fysisk aktivitet

I min hjärna bryter jag ner det negativa



Kroppen och jag. Vänner igen.

Kroppen och jag. Vänner igen.

Jag har snart varit här i en vecka och inte ett moln i sikte.

Kroppen värker lite av träningsvärk, och jag ler inombords varje gång det stramar till i magen, benen eller när jag lyfter armarna.

Känslan av att ha kommit igång med träningen är oslagbar.

Jag njuter av att kroppen vaknar till liv, att den så fort börjar vänja sig med att jobba fysiskt igen.

Jag har snart varit här i en vecka och inte ett moln i sikte.  Kroppen värker lite av träningsvärk, och jag ler inombords varje gång det stramar till i magen, benen eller när jag lyfter armarna. Känslan av att ha kommit igång med träningen är oslagbar.  Jag njuter av att kroppen vaknar till liv, att den så fort börjar vänja sig med att jobba fysiskt igen. Min kropp är fantastisk! Med sina överkilon, sina dåliga knän och dåliga balans. Med celluliterna på låren och triceps som inte riktigt hänger med. Men den kämpar och får pulsen att stiga, den vågar testa nya saker och bryr sig inte om att den ibland är både fumlig och klantig. I min hjärna försöker jag bryta ner alla negativa tankar. Jag VET att jag har dålig balans men jag cyklar ändå. Jag VET att jag har dålig kondition men jag kämpar på utan att försöka tänka på att jag alltid är sist uppför alla backar. Jag VET att mina armar inte klarar armhävningar som jag brukade göra dem utan att jag får göra dem på knäna. Men det spelar ingen roll längre. I min värld vinner min kropp sitt eget race. Den försöker. Vågar. Kämpar och orkar för det mesta. Träningsberoendet är kanske inte riktigt där än, men jag vet att om jag mentalt orkar peppa kroppen vidare så är jag snart där igen. Vädergudarna är på min sida – det är alltid så mycket skönare att träna i fint väder. I morgon reser jag hem, och då återstår det tre veckor kvar till nästa resa: Playitas. Följ med mig dit, vetja. Det finns fortfarande platser kvar för din kropp också.

Min kropp är fantastisk! Med sina överkilon, sina dåliga knän och dåliga balans. Med celluliterna på låren och triceps som inte riktigt hänger med. Men den kämpar och får pulsen att stiga, den vågar testa nya saker och bryr sig inte om att den ibland är både fumlig och klantig.

I min hjärna försöker jag bryta ner alla negativa tankar.

Jag VET att jag har dålig balans men jag cyklar ändå.

Jag VET att jag har dålig kondition men jag kämpar på utan att försöka tänka på att jag alltid är sist uppför alla backar.

Jag VET att mina armar inte klarar armhävningar som jag brukade göra dem utan att jag får göra dem på knäna.

Men det spelar ingen roll längre.

Den försöker till och med spela tennis!

Den försöker till och med spela tennis!

I min värld vinner min kropp sitt eget race.

Den försöker.

Vågar.

Kämpar och orkar för det mesta.

Träningsberoendet är kanske inte riktigt där än, men jag vet att om jag mentalt orkar peppa kroppen vidare så är jag snart där igen.

Med topphälsa-Sandra och Matilda på lunchpromenad.

Med topphälsa-Sandra och Matilda på lunchpromenad.

Vädergudarna är på min sida – det är alltid så mycket skönare att träna i fint väder.

I morgon reser jag hem, och då återstår det tre veckor kvar till nästa resa: Playitas.

Följ med mig dit, vetja. Det finns fortfarande platser kvar för din kropp också.

Så lycklig!

Så lycklig!

Därför fick jag hjärntumör och cancer



hjärntumörblogg

Jag och min hjärntumör ska ut och gå.

Får ett mail som gör ont.

Ännu en läsare som drabbats av cancer.

Jag känner axlarna sjunka ihop och jag lutar mig bakåt i kontorsstolen.

Fan också.

Denna vidriga jävla sjukdom som bara breder ut sig. Jag har de senaste åren gråtit floder över de människor i min närhet som cancern tagit.

Människor som jag mött via min blogg eller när jag har varit och föreläst för Cancerfonden.

Plötsligt bara borta.

Min bästa barndomskamrat.

Vi stöttade varandra genom röntgen, cellgifter och diffusa symptom. Vi kallade cellgifterna våra Ninjas, krigarna som skulle besegra cancercellerna. Som skulle attackera dem när de minst anade. Som skulle slåss för våra liv.

Borta.

Min bonuspappa.

Den snällaste människa jag någonsin träffat, som aldrig var arg, aldrig irriterad, som älskade mina barn lika mycket som jag själv.

Han hann inte ens få sin diagnos på papperet innan det var för sent.

Borta.

Jag sörjer dem enormt, och det kommer över mig som en känslovåg av saknad när jag öppnar mailet och läser raderna om läsaren som drabbas.

Jag håller klumpen tillbaka i halsen, orkar inte gråta på jobbet.

Blinkar bort tårarna, stänger dörren till mitt kontor, och svär för mig själv.

Fuck cancer.

Fuck. Fuck. Fuck.

Så många lever med cancer

I dag lever 300 000 personer i Sverige med en cancerdiagnos som de fått de senaste tio åren.

Jag läser det i Cancerfondens rapport om cancer som kom ut förra veckan. Där står också att år 2040 beräknas den siffran vara uppe i 630 000 personer.

Den ljusnande framtid är vår. Not.

Dags för ny röntgen av hjärntumören

Själv ska jag snart in på röntgen av min hjärntumör igen.

Den 2 maj är det dags.

Kallelsen ligger hemma på köksbordet som en slags tickande bomb. Som om jag skulle kunna glömma bort tiden när jag ska röntgas? Som om jag någonsin kan få glömma att jag har cancer?

Ha.

Jag bläddrar i rapporten från Cancerfonden. Jodå, det finns hopp också. Bakom siffrorna döljer det sig också faktorer som bättre diagnostik och bättre behandlingsmetoder som leder till en längre överlevnad. Mellan åren 2005 till 2014 minskade till exempel dödligheten i cancer från 94 till 73 per 100 000 invånare.

Fysisk aktivitet tror jag ju själv mest på.

Att röra sig 30 minuter per dag minskar risken för att drabbas av cancer, och för mig som redan är otursgumma och dagligen kämpar mot min hjärntumör är det ett sätt att känna att jag gör något. Att jag kämpar emot. Att jag inte ger mig.

30 minuter om dan minskar risken att drabbas, det vet jag sedan gammalt och jag vänder på det eftersom jag redan är drabbad.

30 minuter om dan ÖKAR chansen att jag får leva.

Det står inte i någon rapport, men jag måste tänka så. För min egen skull.

Så fick jag min hjärntumör

Cancerfonden fick en himla massa skit för sin Nej till Cancer-kampanj för en tid sedan. Många tolkade budskapet som att man får cancer genom sitt sätt att leva, och så är det naturligtvis inte. Och det menade ju inte Cancerfonden heller.

Ta mig till exempel.

Min hjärntumör beror inte på att jag gillar champagne eller pratar mycket i mobiltelefon.

Enligt läkarna beror min cancer på, håll i er nu: Slumpen.

Japp.

Andra får sju rätt på lotto genom slumpen.

Jag fick en hjärntumör.

Nu hoppas jag bara på att tombolakulan landar på mitt lyckonummer den 2 maj.

Och jag håller tummarna för dig som skickade det fina mailet också.

Känn min osynliga hand i din. Tillsammans är vi starka.

hjärntumörblogg

Jaha. Det var slumpen som gjorde att jag fick cancer. Kul liksom.

hjärntumörblogg

Jag tror stenhårt på att träning är bra för mig även om jag redan har drabbats av cancer.

hjärntumörblogg

Jag tycker om den här bilden på mig och en av mina bästa vänner Åsa innan hjärntumör, röntgen och cancer kom in i mitt liv.