Annons

hjärntumör

Jag vann! Jag knäckte hjärntumören!

Lycka och kärlek! Tack alla för ert stöd – jag vann en förkrossande tumörseger! Här med Expressens tv-ankare Anna Herdenstam.

Lycka och kärlek! Tack alla för ert stöd – jag vann en förkrossande tumörseger! Här med Expressens tv-ankare Anna Herdenstam.

Jag vet inte riktigt var jag ska börja så jag går bara rakt på: JAG GJORDE DET! JAG KNÄCKTE TUMÖREN!

Tårarna har runnit hela dan, och jag har skakat i hela kroppen. Det känns som feber, lyckofeber, och när jag sitter här och ska sammanfatta ett läkarbesök som slutade med att jag fick tillbaka mitt liv känns det som jag skriver i en bubbla.

Förlåt att det här blir ett helt hoppig och osammanhängande blogginlägg, men jag har inte riktigt landat i läkarens besked än.

Min tumör borta.

Den hjärntumör som läkarna sa skulle vara omöjlig att ta bort är försvunnen.

Väck!

Jag krossade den! Jag vann en seger så jävla stor att tumören smet ut bakvägen med svansen mellan benen.

Min hjärna är fri.

Jag är fri.

Visserligen säger läkarna att risken fortfarande är stor att en tumör kommer tillbaka, men isåfall är det en ny tumör. Den gamla finns inte mera.

”Du knäckte den med din livstilssförändring, din träning, positiva tänkande och din vilja att kämpa och träna hjärnan”, sa min läkare när jag satt där med glädjetårarna rinnande nedför kinderna och med hans hand i min.

I dag har jag berättat om nyheten i TV4, på Expressen, på SVT:s webb och för Gud och alla människor, men vill ni se mera kolla Cancergalan på måndag kl 20 i fyran.

Med TV4:as Jesper Börjesson.

Med TV4:as Jesper Börjesson.

Jag skriver om allt i ToppHälsas nya nummer som kommer ut på onsdag nästa vecka också, men nu är jag helt vimsig och det här blir ett kort inlägg.

Jag ska fira livet med min man, med hans underbara fisksoppa och några glad av en riktigt bra champagne – men innan jag släcker ner datorn vill jag ur djupet av mitt hjärta tacka er alla som följer mig här på bloggen, via ToppHälsa eller instagram och facebook.

Ni har varit ett enormt stöd under fyra och ett halv år,  ni har peppat och kämpat med mig. Skrattat och gråtit med mig, och hållit mig under armarna när jag förtvivlat tappat tron på att jag ska orka.

Ni har en stor del i det som har hänt och jag är er evigt tacksam!!

Jag lovar att blogga mera om allt under veckan, om hur jag tränat och kämpat och de senaste dagarna ofattbara besked, men nu ska jag fira!

Fuck Cancer – leve livet!!!!!

Jag träffade ambassadören Jan Eliasson i sminket innan min sändning.

Jag träffade ambassadören Jan Eliasson i sminket innan min sändning.

Det har verkligen varit en omtumlande dag. Jag har sett mig själv överallt!

Det har verkligen varit en omtumlande dag. Jag har sett mig själv överallt!

I Expressens tv-studi med Anna Herdenstam.

I Expressens tv-studio med Anna Herdenstam.

Jag och maken tog en powerwalk på kvällen. Det är tack vare han som jag klarat detta!!

Jag och maken tog en powerwalk på kvällen. Det är tack vare han som jag klarat detta!!

Bubbel nu!

Bubbel nu!

Annons

Är det fel att bara vilja vara lite glad?

På språng. Som alla andra.

På språng. Som alla andra.

De kommer med sina kassar och tränger sig in i en redan fullsatt buss. Har inte tid att vänta på nästa. Ena kassen hänger utanför, skitsamma, ”kör bara!”. Jag ser dem i rulltrappan, i tunnelbanan och på gatorna.

Kvinnorna, för det är ofta kvinnor, med flackande blickar och röda kinder som tränger sig före i kassan och som sen släpar runt med sina påsar och väskor i ett tempo som gör dem flåsiga och andfådda. Svettdroppar i en blank panna och med en hysterisk, nästan manisk stirrande blick.

Så mycket som ska göras.

Så mycket som ska hinnas.

Jag ser dem rusa omkring som de små mössen i sagan om Askungen på julafton och vet att jag i mitt tidigare liv har varit en av dem. En av dem som ska göra så mycket inför jul och nyår att när helgerna väl kommit har varit så sönderstressad så att jag inte kunnat njuta av allt utan bara fortsatt att stressat mig igenom dagarna.

Istället för att nöja mig med lite mindre juldekorationer, färre julklappar och kanske ett lite stökigare hem har jag vänt ut och in på mig själv för att ha den perfekta julen i det perfekta hemmet och så har jag suttit där i soffan och varit allt annat än den perfekta mamman.

Jag har varit för utsjasad för att njuta.

För stressad för att göra saker som barnen verkligen har längtat efter. Diskat och fejat istället för att gå på bio, ligga i soffan och tv-mysa, spela spel (som inte är i paddan eller i mobilen) eller bara att chilla, som sonen säger.

Om man nu ska försöka hitta något positivt som den där hjärntumören som jag levt med har medfört, så är det att jag helt enkelt inte klarar av den stressen längre.

Hjärnan strejkar när det blir för mycket och jag lärt mig att sortera och bara välja det viktigaste att fokusera på.

Lite mera sånt här. Och mindre kassar. Tack.

Lite mera sånt här. Och mindre kassar. Tack.

”Good enough” är ett bra ledord.

Allt behöver inte vara perfekt, det räcker om det är good enough.

Det är dessutom betydligt hälsosammare.

När vi blir stressar för mycket utsöndras ett ämne i kroppen som heter kortisol. Det är ett stresshormon som kan ge dig sömnsvårigheter, minskat immunförsvar, övervikt och nedstämdhet. Och vem vill liksom ha det under jul?

Inte jag i alla fall.

Jag vill bara vara glad – det kan väl inte vara fel? Och så vill jag få lite efterlängtad sinnesro och då har jag det hellre mera oorganiserat och med en huller-om-buller-planering.

Dessutom är det ju så mycket enklare nu för tiden. Klapparna kan man handla på nätet, och de senaste åren har jag till och köpt granen via webben och dessutom fått den hemkörd ända fram dörren. Fem trappor upp.

Det enkla är det nya svarta, om ni frågar mig.

Good Enough-Jul på er alla!

Hjärntumörblogg

En glad jul är egentligen det enda jag vill ha! Här med ToppHälsas redaktion.

Annons

Vi måste öppna dörren och våga möta ljuset

hjärntumörblogg

Öppna dörren till ljuset.

”Hur står det till med cancern i dag, då?”

Kan man säga så?

Det borde man väl kunna, eller?

Ändå är det inte direkt en vanlig hälsning när man möter en bekant på stan.

I veckan var jag och föreläste om min resa med cancern på Skandias huvudkontor i Stockholm och innan jag klev upp på scenen var det en debatt där en av deltagarna var Klas Kärre, ordförande i Cancerfondens forskningsnämnd och professor i molekylär immunologi. Hans avslutningsord var önskan att vi skulle kunna prata om sjukdomen på ett annat sätt i framtiden än många gör i dag. Att vi genom forskning skulle kunna rädda så många flera som drabbats och att ordet cancer i sig inte skulle te sig så enormt skräckinjagande.

Ett typ ”Tjena, hur är det med cancern i dag?” istället för att vi för det mesta undviker att ens ta upp det när vi möter någon som vi vet har drabbats.

Bara ordet cancer påverkar oss

För just så är det.

Bara ordet cancer får hjärtat att stanna till nån sekund. Paniken får rösten att staka sig och dödsångestens tentakler börja sprida sig i kroppen. Man blir som förlamad och det säger en hel del om hur själva ordet cancer påverkar oss.

Bygg inget ångestbo i kroppen.

Bygg inget ångestbo i kroppen.

Jag var själv likadan.

ÄR själv likadan.

Varenda gång jag tycker att min kropp känns annorlunda på något sätt kommer skräcken smygande.

”Är det kört nu?”

”Har tumören växt?”

”Hur lång tid har jag kvar?”

Men skräcken blir ju inte mindre om jag håller tyst om den. Tvärtom.

Ju mer jag öppnar upp desto mindre skräckinjagande blir det, så är det ju med de flesta saker som oroar en.

När ångesten kommer upp till ytan är det som att den skäms och liksom blir mindre, och det är därför det är så himla viktigt att vi alla pratar om den.

Att inte låta den gro inom oss och bygga ett slags ångestbo med svarta tapeter och svarta gardiner i kroppen. Ett rum där solen aldrig skiner, där en skrikande tystnad råder och där lukten av panik är stark.

Man kan inte ge upp utan strid

Jag möter många människor när jag är ute med ToppHälsa på våra träningsresor, människor som har anhöriga eller vänner som är drabbade och jag får höra berättelser om cancerdrabbade som aldrig kommer ur sitt mörka rum. Som fastnat i ångesten och rädslan. Som i princip sätter sig ner och låter döden ta en så fort beskedet kommer.

Som ger upp utan strid.

Och vars omgivning tassar på tårna och gör allt för att undvika det som är allra viktigast i ett sådant skeende.

Att prata.

Prata, prata, prata.

Det behöver inte alls bara vara om sjukdomen, men cancer-ordet måste upp till ytan.

Jag tror på fullt allvar att cancercellerna gottar sig i rädslan och att de växer sig starkare när vi gör allt för att inte prata om dem.

Knäck dem med rösten, sparka dem med tonerna av musik eller med en andhämtning från en fysisk aktivitet. Hjälp cellgifterna att döda cancercellerna med att ta hand om din kropp på bästa sätt och genom att öppna dörren och släppa in ljuset i det där svarta panikrummet.

Bejaka livet och neutralisera ordet som drabbar en av tre i Sverige.

”Hur står det till med cancern i dag, då?”

”Jo, tackar som frågar. Den vilar just nu.”

”Grymt. Lust att ta en fika?”

"Fika? You bet!"

”Fika? You bet!”

 

 

 

Annons

Berget var min kamp mot cancern

På toppen!

På toppen!

Det tog fyra år – sedan stod jag där.

Högst upp, med en svindlande utsikt och med en känsla i magen som både var pirrande och skräckfylld.

Vi kramade om varandra, och jag sträckte gångstavarna i luften medan jag njöt av stunden.

Om man jämför med andra berg är bergskammen utanför Playitas Resort på Fuerteventura inte speciellt hög och vandringen dit upp kanske inte särskilt svår – men för mig har det ändå varit ett mål.

När jag åkte på vår första träningsresa till Playitas 2013 gick jag på cellgifter och när den övriga gruppen traskade uppför berget tvingades jag vända långt innan vi ens gått hälften.

Kroppen orkade inte, pulsen slog för hårt och jag blev rädd för både höjden och min dåliga balans.

Däckad av cellgifter

Att de se andra fortsätta medan jag vände neråt igen gjorde ondare än jag kunde föreställa mig.

För de andra i gruppen var det en vanlig dag, ett vanligt litet berg, ett berg av den där sorten som man väl kan bestiga när som helst – men för mig var betydelsen en helt annan.

Mitt berg var min kamp mot cancern.

Min vandring var vägen mot seger.

Och jag förlorade.

Däckad av cellgifter. Däckad av en sjukdom.

Och mitt eget så ofta starka psyke – däckad av förlusten mot mig själv.

Att hela kroppen var sliten efter åtta månader av cellgifter spelade ingen roll.

Att jag fick vända betydde att tumören vann. Och det smärtade.

Jag klarade det inte året efter heller.

Då värkte varenda del av skelettet och det var inte tal om att utsätta sig för någon typ av strapatser.

I fjol gjorde jag inte ens ett försök.

Konditionen fanns inte där, och om jag ska vara riktigt ärlig var jag också rädd för att jag skulle tvingas avbryta ännu en gång. Jag ville inte utsätta mig för ett nytt misslyckande. Inte vända om medan alla andra fortsatte.

Jag är en tävlingsmänniska, och att vara den enda som inte klarar av en uppgift känns så himla jobbigt.

Jag blev rädd för att misslyckas. Helt emot mina principer.

”Börja där du står”, mitt motto, var som bortblåst.

Jag gav upp – så olikt mig!

Istället för att fortsätta kämpa så gav jag upp. Bara sådär. Så otroligt olikt mig!

Att acceptera en förlust utan att ens försöka… Jag har haft en gnagande tanke i huvudet ända sedan förra året, och när jag nu var på plats igen bestämde jag mig för att tysta den där tanken och försöka komma upp igen.

Jag och Anna.

Jag och Anna.

Tillsammans med min vän Anna från Hudiksvall, en tjej jag en gång i tiden tränade i handboll, gick jag med bestämda steg till foten av berget och sedan började vi färden uppåt.

Min adept blev min tränare och jag följde i hennes fotspår.

Precis som hon under många många år har gått i mina.

Nu var det hon som ledde mig, sakta, sakta högre upp, och det kändes både tryggt och rätt. Att vi skulle göra det här tillsammans.

Jag fick stanna en gång för att pusta ut, men ju längre tiden gick desto högre sjöng glädjen i bröstet. Till och med höjdrädslan besegrades av viljan att få stå högst upp, att få gå över bergskammen och beskåda det oerhört vackra vykortet som låg därnere.

Och till slut var vi framme vid korset, målet, och känslan var fantastisk.

Äntligen framme vid korset! Bakom ser ni bergskammen vi gick på.

Äntligen framme vid korset! Bakom ser ni bergskammen vi gick på.

Det var kanske ”Ett litet steg för mänskligheten men ett stort steg för människan” för att göra om Neil Armstrongs berömda ord när han satte sin fot på månen. Berget var ju inte stort, men för mig betydde det väldigt mycket.

Jag besegrade rädslan att misslyckas

Att nå ett mål, att känna att man orkar, att tvinga sig själv till en utmaning som man är rädd för att inte klara av med – betyder mycket för psyket.

Jag är så glad att jag vågade ta det steget. Den lilla triumfen vet jag att jag kommer att ha nytta av när jag står inför nästa utmaning.

Att besegra sig själv, hur litet eller stort steget än må vara, sätter spår i personen som är jag. Bra spår. Raka, fina, breda spår som man kan åka långt på utan att vingla eller åka fel.

Tack Anna för att du var med mig och för att du gladdes med mig.

Nästa år gör vi om det igen!

Lyckan över att klara ett mål. Att besegra sin egen rädsla för att misslyckas.

Lyckan över att klara ett mål. Att besegra sin egen rädsla för att misslyckas.

En oväntad rivstart bakåt

hjärntumörblogg

Jag tänker på Therese Johaug.

Ena dagen högst upp på toppen. Oslagbar, guldkalven som alla sponsorer slåss om, drömkvinnan med det gyllene håret, vinnaren med leendet som kan smälta snö – queen of fucking everything.

Och sedan fallet.

Tårarna och det röda ansiktet. Snoret, snörvlandet, näven i bordet. Misstankarna, hånet, fuskstämpeln.

Från toppen till botten från en dag till en annan.

Livet som gör en 180 graders vändning.

En oväntad rivstart bakåt.

Jag tänker mig att hon sitter i baksätet i en bil som helt plötsligt backar rekordsnabbt och hon ser ut genom rutan och ser en mental krigszon där förtroende rivs, tilltro raseras och allt hon byggt upp och varit så stolt för bespottas och skändas.

Hon ser sitt liv passera revy och kan inte riktigt förstå varför.

Vad hände?

Vad gick fel?

Johaug satte fel kräm på läppen och fick en substans i kroppen som är förbjuden för en idrottare. Kanske hade hon gjort mera än så, jag vet inte, men det är i alla fall för en läppsalva hon döms.

Eller rättare sagt en anabol steroid som går under namnet Clostebol.

”Haha, du har inte cancer!”

Vi är många som gjort samma resa.

Som har suttit i baksätet och sett våra liv krossats, förhoppningarna och drömmarna bombas sönder och samman inte av en anabol steroid men kanske av skilsmässor, oväntade dödsfall – och cancer.

Våra liv har snurrat runt som i en torktumlare och vi har suttit där med ett stelnat leende och i förtvivlan funderat på om det som händer verkligen händer PÅ RIKTIGT? Eller om det bara är en ond dröm.

Kanske ska någon snart hoppa fram bakom ett gatuhörn och skrattande säga: ”Haha, gick du på den där? Haha, du har ju inte cancer! Det var ju bara ett skämt!”.

Och så insikten, den smygande insikten om att det inte kommer att hända. Det kommer ingen med dålig humor som hoppar fram när man går som i en egen värld, i sin egen fruktansvärda bubbla.

Istället undrande blickar. Människor som vänder bort huvudet. Kanske till och med vänner som inte orkar höra av sig. Känslan av att folk tycker synd om en, vetskapen om att människor tänker ”tack gode Gud att det inte var jag”.

Och det sista måste man få tänka.

Jag har själv gjort det.

Gråtit av skräck och medkänsla för att en bekant drabbats så hårt, ett tufft återfall i en avskyvärd sjukdom och samtidigt har jag dukat under av skuldkänslor för att jag tänkt tanken.

”Tack gode Gud att det inte var jag”.

Vi andra fått inte ens chansen

Therese Johaug gjorde det hon döms för helt frivilligt.

Ingen tvingade henne att ta salva på såren på läppen, det var hennes eget ansvar att läsa på vad den innehöll. Att trippelkolla som hon själv sagt att hon alltid gör förutom just den här gången.

Johaug har fått två månaders avstängning. Det förväntas bli mera. Kanske ett år. Kanske två. Sedan är det business as usual.

Jag tänker på min vän som precis gått över halvtid i sin strålningskamp mot en hjärntumör som hon inte bett om.

Hon fick ingen förpackning med en varningstriangel.

Hon fick ingen innehållsdeklaration.

Precis som jag.

Vi fick inte välja. Vi fick inte ens chansen att ta personligt ansvar. Att välja – eller att välja bort.

Vi fick bara cancer.

Och en livstidsdom utan chans till benådning.

hjärntumörblogg

Maken och jag.

Maken och jag.

Inte Kilimanjaro – bara ett Cancerberg

Hjärntumörblogg

Jag packar resväskan igen. Stoppar den full av träningskläder tillsammans med en och annan långklänning. Det är dags igen. Dags att kicka igång träningen efter det fantastiska beskedet för drygt två veckor sedan.

Man skulle lätt kunna tro att ett positivt läkarbesked skulle trigga energin i kroppen, men när man lever med obotlig cancer är det inte alls så.

Ett positivt besked betyder att hela kroppen andas ut och man blir så trött, så trött att det vissa dagar är svårt att ens komma upp ur sängen.

Den glädje som man känner i det ögonblicket när läkaren säger att ”tumören fortfarande vilar”, är en annan typ av glädje än om man till exempel vinner på Chokladhjulet på Grönan.

Chokladhjulsglädjen är ett kort lyckotjut, armarna i vädret, kanske en vinnarpose och så mums mums på kvällen. Sedan är det borta.

Ett cancerbesked är en glädje som bäddar in själen i kärlek, samtidigt som den pressar ur ångesten och skräcken i en sådan fart att det är omöjligt att skutta och dansa.

Kroppen och hjärnan lägger liksom av att fungera.

Det blir en kollision mellan lycksalighet och utandning som åtminstone i mitt fall resulterar i en slags bedövande trötthet med långa inslag av fantastisk tacksamhet.

Tacksam för att få leva.

Tacksam för att jag får krama mina barn godnatt på kvällarna.

Tacksam för att få tillåtelse att vila.

Ett mentalt Cancerberg

Återhämtningen efter ett positivt möte på Neurologmottagningen är att jämställa med återhämtningen efter en lång expedition a’ la bestigning av Kilimanjaro. Kan jag tänka mig i alla fall, även om jag inte bestigit nåt jordiskt berg själv.

Jag har bara bestigit det mentala Cancerberget, men det har jag å andra sidan gjort väldigt många gånger nu.

Så jag vet vad jag pratar om.

Och jag vet vad som krävs.

Den här gången packar jag extra mycket träningslinnen, jag lägger ner både cykelhjälm och cykelhandskar. Snart åker jag till Marbella – sedan väntar Playitas på Fuerteventura.

Återhämtningen är klar.

Energin har kommit tillbaka och vägen till nya träningsmål känns både spännande och inspirerande.

Jag vill bli starkare, jag vill orka mera.

Jag vill leva vidare.

Let’s go!

Power by ToppHälsa står det på bilen jag kör. Och så ska det bli nu igen! Här med kollegan Helene.

Power by ToppHälsa står det på bilen jag kör. Och så ska det bli nu igen! Power! Här med kollegan Helene.

Fattar ni inte att jorden gått under!

hjärntumörblogg

Armageddon. Typ.

Jag fick ett meddelande på facebook:

”Svårt att skriva, skulle gärna prata med dig. Om träning”.

Och så ett mobilnummer och ett namn jag kände igen.

En av mina gamla handbollstjejer på den tiden jag var tränare i Hudiksvall.

Men nu var det inga spelaranalyser, finter eller spelsystem hon ville ha hjälp med.

Det var en tumör.

En hjärntumör.

Gråt i rösten, skräck i falsett och sammanbrott som jag så väl känner igen från mig själv. Telefonsamtalet blev långt, och det var som att gå tillbaka i tiden. Till de dagarna efter mitt eget besked när livet vändes upp och ner. Till tiden när jag förvånades över att folk gick omkring och gjorde sina vanliga sysslor, som om det var en vanlig random dag när det egentligen var armageddon.

Jag minns att jag ville skrika: ”FATTAR NI INTE ATT JORDEN GÅTT UNDER!”

Herregud, jag skulle dö och folk gick till jobbet, pratade med sina grannar och packade inför semestern precis som om inget hade hänt.

Det kändes oerhört overkligt. Som om jag gick omkring i en mardrömslik tillvaro och var osynlig.

Rösten i mobilen var arg.

Rädd och arg.

En känsla som gick rakt in i hjärtat.

”Det är så jäkla orättvist!”

Ja, det är det.

Cancer är orättvist.

Cancer tänker utanför boxen, den slår på människor som är värnlösa, den tar barn och skiljer inte på män och kvinnor. Den skonar ingen där den går fram, och det finns ingen rättvisa alls i den hänsynslösa jakten på en kropp att bosätta sig i.

Jag vet.

Och jag vet också att man måste vara lika lurig när det gäller att överlista den.

Motion är ett vapen.

Och det visste min gamla handbollsadept.

Hon har läst min bok, följt min kamp och när vi lade på luren var hon redan på väg ut på en powerwalk.

Motion kan förebygga risken att drabbas, men vi som redan har dragit nitlotten i cancerlotteriet kan fortfarande kämpa och vi kan fortfarande ha ett bra liv under kampen. Mitt vapen har alltid varit träningen. Varje steg, varje kilometer är ett slag på käften på den fiende som vill förgöra mig.

”Säg vad jag ska göra?”, bad hon.

Acceptera. Planera. Fokusera.

Hitta en försvarsmur som blockerar giftpilarna som oron skjuter mot ditt psyke. Ta fram din mentala sköld som skydd för paniken och ångesten, och slå tillbaka med att skratta.

Knäck skräcken genom att leva.

Vila i känslan av att du gör vad du kan för att slå tillbaka.

Hitta en strategi för att orka när den mentala dippen kommer – för det gör den – det är en del av cancerkriget.

Peppa dig mentalt med bra exempel. Forskningen går framåt, överlevnadstalen är mycket större än dödsfallen, och som gammal handbollsspelare vet jag hur snabbt det kan svänga.

Swisch, swisch, pang, pang och man har gått från ett tungt underläge till ledning med en boll.

Och en boll upp räcker till seger.

”Tack för att jag fick ringa. Bara att veta att jag inte är ensam om att känna det jag känner känns skönt.”

Nej, du är inte ensam. Vi är många som ror den här båten.

Vi turas om att kämpa med årorna, alla bidrar efter sina egna förutsättningar och gemenskapen stärker oss.

En för alla alla för en.

Även när det är som svårast.

Man måste komma ihåg det.

Jag är inte ett skit tacksam

hjärntumörblogg

Jag är verkligen tacksam för mycket i livet.

Oerhört tacksam.

Jag har ett fantastiskt liv trots min cancer och jag får ofta frågan om jag upptäckte nya saker hos mig själv efter cancerbeskedet – eller om jag kan känna en viss tacksamhet trots allt.

Men nej.

Där går faktiskt gränsen.

Jag är inte ett skit tacksam.

Om det berättar jag i den här intervjun som nu ligger ute på Icas hemsida. Det är Catharina Malmfors som skrivit texten.

Voilà!

Här är artikeln: 

Pamela tränar för livet

Under en joggingtur för fyra år sedan föll Pamela Andersson Alselind ihop och fick sedan ett epileptiskt anfall. När hon vaknade hade hon svårt att prata. Tolv timmar efter beskedet – en hjärntumör vid talcentrum – var beslutet taget: hon skulle träna för livet.

Journalisten Pamela Andersson hade precis börjat sitt nya jobb, som chefredaktör för tidningen ToppHälsa, när hon drabbades av cancer.

– Läkarna kunde inte säga något, ingen visste hur länge jag skulle få leva. Det var fruktansvärt frustrerande. Där på natten, efter beskedet, bestämde jag mig för att bli så stark som jag någonsin kunde bli. Min amatörmässiga tanke var att det skulle ge mig en större chans att klara operationen, säger Pamela.

Pamela tog ledigt från jobbet och med hjälp av Christer Skog, expert på uthållighetsträning och före detta landslagstränare i längdskidåkning, tränade hon 3-6 timmar per dag fram till operationen sex veckor senare.

– Träningen gav mig något annat att fokusera på i min förtvivlan, ångest och panik. Jag slapp också mardrömmar, sömnen var så djup. Jag var dåligt tränad och började därför lugnt med stavgång och cykling för att sedan trappa upp träningen succesivt. Jag följde Christers träningsprogram slaviskt.

Sprang tjejmilen på cellgifter

Så stark som Pamela var när hon skrevs in för operation hade hon aldrig tidigare varit i sitt vuxna liv.

– Läkarna trodde jag skulle behöva vara kvar på sjukhuset i sex veckor, men jag skrevs ut efter sex dagar. De trodde inte jag skulle kunna prata, men när jag vaknade fungerade fortfarande talet även om jag behövde anstränga mig för att hitta orden. En månad efter operationen sprang jag två kilometer. Långsamt och inte så långt, men jag sprang.

Tumören gick bara delvis att ta bort vid operationen. Att stråla bort den kvarvarande delen misslyckades. Behandlingen fortsatte med cellgifter – Pamela sprang tjejmilen i New York med cellgifter i kroppen – men efter 1,5 år pallade kroppen inte mer.

– Cellgifterna gjorde att jag knappt kunde gå. Allt gjorde ont, jag hade smärta i hela kroppen, kunde inte ha skor på fötterna. Men samtidigt som kroppen inte klarade mer cellgifter fick jag det glädjande beskedet att tumören var vilande.

En sommar av återhämtning

Pamela går på regelbundna kontroller. Den senaste kontrollen, i våras, visade att tumören fortfarande vilar. Risken för att den ska vakna till liv igen är drygt 50 procent.

– När jag fick beskedet att tumören fortfarande vilar pustade jag ut så fruktansvärt mycket och det gick liksom inte att andas in igen. Jag orkade inte träna hela tiden, jag behövde återhämta mig mentalt, känna mig normal, dricka lite vin ibland som alla andra. Sommaren ägnade jag därför åt vila. Visst rörde jag på mig, men det handlade mer om att måla om sommarstugan, rensa buskar och bära ved.

Efter två månaders återhämtning är Pamela nu redo att ta upp träningen igen. Vid sin sida har hon fortfarande Christer Skog. Numera är han inte bara tränare, utan även hennes äkta make. Pamelas träningsmål att komma upp i samma syreupptagningsförmåga som hon hade för ett år sedan.

– Jag tycker det är kul med siffror och diagram. Som direkt efter min operation, när jag om och om igen frågade sköterskorna vad jag hade för vilopuls. Den frågan var nog lite märklig i deras öron. Det ska bli spännande att se hur kroppen reagerar nu när jag kör på allvar igång igen.

”Inte ett skit tacksam”

Många svårt sjuka människor säger att de upptäcker nya sidor av livet och att de kan känna en tacksamhet trots allt. Men Pamela ser ingenting positivt med sin hjärntumör.

– Visst har sjukdomen lärt mig en del, men jag tycker nog att jag hade insikt om vad som är viktigt i livet redan innan jag blev sjuk. Jag är inte ett skit tacksam, skulle mycket hellre ha velat vara frisk.

Hjärntumören finns där, vilande, och tills vidare lever Pamela sitt liv fullt ut. Hon pysslar i sommarstugan, umgås med vänner, läser läxor med barnen, åker på träningsresor och jobbar med ToppHälsa och unnar sig lite champagne då och då.

– Jag har tränat otroligt hårt och jag kommer fortsätta träna. Inte för att bli stark, snabb och snygg, utan för att kunna leva. Jag är helt övertygad om att jag inte hade suttit här i dag om det inte vore för träningen.

Jag har kommit igång med träningen igen. Efter en låååång andningspaus.

Jag har kommit igång med träningen igen. Efter en låååång andningspaus.

Det värsta som kan hända är att jag varit glad i onödan

Hjärntumörblogg

Neta med sin fucking-frisk-skumpa.

Hon ringde på dörren och när jag öppnade stod hon där med en stor partypåse. Det var tre dagar innan jag skulle åka in till sjukhuset, och livet aldrig mera skulle vara sig likt.

I påsen fanns allt som behövdes för en fest. Glitter, paletter, serpentiner och allt joxs man kan tänka sig.

Och så fanns det flaska champagne.

Inte direkt en present jag väntade mig inför en operation där mitt liv stod på spel. Där oddsen var lika höga som Empire State Building och det inte ens var säkert att jag skulle kunna återfå mitt tal efteråt.

En fucking-frisk-skumpa sa Neta att det var.

Såklart.

Skit i oddsen, och förvänta dig det bästa och inte tvärtom. Jag fattade direkt.

Man kan bara vinna

Det är av Neta jag har lärt mig att fira allt i förskott, och jag är så oerhört glad för det. Det är ett av de bästa råden jag har fått i mitt liv, och jag har försökt att förvalta det väl.

Man förlorar ingenting på att fira i förskott.

Man kan bara vinna.

Så när kuvertet från Karolinska dimper ner i brevlådan och ångsten direkt börjar krypa i kroppen bara jag tar det i handen, är det skönt att istället tänka på att champagnen måste läggas på kylning.

Snart är det dags att läggas in i monsterröntgenmaskinen igen, men rädslan kan inte ta mig än.

Jag har sedan flera år tillbaka bestämt att jag ska besegra skräcken, och lägger därför inte energi på den i onödan. Jag vet att den dyker upp i drömmarna ibland, jag har vaknat med ett ryck mitt i natten och hjärtat fyllt av en känsla att tiden har runnit ut, att är kört. Jag har gråtit av rädsla, skakat av panik – men försöker att tänka bort det.

När jag fyllde 50 kom Neta (återigen) med ett jättepaket som innehöll allt som jag behövde när jag skulle fylla 60. Och 70. Och dessutom både 80, 90 och 100 år.

Vi firade femtio år till av bara farten. På samma fest.

Och i förskott.

Jag skrattar fortfarande bara jag tänker på den fiffiga och genomtänkta presenten.

Samtidigt fick jag en huvudbonad som fortfarande står uppställd på en hylla. ”Jag firar ALLT i förskott” står det på den, och den står där för att jag aldrig ska glömma bort att leva i nuet.

Där borta. Där havet möter himlen föreläste jag i går.

Där borta. Där havet möter himlen föreläste jag i går.

2 gånger superglad!

Jag föreläste för ett företag i Hudiksvall i går, och det var ett av de råd som jag ville att de skulle ta till sig.

Många av oss är så rädda för att misslyckas att de i väntan på ett besked redan har tagit ut det värsta. Förklaringen: ”Då blir man inte så besviken”.

En ekvation som inte stämmer enligt mig.

Inte ”så besviken” men ändå lite besviken är ju kontentan av det resonemanget. 2 x Besviken alltså.

Så fruktansvärt onödigt.

Om man istället tänker tvärtom; ”det här går säkert bra” – blir det i bästa fall 2 x Superglad. Och i värsta fall 1 x Superglad – 1 x Besviken och då står man ju ändå på noll!

Fattar ni hur jag tänker?

Jag vet redan att jag aldrig kommer att bli fucking-frisk, men jag lever fortfarande.

Och det ska jag snart fira igen!

Allt ska firas. Det värsta som kan hända är att man fått vara glad i onödan.

Allt ska firas. Det värsta som kan hända är att man fått vara glad i onödan.

Jag har unnat mig att leva fullt ut

Jag har unnat mig vila.

Jag har unnat mig vila.

Jag har en bild på min dator som jag tittar på de dagar när allt känns stressigt, när kalendern är fullproppad och jag känner att jag knappt har tid att gå på toaletten för att det är så mycket som ska göras. Det är en tecknad bild på en ganska sliten kung i profil, och de tecknade dragen är gjorda så att man får känslan av att han är väldigt trött och nästan handfallen. Mitt emot honom står en prinsessa med en krona på hjässan, iklädd en kort klänning och med rak hållning. Hon ser lite piggare ut. Yngre och friare.

Kanske är hon inte ens en prinsessa utan bara en kvinna som satt på sig en krona, tänker jag. Penndragen och den enkla klänningen gör det svårt att avgöra hennes status.

”Vad tycker du att man borde göra innan man dör?” frågar kungen.

”Leva”, svarar prinsessan, som kanske inte är någon prinsessa.

Återhämtning behövs också

Jag tycker om den bilden.

Den påminner mig om att jag inte alltid kan vara kung över tillvaron, om att livet inte bara är jobb och måsten, utan att reflektion och återhämtning också behövs. För balansens skull.

Att inte bara kämpa för att få leva – utan också att verkligen leva livet fullt ut.

Det är precis så jag har gjort i sommar.

Jag har levt. Fullt-ut-levt.

Inte bara stridit mot cancern, inte bara kämpat med träningen eller planerat nya utmaningar. Jag har lagt undan mobilen, gjort mig stundtals onåbar, jag har njutit av dagens första kaffekopp under en ständigt blå himmel med doften av hav som slagit emot mig.

Jag har njutit. Andats. Öppnat hjärtat och tagit in.

Naturen är verkligen läkande!

Naturen är verkligen läkande!

Kanske såg ni inslaget i TV4 Nyhetsmorgon? Jag var gäst där i går och klippet kan ni se här:

Men det har varit absolut nödvändigt.

Att leva med cancer månad efter månad, att alltid gå på helspänn, att hela tiden bli orolig så fort som kroppen inte känns som den ska är en känsla som ingen som inte gått igenom samma sak kan föreställa sig.

Skräcken. Oron. Den plötsliga paniken som kan dyka upp utan anledning.

Migrän av hjärntumören

För ett och ett halvt år sedan drabbades jag av en migränattack för första gången. Ärret efter strålningen i min hjärna hade tvingat blodet att hitta andra vägar och vips hade jag fått migrän på grund av min hjärntumör.

För några veckor sedan fick jag en stor attack. Synen försvann och jag tappade talförmågan. Känslan av att inte kunna uttrycka sig, inte kunna be om hjälp, minuterna innan det går upp för mig att det inte är tumören som växt utan att jag fått ett migränanfall, är ångest upphöjt till tusen.

Tårarna som rinner, rädslan som susar i öronen och kroppen som liggande ber om nåd. Ge mig några dagar till, några veckor – några år!

Och så andetaget när anfallet släpper, när man förstår att det inte var döden som kom in i rummet utan bara en liten migrän-spellevink.

Så vad jag tycker att man borde göra innan man dör?

Gissa.

Man ska leva! Lära sig att köra båt!

Man ska leva! Lära sig att köra båt!

Kapten Klänning! Hahaha

Kapten Klänning! Hahaha