

Det ömmar lite i ett lår? Värker lite lätt i biceps? Gör ont i ljumskarna, så det är svårt att sitta?

Bah! säger jag.

I natt fick jag nämligen veta vad RIKTIG träningsvärk betyder.

Det betyder att smärtan på gränsen är olidlig. Att ALLT gör ont. Att ingen ställning fungerar, att kroppen formligen skriker på hjälp och att man är helt hjälplös.

Jag vaknade vid tvåtiden av att jag halvgrät.

De nio milen i motvind, varav de två sista milen med mjölksyra upp till öronen, gjorde sig påmind.

Det dunkade låren, det sved, det smärtade och för första gången fick jag använda både Alvedon och Ipren för att bota träningsvärken.

Jag brukar ju säga att träningsvärk är kroppens sätt att tacka för att du hjälper den att bli starkare.

Men inte i det här fallet.

I natt var värken kroppens sätt att säga ”du är en jävla idiot, nio mil är för långt för dig din amatör och fattar du inte det till nästa gång så vrider runt en muskel till på dig”.

Så jag fattar, kroppen.

Nio mil VAR långt.

Men pilutta dig – jag skulle göra om det i morgon igen (om jag bara kunde gå, eller cykla)!

För känslan att lyckas med en utmaning är större än smärtan det kostar att ta sig dit.

Vi var tretton stycken som körde i ToppHälsas team mellan Uppsala och Stockholm i går och vi peppade varandra, höjde och hjälpte varann, och vi gjorde det tillsammans. För flera i laget var det kanske ingen bragd, de är så pass vältränade, men de stöttade oss andra som slet desto mera och känslan av att cykla som ett lag, att tillhöra en grupp där man ställer upp för varandra, är oerhörd.

Jag är så tacksam för att jag fått uppleva den känslan.

I vårt ToppHälsa team fanns bland andra Agneta Sjödin, Tobias Karlsson, Torgny Mogren, Ann Söderlund, Viktor Åkerblom och Björn Becksmo och att dessa underbara människor använder sitt kändisskap till att göra saker för andra gör mig såå stolt. (Puss på er alla!!!)

Hjärtebarnsturen är ju ett lopp där man cyklar för att samla ihop pengar till forskning och barn som föds med hjärtfel, och vi har faktiskt ett sådant ”barn” på vår redaktion. Linnea Wiström (här i mitten med mig och ToppHälsas kostexpert Kristina Andersson t v) cyklade också de nio milen och när hon grät av lycka för att hon klarade påfrestningen så fick jag också en klump i halsen.

ToppHälsa

Vi utmanade livet.

Linnea med sitt hjärtfel och jag med kroppen full av cellgifter.

Vi vågade och vi vann.

Mission completed.

Nu mera Ipren, tack.

ToppHälsa

ToppHälsa

ToppHälsa

ToppHälsa

ToppHälsa

ToppHälsa

ToppHälsa

 

 

ToppHälsa

ToppHälsa