Helena Ek Tidstrand

Äntligen en sommar utan oro!



Så här ska jag sitta i sommar.  Och bara känna att jag lever.

Så här ska jag sitta i sommar. Och bara känna att jag lever.

Vi satt där sida vid sida, våra blickar möttes inte och jag spände mina i ett högt akvarium rakt över mottagningsrummet.

Det slog mig att vi alla i väntrummet var som de där fiskarna som simmade runt, runt och bara liksom var fria på låtsas. De levde, var vackra och färgglada och tycktes trivas med sin tillvaro men de klara glasskivorna är egentligen en osynlig borg som de aldrig skulle kunna lämna.

Precis som vi alla patienter inne på Neurocentrum.

Vare sig vi gick därifrån med ett jublande glatt besked eller fick vår tillvaro krossad så kommer vi aldrig att bli riktigt fria.

Vi som tillhör skaran av de olycksdrabbade vet att vi aldrig blir densamma igen. Hur friskförklarade vi än blir.

Cancer, stroke, hjärnblödning… Rädslan kommer för alltid att vara en ren glasvägg ut mot den vardag och verklighet vi lever i. Vi kan glömma skräcken ibland, vi kan sova drömlöst och vakna med ett leende – men vi blir aldrig riktigt fria. Vi kommer aldrig att kunna släppa tankarna lösa att simma ut mot en evighetshorisont utan att stöta emot en jobbig tanke när kroppen inte beter sig som den ska.

Jag har accepterat det.

Accepterat att jag alltid kommer att vara mer eller mindre rädd och nervös när jag sitter och väntar på att min läkare ska komma och hämta mig och snart leverera ett leva-eller-dö-besked.

Att tumören är borta spelar ju ingen roll – en ny kan komma istället och där cancerbojorna för en stund släppte mig fri i vintras kom glasväggen att ersätta den för all framtid.

Jag matchade ödet med en klänning. Är man orolig känns det alltid bättre om man känner sig lite snygg.

Jag matchade ödet med en klänning. Är man orolig känns det alltid bättre om man känner sig lite snygg.

Jag tittade på de där fiskarna under mitt besök på Karolinska i går.

Såg upp på klockan på väggen.

Tick, tack, tick, tack. Tiden som alltid går så sakta när man väntar.

Sedan såg jag min leende läkare och jag visste att det fortfarande var tomt i hjärnan.

På ett bra sätt alltså.

De två svarta hålen där min hjärntumör har suttit såg lika öde ut som i vintras, och jag kunde andas ut igen.

– Nu tar vi nästa kontroll om sex månader, sa min fantastiska läkare och hjärtat gjorde ett skutt.

Sex månader? Det är ju en evighet?

– Vågar vi det? Frågade jag.

– Jag vågar.

Och då fick ju jag våga det också. Man är väl inte någon liten lort!

Jag reste mig upp, kramade om min läkare och för en kort sekund spred sig en salig lyckostråle genom hela kroppen och jag tackade honom för världens bästa besked.

–Tack själv. Du har gett många av våra patienter hopp, så det är vi som ska tacka. Fortsätt så.

Cykelträningen på Kreta förra veckan var helt underbar,. Och jag ska satsa på mera cykel i sommar.

Cykelträningen på Kreta förra veckan var helt underbar,. Och jag ska satsa på mera cykel i sommar.

Fötterna dansade nästan av sig själva genom korridorerna och innan jag lämnade Neurocentrum kastade jag en blick på de vackra fiskarna i akvariet.

De simmade uppåt, som om de väntade på att någon skulle ge dem mat och jag kände ilningarna av lycka.

För första gången på fem år står jag inför en tumörfri sommar.

Jag accepterar glasväggarna och ska jag göra allt för att inte lägga energi på dess existens.

Jag är bra på sånt.

Jag är bra på att leva.

Tack för att jag får chansen att göra det.

Sommarens motto.

Sommarens motto.

I strandkanten med Helena på Kreta, vår träningsresa.

I strandkanten med Helena på Kreta, vår träningsresa.

För tre år sedan åkte vi för första gången till Kreta med ToppHälsa, det här gänget har varit med sedan dess! Fantastiskt!

För tre år sedan åkte vi för första gången till Kreta med ToppHälsa, det här gänget har varit med sedan dess! Fantastiskt!

Jag och Emma Igelström sista kvällen på Kreta. Nu får vi hålla tummarna för henne på Ironman på Hawaii i höst!

Jag och Emma Igelström sista kvällen på Kreta. Nu får vi hålla tummarna för henne på Ironman på Hawaii i höst!