cykel

Sträck på er – ni är med och gör skillnad!



Hjältarna som ska slå världsrekord genom Europa.

Hjältarna som ska slå världsrekord genom Europa.

Ibland går det inte som man vill, och då gäller det att inte stressa sönder sig. Som förra veckan när jag hade planerat att jag skulle bibehålla mig fina träningskurva från Kreta-resan med ToppHälsa och köra minst ett pass om dagen.

Istället kom verkligheten ikapp mig och jag fastnade mellan extremt mycket jobb, barnaktiviteter och ännu mera jobb – och jag gav upp.

Inte för att jag inte orkade, utan faktiskt mera för att jag visste att inget skulle bli riktigt bra om jag pressade in min vilja att hinna allt jag bestämt mig för i ett schema som inte hade några luckor.

Så jag tog beslutet att vila från min egen träning och fokusera på allt det andra.

Så måste det bli ibland.

Istället får jag följa maken Christer Skog och hans team i deras försök att fixa världsrekord genom att cykla snabbast i världen genom Europa.

Mil efter mil efter mil...

Mil efter mil efter mil…

För er som inte har läst eller hört talas om äventyret Fastest x Europe består teamet alltså av Christer, komikern Måns Möller, ToppHälsas läkare Tony Duberg, äventyraren Helmy Elsaeed från Egypten, dalmasen Per-Anders Lissollas och frilansjournalisten och maratonlöparen Anders Forselius.

De har snart cyklat hälften av de 620 milen över Europa, från Ufa i Ryssland till Cabo da Roca i Portugal i regn och hård motvind… Och jag som klagade efter en fyramilsetapp under Kreta-resan! Det här gänget cyklar i snitt 18-20 mil om dan!

Jag tycker att det är så grymt.

Anledningen till att de överhuvudtaget utsätter sig för det här, är att samla in pengar till Viggo Foundation. Får de in minst 300 000 kronor kan de skicka barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar på läger med sina föräldrar i sommar.

Helt frivilligt lägger de alltså all sin tid under 29 dagar (världsrekordtiden) för att försöka samla in pengar för allas barns rätt att idrotta!

Jag är så himla stolta över dem alla!

Maken Christer Skog efter ännu en dag med regn, skitiga vägar och motvind...

Maken Christer Skog efter ännu en dag med regn, skitiga vägar och motvind…

De har haft en hemsk start, att cykla i motvind mil efter mil, att varje dag sätta sig upp på cykel i regn och med muskler som skriker av kramper och smärta och ändå bara köra vidare, – det är oerhört starkt.

Den här bilden som Anders Forselius tagit säger allt:

Endast Helmy är vaken...

Endast Helmy är vaken…

De är så trötta så de tar alla chanser att sova – till och med under lunchen!

Samtidigt orkar de skratta och skämta. Helt makalöst!

Det bjöds på tårta efter 200 avklarade mil!

Det bjöds på tårta efter 200 avklarade mil!

ToppHälsas gäng som var med på träningsveckan i april på Gran Canaria äger en av sträckorna som teamet har sålt för att få in pengar.

Det var en av deltagarna som efter att Christer och Måns haft sin föreläsning om det stundande äventyret tog initiativet att om vi alla la en hundring vardera så skulle det räcka till att bli ägare till en sträcka och bidra till insamlingen. Och så blev det!

Jag ville att vi skulle lägga pengarna på någon sträcka i Champagne eftersom jag tycker att våra resor är lite Mjölksyra och Champagne, men det visade sig att turen aldrig gick in det området. Så det fick bli ett annat vindistrikt istället.

Etapp 23 är således ToppHälsa/Salobres!

Salobre heter hotellet på Gran Canaria som vi bor på under träningsveckan där, och om jag inte missminner mig är vår sträcka på måndag. Den går från Brive La Gaillarde till Marmande i Frankrike, en nätt liten dagstur på 174 km.

Så alla ni som var med och bidrog – sträck på er lite extra nu.

Vi är med och sponsrar alla barns rätt att idrotta! Ni är med och gör skillnad!

Så grymt!

När jag fick se den här bilden blev jag faktiskt rädd. Shit, det handlar ju inte om att cykla till Ica direkt!

När jag fick se den här bilden blev jag faktiskt rädd. Shit, det handlar ju inte om att cykla till Ica direkt!

Sylvia Krenn, en ToppHälsa-läsare som var med oss till Playitas ett år, erbjöd sig att köra ner en följebil till Polen och gladde också teamet med både kaviar och Leksands-bröd! Härligt jobbat, Sylvia!

Sylvia Krenn, en ToppHälsa-läsare som var med oss till Playitas ett år, erbjöd sig att köra ner en följebil till Polen och gladde också teamet med både kaviar och Leksands-bröd! Härligt jobbat, Sylvia!

Delar av Salobre-gänget på Gran Canaria. Sträck på er! Ni är med och bidrar!

Delar av Salobre-gänget på Gran Canaria. Sträck på er! Ni är med och bidrar!

Äntligen en sommar utan oro!



Så här ska jag sitta i sommar.  Och bara känna att jag lever.

Så här ska jag sitta i sommar. Och bara känna att jag lever.

Vi satt där sida vid sida, våra blickar möttes inte och jag spände mina i ett högt akvarium rakt över mottagningsrummet.

Det slog mig att vi alla i väntrummet var som de där fiskarna som simmade runt, runt och bara liksom var fria på låtsas. De levde, var vackra och färgglada och tycktes trivas med sin tillvaro men de klara glasskivorna är egentligen en osynlig borg som de aldrig skulle kunna lämna.

Precis som vi alla patienter inne på Neurocentrum.

Vare sig vi gick därifrån med ett jublande glatt besked eller fick vår tillvaro krossad så kommer vi aldrig att bli riktigt fria.

Vi som tillhör skaran av de olycksdrabbade vet att vi aldrig blir densamma igen. Hur friskförklarade vi än blir.

Cancer, stroke, hjärnblödning… Rädslan kommer för alltid att vara en ren glasvägg ut mot den vardag och verklighet vi lever i. Vi kan glömma skräcken ibland, vi kan sova drömlöst och vakna med ett leende – men vi blir aldrig riktigt fria. Vi kommer aldrig att kunna släppa tankarna lösa att simma ut mot en evighetshorisont utan att stöta emot en jobbig tanke när kroppen inte beter sig som den ska.

Jag har accepterat det.

Accepterat att jag alltid kommer att vara mer eller mindre rädd och nervös när jag sitter och väntar på att min läkare ska komma och hämta mig och snart leverera ett leva-eller-dö-besked.

Att tumören är borta spelar ju ingen roll – en ny kan komma istället och där cancerbojorna för en stund släppte mig fri i vintras kom glasväggen att ersätta den för all framtid.

Jag matchade ödet med en klänning. Är man orolig känns det alltid bättre om man känner sig lite snygg.

Jag matchade ödet med en klänning. Är man orolig känns det alltid bättre om man känner sig lite snygg.

Jag tittade på de där fiskarna under mitt besök på Karolinska i går.

Såg upp på klockan på väggen.

Tick, tack, tick, tack. Tiden som alltid går så sakta när man väntar.

Sedan såg jag min leende läkare och jag visste att det fortfarande var tomt i hjärnan.

På ett bra sätt alltså.

De två svarta hålen där min hjärntumör har suttit såg lika öde ut som i vintras, och jag kunde andas ut igen.

– Nu tar vi nästa kontroll om sex månader, sa min fantastiska läkare och hjärtat gjorde ett skutt.

Sex månader? Det är ju en evighet?

– Vågar vi det? Frågade jag.

– Jag vågar.

Och då fick ju jag våga det också. Man är väl inte någon liten lort!

Jag reste mig upp, kramade om min läkare och för en kort sekund spred sig en salig lyckostråle genom hela kroppen och jag tackade honom för världens bästa besked.

–Tack själv. Du har gett många av våra patienter hopp, så det är vi som ska tacka. Fortsätt så.

Cykelträningen på Kreta förra veckan var helt underbar,. Och jag ska satsa på mera cykel i sommar.

Cykelträningen på Kreta förra veckan var helt underbar,. Och jag ska satsa på mera cykel i sommar.

Fötterna dansade nästan av sig själva genom korridorerna och innan jag lämnade Neurocentrum kastade jag en blick på de vackra fiskarna i akvariet.

De simmade uppåt, som om de väntade på att någon skulle ge dem mat och jag kände ilningarna av lycka.

För första gången på fem år står jag inför en tumörfri sommar.

Jag accepterar glasväggarna och ska jag göra allt för att inte lägga energi på dess existens.

Jag är bra på sånt.

Jag är bra på att leva.

Tack för att jag får chansen att göra det.

Sommarens motto.

Sommarens motto.

I strandkanten med Helena på Kreta, vår träningsresa.

I strandkanten med Helena på Kreta, vår träningsresa.

För tre år sedan åkte vi för första gången till Kreta med ToppHälsa, det här gänget har varit med sedan dess! Fantastiskt!

För tre år sedan åkte vi för första gången till Kreta med ToppHälsa, det här gänget har varit med sedan dess! Fantastiskt!

Jag och Emma Igelström sista kvällen på Kreta. Nu får vi hålla tummarna för henne på Ironman på Hawaii i höst!

Jag och Emma Igelström sista kvällen på Kreta. Nu får vi hålla tummarna för henne på Ironman på Hawaii i höst!

Har jag fått vara glad i onödan?



Precis så här borde jag känna mig varje dag.

Precis så här borde jag känna mig varje dag.

Jag har sovit dåligt i paradiset ett par dagar, och med tanke på att allt runtomkring mig är så grymt har det tagit ett tag att komma på varför det finns något i mig som skaver.

Här på Kreta på ToppHälsas träningsresa finns ju alla faktorer som behövs för att må fantastiskt; härliga träningspass, fint väder, fantastiska resenärer och duktiga instruktörer.

Ändå finns där en klump i magen av oro.

Det slog mig plötsligt att det var den där magnetröntgen förra veckan som ligger i hjärnskåpet och bromsar lyckoruset. Jag brukar ju försöka att inte tänka så mycket på själva röntgen, det är beskedsdagen som är jobbig – men för första gången känns det annorlunda.

Det var faktiskt en jobbigare känsla än väntat när jag satt där i min stora sjukhusskjorta och väntade på att undersökas av den enorma röntgenmaskinen.

Det var faktiskt en jobbigare känsla än väntat när jag satt där i min stora sjukhusskjorta och väntade på att undersökas av den enorma röntgenmaskinen.

Jag inser att jag under flera år faktiskt accepterat att tumören har legat i min hjärna och att jag lärt mig att tänka bort den, att jobba på med min träning och försöka att skärma av rädslan så mycket jag bara kan.

Sedan försvann tumören mirakulöst – och trots att jag har jublat, skrattat och gråtit av glädje har det sakta smugit sig in en annan typ av rädsla.

Tänk om det kommer en ny tumör?

Den gamla kunde jag bemästra, men vad händer om en ny objuden gäst bosätter sig i min skalle, en som jag inte känner och inte vet något om? Som kanske är starkare, som vet mina svaga sidor eller hört talas om min ömma tå?tu

Som är listigare, farligare och betydligt lurigare att knäcka?

Jag som är expert på positivism brottas om nätterna – inte bara med kramper i kroppen (brist på magnesium?) – utan även med den nya situationen som tumörfri med stor risk för återfall.

Fan.

Jag vill inte vara orolig och rädd längre, jag har ju lovat mig själv att lägga all ängslan på en och samma dag och aldrig ta ut något dåligt i förskott.

Men just nu känns det svårt.

Fan. Fan. Fan.

Nästa vecka får jag besked och jag jobbar mentalt med mig själv. Jag försöker pressa mig till saker som jag inte trott jag skulle orka och hoppas att det ska ge mig något annat att tänka på.

Som i går när jag cyklade här på Kreta, och kämpade i motvinden. Jag tog cirka 450 höjdmeter på drygt 2,5 mil och trodde jag skulle kräkas av trötthet när jag tog mig an den längsta och brantaste backen.

Fortfarande glad eftersom jag inte fattar hur grymt tungt det skulle bli snart...

Fortfarande glad eftersom jag inte fattar hur grymt tungt det skulle bli snart…

Jag hörde cykelinstruktören Nicklas Säfström intill mig som pratade om utsikten, blommorna som doftade och bla bla bla, samtidigt som jag bara funderade på om jag skulle kräkas rakt ut eller om jag skulle vända huvudet till höger eller till vänster.

Det fanns inte att jag skulle kliva av cykeln och gå.

”Kliv, kliv, överlev” muttrade hjärnan och när Nicklas lätta knuff i ryggen tog mig över krönet och när vägen helt plötsligt planade ut blev jag nästan tårmild över att jag klarade det.

Firar med kaffe att halva cykelpasset är klart – och att jag klarade det...

Firar med kaffe att halva cykelpasset är klart – och att jag klarade det…

Nu jobbar jag på att förlänga den känslan så att den kanske kan mota bort orosfjärilarna i maggropen.

Ta bara ut bra saker i förskott, Pam. Det är ju så du jobbar.

Visa det nu.

Det värsta som kan hända är att du har fått vara glad i onödan.

Så här glad vill jag bara jämt. Så vik hädan jobbiga tankar! Här med vår yogainstruktör Lena Järpsten.

Så här glad vill jag bara jämt. Så vik hädan jobbiga tankar! Här med vår yogainstruktör Lena Järpsten.

Klarar jag verkligen det här testet?



Våga, våga inte, våga, våga inte...

Våga, våga inte, våga, våga inte…

Ända sedan kirurgerna var inne i min hjärna och försökte ta bort så mycket de kunde av min tumör har jag haft problem med balansen.

Jag har fått lägga alla mina högklackade dyrgripar åt sidan, och i fem år har jag nu vandrat runt i fotriktiga skor – förutom under den period när skelettvärken var som värst och jag inte kunde ha skor alls.

Jag vågar inte cykla med cykelskor eftersom jag hela tiden känner att jag måste kunna sätta ner foten om något oförutsett händer och jag är livrädd att sitta fast och göra en Agneta Sjödin.

Det är svårt att gå nedför i trappor, det är som att jag blir yr och jag tänker hela tiden att ”nu ramlar jag, nu ramlar jag…”

Ett billigt pris för att få leva

Det är jädrigt irriterande att behöva hålla i sig i allt och alla hela tiden – samtidigt är det ett billigt pris att betala för att få leva.

Ett riktigt rea-pris skulle man kunna säga.

Gratis, rent utav.

Och dessutom tror jag att jag kanske skulle kunna öva upp balansen om jag bara gav mig den på att göra det. Eller åtminstone skulle jag kunna träna upp modet att våga TROTS balansen, och det skulle ju egentligen räcka långt det med.

Den här övningen har jag till exempel börjat med sedan två veckor tillbaka på mina träningspass med D-flex (David Seisay):

Få se nu om jag klarar av det här...

Få se nu om jag klarar av det här…

Att göra knäböj på en balansplatta/boll.

Bilden ljuger lite, jag försöker vara duktig inför kameran. Jag fuskar egentligen med att ha en lång pinne som stöd för att kunna gå ner i benböj, men jag övar på att inte hålla i den så hårt utan bara låta den vila i min hand.

Jag ska väl ärligt erkänna att jag inte känner någon större skillnad på de här två veckorna, inte fysiskt ­ – men psykiskt är det ett wow!

Att bara våga göra något som man vet att man är dålig på är en sådan boost för självförtroendet! Jag växer för varje gång jag klarar av att göra en benböj utan att ramla ner på golvet!

Sen att stilen inte är den mest proffsiga bjuder jag på.

Alla borde våga mera!

Jag tror överhuvudtaget att vi alla borde göra flera saker som vi är dåliga på. Allt går inte att träna upp, allt blir inte en succé bara för att du vägrar att ge upp – men hjärnan tackar dig för att du försöker. Hjärnan behöver nya utmaningar, den vill testa gränser. Stora som små.

En balansplatta är en väldigt liten utmaning förstås, men det är ändå ett steg framåt i min plan att kunna förbättra det som tumören stökade till i hjärnan.

Och jag har en hel garderob högklackade skäl att kämpa för.

Vingligt – men jag vågar!

Vingligt – men jag vågar!

En kobraorm har ingen chans mot cancern



Boaormen låg bara några meter framför mig.

Kobraormen låg bara några meter framför mig.

Den thailändska värmen är som en het vägg framför mig och enda chansen att få svalka är att pressa kroppen framåt så att vinden kyler ner den. Jag sitter på en racercykel på en liten landsväg och långt där framme ser jag skugga i form av en vacker allé.

Jag trampar mig fram till en gummiplantage där träden på båda sidorna av vägen formar ett skydd mot solen, och jag njuter av den välkomnande skuggan och ljudet av cykelns växlar som låter lite svagt när jag trycker in ett lättare motstånd.

Kroppen blir starkare för varje dag.

Varje tramptag letar sig in i min hjärna och peppar den så att jag hör orden som ett mantra i skallen: ”Lite till orkar du, lite till orkar du, lite till…”

Jag behöver höra det. Behöver känna att kroppen svarar och att psyket får positiv feedback.

Trots allt som hänt, att min hjärntumör är mirakulöst borta, finns skräcken fortfarande kvar i cellerna. Varje gång något oväntat händer: jag får ont i huvudet eller känner mig lite yr eller vad som helst som inte är som vanligt – så reagerar psyket med panik.

Tankarna kommer hur mycket jag än försöker pressa dem tillbaka.

”Något är fel!” skriker hjärnan och sänder ångestsignaler ut till kroppen som svarar med en stigande puls, en oroskänsla i magen och en flackande blick. Mitt förnuft står där som en slags trafikpolis i hjärnan och försöker få alla signaler att liksom rätta sig i ledet, men nervcellerna är så hispiga att det nästan är omöjligt att göra sig hörd.

Det blev 24 mil under veckan! Så stolt över det!

Det blev 24 mil under veckan! Så stolt över det!

Det är där träningen kommer in.

Cykelturer som den jag kört den senaste veckan i Thailand. (Det blev 24 mil totalt).

När kroppen pressar sig får hjärnan svårt att tänka på annat än att bara förmå benen att röra på sig, och helt plötsligt finns det utrymme i knoppen för andra tankar än det värsta som kan hända. Att en ny tumör kommer där den andra just har försvunnit.

Hjärnan kan inte ta in det under skuggan av gummiträd.

Istället registrerar den lekande barn, en hund som ligger vid vägkanten och dåsar, ett hål i vägen som jag måste se upp för – en kobraorm (!) som ringlar sig precis där jag cyklar och som får mig att tvärbromsa.

Jag hinner tänka att det är konstigt att jag inte är rädd för den långa ormen, innan den slingrar i väg och blir helt osynlig under de långa palmbladen som ligger vid vägrenen. Sedan förstår jag.

Det är tumören som spökar.

Rädslan för sånt som jag var rädd för innan; ormar, spindlar, mörker och getingar har krympt och blivit till en obehaglig känsla mera än något jag skriker högt för.

Har man en gång drabbats av cancer är ett getingstick inte hela världen.

Inte heller en ringlande kobra på tre meters avstånd.

Hjärnan vet att sortera, och med vetskapen att den blir klartänkt när jag tränar kroppen fortsätter jag förbi buskaget utan rädsla.

En tanke fladdrar till.

Så här vill jag alltid känna mig: orädd och stark.

Och helt, helt tumörfri.

Just så här vill jag känna mig. Stark och orädd. Här med Josefin Lillhage och Freddie Nyholm.

Just så här vill jag känna mig. Stark och orädd. Här med Josefin Lillhage och Freddie Nyholm.

Jag cyklade alla dagar utom en. Här med ToppHälsa-resenärerna Patrick och Mikaela.

Jag cyklade alla dagar utom en. Här med ToppHälsa-resenärerna Patrick och Mikaela.

Mitt OS-guld hänger runt hjärtat



IMG_7803-440x440

Det var bara en enda backe kvar när smärtan kom. Benen stumnade och jag kunde känna väggen torna upp sig framför mig. Andhämtningen blev mer och mer ansträngd och för varje tramptag tappade jag fart istället för att kunna öka. Skit också! Tankarna flög genom skallen.

Inte stanna. Måste upp. Några tramptag till. Heja mig för fan!

Benen skrek av mjölksyra och precis när jag kände att det var kört kom den där fantastiska handen i ryggslutet och hjälpte mig över krönet.

Maken, som redan hade 16 andra cyklister att hålla koll på, hade sett min kamp mot kroppen och precis innan jag gick över gränsen, precis innan mjölksyreväggen knockade mig som en cyklingens Jörgen Brink fick jag Christers hjälp och kunde tillsammans med de andra rulla nedför backen i motvinden.

Hjärtat jublade och jag lämnade tillbaka hyrcykeln med ett leende på läpparna trots att benen knappt bar mig.

IMG_7804-440x440

Känslan att kunna pressa sig så.

Glädjen som blandas med smärta i benen, att kroppen gör ont av träning och inte av cellgifter. Att kunna träna sig så trött igen efter år av skelettsmärtor och låga blodvärden känns som världens vinst.

Jag befinner mig med ToppHälsa på Playitas, Fuerteventura, och på måndag kommer Sveriges OS-trupp till Rio 2016 hit och tränar.

Jag kör redan med några av Sveriges bästa genom tiderna: världsrekordhållaren i simning Emma Igelström, handbollslegenden Ampan Carlsson och kanotistmästaren Susanne Gunnarsson som till och med har med sitt OS-guld från Atlanta 1996.

De har redan vunnit allt (nästan) som går att vinna i idrottssammanhang, och trots att jag inte har en chans att hänga med i deras tempo är jag precis lika glad som de.

Varje dag jag får leva är en vinst. För varje dag jag blir starkare är jag en vinnare.

Jag har inget OS-guld att hänga om halsen – men jag känner jublet i hela kroppen. Mitt guld hänger om hjärtat.

Och det känns underbart.

IMG_7768-440x440

IMG_7634-440x440

IMG_7786-440x440

IMG_7737-440x440

IMG_7738-440x440

 

Väggen av glas är borta!

Pamela Andersson


Pamela Andersson

För ett år sedan fick jag inte på mig skor.

Fötterna gjorde för ont, huden sved som om jag blivit brännskadad, kroppen gick på sparlåga och fem steg från soffan till toaletten kändes lika jobbigt och tungt som att bestiga Kebnekaise.

Skelettsmärtorna dansade jenka i min kropp och jag åkte in akut på KS eftersom jag knappt kunde andas och befarade vatten i lungorna.

Det var det inte.

Mina lungor gick på högvarv eftersom den stora cellgiftsarmén som krigade i min kropp slog på allt som rörde sig. Sjukt som friskt.

Jag minns när väggen plötsligt stod där och tvingade mig till vila.

Pang! Så hade jag gått rakt in i den.

Det var som de där sketcherna när folk går in i glasdörrar för att det är så snyggt gjort att de inte ser glaset och så pang! Och alla skrattar.

Ingen skrattade när jag dunkade skallen i glasväggen.

Allra minst jag själv.

Knäna vek sig, hjärnan skrek på en time out och bara viljan orkade förmå benen att fortsätta gå till dess att jag kunde tuppa av på sängen.

Jag tänker på det när jag stiger upp och hoppar på cykeln för morgonens första tur här på Fårö där jag och familjen befinner oss.

Benen känns ovanligt fräscha trots dubbla träningspass i går och hjärtat tar ett extra skutt för att orken finns där.

I går sprang jag för första gången på ett år.

Inte långt. Inte fort.

Men jag sprang.

Benen pumpade på i det underbara naturreservervatet Ulla Hau, jag blev till och med frånsprungen av snart nioåriga dottern men det bjöd jag på. Jag sprang!

Pamela Andersson

Och i dag har jag cyklat 2,5 mil. Först en tuffare morgontur med maken, och sedan med barnen som kämpade längre än förväntat.

Mammahjärtat var stolt, och hela kroppen njuter nu av den trötthet som kommer efter träning.

Jag har långt kvar till toppform, men planen är att använda semestern till att bygga upp mig igen.

Nu kör vi kroppen!

Pamela Andersson

Pamela Andersson

 

 

Fårö

Sonen och bonussonen efter att ha cyklat nästan två mil!

 

 

Vägen tillbaka är aldrig snabb



Pamela

Egentligen var allt emot mig. Regnet, mörkret, tröttheten, trafiken kring Nobelfirandet som gjorde att jag fick åka världens omväg, tunnelbanan som strejkade…

Jag hade sååå mycket att skylla på och det skulle ha varit så lätt att säga att ”jag skiter i träningen i dag”.

Hela kroppen ville bara ta mig hem och bädda ner mig.

Kroppen hade ingen lust alls att fortsätta traska vidare med tunga axlar och två väskor i regnet till ett träningspass som visserligen var bestämt men som jag kunde ha avstått utan större protester från tränarmaken.

Jag stod där utanför den stängda tunnelbaneuppgången och velade.

Kroppen hade talat.

Men någonstans i hjärnan fanns en röst som kvidande bad mig att tänka en gång till.

”Tänk framåt”, sa rösten.

”Har du någonsin ångrat ett träningspass?”

Och jag valde den svåra vägen.

Istället för att enkelt slänga mig in i en taxi och åka hem och sova bet jag ihop, tog mig till hotell Clarion Skanstull, bytte om och satte mig på en träningscykel för första gången på ett år och en månad.

Den lilla rösten vann, och trots att det var tråkigt – mördande tråkigt ska erkännas – att sitta på en testcykel i en timme och bara hålla koll på att pulsen inte skulle överskrida 120, är jag så stolt över mig själv i dag.

Skelettvärken är knappt kännbar längre, och nu handlar allt om att få igång musklerna som vilat så länge, att träna för att orka träna, och att bara köra lågintensivt.

Det tråkiga kommer att gå över, jag vet ju det, det handlar bara om att bestämma sig. Att tvinga kroppen att lyssna på rösten i hjärnan som ber om att få hjälp att bli stark igen.

Kondition är en färskvara.

Muskler som tvingats till vila för länge orkar inte som tidigare – de behöver väckas. Långsamt och under stort tålamod behöver de sakta få vänja sig med träningen igen och att inte skynda är jobbigt för en sån som mig som hela tiden vill se ett snabbt resultat.

Men vägen tillbaka är aldrig snabb.

Det blev en timme i lågintensivt tempo. Bakom mig på cyklarna tävlade Christer och 7-timmar-på-vätterrundan-Björn om att pressa sig i intervaller, alltmedan jag höll koll på min puls. Det enda som kändes positivt var att jag hade min cykel framför dem, så det kändes hela tiden som jag vann. Ha, så man kan lura sig själv ibland!

I morse vaknade jag med träningsvärk, och den lilla rösten i hjärnan viskade ömt: ”där ser du, visst var det värt det?”.

Och javisst.

Det var värt varenda dötrist minut.

Tack säger kroppen, för att du inte lyssnade på mig. Tack för att du såg till mitt bästa och gav mig energi.

Snart kör vi igen.

cykeltest

Tumörens matchtröja är svart

Pamela Andersson


Får ett meddelande på min wall på facebook från en kär vän, mamman till min gudson Lucas:

”Småpratar om allt möjligt vid nattning av Lucas och vi kommer in på hur vi fungerar med hjälp av hjärnan. Lucas frågar hur du mår och jag säger att du leder matchen med 3-1. Han ler och säger: ‘min gudmor är bäst – alltid sport i huvudet. Men mamma, vad har tumören för färg och nummer på matchtröjan?’”

Jag läser och ler. Svaret finns redan i mitt huvud, och jag skriver ner det direkt:

”Tumörens matchtröja är svart och han spelar i nummer 666…

Det är odjurets tal.

Djävulens.

Cancerns.

Den åttonde cellgiftsbehandlingen börjar kännas rejält i kroppen, och hela mitt inre slåss mot snubben i tröja 666.

Armén av ninjas slåss för mitt liv, och det är därför jag är så trött på kvällarna. Jag orkar ingenting just nu, jag får kämpa för varje steg.

Samtidigt vägrar jag att vika ner mig.

I helgen sprang jag till och med första gången på flera månader, visserligen helt ofrivilligt, men ändå.

Jag hade i Christers frånvaro tagit in två nya personliga tränare, min tioåriga son och hans 16-åriga kusin (man tager vad man haver!) och vi var ute och powerwalkade (sonen cyklade) i det vackra vädret när jag plötsligt insåg att jag skulle hämta dottern prick klockan 12 och då var klockan 11.52.

Pamela Andersson

8 minuter på en kilometer låter ju som ingenting för alla er som normaltränar, men för en kropp fullpumpad av en tung arme med pansarceller och en motståndare i Goliatformat är det desto kämpigare.

Men jag hann. Klockan 12 stod jag där, högröd i ansiktet av ansträngning men med ett hjärta som jublade av glädje.

Jag orkade springa. Kroppen mäktade med tempoökningen och jag kände lyckoilningar rusa genom den.

Vad gjorde det då att jag på kvällen låg däckad av trötthet i soffan när jag orkat både powerwalk och en kilometer löpning på dan!

Jag känner mig fortfarande glad och när jag nu sitter här på jobbet, redo att snart gå hem, kände jag en ilning av lycka dansa i mitt inre igen.

Steg för steg ska jag ta mark från tumören.

Sakta, men obönhörligen ska jag nöta ner min motståndare.

Det står 3–1,  jag är sårad, kroppen vrider sig av smärta på natten men jag leder och jag ska vinna.

Nummer 666 ska inte stå i vägen för din gudmor, Lucas.

Hälsa mamma det.

Åtta månader och en olyckssyster



ToppHälsa Playitas

Åtta månader…

… and still counting…

I åtta månader har jag gått på cellgifter, och när jag nu kommit hem efter en vecka på Playitas med ToppHälsa väntar jag bara på att telefonen ska ringa för nästa dos.

Jag känner mig stark och pigg igen.

De sista dagarna på Kanarieöarna kände jag hur krafterna kom tillbaka. Glädjen över att orka gå 4,5 kilometer varje morgon, om än långt ifrån den högsta växeln, gav energi i hela kroppen och när jag pallade en cykeltur på närmare tre mil tog hjärtat ett skutt.

I mars trodde jag i min enfald att jag skulle kunna bibehålla min kondition under hela cellgiftsbehandlingen om jag bara gav järnet, men i dag vet jag att det bara handlar om att orka vara sjuk.

Den träning jag mäktar med tar mig ur sängen på morgnarna.

De mil jag avverkar gör att jag orkar vara positiv och glad – men de kan inte bygga upp min kropp.

Bara cellgifterna kan hjälpa mig och då måste de först bryta ner mig, däcka mig med smärta och kriga sönder de onda cellerna innan de kan låta de goda göra mig hel igen.

Ann-Britt Ryd Pettersson

Ann-Britt Ryd Pettersson vet vad jag pratar om.

Efter Sportpanelen i morse träffade jag henne, den första kvinnan på TV-sporten – och min olyckssyster.

För ett år sedan drabbades hon av cancer i tunntarmen, behandlades men drabbades igen av sjukdomen i augusti.

Det blev ett varmt möte i TV-huset.

Så många gånger som hon har varit programledare för mig i Sportpanelen – och nu slåss vi mot samma djävul.

I morgon har jag Karolinska Sjukhuset i luren igen.

Sjätte behandlingen eller inte?

Jag är redo.

ToppHälsa Playitas