Emma Igelström

Äntligen en sommar utan oro!



Så här ska jag sitta i sommar.  Och bara känna att jag lever.

Så här ska jag sitta i sommar. Och bara känna att jag lever.

Vi satt där sida vid sida, våra blickar möttes inte och jag spände mina i ett högt akvarium rakt över mottagningsrummet.

Det slog mig att vi alla i väntrummet var som de där fiskarna som simmade runt, runt och bara liksom var fria på låtsas. De levde, var vackra och färgglada och tycktes trivas med sin tillvaro men de klara glasskivorna är egentligen en osynlig borg som de aldrig skulle kunna lämna.

Precis som vi alla patienter inne på Neurocentrum.

Vare sig vi gick därifrån med ett jublande glatt besked eller fick vår tillvaro krossad så kommer vi aldrig att bli riktigt fria.

Vi som tillhör skaran av de olycksdrabbade vet att vi aldrig blir densamma igen. Hur friskförklarade vi än blir.

Cancer, stroke, hjärnblödning… Rädslan kommer för alltid att vara en ren glasvägg ut mot den vardag och verklighet vi lever i. Vi kan glömma skräcken ibland, vi kan sova drömlöst och vakna med ett leende – men vi blir aldrig riktigt fria. Vi kommer aldrig att kunna släppa tankarna lösa att simma ut mot en evighetshorisont utan att stöta emot en jobbig tanke när kroppen inte beter sig som den ska.

Jag har accepterat det.

Accepterat att jag alltid kommer att vara mer eller mindre rädd och nervös när jag sitter och väntar på att min läkare ska komma och hämta mig och snart leverera ett leva-eller-dö-besked.

Att tumören är borta spelar ju ingen roll – en ny kan komma istället och där cancerbojorna för en stund släppte mig fri i vintras kom glasväggen att ersätta den för all framtid.

Jag matchade ödet med en klänning. Är man orolig känns det alltid bättre om man känner sig lite snygg.

Jag matchade ödet med en klänning. Är man orolig känns det alltid bättre om man känner sig lite snygg.

Jag tittade på de där fiskarna under mitt besök på Karolinska i går.

Såg upp på klockan på väggen.

Tick, tack, tick, tack. Tiden som alltid går så sakta när man väntar.

Sedan såg jag min leende läkare och jag visste att det fortfarande var tomt i hjärnan.

På ett bra sätt alltså.

De två svarta hålen där min hjärntumör har suttit såg lika öde ut som i vintras, och jag kunde andas ut igen.

– Nu tar vi nästa kontroll om sex månader, sa min fantastiska läkare och hjärtat gjorde ett skutt.

Sex månader? Det är ju en evighet?

– Vågar vi det? Frågade jag.

– Jag vågar.

Och då fick ju jag våga det också. Man är väl inte någon liten lort!

Jag reste mig upp, kramade om min läkare och för en kort sekund spred sig en salig lyckostråle genom hela kroppen och jag tackade honom för världens bästa besked.

–Tack själv. Du har gett många av våra patienter hopp, så det är vi som ska tacka. Fortsätt så.

Cykelträningen på Kreta förra veckan var helt underbar,. Och jag ska satsa på mera cykel i sommar.

Cykelträningen på Kreta förra veckan var helt underbar,. Och jag ska satsa på mera cykel i sommar.

Fötterna dansade nästan av sig själva genom korridorerna och innan jag lämnade Neurocentrum kastade jag en blick på de vackra fiskarna i akvariet.

De simmade uppåt, som om de väntade på att någon skulle ge dem mat och jag kände ilningarna av lycka.

För första gången på fem år står jag inför en tumörfri sommar.

Jag accepterar glasväggarna och ska jag göra allt för att inte lägga energi på dess existens.

Jag är bra på sånt.

Jag är bra på att leva.

Tack för att jag får chansen att göra det.

Sommarens motto.

Sommarens motto.

I strandkanten med Helena på Kreta, vår träningsresa.

I strandkanten med Helena på Kreta, vår träningsresa.

För tre år sedan åkte vi för första gången till Kreta med ToppHälsa, det här gänget har varit med sedan dess! Fantastiskt!

För tre år sedan åkte vi för första gången till Kreta med ToppHälsa, det här gänget har varit med sedan dess! Fantastiskt!

Jag och Emma Igelström sista kvällen på Kreta. Nu får vi hålla tummarna för henne på Ironman på Hawaii i höst!

Jag och Emma Igelström sista kvällen på Kreta. Nu får vi hålla tummarna för henne på Ironman på Hawaii i höst!

Skuggorna kommer närmare…



hjärntumörblogg

Tillbaka i Sverige efter tio dagar i Thailand och det småduggar utanför fönstret. 

Det känns nästan absurt att det bara var några dagar sedan som jag låg i skuggan och kände värmen som bäddade in min kropp som ett mjukt täcke. 35 grader varmt och jag kände hur en svettdroppe sakta letade sig ner via hårfästet.

hjärntumörblogg

Nu sitter jag på redaktionen igen, vardagen är tillbaka. Tidningen gick i tryck i måndags och kallelsen till nästa magnetröntgen av hjärnan ligger på köksbordet därhemma.

Vardagen blir aldrig så tydlig som när kuvertet från Karolinska ligger i brevlådan. Nu låg det där och grinade illa när jag öppnade brevlådan med den thailändska solens strålar som fortfarande värmde min kropp.

Det blev kallt igen.

Inte bara av kallelsen till KS.

Jag följer hemskheterna i Bryssel och skratten och känslan från de magiska dagarna på ToppHälsas träningsresa till Thanyapura på Phuket står i stark kontrast mot de scener jag ser på Expressens webb-tv.

För några dagar sedan tog jag in skratten och de glada rösterna från ett gäng som njöt av en kväll i poolen. Jag tänker tillbaka på den första gången jag var i Thailand. 24 år gammal, för 26 år sedan, och det var ett helt annat land då.

Turismen var inte alls lika utbredd, det fanns fortfarande öar där drömmen om den öde stranden existerade och jag besökte så många jag kunde. Värmen var lika mjuk mot huden, men hotellen jag bodde på var enormt mycket enklare, jag hade inte resväska utan en ryggsäck och mobiler hade man inte hört talas om.

Jag inser hur enormt privilegierad jag varit genom åren. Jag har fått resa över nästan hela världen, mött så många intressanta människor, jag har skrattat mig knäsvag i världens alla hörn och jag har tagit för mig av livets erbjudande på ett sätt som jag är så tacksam för i dag.

Att leva med cancer är nämligen som att alltid ha oron i bakfickan.

Kanske är det just därför som jag njuter så mycket av de små sakerna i livet. 

Dagarna när oron släpper och jag känner att kroppen spritter. När jag får en hård kram av barnen, när jag somnar med makens hand i min på kvällen.

Eller som nu.

När minnen från en fantastisk träningsvecka fortfarande är färska och jag får sms och meddelanden på facebook och instagram från nya vänner som var med. Det värmer, trots oron och sorgen över det som hänt i Bryssel.

Skuggorna kommer närmare. Död, terror och skräck.

Vi får inte ge upp.

Aldrig släppa känslan av värme som rinner som blod genom kroppen när man möts av gemenskap, kärlek och hopp.

Livet.

Vi har bara ett.

Låt oss njuta av det.

hjärntumörblogg IMG_0716 IMG_1441 IMG_0746 IMG_1386 IMG_1393 IMG_1411 IMG_1173 IMG_1546 IMG_1214 IMG_0807 IMG_0614 IMG_1594 IMG_1391 IMG_1421 IMG_1415

Mitt OS-guld hänger runt hjärtat



IMG_7803-440x440

Det var bara en enda backe kvar när smärtan kom. Benen stumnade och jag kunde känna väggen torna upp sig framför mig. Andhämtningen blev mer och mer ansträngd och för varje tramptag tappade jag fart istället för att kunna öka. Skit också! Tankarna flög genom skallen.

Inte stanna. Måste upp. Några tramptag till. Heja mig för fan!

Benen skrek av mjölksyra och precis när jag kände att det var kört kom den där fantastiska handen i ryggslutet och hjälpte mig över krönet.

Maken, som redan hade 16 andra cyklister att hålla koll på, hade sett min kamp mot kroppen och precis innan jag gick över gränsen, precis innan mjölksyreväggen knockade mig som en cyklingens Jörgen Brink fick jag Christers hjälp och kunde tillsammans med de andra rulla nedför backen i motvinden.

Hjärtat jublade och jag lämnade tillbaka hyrcykeln med ett leende på läpparna trots att benen knappt bar mig.

IMG_7804-440x440

Känslan att kunna pressa sig så.

Glädjen som blandas med smärta i benen, att kroppen gör ont av träning och inte av cellgifter. Att kunna träna sig så trött igen efter år av skelettsmärtor och låga blodvärden känns som världens vinst.

Jag befinner mig med ToppHälsa på Playitas, Fuerteventura, och på måndag kommer Sveriges OS-trupp till Rio 2016 hit och tränar.

Jag kör redan med några av Sveriges bästa genom tiderna: världsrekordhållaren i simning Emma Igelström, handbollslegenden Ampan Carlsson och kanotistmästaren Susanne Gunnarsson som till och med har med sitt OS-guld från Atlanta 1996.

De har redan vunnit allt (nästan) som går att vinna i idrottssammanhang, och trots att jag inte har en chans att hänga med i deras tempo är jag precis lika glad som de.

Varje dag jag får leva är en vinst. För varje dag jag blir starkare är jag en vinnare.

Jag har inget OS-guld att hänga om halsen – men jag känner jublet i hela kroppen. Mitt guld hänger om hjärtat.

Och det känns underbart.

IMG_7768-440x440

IMG_7634-440x440

IMG_7786-440x440

IMG_7737-440x440

IMG_7738-440x440

 

På samma lista som Kalla!



Årets Kvinnor 2013

Vaknade på Internationella Kvinnodagen och läser att jag blivit utsedd till en av Årets Kvinnor under 2013 av tidningen Expressen.

Plats 38. Precis bakom Gudrun Schyman på plats 37 men framför storheter som Agneta Fältskog, ärkebiskopen Antje Jackelén, fotbollsproffset Lotta Schelin, Camilla Läckberg och programledaren Camilla Kvartoft! Jag blev alldeles varm i bröstet av glädje.

Charlotte Kalla toppade listan, men tänk att jag var med på samma lista som hon!

Jag har varit glad för det hela dan, speciellt värmde nomineringstexten där det stod att jag var en glädjespridare som med min kommande bok (”Jag ska inte dö i dag”, kommer på Bonnier Fakta i augusti) och den här bloggen peppar tusentals människor runt om i Sverige att orka leva med cancer.

Tack tack tack, Expressen och juryn!

Sitter för övrigt och skriver på boken nästan varje dag nu samtidigt som jag inväntar min åttonde cellgiftsbehandling.

Två veckor i rad har den skjutits upp på grund av mina dåliga värden, men jag hoppas att min kontaktsjuksköterska ska ge klartecken på måndag.

Sedan är det dags för ett besked.

13 mars ska jag röntgas och därefter kommer matchresultatet Pam vs tumören.

Snälla låt det gå som en dans! En sån där härlig dans som jag såg Benjamin Wahlgren gjorde när jag följde Let’s Dance live i går kväll!

Jag och Christer var på plats för att heja fram ToppHälsas bloggare Emma Igelström. Hon gjorde vad hon kunde, gav järnet och hade klänningens snyggaste klänning, men tyvärr blev det respass ändå.

Let's Dance

På raden framför oss satt gamla OS-guldmedaljören i kanot, Susanne Gunnarsson (här nedan) och jag sprang också på både Kristin Kaspersen, Lotta Engberg och min gamla kollega Pär Jonasson.

susanne gunnarsson

En rolig kväll som följdes av den här egoboostade morgonen.

Vågar jag hoppas på flera roliga besked den kommande veckan?

Vi säger så va, livet?

Let's Dance