David Seisay

Klarar jag verkligen det här testet?

Våga, våga inte, våga, våga inte...

Våga, våga inte, våga, våga inte…

Ända sedan kirurgerna var inne i min hjärna och försökte ta bort så mycket de kunde av min tumör har jag haft problem med balansen.

Jag har fått lägga alla mina högklackade dyrgripar åt sidan, och i fem år har jag nu vandrat runt i fotriktiga skor – förutom under den period när skelettvärken var som värst och jag inte kunde ha skor alls.

Jag vågar inte cykla med cykelskor eftersom jag hela tiden känner att jag måste kunna sätta ner foten om något oförutsett händer och jag är livrädd att sitta fast och göra en Agneta Sjödin.

Det är svårt att gå nedför i trappor, det är som att jag blir yr och jag tänker hela tiden att ”nu ramlar jag, nu ramlar jag…”

Ett billigt pris för att få leva

Det är jädrigt irriterande att behöva hålla i sig i allt och alla hela tiden – samtidigt är det ett billigt pris att betala för att få leva.

Ett riktigt rea-pris skulle man kunna säga.

Gratis, rent utav.

Och dessutom tror jag att jag kanske skulle kunna öva upp balansen om jag bara gav mig den på att göra det. Eller åtminstone skulle jag kunna träna upp modet att våga TROTS balansen, och det skulle ju egentligen räcka långt det med.

Den här övningen har jag till exempel börjat med sedan två veckor tillbaka på mina träningspass med D-flex (David Seisay):

Få se nu om jag klarar av det här...

Få se nu om jag klarar av det här…

Att göra knäböj på en balansplatta/boll.

Bilden ljuger lite, jag försöker vara duktig inför kameran. Jag fuskar egentligen med att ha en lång pinne som stöd för att kunna gå ner i benböj, men jag övar på att inte hålla i den så hårt utan bara låta den vila i min hand.

Jag ska väl ärligt erkänna att jag inte känner någon större skillnad på de här två veckorna, inte fysiskt ­ – men psykiskt är det ett wow!

Att bara våga göra något som man vet att man är dålig på är en sådan boost för självförtroendet! Jag växer för varje gång jag klarar av att göra en benböj utan att ramla ner på golvet!

Sen att stilen inte är den mest proffsiga bjuder jag på.

Alla borde våga mera!

Jag tror överhuvudtaget att vi alla borde göra flera saker som vi är dåliga på. Allt går inte att träna upp, allt blir inte en succé bara för att du vägrar att ge upp – men hjärnan tackar dig för att du försöker. Hjärnan behöver nya utmaningar, den vill testa gränser. Stora som små.

En balansplatta är en väldigt liten utmaning förstås, men det är ändå ett steg framåt i min plan att kunna förbättra det som tumören stökade till i hjärnan.

Och jag har en hel garderob högklackade skäl att kämpa för.

Vingligt – men jag vågar!

Vingligt – men jag vågar!

Om cancer var en människa

Hjärntumörblogg

Dags igen. Byte i Cancerfabriken.

Av med klänningen, alla smyckena och skorna. Och på med sjukhusets XXXL-skjorta. Skjortan som visserligen är mjuk men som alltid tycks sakna knappar där de mest behövs. Gliporna mellan knapparna är så stora att man lika gärna kunnat vara naken. Allt syns ändå.

I skjortan är jag sjuk igen

Nyss kändes jag mig frisk.

I skjortan är jag sjuk igen.

En patient som barfota traskar fram på den kalla golvet i riktning mot rummet där ödet väntar i dörröppningen.

Jag skyler mig så gott jag kan, letar efter en slags värdighet i kylan och nakenheten, men jag är osynlig och statuslös.

I skjortan har jag obotlig cancer och cancer gör inte skillnad på folk.

Den är helt fördomsfri.

Omutbar och osentimental.

Om cancer hade varit en människa är jag säker på att hen hade varit en dubbelnatur.

En förtroendeingivande person som behandlade alla lika utåt – men en listig, farlig och skoningslös person på insidan.

En person att aldrig lita på, en typ som när som helst kan sticka dig i ryggen.

Det gäller att alltid vara på sin vakt. Jag vet det efter fyra års kamp.

Jag står beredd för fighten

Sommarens nödvändiga återhämtning är över – nu bygger jag upp mitt fysiska och mentala försvar igen.

Tillsammans med Helene Arkhem, D-flex och Kayo på dagens pass.

Tillsammans med Helene Arkhem, D-flex och Kayo på dagens pass.

Två gånger i veckan jobbar jag med min kropp hos David Seisay, känd som D-flex, på hans gym D-flex Fitness på Östermalm i Stockholm.

Han är mannen som ska bygga mig stark på utsidan.

Insidan tar Christer Skog (maken) hand om.

En kombination av mjukt och hårt, lågintensiv träning för hjärta och lungor med Christers hjälp och lite tuffare för musklerna med D-flex hjälp är min nya krigsföring mot fienden som bosatt sig i min hjärna.

Sakta men målinriktad är min färd mot seger.

Snart kommer domen från läkarna.

Om en vecka. Kanske två.

I vilket fall står jag beredd.

Mannen som gör mig stark på insidan. Med träning och kärlek.

Mannen som gör mig stark på insidan. Med träning och kärlek.