hjärnan strejkar

Är det fel att bara vilja vara lite glad?



På språng. Som alla andra.

På språng. Som alla andra.

De kommer med sina kassar och tränger sig in i en redan fullsatt buss. Har inte tid att vänta på nästa. Ena kassen hänger utanför, skitsamma, ”kör bara!”. Jag ser dem i rulltrappan, i tunnelbanan och på gatorna.

Kvinnorna, för det är ofta kvinnor, med flackande blickar och röda kinder som tränger sig före i kassan och som sen släpar runt med sina påsar och väskor i ett tempo som gör dem flåsiga och andfådda. Svettdroppar i en blank panna och med en hysterisk, nästan manisk stirrande blick.

Så mycket som ska göras.

Så mycket som ska hinnas.

Jag ser dem rusa omkring som de små mössen i sagan om Askungen på julafton och vet att jag i mitt tidigare liv har varit en av dem. En av dem som ska göra så mycket inför jul och nyår att när helgerna väl kommit har varit så sönderstressad så att jag inte kunnat njuta av allt utan bara fortsatt att stressat mig igenom dagarna.

Istället för att nöja mig med lite mindre juldekorationer, färre julklappar och kanske ett lite stökigare hem har jag vänt ut och in på mig själv för att ha den perfekta julen i det perfekta hemmet och så har jag suttit där i soffan och varit allt annat än den perfekta mamman.

Jag har varit för utsjasad för att njuta.

För stressad för att göra saker som barnen verkligen har längtat efter. Diskat och fejat istället för att gå på bio, ligga i soffan och tv-mysa, spela spel (som inte är i paddan eller i mobilen) eller bara att chilla, som sonen säger.

Om man nu ska försöka hitta något positivt som den där hjärntumören som jag levt med har medfört, så är det att jag helt enkelt inte klarar av den stressen längre.

Hjärnan strejkar när det blir för mycket och jag lärt mig att sortera och bara välja det viktigaste att fokusera på.

Lite mera sånt här. Och mindre kassar. Tack.

Lite mera sånt här. Och mindre kassar. Tack.

”Good enough” är ett bra ledord.

Allt behöver inte vara perfekt, det räcker om det är good enough.

Det är dessutom betydligt hälsosammare.

När vi blir stressar för mycket utsöndras ett ämne i kroppen som heter kortisol. Det är ett stresshormon som kan ge dig sömnsvårigheter, minskat immunförsvar, övervikt och nedstämdhet. Och vem vill liksom ha det under jul?

Inte jag i alla fall.

Jag vill bara vara glad – det kan väl inte vara fel? Och så vill jag få lite efterlängtad sinnesro och då har jag det hellre mera oorganiserat och med en huller-om-buller-planering.

Dessutom är det ju så mycket enklare nu för tiden. Klapparna kan man handla på nätet, och de senaste åren har jag till och köpt granen via webben och dessutom fått den hemkörd ända fram dörren. Fem trappor upp.

Det enkla är det nya svarta, om ni frågar mig.

Good Enough-Jul på er alla!

Hjärntumörblogg

En glad jul är egentligen det enda jag vill ha! Här med ToppHälsas redaktion.

Döden syns inte under hatten



hjärntumörblogg

Med min nyinköpta hatt på NK.

Jag satt där med min nyinköpta hatt, och kände mig starkare än Pippi.

Att jag hade opererat bort en bit av en hjärntumör för bara en och en halv vecka sedan kunde ingen ana.

Hatten hade jag sett i en modetidning när jag låg på sjukhuset, och bara fem dagar efter att jag fått lämna sjukhuset åkte jag ner på NK för att köpa den.

Det var en lördag och det var knökat med folk.

Vad tänkte jag på?

Vad tänkte jag när jag satt där som om ingenting hade hänt, som om jag inte hade varit nedsövd i sju timmar och någon hade sågat upp min hjärna och varit där inne och plockat bort det man kunde ta bort? Två centimeter av en äggstor tumör.

Resten av tumören ligger fortfarande under hatten. En bit av döden under en nyinköpt dyr hatt av märket Tiger.

Varken döden eller ärret syntes

Men döden syns inte därunder. Inte det decimeterlånga ärret i skallbenet heller.

Jag ser mig själv på bilden från fyra år sedan och ruskar på huvudet.

Vad tänkte jag på?

Ja, inte var det att hjärnan snart skulle gå i tokspinn av alla ljud. Att jag sakta skulle tappa fokus och börja kallsvetta.

Att jag skulle få epileptiska kramper av alla intryck och att jag skulle sova 18 timmar i sträck av utmattning efteråt.

Min Pippi-starka uppenbarelse blev en mentalt härdsmälta bara några minuter senare.

Två timmar på en NK-lördag skulle kunna ta knäcken även av en frisk person.

Med en nyopererad hjärna var det som att sätta sig i en berg-och-dalbana i tron att det var Kärlekstunneln.

Utan min vän Ulrica som var med mig skulle jag inte kunnat ta mig hem.

Men jag fick min hatt.

Och jag lärde mig vad som händer när hjärnan går i strejk.

Den stänger helt av. Den lyder inga tankar.

Hjärnan lägger sig liksom platt och hur man än ber om hjälp får man ingen.

Inga tårar hjälper, inga böner.

Man får klara sig själv – och det gör man inte när man är hjärntrött.

När hjärnan går i strejk

Så här efteråt har jag förstått att de symptom jag fortfarande lider av ibland liknar de som utbrända personer har. En väninna som varit sjukskriven för utbrändhet har beskrivit samma djuriska trötthet i huvudet, och en hjärna som inte låter sig övertalas att göra något.

Att ens ställa sig upp och förflytta kroppen.

Istället tar den inte ett steg. Den ligger i fosterställning och blundar.

Obeveklig.

Min hjärna orkar enormt mycket – har alltid gjort – men i dag när jag förstår den bättre försöker jag låta den vila ibland.

Som här.

Här vilar hjärnan.

Här vilar hjärnan.

På landet när solen går ner. När jag bara kan sitta och titta ut över vattnet och njuta av tystnaden och låta tankarna vila i det lugna.

Stillhet.

En slags meditativ kompromiss med mig själv.

Jag vilar – alltså får jag energi.

Så enkelt kan det faktiskt vara.

hjärntumörblogg

Och jag har väldigt mycket nytta av min hatt också! Den dolde min skalliga hjässa under nästan ett år.

hjärntumörblogg

Jag gick till och med modevisning med den på!