cykelskor

Klarar jag verkligen det här testet?



Våga, våga inte, våga, våga inte...

Våga, våga inte, våga, våga inte…

Ända sedan kirurgerna var inne i min hjärna och försökte ta bort så mycket de kunde av min tumör har jag haft problem med balansen.

Jag har fått lägga alla mina högklackade dyrgripar åt sidan, och i fem år har jag nu vandrat runt i fotriktiga skor – förutom under den period när skelettvärken var som värst och jag inte kunde ha skor alls.

Jag vågar inte cykla med cykelskor eftersom jag hela tiden känner att jag måste kunna sätta ner foten om något oförutsett händer och jag är livrädd att sitta fast och göra en Agneta Sjödin.

Det är svårt att gå nedför i trappor, det är som att jag blir yr och jag tänker hela tiden att ”nu ramlar jag, nu ramlar jag…”

Ett billigt pris för att få leva

Det är jädrigt irriterande att behöva hålla i sig i allt och alla hela tiden – samtidigt är det ett billigt pris att betala för att få leva.

Ett riktigt rea-pris skulle man kunna säga.

Gratis, rent utav.

Och dessutom tror jag att jag kanske skulle kunna öva upp balansen om jag bara gav mig den på att göra det. Eller åtminstone skulle jag kunna träna upp modet att våga TROTS balansen, och det skulle ju egentligen räcka långt det med.

Den här övningen har jag till exempel börjat med sedan två veckor tillbaka på mina träningspass med D-flex (David Seisay):

Få se nu om jag klarar av det här...

Få se nu om jag klarar av det här…

Att göra knäböj på en balansplatta/boll.

Bilden ljuger lite, jag försöker vara duktig inför kameran. Jag fuskar egentligen med att ha en lång pinne som stöd för att kunna gå ner i benböj, men jag övar på att inte hålla i den så hårt utan bara låta den vila i min hand.

Jag ska väl ärligt erkänna att jag inte känner någon större skillnad på de här två veckorna, inte fysiskt ­ – men psykiskt är det ett wow!

Att bara våga göra något som man vet att man är dålig på är en sådan boost för självförtroendet! Jag växer för varje gång jag klarar av att göra en benböj utan att ramla ner på golvet!

Sen att stilen inte är den mest proffsiga bjuder jag på.

Alla borde våga mera!

Jag tror överhuvudtaget att vi alla borde göra flera saker som vi är dåliga på. Allt går inte att träna upp, allt blir inte en succé bara för att du vägrar att ge upp – men hjärnan tackar dig för att du försöker. Hjärnan behöver nya utmaningar, den vill testa gränser. Stora som små.

En balansplatta är en väldigt liten utmaning förstås, men det är ändå ett steg framåt i min plan att kunna förbättra det som tumören stökade till i hjärnan.

Och jag har en hel garderob högklackade skäl att kämpa för.

Vingligt – men jag vågar!

Vingligt – men jag vågar!

”Bara dårar och idioter som cyklar”



Jag älskar att ringa runt till de fantastiska vardagshjältarna som cyklar runt Sverige med våra ToppHälsa-västar och få höra deras stories, hur de kommit på tanken att cykla längre än de någonsin gjort innan och höra deras entusiasm över att ha lyckats.

I går tisdag till exempel satte sig några tjejer från Bydalen, Ljustadalen och Alnö utanför Sundsvall på sina cyklar för att 18,2 mil senare ramla av dem i Bollnäs.

Jag pratade med en av dem, Anette Andersson (t h på bilden med ToppHälsa-västen), på telefon efter etappen och det blev ett samtal fullt av skratt.

Hjärtebarnsturen

Anette tyckte nämligen inte bara att det var en njutning att cykla.

Det var lite jobbigt också.

Liiite jobbigt.

Typ.

Framför allt när hon var så trött så att hon inte fick loss cykelskorna från pedalerna och stöp med cykeln…

– Jag ramlade rakt på en annan person, och fräste och svor att det bara var dårar och idioter som cyklade, haha. Jag skulle ALDRIG cykla mera! En annan gång var jag så trött att jag kastade mig i ett dike och vägrade att röra mig på flera minuter. Jag tror till och med att jag grät en stund.

Men det gick över.

Redan till dagen efter.

– I dag har jag tatuerat mig, jag satt i stolen i tre timmar och började tänka på om jag inte skulle köra ytterligare en etapp under turen kanske…

Du tatuerade väl inte en cykel..?

– Nää, ett självporträtt.

Haha, jag älskar personer som Anette! Som med liv och lust kastar sig in i äventyr och bejakar livet.

– Det var faktiskt inte så jobbigt för benen, det tuffaste var den mentala biten. Men så här efteråt är jag så glad att jag gjorde det, och jag gjorde det ju det för en bra sak.

Anette cyklade med bland andra Lena Sjöström (mitten) och Cecilia Bergström (t v), den senare var den som läst artikeln i ToppHälsa och peppade de andra till att åka.

Hjärtebarnsturen

Jag frågade Anette hur långt hon tidigare hade cyklat som längst, svaret var 4,5 mil.

Jag har 5,3 mil i ett sträck som rekord.

Då borde jag klara Uppsala-Stockholm på måndag, va?

Flera som ”dårar och idioter” vill haka på?

Har ni tur kommer ni i tidningen – här nedan ett klipp från Hudiksvalls Tidning (min gamla arbetsplats!) som var på hugget när en del av åkarna passerade Hudik. Bra där!

Hudiksvalls Tidning