Expressen

Jag vann! Jag knäckte hjärntumören!



Lycka och kärlek! Tack alla för ert stöd – jag vann en förkrossande tumörseger! Här med Expressens tv-ankare Anna Herdenstam.

Lycka och kärlek! Tack alla för ert stöd – jag vann en förkrossande tumörseger! Här med Expressens tv-ankare Anna Herdenstam.

Jag vet inte riktigt var jag ska börja så jag går bara rakt på: JAG GJORDE DET! JAG KNÄCKTE TUMÖREN!

Tårarna har runnit hela dan, och jag har skakat i hela kroppen. Det känns som feber, lyckofeber, och när jag sitter här och ska sammanfatta ett läkarbesök som slutade med att jag fick tillbaka mitt liv känns det som jag skriver i en bubbla.

Förlåt att det här blir ett helt hoppig och osammanhängande blogginlägg, men jag har inte riktigt landat i läkarens besked än.

Min tumör borta.

Den hjärntumör som läkarna sa skulle vara omöjlig att ta bort är försvunnen.

Väck!

Jag krossade den! Jag vann en seger så jävla stor att tumören smet ut bakvägen med svansen mellan benen.

Min hjärna är fri.

Jag är fri.

Visserligen säger läkarna att risken fortfarande är stor att en tumör kommer tillbaka, men isåfall är det en ny tumör. Den gamla finns inte mera.

”Du knäckte den med din livstilssförändring, din träning, positiva tänkande och din vilja att kämpa och träna hjärnan”, sa min läkare när jag satt där med glädjetårarna rinnande nedför kinderna och med hans hand i min.

I dag har jag berättat om nyheten i TV4, på Expressen, på SVT:s webb och för Gud och alla människor, men vill ni se mera kolla Cancergalan på måndag kl 20 i fyran.

Med TV4:as Jesper Börjesson.

Med TV4:as Jesper Börjesson.

Jag skriver om allt i ToppHälsas nya nummer som kommer ut på onsdag nästa vecka också, men nu är jag helt vimsig och det här blir ett kort inlägg.

Jag ska fira livet med min man, med hans underbara fisksoppa och några glad av en riktigt bra champagne – men innan jag släcker ner datorn vill jag ur djupet av mitt hjärta tacka er alla som följer mig här på bloggen, via ToppHälsa eller instagram och facebook.

Ni har varit ett enormt stöd under fyra och ett halv år,  ni har peppat och kämpat med mig. Skrattat och gråtit med mig, och hållit mig under armarna när jag förtvivlat tappat tron på att jag ska orka.

Ni har en stor del i det som har hänt och jag är er evigt tacksam!!

Jag lovar att blogga mera om allt under veckan, om hur jag tränat och kämpat och de senaste dagarna ofattbara besked, men nu ska jag fira!

Fuck Cancer – leve livet!!!!!

Jag träffade ambassadören Jan Eliasson i sminket innan min sändning.

Jag träffade ambassadören Jan Eliasson i sminket innan min sändning.

Det har verkligen varit en omtumlande dag. Jag har sett mig själv överallt!

Det har verkligen varit en omtumlande dag. Jag har sett mig själv överallt!

I Expressens tv-studi med Anna Herdenstam.

I Expressens tv-studio med Anna Herdenstam.

Jag och maken tog en powerwalk på kvällen. Det är tack vare han som jag klarat detta!!

Jag och maken tog en powerwalk på kvällen. Det är tack vare han som jag klarat detta!!

Bubbel nu!

Bubbel nu!

Skuggorna kommer närmare…



hjärntumörblogg

Tillbaka i Sverige efter tio dagar i Thailand och det småduggar utanför fönstret. 

Det känns nästan absurt att det bara var några dagar sedan som jag låg i skuggan och kände värmen som bäddade in min kropp som ett mjukt täcke. 35 grader varmt och jag kände hur en svettdroppe sakta letade sig ner via hårfästet.

hjärntumörblogg

Nu sitter jag på redaktionen igen, vardagen är tillbaka. Tidningen gick i tryck i måndags och kallelsen till nästa magnetröntgen av hjärnan ligger på köksbordet därhemma.

Vardagen blir aldrig så tydlig som när kuvertet från Karolinska ligger i brevlådan. Nu låg det där och grinade illa när jag öppnade brevlådan med den thailändska solens strålar som fortfarande värmde min kropp.

Det blev kallt igen.

Inte bara av kallelsen till KS.

Jag följer hemskheterna i Bryssel och skratten och känslan från de magiska dagarna på ToppHälsas träningsresa till Thanyapura på Phuket står i stark kontrast mot de scener jag ser på Expressens webb-tv.

För några dagar sedan tog jag in skratten och de glada rösterna från ett gäng som njöt av en kväll i poolen. Jag tänker tillbaka på den första gången jag var i Thailand. 24 år gammal, för 26 år sedan, och det var ett helt annat land då.

Turismen var inte alls lika utbredd, det fanns fortfarande öar där drömmen om den öde stranden existerade och jag besökte så många jag kunde. Värmen var lika mjuk mot huden, men hotellen jag bodde på var enormt mycket enklare, jag hade inte resväska utan en ryggsäck och mobiler hade man inte hört talas om.

Jag inser hur enormt privilegierad jag varit genom åren. Jag har fått resa över nästan hela världen, mött så många intressanta människor, jag har skrattat mig knäsvag i världens alla hörn och jag har tagit för mig av livets erbjudande på ett sätt som jag är så tacksam för i dag.

Att leva med cancer är nämligen som att alltid ha oron i bakfickan.

Kanske är det just därför som jag njuter så mycket av de små sakerna i livet. 

Dagarna när oron släpper och jag känner att kroppen spritter. När jag får en hård kram av barnen, när jag somnar med makens hand i min på kvällen.

Eller som nu.

När minnen från en fantastisk träningsvecka fortfarande är färska och jag får sms och meddelanden på facebook och instagram från nya vänner som var med. Det värmer, trots oron och sorgen över det som hänt i Bryssel.

Skuggorna kommer närmare. Död, terror och skräck.

Vi får inte ge upp.

Aldrig släppa känslan av värme som rinner som blod genom kroppen när man möts av gemenskap, kärlek och hopp.

Livet.

Vi har bara ett.

Låt oss njuta av det.

hjärntumörblogg IMG_0716 IMG_1441 IMG_0746 IMG_1386 IMG_1393 IMG_1411 IMG_1173 IMG_1546 IMG_1214 IMG_0807 IMG_0614 IMG_1594 IMG_1391 IMG_1421 IMG_1415

Det enda förråd som aldrig blir fullt



IMG_5607

Kartong efter kartong öppnas. De står över hela hallen och jag kryssar mellan allt som plockas ut. Där är en stor hög med kläder, längre bort ligger buntar med tidningar och hela soffan är full med dukar och sänglinnen.

Maken bryter upp en liten plåtask som är låst. Nyckeln ligger förmodligen på en soptipp någonstans sedan 30-isch år, och jag tar en paus och försjunker en stund med gamla bilder från min barn- och tonårstid som låg i asken. Jag känner fortfarande igen de flesta, vet vad de gör i dag och jag berättar för barnen (som är totalt ointresserade) en massa anekdoter om människorna och händelserna på fotografierna.

Jag plockar, sorterar och känner mig som Malena Ernman så kraftfullt uttryckte sig på nyårsafton: ”Ring in det nya och ring ut det gamla”, förutom att det inte ska in något nytt här.

Inte på länge.

För herregud så jag samlat på mig genom åren!

Visst, jag vet att jag är den värsta människohamstern på hela Lilla Essingen, jag samlar på allt och har enormt svårt att släppa eller sortera bort, men nu när jag inte ens kommer in i källarförrådet måste det bli en ändring.

Nu ska det ringas ut.

Kartonger till de bättre behövande packas och skickas till hjälporganisationer och jag både ser och känner hur förrådet minskar i takt med att hjärtat känns lättare. Samtidigt är jag förundrad över hur det hänger ihop att en person (läs mig) som sällan ser bakåt har så svårt att släppa taget om det som är gammalt?

I mina gömmor hittar jag så många minnen som jag vårdar i hjärtat, men jag har så gott som aldrig tagit fram dem ur kartongerna så varför ska jag ha dem kvar? ”Det är ju en länk till det förflutna, ett halmstrå från din historia som du inte kan slänga eller ge bort!” ropar samlardelen av min hjärna till förnuftsdelen som svarar med ett ”Jamen, då räcker det ju med att spara ett halmstrå? Inte ett helt förråd?” och själv står jag i mitten och velar.

Slänga eller behålla?

Expressen eller Aftonbladet? (För er som kommer ihåg den gamla sketchen av Hasse & Tage med Tage Danielsson som försöker få Gösta Ekman att välja mellan de båda tidningarna).

Jag beslutar mig för att se rensningen som en sorts terapi.

Att jag samtidigt som jag lägger ännu en jacka och ännu ett par skor i kartongerna som ska till Erikshjälpen, funderar över mitt eget liv, hur jag lever, hur jag fungerar och vad mitt mål är. Jag gör helt en inventering av mig själv samtidigt som jag sorterar det förflutna.

2016 ska bli ett bra år.

Året ligger här framför mig, oskrivet, tomma blad i kalendern även om det går oroväckande fort att fylla dem. Ett helt nytt år att faktiskt använda som jag vill.

Med det jag vill.

Kärlek, resor, träningar som bygger muskler och stärker psyket, skratt från en brygga där jag samlat mina vänner, barnkramar och vänskapsband som aldrig kan upplösas. Kvällar framför en lägereld, cykelturer där vinden svalkar en svettig panna, middagar där maten smälter i munnen och en hand i min när jag släcker sänglampan för natten.

Tillsammans med vila, tålamod och ett jävlaranamma ska de ta plats i det enda förråd som aldrig blir fullt.

I mitt hjärta.

IMG_8572 

Hejdå saker jag inte behöver. Nu får ni komma till nya familjer som behöver er bättre!

IMG_8808

Fast min balettklänning ville dottern behålla…

IMG_3315

Och den här bilden sparar jag i hjärtat…

IMG_8873

God fortsättning!

I samma säte som spöket



Från bokmässan till träningsläger i Portugal – shit, vilka kontraster jag har i mitt liv!

Vill börja med att tacka alla er som kom och lyssnade på mig under mina framträdande i Göteborg, jag och min bok har fått ett helt fantastiskt mottagande och jag är fortfarande helt omtumlad av alla som kommit fram och pratat, tackat eller bara gråtit.

Att min första bok kunde framkalla så många olika känslor hade jag aldrig kunnat tro! Jag är ödmjukt tacksam, ska ni veta.

Samtidigt åkte jag från Göteborg med blandade känslor.

Att prata om livet, om döden, om cancern, rör också om i mitt sinne och glädjen över mottagande blandades med en slags sorg över att den här resan med tumören inte är över.

Den är långt ifrån över.

I oktober kommer jag att kallas in på en ny magnetröntgen av hjärnan och det där cancerspöket som jag för det mesta lyckas förtränga satte sig i samma säte som mig på vägen hem till Stockholm igen.

Får jag leva? Och isåfall hur länge?, viskade spöket och gungade fram och tillbaka på min axel.

Klarade jag det här? Hur många bakslag tål kroppen, fortsatte spöket med ett oroväckande grin.

Under en av intervjuerna, under Books and Dreams-poddandet med Carina Nunstedt kom det till och med en tår när vi pratade, och det var faktiskt länge sedan.

Bröllopet och ruset kring att få bära en ring från den man jag älskar har lyckats förtränga skräcken, men under Bokmässans sista själva minuter och under hemresan kom den tillbaka.

Nu när jag sitter här i Portugal på ToppHälsas träningsresa, i skuggan av en 25-gradig sol, försöker jag ladda krigarbatteriet fullt.

Skelettsmärtorna gäckar fortfarande kroppen, morfinet behövs varje dag för att jag skulle orka ur sängen, men sakta sakta som små myrsteg i en barnlek, blir jag starkare och starkare.

Senare i dag ska Christer testa mitt syreupptagningsvärde och får jag ett okej blir det omstart på träningen i morgon. Jag får börja från noll igen, noll kondition, noll styrka, noll syreupptagsförmåga, men nu vet jag ju att det går att bygga en superkvinna av en svag skrutt.

”Ge aldrig upp” står på ett armband av silver som jag har runt handleden, det är en gåva från smyckesdesignern Amanda Egilson och jag tänker att det är precis så.

Ge aldrig upp.

Startskottet har gått igen.

Kunskapskanalen

Direktsändning i Kunskapskanalen med Lars H Gustafsson.

Bokmässan 2014

Det härligaste med Bokmässan är alla människor man träffar!

Bokmässan 2014

Författargänget! Jag, Pernilla Alm, Simona Ahrnstedt, Åsa Hellberg och Susanne Boll.

Bokmässan 2014

Vi hängde på bokhyllorna tillsammans också! ;-)

Bokmässan 2014

Att få signera sin egen bok till Björn Ranelid… Större blir det inte!

Bokmässan 2014

Tack Aftonbladet!

Anna Brolin

Med fantastiskt proffsiga Anna Brolin!

Bokmässan 2014

Med Tre Kronors damförbundskapten Leif Boork och Expressens hockeykrönikör Magnus Nyström.

träningsresor

Och i dag är jag alltså i Portugal med bland andra min vän Agneta Sjödin.

På samma lista som Kalla!



Årets Kvinnor 2013

Vaknade på Internationella Kvinnodagen och läser att jag blivit utsedd till en av Årets Kvinnor under 2013 av tidningen Expressen.

Plats 38. Precis bakom Gudrun Schyman på plats 37 men framför storheter som Agneta Fältskog, ärkebiskopen Antje Jackelén, fotbollsproffset Lotta Schelin, Camilla Läckberg och programledaren Camilla Kvartoft! Jag blev alldeles varm i bröstet av glädje.

Charlotte Kalla toppade listan, men tänk att jag var med på samma lista som hon!

Jag har varit glad för det hela dan, speciellt värmde nomineringstexten där det stod att jag var en glädjespridare som med min kommande bok (”Jag ska inte dö i dag”, kommer på Bonnier Fakta i augusti) och den här bloggen peppar tusentals människor runt om i Sverige att orka leva med cancer.

Tack tack tack, Expressen och juryn!

Sitter för övrigt och skriver på boken nästan varje dag nu samtidigt som jag inväntar min åttonde cellgiftsbehandling.

Två veckor i rad har den skjutits upp på grund av mina dåliga värden, men jag hoppas att min kontaktsjuksköterska ska ge klartecken på måndag.

Sedan är det dags för ett besked.

13 mars ska jag röntgas och därefter kommer matchresultatet Pam vs tumören.

Snälla låt det gå som en dans! En sån där härlig dans som jag såg Benjamin Wahlgren gjorde när jag följde Let’s Dance live i går kväll!

Jag och Christer var på plats för att heja fram ToppHälsas bloggare Emma Igelström. Hon gjorde vad hon kunde, gav järnet och hade klänningens snyggaste klänning, men tyvärr blev det respass ändå.

Let's Dance

På raden framför oss satt gamla OS-guldmedaljören i kanot, Susanne Gunnarsson (här nedan) och jag sprang också på både Kristin Kaspersen, Lotta Engberg och min gamla kollega Pär Jonasson.

susanne gunnarsson

En rolig kväll som följdes av den här egoboostade morgonen.

Vågar jag hoppas på flera roliga besked den kommande veckan?

Vi säger så va, livet?

Let's Dance

Turkish delight och Sportpanelen



hatt

Tillbaka till snön från Turkiet, och i ottan tog jag med mig hatten och började med att åka till SVT-studion och prata sport med min underbara Sportpanel. Det är för det mesta jag, Chris Härenstam och Mathias Lühr som sitter tillsammans, den senare har ersatt krönikören Mats Olsson under Olssons månader i NY.

Jag älskar stämningen före och efter sändning. Vi gnabbas, byter ämnen (i morse ersatte jag curling mot Formel I bara minuterna innan sändning) och skrattar och det är världens bästa start på veckan.

På redaktionen bjöd jag och redchef Helene på turkish delight (som jag tyckte smakade söt tvål med nötter i) som vi köpt under träningsresan till Turkiet. Sedan gick allt i ett. I morgon går ett nytt nummer i tryck och det blev varken tid för träning eller långa luncher, och efter ett snabbt möte med en onkolog på KS sitter jag nu här framför middagsbordet lite lagom trött. Och matt. Och tom.

Bjuder istället på en krönika som publicerades i bland annat Hudiksvalls Tidning i dag.

Låga odds på att jag somnar före åtta… God natt, och tack för att ni finns och peppar mig!!! Ni gör resan lättare.

Här är krönikan:

”Säga vad man vill om mina läkare på Karolinska Sjukhuset i Solna, men de är alltid rakt på sak.

Jag hann knappt sätta mig på stolen framför teamet som skulle berätta för mig att behandlingen lyckats, att jag vunnit första ronden mot hjärntumören i mitt huvud när den första käftsmällen kom.

”Strålningen har inte lyckats”.

Huvudet föll åt vänster, och jag aldrig parera käftsmäll nummer två:

”Vi sätter in cellgifter i kväll”.

Inte ett ”hej”, inte något försök till småprat om vädret, inte ett ”hur har det känts det på slutet?”.

Bara pang-pang. Total knockout.

Jag vet inte om ni som läser det här någonsin råkat ut för en riktig chock? När kroppen och huvudet liksom domnar bort, när det känns som om man står utanför sig själv och tittar på? Om ni har det, vet ni också att det är en väldigt speciell känsla. Det är som om kroppens alla celler gemensamt bildar en skyddsmur kring hjärnan, de står där som legosoldater och låter bara fragment av information sippra in i lagom takt så att det inte ska bli för mycket att ta in på en gång. En överdos av information skulle vara dödligt för hjärnan, istället kallas chocken in för att se till att personen i fråga inte får en hjärtattack eller ett totalt frispel.

Så när läkarnas uppercut knockade mig redan i första matchsekunden fanns chocken där och tog emot mig.

Med tårarna rinnande nedför kinderna tog jag därefter emot alla slag som i trans.

Pratade de om mig?

Men jag var ju frisk? Jag hade ju vunnit? Jag hade redan sträckt upp händerna i luften och skulle bara ta det sista steget över mållinjen så hur kunde tumörfan då ha vunnit?

Varför sa inte läkarna grattis och varför stod inte sköterskorna uppradade och jublade när jag lämnade rummet, varför ringde det ord som ”cellgift”, ”skelettdepression” och ”aggressivare tumör” i huvudet och varför varför, varför kände jag mig isåfall så frisk?!

Beskedet kom på min födelsedag, det kändes så sjukt att när jag väl reste mig upp från sängen (där jag i fyra, fem timmar efter beskedet låg och skrek och grät ut min ångest och sorg) tvingades småskratta. Var det här himmelsk humor? Shit, så cyniska de är där uppe!

När kvällen kom avstod jag tårta och tog min första dos cellgift i stället.

Och dagen efter ställde jag mig på löpbandet, kollade min fysiska kondition i ett mjölksyratest och lade upp ett träningsprogram som omfattade träning två gånger om dagen, och fyra träningsläger de närmaste tre månaderna.

Rakt på sak tillbaka, tumören.

Returen vinner jag.”

Houston, we have a problem – hur mycket strålning fick jag i mig??

Pamela Andersson


Det är vissa saker man inte vill höra i vissa situationer.

Som när man ska landa på månen och nån säger att en syretank just exploderat (som på Apollo 13).

Tom Hanks

Eller när man ligger i fastspänd till tänderna, grymt illamående och kämpar emot kräkreflexerna och nån säger att strålningsmaskin har gått sönder men att man inte får ta av sig Hannibal Lecter-masken (som på KS i dag).

Det var högst femton sekunder kvar.

15 sekunder av brummande maskinstrålning av den värsta känn-på-den-tumörjävel-dosen, och allt blev bara tyst.

Efter vad som händes som en evighet kom personalen in med besked:

”Vi är ledsna, men vi har fått ett problem. Maskinen vill inte fortsätta. Servicepersonal är på väg”.

Jag visade med händerna att jag ville ta av mig masken (kan nämligen inte prata eftersom den här jättesaken sitter i munnen) – men icke.

Hjärntumör

”Du måste ligga kvar, tar du av dig masken måste vi börja om från början…”

Så där låg jag och försökte andas lugnt.

Minuterna gick, och ni som nån gång mått illa och haft en jättegipsställning i munnen utan att kunna ta bort det, vet hur långa minuterna kan vara.

Ljusår, för att prata Apollo 13-språk.

Dessutom inbillade jag mig att något skulle gå snett när maskinen väl igång igen.Tänk om det skulle bli nån slags ketchupeffekt? Personalen kanske satt där bakom järndörren och tryckte gång på gång på on-knappen (som var problemet) utan att nåt hände och så helt plötsligt kom den där on-knappen i gång och dunkade in fyra-fem-sex gånger stålningsdosen i min hjärna utan att någon hann stoppa den?

Shit, 4 x normaldos, vad skulle det kunna göra med hjärnan? Få mig att tappa talförmågan? Närminnet? Ta bort shoppingberoendet på fredagarna?

Tja, inte vet jag.

När strålningen väl kom igång kände jag inte så mycket, men efteråt hade jag ett märke på näsroten (mitt emellan ögonen, ser ni?) efter att ha legat fastspänd så länge.

Pamela Andersson

Jag skakade av mig olustkänslan och åkte direkt till Waynes på Kungsgatan och mötte upp två av mina gamla kolleger – legendarer! – från Expressentiden.

Pamela Andersson

Sella och Petzon, genier, dårar och underbara vänner med stories som jag önskar att ni någon gång får tillfälle att ta del av.

Vi skrattade och ljög i en timme, och allt kändes som vanligt.

Men sen.

Ojojoj – vi snackar strålningseffekt big time!

Först tackade jag nej till en VIP-biljett till galapremiären på nya Bond-filmen i kväll med allt vad det innebar av röda mattan-mingel och party (vanligtvis saker jag uppskattar, men nu är det tydligen som bortstrålat).

Sedan köpte jag en vrålsnygg kavaj på Hunky Dory (visst är den 2-die-for??). MEN jag som inte ens använder kavaj (dvs klänningssuget bortstrålat).

Pamela Andersson

Och innan kvällen var över hade jag yrat om hur jag längtade ut i naturen, jag som egentligen alltid föredragit stan (jaha, asfaltsbarnet bortstrålat).

Vad som väntar härnäst vågar jag inte ens tänka på.

Men innan närminnet ryker vill jag i alla fall tacka på att gratta min olyckssyster från behandlingsrum 1 på Karolinska som i dag ”muckade” efter 28 dagars strålning. Lycka till, D, och tack för alla pratstunder i väntrummet! Det har betytt mycket att få dela med sig om alla tumörturer med någon i samma situation. Kraaaaam till dig!

Nu ska jag gå och sova.

Japp, nattsudderi-genen som fucking bortstrålat.

Herregud…

Som kalenderflicka plåtad av Bingo Rimér



Kommer ni ihåg att jag hintade att jag blivit plåtad av Bingo Rimér, Sveriges mest kända flickfotograf, i våras? Men jag kunde inte säga varför? Flera av både vänner och läsare trodde att jag kastat kläderna framför kameran, vissa mailade till och med lite småbeska kommentarer att passade det sig verkligen för en chefredaktör för Topphälsa?

Här är nu resultatet!

I 1,6 och 2,6-miljonersklubbens årliga kalender som presenterades för nionde året i rad i veckan är jag en av kalenderflickorna! Jag är Miss Mars!

Grymt stolt är jag, speciellt med tanke på sällskapet: Både Centerns partiordförande Annie Lööf, idrotts- och kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth, skönhetsdrottningen Yvonne Ryding, landslagets Caroline Seger, Blossom och före detta fotbollsstjärnan Victoria Sandell Svensson har ställt upp tillsammans med flera andra.

I år ges kalendern ut i samarbete med Elitföreningen Damfotboll och temat är just fotboll eftersom EM i damfotboll arrangeras i Sverige 2013, och den går att köpas via www.1.6miljonersklubben.com, www.efd.se eller i bokhandeln.

1,6 och 2,6 miljonersklubben är en av Sveriges största kvinnoföreningar och fokuserar på kvinnor och hälsa, och det är klart man ställer upp då!

Det var alltså presskonferens i veckan, bland annat uppmärksammade Expressen kalenderflickorna. Tack för det!

Här är lite bilder från plåtningen hos Bingo (lägg märke till att man ändrade min långa sjal från blå till gul i datorn för att det skulle bli lite blå-gul-känsla i bilden, smart grepp tycker jag).

Pamela Andersson

Bingo plåtar mig i studion.

Pamela Andersson

Det är faktiskt väldigt kul att bli plåtad av en duktig fotograf som får en att känna sig helt avslappnad!

Pamela Andersson

Lite vindmaskin a’ la Carola är aldrig fel!

pamela andersson

Start för start!

1,6 miljonerklubben

På presskonferensen i veckan var halva gänget på plats och lät sig villigt fotograferas igen! Ser ni mig?

Victoria Sandell Svensson

Rena turen att jag matchade klänningen med bollen! Tänkte ju att det är Rosa Bandet-månad så man vill ju ständigt gå i rosa, däremot har jag inte sett så många rosa bollar… Ni stödjer väl rosa bandet? Köp köp!

Yvonne Ryding

Kände mig bra modig som vågade ställa mig intill en skönhetsmiss  – en före detta Miss World!! Vackra Yvonne Ryding!

Alexandra Charles

Tillsammans med initiativtagaren, underbara Alexandra Charles! Vilket viktigt jobb hon gör!

Pamela Andersson

I överraskningspresent på presskonferensen fick vi alla ett designat armband av smyckesdesignern Amanda Egilson med vårt namn på! Mycket uppskattat!

Pamela Andersson

Så här blev resultatet! Miss Mars!! (Väldigt passande förresten efter jag dessutom fyller år i mars!)

Expressen

Artikeln i Expressen i veckan.

 

”Du har en tumör i din hjärna”



Hej alla underbara – nu är bloggen tillbaka igen! Åtminstone för en tid. Min sommar blev nämligen inte vad jag trodde att den skulle bli. Kanske har ni redan läst om vad som hänt i tidningen (Expressen bl a), annars får ni själva läsa min krönika som publicerades i bland annat Hudiksvalls Tidning den 2 augusti.

Läkarna har hittat en tumör i min hjärna.

Så här gick det till:

”Det är konstigt hur livet kan förändras så snabbt.

Den ena sekunden är man ute och springer med en fantastisk vän, skrattar, planerar semestern och är lyckligare än på mycket, mycket länge.

Den andra vaknar man upp på en brits på ett sjukhus, utan möjlighet att tala, skräckslagen med tårarna rinnande nedför kinderna, panikslagen och oförstående inför alla slangar som är kopplade till olika delar av kroppen.

Några dagar senare böjde en allvarlig läkare sig fram över skrivbordet och tittade mig rakt i ögonen när han sa de ord jag aldrig trott jag skulle höra.

”Du har en tumör i din hjärna. Tyvärr ligger den placerad så att att vi inte kan operera bort hela.”

Så enkelt gick det alltså.

Två käftsmällar – pang-pang! –  dolda i två relativt korta meningar var allt som behövdes för att rasera hela min tillvaro, min sommar, mitt liv. Hur länge jag nu får behålla det.

För naturligtvis var det den första tanken som dök upp i min tumördrabbade hjärna.

”Hur mycket tid har jag kvar?”

I dag har det gått nästan en månad sedan den där löprundan i Stockholm och känslorna har varit, som prins Daniel skulle ha sagt, ”all over the place”. Men mestadels ”in place”, om jag ska vara ärlig. För en sak som jag lärt mig nu när saker ställts på sin spets är hur det viktigt det är att behålla fokus.

Jag har länge försökt att leva efter mottot: ”Lägg inte energi på det du inte kan påverka”, och i det här fallet blir det extra viktigt.

Jag kan inte påverka den där tumören, hur gärna jag än skulle vilja. Inget jag gör eller säger kan få den att försvinna.

Det jag däremot kan påverka är hur jag lever fram till operationen.

Och jag kan påverka min inställning till det som hänt.

Samma kväll läkaren gav mig beskedet – efter att alla tårarna tagit slut – tog jag beslutet att slå tillbaka på det enda sätt jag kan: att tro på att detta ska gå bra, och att se till att jag är i så bra fysisk form som jag kan vara den dag jag läggs på operationsbordet för att bättre kunna stå emot ingreppet och snabbare komma tillbaka efter både cellgifter och strålbehandling.

Visst, de säger att jag är svårt sjuk men eftersom jag känner mig sjukt frisk har jag använt den här tiden fram till operationen till att träna både hårdare och intensivare än jag någonsin gjorde i min handbollskarriär. Två-tre gånger om dagen jobbar jag för att öka konditionen inför det som blir min viktigaste match i livet.

”Du trodde du var supermamman, men det var du inte”, grät åttaåringen en av första tunga nätterna när jag låg och höll om honom och kände hjärtat brista.

Jag tänker på det när jag kämpar mig uppför ännu en backe i jakten på en fysik som ska få tumören att darra.

Nej, jag var inte supermamman – men jag lovar att jag ska ge allt för att få en andra chans.”

PAMELA ANDERSSON är chefredaktör för Topphälsa och Allt om resor och läggs snart in för operation.

Pamela

 

”I dag äger Topphälsa-brudarna svensk press”

Pamela Andersson


Pamela och Frida

Slår upp dagens Expressen och inser att vi Topphälsa-tjejer är extremt produktiva!

Själv har jag skrivit en krönika i dagens Sport-Expressen om trestegshopparen Christian Olsson som lägger av, och när jag bläddrar igenom huvudtidningen ser jag min företrädare här på Topphälsa, Frida Boisen, som har skrivit en nyhetskrönika om svenska män som köper sex.

Med tanke på att vi tillsammans är chefredaktörer för tre tidningar, (Frida för GT och jag för Topphälsa och Allt om Resor) och samtidigt skriver i Expressen kan vi väl säga att Topphälsa-brudarna äger svensk media i dag?

Önskar att jag kunde säga att jag äger på en massa andra saker också, men tyvärr är det noll ägande på träning, styrka eller powerwalks i dag…

Men i morgon blir det lunchträning på Balance för första gången! Nu ska benen (och det oerhört noll-muskulösa knät och benet) få sig en omgång!

Lovar att meddela om jag ser prins Daniel på plats också…