hjärntumörblogg

Klarar jag verkligen det här testet?



Våga, våga inte, våga, våga inte...

Våga, våga inte, våga, våga inte…

Ända sedan kirurgerna var inne i min hjärna och försökte ta bort så mycket de kunde av min tumör har jag haft problem med balansen.

Jag har fått lägga alla mina högklackade dyrgripar åt sidan, och i fem år har jag nu vandrat runt i fotriktiga skor – förutom under den period när skelettvärken var som värst och jag inte kunde ha skor alls.

Jag vågar inte cykla med cykelskor eftersom jag hela tiden känner att jag måste kunna sätta ner foten om något oförutsett händer och jag är livrädd att sitta fast och göra en Agneta Sjödin.

Det är svårt att gå nedför i trappor, det är som att jag blir yr och jag tänker hela tiden att ”nu ramlar jag, nu ramlar jag…”

Ett billigt pris för att få leva

Det är jädrigt irriterande att behöva hålla i sig i allt och alla hela tiden – samtidigt är det ett billigt pris att betala för att få leva.

Ett riktigt rea-pris skulle man kunna säga.

Gratis, rent utav.

Och dessutom tror jag att jag kanske skulle kunna öva upp balansen om jag bara gav mig den på att göra det. Eller åtminstone skulle jag kunna träna upp modet att våga TROTS balansen, och det skulle ju egentligen räcka långt det med.

Den här övningen har jag till exempel börjat med sedan två veckor tillbaka på mina träningspass med D-flex (David Seisay):

Få se nu om jag klarar av det här...

Få se nu om jag klarar av det här…

Att göra knäböj på en balansplatta/boll.

Bilden ljuger lite, jag försöker vara duktig inför kameran. Jag fuskar egentligen med att ha en lång pinne som stöd för att kunna gå ner i benböj, men jag övar på att inte hålla i den så hårt utan bara låta den vila i min hand.

Jag ska väl ärligt erkänna att jag inte känner någon större skillnad på de här två veckorna, inte fysiskt ­ – men psykiskt är det ett wow!

Att bara våga göra något som man vet att man är dålig på är en sådan boost för självförtroendet! Jag växer för varje gång jag klarar av att göra en benböj utan att ramla ner på golvet!

Sen att stilen inte är den mest proffsiga bjuder jag på.

Alla borde våga mera!

Jag tror överhuvudtaget att vi alla borde göra flera saker som vi är dåliga på. Allt går inte att träna upp, allt blir inte en succé bara för att du vägrar att ge upp – men hjärnan tackar dig för att du försöker. Hjärnan behöver nya utmaningar, den vill testa gränser. Stora som små.

En balansplatta är en väldigt liten utmaning förstås, men det är ändå ett steg framåt i min plan att kunna förbättra det som tumören stökade till i hjärnan.

Och jag har en hel garderob högklackade skäl att kämpa för.

Vingligt – men jag vågar!

Vingligt – men jag vågar!

Kampen mot cancern fortsätter



Jag och min fantastiska läkare på KS. Jag har haft tur.

Jag och min fantastiska läkare på KS. Jag har haft tur.

Det blev en tidig morgon i SVT-soffan i morse när jag pratade cancervård med vår folkhälsominister Gabriel Wikström redan kl 06.50.

Eller soffa och soffa förresten, jag satt på en hög stol för ovanlighetens skull i dag.

Och sportsnacket sparar jag till på måndag – nu var det lika-för-alla-snack som gällde.

Jag får enormt mycket mail om just den frågan: är jag nöjd med hur jag har blivit behandlad av sjukvården? Och jag har ett kort och konsist svar på det: JA.

Jag är extremt nöjd med allt jag har fått av mina läkare och sköterskor på Karolinska Sjukhuset i Solna, men jag är också medveten om att jag har haft tur.

Tur att bo i en storstad där jag har haft nära till sjukhuset, och snabbt fått hjälp till både tider och vård. Jag har haft samma läkarteam under mina 4,5 år med tumören och jag har känt mig trygg i vetskapen om att mina läkare på KS klassas som världsledande när det kommer till hjärntumörer.

Inte lika bra cancervård för alla

Men jag får ständigt andra rapporter om hur det ser ut ute i landet.

På insta messar Åsa och berättar om hur hon tvingades flytta 35 mil för att få den vård hon behöver. Hennes berättelse från en inlandskommun där äldre tvingas åka 80 mil för ett besök på 30 minuter hos en läkare är skrämmande.

Vi tar för givet att svensk sjukvård ska vara lika för alla – men tyvärr är det inte så. Det här är en viktig fråga att ta upp för Gabriel Wikström och regeringen, sluta att montera ner våra sjukhus och rättigheter, ge kommunerna resurser istället! Ge oss akutvård, kompetens och tillgänglighet över hela landet!

Ge oss hopp!

Inte bara i storstäderna.

Jag och folkhälsoministern Gabriel Wikström i morse.

Jag och folkhälsoministern Gabriel Wikström i morse.

Det har varit väldigt mycket fokus i mitt liv kring just cancer den senaste månaden. (Det har det väl egentligen varit i flera år, men lite extra just nu).

Dels på grund av mitt fantastiska besked att tumören i min hjärna har försvunnit – men också av andra anledningar.

Årets viktigaste match – kampen mot cancern

I veckan anordnades en match i Handbollsligan mellan Ricoh från Stockholm och Lugi från Lund, och där intäkterna gick till Cancerfonden. Vi fick ihop drygt 30 000 kronor och det blev en fantastiskt fin kväll med seger för hemmalaget och 1000 personer på läktarna som alla bidrog till insamlingen.

Jag var tårögd av all generositet och vill verkligen passa på att tacka Ricoh Handboll för årets viktigaste match.

Wow.

Jag är säker på att kraften kring matchen också inspirerade spelarna att göra sitt bästa och besegra serieledarna Lugi.

Jag fick dela ut priset som matchens lirare i Ricoh till 14-målsskytten (!) Ola Pewik.

Jag fick dela ut priset som matchens lirare i Ricoh till 14-målsskytten (!) Ola Pewik.

I morgon är det Världscancerdagen och jag ska föreläsa på Akademiska sjukhuset i Uppsala (kom gärna och lyssna, det är gratis inträde!) och nästa vecka ska jag tillbaka till KS för att göra en ny röntgenundersökning av hjärnan.

Risken är ju fortfarande stor att en ny tumör dyker upp menar läkarna och jag kommer att fortsätta att vara patient i många år framöver.

Med den skillnaden att jag numera vet att mirakel finns.

Och att jag har tur att få rätt vård – på rätt plats.

 

Sanningen bakom cancerbeskedet



Med programledaren Bengt Magnusson i direktsändning.

Med programledaren Bengt Magnusson i direktsändning.

Hur går man tillbaka till sin vanliga vardag när man har varit med om ett mirakel?

Ingen aning, för jag känner att jag fortfarande inte har landat!

Jag känner mig så lycklig, samtidigt gnager känslan av att det någonstans har blivit ett missförstånd, att röntgenplåtarna läkaren visade mig av någon anledning inte var mina, typ.

Jag kan vakna på natten och tänka på hur det här kunde ske.

Att tumören bara packade ihop och försvann.

Min gamla handbollstränare säger att jag pratade ihjäl den (vilket kanske säger lite om mig som person för er som inte träffat mig irl).

Allt jag vet är att de senaste dygnen har varit helt magiska på varje plan. Jag har fått så många fantastiska mail och hyllningar, kända och okända har kommit fram och kramat om mig och jag känner mig så oerhört tacksam för allt!

Jag bröt ihop av cancerbeskedet

I går visades också minidokumentären om mig på Cancergalan i TV4.

Såg ni den?

Såg ni hur jag bröt ihop i tårar hos min fantastiska läkare när han berättade att tumören hade försvunnit?

Det är många som frågat om just den scenen, någon trodde till och med att den var ”fejkad” (!), så jag tänkte att jag skulle berätta om den.

Läkarbesöket var egentligen inte planerat, men eftersom filmteamet ville ha med min läkare och också fokusera på forskning bestämdes det att vi skulle dit på ett extra besök.

Tillsammans med min läkare på galan! Inte en sjukhusskjorta i närheten!

Tillsammans med min läkare på galan! Inte en sjukhusskjorta i närheten!

Jag skulle ju få mitt besked i slutet av januari, så jag var inte ett dugg nervös  – vi skulle ju bara prata rent allmänt. Samtidigt kände jag att jag kunde ta chansen när jag ändå var på plats på KS och därför bad jag min läkare att ta fram den första bilden av min tumör från 2012 och den senaste röntgenbilden från september, eftersom jag inte sett den.

Och det var då det hände.

Bilden från september innehöll ingen tumör – den var borta!! Och the rest is history som man brukar säga…

Min läkare och jag hade helt enkelt pratat förbi varandra på det senaste besöket i oktober.

Jag hade pratat om risken att den VILANDE tumören skulle vakna, och han hade pratat om risken att den ÖVERHUVUDTAGET skulle komma tillbaka… Helt ofattbart egentligen, men med facit i hand blev det ju väldigt bra till slut – jag har ju världens härligaste besked på film!

Inget fejk alltså! The real thing!

Livet och döden sida vid sida

Jag hade svårt att själv hålla tillbaka tårarna under filmen på galan, men samtidigt bubblade det av lycka i bröstet. Det var som att det äntligen var på riktigt när jag såg det så där på storbildskärmen från första parkett.

Beskedet.

Åsa och jag som gick den där promenaden där jag föll ihop för 4,5 år sedan och som vi inte gått tillsammans sedan dess.

Christer som skymtade förbi, barnen som tävlade i att göra armhävningar.

Mitt liv.

Mitt liv som är tillbaka.

Men samtidigt som livslusten spred sig som en värmeslinga i hela kroppen kom nästa film på samma skärm. Nästa intervju. Nästa olyckssyster eller olycksbror.

Människor som redan ryckts bort från sina familjer. Människor som satt där, på samma rad, nära nära, med vetskapen om att deras tid på jorden så grymt är förkortad. Att det snart är deras tur att behöva säga hejdå alldeles för tidigt.

Cancergalan är speciell på det viset.

Vi sitter där sida vid sida, Livet och Döden, och samtidigt som det känns hemskt och förfärligt är det en värme emellan oss som dragit vinstlotten och dem som gick på en nit.

I går skrattade och grät vi tillsammans.

Vi höll varandras händer och vi lyckönskade varandra och orden som sades mellan både deltagare och publik efter att tv-ljuset slocknat är ord som borde komma i ljuset oftare. Vänliga, kärleksfulla, omtänksamma ord som i ett gala som Cancergalan faktiskt kommer från hjärtat och inte bara är ett påklistrat sånt-man-bara-säger-trams.

Sanna ord.

Sådana man vårdar i minnet och plockar fram även när ödet inte kommer med högsta vinsten.

Tillsammans med Carina Nilsson och Jenny Strömstedt.

Tillsammans med Carina Nilsson och Jenny Strömstedt.

Både Kjell Wilhemsen och Tommy Nilsson uppträdde på galan.

Både Kjell Wilhemsen och Tommy Nilsson uppträdde på galan.

Inför galan ledde jag Cancerfondens Facebook Live-sändning där jag bland annat intervjuade Magnus Carlsson.

Inför galan ledde jag Cancerfondens Facebook Live-sändning där jag bland annat intervjuade Magnus Carlsson.

Tillsammans med Åsa och Christer.

Tillsammans med Åsa och Christer.

Bubblande av lycka!

Bubblande av lycka!

Inte Kilimanjaro – bara ett Cancerberg



Hjärntumörblogg

Jag packar resväskan igen. Stoppar den full av träningskläder tillsammans med en och annan långklänning. Det är dags igen. Dags att kicka igång träningen efter det fantastiska beskedet för drygt två veckor sedan.

Man skulle lätt kunna tro att ett positivt läkarbesked skulle trigga energin i kroppen, men när man lever med obotlig cancer är det inte alls så.

Ett positivt besked betyder att hela kroppen andas ut och man blir så trött, så trött att det vissa dagar är svårt att ens komma upp ur sängen.

Den glädje som man känner i det ögonblicket när läkaren säger att ”tumören fortfarande vilar”, är en annan typ av glädje än om man till exempel vinner på Chokladhjulet på Grönan.

Chokladhjulsglädjen är ett kort lyckotjut, armarna i vädret, kanske en vinnarpose och så mums mums på kvällen. Sedan är det borta.

Ett cancerbesked är en glädje som bäddar in själen i kärlek, samtidigt som den pressar ur ångesten och skräcken i en sådan fart att det är omöjligt att skutta och dansa.

Kroppen och hjärnan lägger liksom av att fungera.

Det blir en kollision mellan lycksalighet och utandning som åtminstone i mitt fall resulterar i en slags bedövande trötthet med långa inslag av fantastisk tacksamhet.

Tacksam för att få leva.

Tacksam för att jag får krama mina barn godnatt på kvällarna.

Tacksam för att få tillåtelse att vila.

Ett mentalt Cancerberg

Återhämtningen efter ett positivt möte på Neurologmottagningen är att jämställa med återhämtningen efter en lång expedition a’ la bestigning av Kilimanjaro. Kan jag tänka mig i alla fall, även om jag inte bestigit nåt jordiskt berg själv.

Jag har bara bestigit det mentala Cancerberget, men det har jag å andra sidan gjort väldigt många gånger nu.

Så jag vet vad jag pratar om.

Och jag vet vad som krävs.

Den här gången packar jag extra mycket träningslinnen, jag lägger ner både cykelhjälm och cykelhandskar. Snart åker jag till Marbella – sedan väntar Playitas på Fuerteventura.

Återhämtningen är klar.

Energin har kommit tillbaka och vägen till nya träningsmål känns både spännande och inspirerande.

Jag vill bli starkare, jag vill orka mera.

Jag vill leva vidare.

Let’s go!

Power by ToppHälsa står det på bilen jag kör. Och så ska det bli nu igen! Här med kollegan Helene.

Power by ToppHälsa står det på bilen jag kör. Och så ska det bli nu igen! Power! Här med kollegan Helene.

Det värsta som kan hända är att jag varit glad i onödan



Hjärntumörblogg

Neta med sin fucking-frisk-skumpa.

Hon ringde på dörren och när jag öppnade stod hon där med en stor partypåse. Det var tre dagar innan jag skulle åka in till sjukhuset, och livet aldrig mera skulle vara sig likt.

I påsen fanns allt som behövdes för en fest. Glitter, paletter, serpentiner och allt joxs man kan tänka sig.

Och så fanns det flaska champagne.

Inte direkt en present jag väntade mig inför en operation där mitt liv stod på spel. Där oddsen var lika höga som Empire State Building och det inte ens var säkert att jag skulle kunna återfå mitt tal efteråt.

En fucking-frisk-skumpa sa Neta att det var.

Såklart.

Skit i oddsen, och förvänta dig det bästa och inte tvärtom. Jag fattade direkt.

Man kan bara vinna

Det är av Neta jag har lärt mig att fira allt i förskott, och jag är så oerhört glad för det. Det är ett av de bästa råden jag har fått i mitt liv, och jag har försökt att förvalta det väl.

Man förlorar ingenting på att fira i förskott.

Man kan bara vinna.

Så när kuvertet från Karolinska dimper ner i brevlådan och ångsten direkt börjar krypa i kroppen bara jag tar det i handen, är det skönt att istället tänka på att champagnen måste läggas på kylning.

Snart är det dags att läggas in i monsterröntgenmaskinen igen, men rädslan kan inte ta mig än.

Jag har sedan flera år tillbaka bestämt att jag ska besegra skräcken, och lägger därför inte energi på den i onödan. Jag vet att den dyker upp i drömmarna ibland, jag har vaknat med ett ryck mitt i natten och hjärtat fyllt av en känsla att tiden har runnit ut, att är kört. Jag har gråtit av rädsla, skakat av panik – men försöker att tänka bort det.

När jag fyllde 50 kom Neta (återigen) med ett jättepaket som innehöll allt som jag behövde när jag skulle fylla 60. Och 70. Och dessutom både 80, 90 och 100 år.

Vi firade femtio år till av bara farten. På samma fest.

Och i förskott.

Jag skrattar fortfarande bara jag tänker på den fiffiga och genomtänkta presenten.

Samtidigt fick jag en huvudbonad som fortfarande står uppställd på en hylla. ”Jag firar ALLT i förskott” står det på den, och den står där för att jag aldrig ska glömma bort att leva i nuet.

Där borta. Där havet möter himlen föreläste jag i går.

Där borta. Där havet möter himlen föreläste jag i går.

2 gånger superglad!

Jag föreläste för ett företag i Hudiksvall i går, och det var ett av de råd som jag ville att de skulle ta till sig.

Många av oss är så rädda för att misslyckas att de i väntan på ett besked redan har tagit ut det värsta. Förklaringen: ”Då blir man inte så besviken”.

En ekvation som inte stämmer enligt mig.

Inte ”så besviken” men ändå lite besviken är ju kontentan av det resonemanget. 2 x Besviken alltså.

Så fruktansvärt onödigt.

Om man istället tänker tvärtom; ”det här går säkert bra” – blir det i bästa fall 2 x Superglad. Och i värsta fall 1 x Superglad – 1 x Besviken och då står man ju ändå på noll!

Fattar ni hur jag tänker?

Jag vet redan att jag aldrig kommer att bli fucking-frisk, men jag lever fortfarande.

Och det ska jag snart fira igen!

Allt ska firas. Det värsta som kan hända är att man fått vara glad i onödan.

Allt ska firas. Det värsta som kan hända är att man fått vara glad i onödan.

Jag vill ha en deal med dig, cancerhelvete



Kvinnor vid vatten.

Kvinnor vid vatten.

Vattnet glittrar som ett smycke, solen smeker mina bara ben och det rimmar illa med det anfall jag precis fick.

När man ska njuta av livet och naturtavlan från terrassen ut mot havet är så vacker förväntar man ju sig att allt annat också ska vara helt perfekt.

Men sånt struntar hjärnan i.

Den lever sitt eget liv, och även om kroppen njuter av värmen i Kreta där jag befinner mig på träningsresa med ToppHälsa nu, så protesterar hjärnan mot den stress jag utsatt den för de senaste veckorna.

Resor, långa dagar med mycket jobb, få timmars sömn och allt för många bollar i luften gillar inte min hjärna längre.

Tumören däremot tycker om när kör ihop sig.

Tumören har gett mig epilepsi

Trots att den ligger stilla känns det som att den virvlar runt i alla hjärnans labyrinter och hugger till så att jag tappar ord, känner ansiktet domna bort eller bara ger mig ett sting av oro som rör sig som en orm i hela kroppen.

Den har redan gett mig epilepsi som jag medicineras för, men skakningarna känns ibland ändå i hela kroppen trots att de inte syns utåt och påverkar mig fysiskt.

För två veckor sedan kom det fantastiska beskedet att tumören fortfarande vilar, och läkaren som ringde hävdar bestämt att jag ska fortsätta att göra det jag gjort hittills.

Förutom en sak.

Lägga av att stressa för mycket och vila istället.

Men det är ju det som är så svårt!

Vila. Det som jag är mest rädd för. Att inte orka.

Att bli sjuk. Typ.

Glöm att cancern ska få styra!

”Du måste förstå att ditt liv aldrig kommer att bli detsamma” sa min läkare till mig innan operationen då de försökte att avlägsna så mycket som möjligt av tumören som ligger i talcentrum.

Jag hörde vad han sa ­– men tänkte stilla att ”glöm det”.

Fyra år senare tänker jag fortfarande samma tanke.

Glöm att jag ska ta det lugnt, glöm det där om att jag inte ska kunna allt det gjorde innan jag blev sjuk.

De senaste veckorna har varit tunga.

Kanske mest mentalt.

Jag VET att jag måste låta kroppen vila.

Jag VET att jag inte kan köra mig själv i botten.

Allt det där vet jag, men det är svårt att acceptera att hjärnan inte orkar köra i 120 knyck längre. Att den ibland vill att kroppen bara ska sitta i solen och läsa en bok, eller slappa framför tv:n utan jag sitter med mobilen i hand och svarar på jobbmail.

Jag tycker att jag har andats ut ordentligt efter det senaste beskedet, men hjärnan vill ha mera.

Den vill ha vila PÅ RIKTIGT.

Så okej, vi gör en deal: Om jag lovar att dra ner på tempot och ser hela sommaren som ett slags prov – så lovar du att fortsätta att puckla på tumören så att den inte vaknar då länge än, överens?

Bra.

Vi säger så.

Lite cykelträning räknas som vila, va?

Lite cykelträning räknas som vila, va?

Några bollar i luften måste man få ha kvar!

Några bollar i luften måste man få ha kvar!

Dagens kontor är vila i sig.

Dagens kontor är vila i sig.

Okej, vi gör en deal tumören. Jag pausar lite mera och du håller dig still, ok?

Okej, vi gör en deal tumören. Jag pausar lite mera och du håller dig still, ok?

Då så.

Då så.

 

 

 

Cancerkoll utan värdighet



Här sitter jag utan skor och utan värdighet.

Här sitter jag utan skor och utan värdighet.

Jag tar alltid av mig skorna sist.

Resten av plaggen hänger redan i det gamla plåtskåpet i det anvisade omklädningsbås jag fått av sköterskan.

Det är litet, kallt och trångt.

Det tunga draperiet går inte ihop och jag ser in i grannens lilla bås innan jag hänger ytterkappan på stången för att skydda lite av bådas integritet.

Utan kläder under den fula sjukhusskjortan är man inte kaxig.

Utan smink och utan värdighet sitter jag där inne och inväntar min tur.

Skorna är på.

Det enda som känns normalt.

Att behålla dem så länge som möjligt känns alltid bra, speciellt om det är lite klack på dem. Med klack kan jag fortfarande känna mig någotsånär okej. Sjukhusskjortan skulle kunna vara en vanlig skjortklänning (med dålig syn och på långt avstånd) när man har boots till.

Hjärntumören ska röntgas på detaljnivå

Som i går.

Jag tar inte av skorna förrän sköterskan kommer ut och frågar om jag är klar.

Skorna är alltid på sist.

Skorna är alltid på sist.

Först då åker de av, ställs i det gamla plåtskåpet och så börjar jag golgata-vandringen i strumplästen mot den stora röntgenmaskinen som ska syna min hjärntumör in i minsta detalj.

Utelämnad.

Sårbar.

Och med ett orosmoln i magen.

Jag vet inte om någon av er som läser det här någonsin har varit inne i en sån här jätteröntgenmaskin med huvudet fastspänt och en panikknapp i handen?

Det bullrar som om det ska gå hål i skallen på en, och jag vet att vissa får total panikångest.

Mitt knep att överleva är att fokusera på annat.

När jag sitter det på britsen bestämmer jag att jag ska sova.

En powernapp mitt på dan är lyx.

Och lyx gillar jag!

Tumme upp eller ner för cancern

Jag beställer P4 i lurarna trots att jag vet att jag knappt kommer att höra ljudet, bara bitvis mellan de olika långa serierna som röntgen tar. Sedan beställer jag dubbla täcken för att jag inte ska frysa och så låter jag mig skjutsas in i röntgenmaskinens innandöme och säger till mig själv att det är dags att lyxa sig lite.

Jag har verkligen lärt mig konsten att powervila på beställning.

Det fungerar nästan alltid, jag kallar det mitt fuck off-finger till cancern när jag däckar trots det groteska ljudnivån.

Jag märker knappt att sköterskan drar ut mig efter 15 minuter och sprutar in kontrastvätska i hjärnan via en nål i min arm innan hon låter mig skjutsas in igen.

Snark, snark i maskinen.

Superduperpowernapplyx.

Efter 30 minuter är det över.

Jag vaknar med strofen ”Hello from the other side” i huvudet och tänker att det verkligen var passande.

Sedan tar jag mitt trötta oglammiga jag tillbaka till omklädningsbåset, och blir mig själv igen.

Med skor på, och en klänning från NK.

Nu återstår bara en lång väntan på resultatet.

Tumme upp eller tumme ner för cancern.

Har jag klarat av att springa ifrån den ännu en gång?

Hello from the other side.

Hello from the other side.

Om cancer, behandling och träning



Idrottsgalan2016

Jag får ofta frågor som är relaterade till min cancersjukdom, och som återkommer gång på gång. Allt började ju med en joggingtur med den här tjejen, Åsa, som är en av mina bästa vänner och som varit ett grymt stöd under de här åren. (Bilderna är från Idrottsgalan i år, förresten.)

Men det jag ville skriva om i dag är egentligen en hel intervju som publicerades i Hela Hälsingland och som är skriven av Catrin Brolin för ca två veckor sedan.

Där är både frågor och svar på det som många mailar och undrar. Kanske tips också, vem vet?

Tack Catrin för en fin intervju! Intervjun kommer här:

”Pamela Andersson, uppvuxen i Hudiksvall, är känd som journalist och författare. Men hon är också känd som en kämpe, som när hon fick cancer för 3,5 år sedan började träna hårt, och sedermera skrev en bok – Jag ska inte dö i morgon – om sin kamp mot cancern.

– Jag tränar för att leva, säger Pamela, som tror stenhårt på att träningen hjälpt henne att klara de tuffa behandlingarna så pass bra som hon har gjort.

 

Vårt samtal tar avstamp i en kort notis från TT, om att en svensk studie nyligen har inletts där patienter med cancerdiagnos ska följas under tio år för att se hur fysisk träning påverkar cancern.

– När jag fick min diagnos, i juli 2012, efter att ha fallit ihop i ett epilepsianfall orsakat av hjärntumören, hade jag precis börjat träna. Jag var relativt otränad och min drivkraft då var att jag ville vara i hyfsad form eftersom jag precis tagit jobbet som chefredaktör på tidningen Topphälsa. Men efter diagnosen bestämde jag mig för att träningen skulle hjälpa mig, det skulle vara det halmstrå jag kunde klamra mig fast vid. Och jag är helt övertygad om att den träning som jag byggde upp just då, är det som har gjort att jag kan ha ett bra liv i dag, säger Pamela Andersson.

Hur orkade du börja tänka på träning då?

– Jag insåg att om jag är vältränad måste jag ju kunna stå emot cellgifter och strålningar bättre. Jag hade redan skaffat en personlig tränare – Christer Skog, som jag i dag är gift med – för att komma i form, men efter diagnosen förändrades det från att vara ”bara” träning. Det blev träning för att leva. Jag hade kunnat få operation direkt när diagnosen kom, på dagen, men min kirurg ville vänta sex–sju veckor på en mer avancerad magnetkamera. Jag valde att ta den chansen och inför operationen tränade jag som en elitidrottare. Det blev 3–6 timmar per dag.

Vad var det för träning du ägnade dig åt då, och vad tränar du nu?

– Jag tränade framför allt långa pass. Lågintensiv träning, som powerwalks. Det kunde vara att gå två timmar i skogen, gå med stavar 8 kilometer längs en landsväg, eller cykla 2–3 mil. Det fick ta den tid det tog. Jag pressade mig inte så hårt. Många människor gör fel när de börjar från noll eller ska bygga upp träningen igen efter att ha varit borta efter sjukdom eller en skada. Man pratar om backträning och intervaller, men det tror jag är bullshit. Går man ut så hårt direkt går man sönder. Man måste träna upp sig för att kunna träna. Man behöver inte tänka varv eller mil eller hastighet, utan bara vara ute länge. Nu tränar jag mycket längdskidåkning, jag är dålig och har dålig balans, men det handlar om att ta sig runt banan. Det är superbra träning. Stavgång är också jättebra träning.

Hur tror du personligen att träningen påverkar cancern?

– Det är självklart att om man tränar minst tre gånger i veckan så bygger man upp nivån för ett friskare liv. Man blir mindre sjuk, mindre förkyld. Man får starkare kropp och bättre motståndskraft. Under de här åren, då jag har tränat som allra mest, har läkarna samtidigt sagt att jag är så infektionskänslig att jag inte ens kan åka tunnelbana. Men jag har inte varit sjuk en enda gång under cellgiftsbehandlingarna, jag har stått emot. Träningen har varit min livlina, om jag ska vara dramatiskt. Jag hade aldrig orkat de här åren om jag inte hade känt att jag haft något som jag kan påverka min situation med.

Hur orkade du jobba och ta dig igenom det här och samtidigt träna så hårt?

– Den stora anledningen till att jag tränar är att försöka vara stark vid ett eventuellt bakslag. Träning gör att man orkar mer än man tror. Men det gör också att jag blir glad. Träningen håller psyket uppe, lika mycket som det fysiska. Det går hand i hand. På vissa ställen, i vissa landsting, har man börjat skriva ut recept på friskvård och träning. Det är helt rätt! Det finns konkreta bevis för att träning hjälper mot utbrändhet, depression och ångest. I dag är jag tillbaka på heltid på mitt jobb och då hinner jag inte träna flera timmar per dag. Men jag försöker prioritera att vara ute, att sakta men säkert bygga upp en stark kropp. Men jag tror inte att jag hade klarat att kliva ur sängen vissa dagar om jag inte tränat.

Hur har behandlingarna påverkat dig?

– Jag gick på cellgifter väldigt länge, 1,5 år, och jag trodde att det skulle vara lättare än det var att ligga kvar på min nivå, men kroppen slås ut av cellgifterna. Jag anpassade mig efter förutsättningarna och gick, åkte skidor, det jag kunde. Men mot slutet var det bara gå jag orkade göra, och knappt ens det. När jag slutade med cellgifterna förra sommaren var jag så slut att jag knappt orkade gå. Jag tror dock att jag orkade så pass länge som jag gjorde, just tack vare den grund jag byggt upp.

Du har hela tiden varit öppen med din sjukdom, har det varit självklart från början?

– Nej, snarare tvärtom. Det tog en månad innan jag gick ut med det. De första veckorna var jag i total chock, ingen kunde säga hur länge jag skulle kunna leva, jag hade mina två små barn att tänka på, det var totalt kaos. Hela mitt inre var i kaos. Men sen kände jag sakta men säkert att jag var så pass offentlig ändå, och så började jag höra rykten om mig själv. Då kände jag att jag ville äga min egen story. Så jag skrev en krönika i Hudiksvalls Tidning, och samma krönika skickade jag till Expressen. Då hade jag gått ut på både regional och nationell nivå. Det var den 2 augusti 2012. Det var fruktansvärt jobbigt. Men efteråt kändes det väldigt skönt. Folk läser min blogg nu och vet vad som händer, då slipper jag berätta hela tiden.

Hur mår du i dag?

– Jag mår bra! I tisdags fick jag beskedet att tumören fortfarande vilar, och det är ju det jag lever efter. Så länge tumören är stilla så får jag leva. Risken finns att det vaknar till, men inte den här gången i alla fall! Jippie!

På din blogg skriver du att du vill våga stanna upp. Hur tänker du kring det?

– Jag har hela tiden tränat för att få leva. Det är ett stort mål. När jag fick veta att tumören vilar, och har vilat en lång period nu, kändes det viktigt för mig att få landa, att inte ha den här stressen i mig över att kämpa för att inte dö. Jag har svårt för det, att vila och ”bara” jobba heltid. Men jag har insett att jag måste vila för att orka ta nya tag. Och då unnar jag mig det, att ibland ligga i soffan och läsa en bok eller titta på tv. Tidigare skulle jag hela tiden göra nya saker. Men jag måste våga tänka att jag lever.”

Och en sak till:

Njut av livet ofta. Fira allt. Här är lite bildexempel!

 

Hjärntumörblogg IMG_0165 IMG_0195

Idrottsgalan 2016

Hur svårt kan det va’ med skidåkning och teknik i Sverige?



skidåkning teknik Sverige

Jag lever ofta efter devisen ”Hur svårt kan det va’?”, vare sig det handlar om saker på jobbet eller på fritiden.

Hur svårt kan det va’ att nå framgång i en orolig tidningsbransch? tänker jag och försöker styra mitt ToppHälsa genom ett böljande magasinshav till nya upplagehöjder.

Hur svårt kan det va’ att leva med en hjärntumör?, tänker jag när min hjärna skapar nya vägar för att blodet ska kunna ta sig fram runt ärret som bildats efter strålningen. (Något som gett till följd att jag för första gången i livet helt plötsligt drabbas av migränattacker).

Åka skidor med ett sarjat knä, svårigheter med balansen och en inneboende rädsla för backar – alltså, hur svårt kan det va’?

Tja, det senare har visat sig vara det svåraste.

Det kan jag i alla fall konstatera efter helgens skidåkning i Sunne, där ToppHälsa invaderade med 70 personer och tog över skidlivet i Värmland över en helg.

skidåkning teknik Sverige

Vi gnuggade teknik hela helgen: stakåkning, diagonalåkning, stakning med frånskjut och gud och hans moster så att jag vaknade med träningsvärk i ljumskarna av värsta ”svårt-att-gå-på-toaletten”-sorten.

Samtidigt är det bara teknik som gäller för mig som inte har skidåkning naturligt i mig. Nöta, nöta, nöta på skidorna, nöta, nöta, nöta på tekniken och precis innan vi skulle åka hem efter den underbara helgen (vi har verkligen världens bästa läsare!) kändes det för någon sekund att allt satt där.

Nu återstår bara att se hur länge?

Jag hade ju som plan att kanske åka KortVasan i vinter, och som jag ser det skulle jag kunna pressa mig om förutsättningarna var de rätta.

Men tydligen är det inte jag som bestämmer i min kropp.

Direkt på måndagen drabbades jag av årets första migränanfallet (”tecken på stress” sa pt-maken), sedan kom kliet i halsen (snabbt fram med akutkitet mot ny förkylning!) och sist men inte minst – kom regnet och tog bort snön…

Asså.

Hur svårt kan det va’ att åka skidor i Sverige?

Mycket, tydligen.

Imorgon får det bli stavgång.

skidåkning teknik Sverige

Välkommen till ToppHälsa-helgen!

skidåkning teknik Sverige

Vår starka nybörjargrupp hade roligast! (Tycker vi!)

skidåkning teknik Sverige

Med läsarna Maria och Marie!

skidåkning teknik Sverige

Christer Skog och världsmästarinnan i sprint från 2005 Emelie Öhrstig

skidåkning teknik Sverige

När regnet kom nötte vi teknik i tunneln i Torsby. Perfekta förhållanden för teknikträning!

skidåkning teknik Sverige

På kvällen hade vi vår egen Melodifestival! Malena Lazlo och Tony Duberg stod för ett av bidragen.

skidåkning teknik Sverige

… och Christer stod också för ett.

skidåkning teknik Sverige skidåkning teknik Sverige

Teknik i Torsbys labb där alla svenska stjärnor tränar! Ses nästa år igen!

Skrattet knockar tumören medvetslös



hjärntumörblogg

Jag får ofta frågan hur jag orkar vara så öppen med min sjukdom? Svaret är alltid: för att jag tycker att det är viktigt att våga prata om svåra saker. Och för att visa att man kan leva ett bra liv trots en svår sjukdom.

Dessutom får jag en sådan energi tillbaka från alla er som läser min blogg, stoppar mig på gatan för att ge mig en kram eller bara mailar ett hejarop eller en tumme upp.

I morse var det dags igen. Jag har varit hos Malou von Sivers förr, och då pratat mycket om behandlingen och ångesten efter tumörbeskedet.

IMG_9912

I dag var vinkeln i programmet Malou efter tio ”Livet efter cancern”.

Jag önskar att jag under skriva under på titeln, men min story är fortfarande inte ”efter” utan i högsta grad ”pågående”.

”Mitt liv MED cancer” är rubben på min story.

Det är konstigt att vissa extremt jobbiga saker är lätt att vänja sig med, jag går liksom inte runt och tänker på mig själv som cancersjuk.

Jag är jag, och ingen gående cancerjournal.

Mitt liv är lika mycket upp och ner som för alla andra. Det är kanske bara höjden på topparna och djupet av bottennivån som skiljer oss åt.

Ett tumören-vilar-besked och jag når himlen istället för trädtopparna, ett bakslag och känner liemannen flåsa mig i nacken istället för att bara tappa sugen och tröstäta en semla.

Tårarna är nästan slut, det är väldigt sällan jag gråter av skräck för att dö numera. När det händer kurar jag ihop mig som en liten skrutt och kryper in i makens famn för att få tröst.

Däremot gråter jag desto oftare av glädje över att få leva. Då och då fylls tårkanalerna av en vårflod som glittrande leker sig nerför kinderna och fyller mig med värme och kärlek till livet.

Och det vill jag förmedla.

Att det går att leva ett BRA och fantastiskt ROLIGT liv trots att tiden är reducerad. Trots att ingen kan sia om vad som händer om en, två eller kanske tre månader.

Här är förresten länken till Malou efter tio, och dagens intervju:

http://www.tv4play.se/program/malou-efter-tio?video_id=3284512

I måndags hade jag äran att sitta i juryn för Hälsopriset 2016 som 1,6- och 2,6 miljonerklubben delade ut, och jag stod på scenen och delade ut priser till årets inspiratörer. Jag kände hur deras energi smittade av sig och efteråt tog jag i sann Ellen DeGeneres-anda en selfie från scenen med alla nominerade (PT-Fia vann!) och med en jublande publik bakom.

Så här blev det (se nedan) – och jag älskar den fantastiska glädje som den bilden utstrålar. Precis så känner jag mig för det mesta.

Och jag är säker på att såna här glädjekvällar knockar den elaka tumören medvetslös.

Gång, på gång, på gång…

IMG_9858

IMG_9860

IMG_9863

Men Anna Benson, Johanna Toftby, Annika Sjöö, Clara Henry och PT-Fia.