förstamak-talare

”Hur kan vi lägga så lite resurser på det dyrbaraste vi har?”



Snart upp på scen!

Snart upp på scen!

För några veckor sedan fick jag frågan om jag kunde gästtala på Första maj i Hudiksvall. Som helt oberoende, de frågade inte ens vilket parti som jag röstade på. Det kändes så rätt, och jag visste direkt vad jag ville prata om: sjukvård och hälsa. Två ämnen som inte har någon partifärg.

Tack för att som kom och lyssnade, för all fin feedback och alla applåder. Det värmde verkligen!

På plats i talarstolen.

På plats i talarstolen.

Här är talet i sin helhet:

”Den friske har många önskningar – den sjuke har bara en.

Det sägs vara ett indiskt ordspråk, men är nog välbekant för de flesta människor. Framför allt för dem som är sjuka.

Innan jag drabbades av en hjärntumör för fem år sedan var det inget ordspråk jag någonsin hade tänkt på eller ens använt. Mina drömmar och önskningar handlade mera om långa resor, bättre lön, större lägenhet eller flera klänningar…

Att jag ens skulle bli sjuk var otänkbart.

Men 2012 krossades de där drömmarna brutalt.

Det var den 3 juli 2012, en fantastisk julikväll där livet lekte, solen strålade och allt kändes så där lekande lätt. Jag var queen of fucking everything och jag ägde min tillvaro.

Från en sekund till en annan raserades min värld.

Jag föll ihop under en löprunda, fördes i ilfart till närmaste sjukhus som var St Görans sjukhus i Stockholm, och där, på ett toalettgolv med läkare och sjuksköterskor som kom springande för att hjälpa mig försvann jag in i dimmorna och förlorade det liv som jag hade levt fram till dess.

När jag vaknade till efter att ha varit medvetslös under en timme gjorde jag det till ett helt nytt liv.

Med slangar överallt där ni kan tänka dig att man kan sätta en slang, med en syrgasmask över ansiktet – och med en enda tanke kvar i huvudet.

En enda önskan.

Att jag skulle få leva för mina barn.

Att vad jag än hade drabbats av – att jag skulle få bli frisk.

De senaste fem åren har varit en resa där olika sjukhus, behandlingar, sorg och glädje, hopp och förtvivlan har gått hand i hand med den där enda Önskningen och jag har lärt mig att ett fungerade sjukhus, med kunnig vårdpersonal, där hopp får frodas i de svåraste situationerna – är ett måste för den som blir sjuk.

Innan man är där, när man lever livet och då och då kanske på sin höjd plågas av halsfluss, förkylningar och en eller annan urinvägsinvägsinfektion, tänker man aldrig på sjukhuset där borta på kullen.

När vi är mitt i livet och tror att vi är odödliga är det för jobbigt att tänka på sjukdomar som någongång tyvärr kommer att drabba de flesta av oss. På sin höjd går vi kanske och hälsar på någon som har drabbats hårdare än vi själva och som ligger i en sal tillsammans med andra olycksbröder och systrar. Sedan skyndar vi oss därifrån eftersom lukterna av oro och dofterna av sjukdom i korridorerna, känns obehaglig.

Rädslan av att själv drabbas slår klorna i oss, och vi traskar hem till vårt eget friska liv och skakar av oss olusten och tankarna på att det skulle kunna vara vi som låg där på sjukhuset.

Att det var vi som låg där i sängen, i den vita stora sjukhusskjortan som är gjord för att aldrig passa en enda person.

Jag vet att jag var sån själv.

Innan jag drabbades av cancer. Innan jag fick se vården inifrån. Innan jag fick lära mig den hårda vägen om vad som är viktigt.

I dag är allt annorlunda.

Jag blir arg och besviken varenda gång jag läser om sjukhus som läggs ner. Förlossningsavdelningar som tar sommarledigt. Som stängs på grund av personalbrist. Oroliga medmänniskor som tvingas till milslånga resor för att få hjälp när deras sjukhus eller mottagning i kommunen har lagts ner. Kunniga undersköterskor och sjuksköterskor som tröttnat och söker nya jobb på grund av alldeles för tuffa förhållanden och dåliga löner.

Livet tar ju inte semesterpaus.

Livet kan inte mätas i pengar.

Livet är det dyrbaraste vi har.

Hur kan vi då lägga så lite resurser på det? Förr eller senare behöver vi ju alla hjälp.

För ett år sedan såg jag den första artikeln om satsningen på Hudiksvalls sjukhus och för en sekund tänkte jag att det lät för bra för att vara sant. Men var på riktigt. Att Region Gävleborg satsar två miljarder kronor för att modernisera Hudiksvalls sjukhus känns som att vinna högsta vinsten på lotto, och jag tänkte på min farfar som gick bort för några år sedan. Hur jag direkt skulle vilja ha en uppkopplad lina till himlen så att jag skulle kunna berätta nyheten för honom – jag vet att vi skulle ha jublat och hurra åt det beslutet tillsammans.

Jag är ingen politiker, men min farfar var det. Han satt länge som kommunalfullmäktiges ordförande i Nordanstigs kommun och när jag kom och hälsade på honom i Gnarp satt vi vid hans köksbord och diskuterade journalist och politik.

Jag ska inte säga att vi alltid var överens – men drog vi för mycket åt varsitt håll kunde vi alltid återvända och prata om de två ämnen där vi alltid var totalt eniga.

Rätt sjukvård för alla, i vilket trappsteg du än står på i åldersstegen.

Och mer resurser till barn och idrott.

Det vi tänkte, farfar och jag, var att allt som ska byggas i ett samhälle måste byggas från grunden. Och man ska vara noggrann.

Det går inte att lägga ett tak utan att först sätta upp stommarna. Och så är det i livet också.

Ger vi våra barn och ungdomar chans att träna och idrotta när de är unga, ger vi dem möjligheten att både ha kul – och att bli starka i kropp och sinne – så minskar vi automatiskt köerna till mottagningarna och sjukhusen för stressyndrom, depression och benskörhet nmär de växer upp och blir äldre. Så bygg idrottshallar, fotbollsplaner, aktivitetshus och whatever – bygg för livet. Ofta.

Som ambassadör för Cancerfonden vet jag att motion och fysisk aktivitet 30 minuter om dagen minskar risken för att drabbas av både cancer, och hjärt- och kärlsjukdomar.

Av egen erfarenhet vet jag också att motion gör en oerhörd skillnad för stressnivåerna i kroppen.

Och jag vet att jag lever på grund av en fungerande vård av läkare som gjorde sitt yttersta­ och på grund av den träning jag gjorde för att inte dö från mina barn.

Jag fick mitt besked för några månader sedan:

Min tumör är borta. Mirakulöst borta.

Och är säker på att min livsstilsförändring är en stor del av miraklet.

Skulle jag vara läkare skulle jag definitivt skriva ut motion på recept.

Jag skulle sitta i ett modernt, teknologiskt och fantastiskt fungerande sjukhus här i Hudiksvall och jag skulle vara stolt över en personal som fick göra sitt jobb med bästa möjliga förutsättningar till vårdbehövande som känner sig trygga i att vara i de kunnigaste av händer. Som har erfarenhet av idrott och hälsa sedan unga år och därför så sent i livet som möjligt får den behandlingen av krämpor som det flesta av oss kommer att drabbas av i hög ålder.

Och under varje recept skulle jag avsluta med samma ord till alla patienter:

Heja dig.

Och heja livet.”

I väntan på att det är min tur.

I väntan på att det är min tur.

Det var en vacker dag och det kom mycket folk.

Det var en vacker dag och det kom mycket folk.

Härligt med stöd från vänner och bekanta! Så glad för det!

Härligt med stöd från vänner och bekanta! Så glad för det!