Hudiksvall

Ett budskap med en doft av ångest



ToppHälsas team i Portugal förra veckan, jag, Anna Björk och Malin Holm.

ToppHälsas team i Portugal förra veckan, jag, Anna Björk och Malin Holm.

Efter veckor av sol och träning, av underbar gemenskap på två olika träningsresor, ligger kallelsen i min hand igen och blodet fryser till is.

Magnetröntgen av hjärnan i morgon.

Tänk att det fortfarande känns i hela kroppen! Ett vitt papper, kort och koncist, inget personligt bara svart text på vit bakgrund och med ett budskap som doftar ångest.

Tänk att det fortfarande gör ont i kroppen bara av att se det här...

Tänk att det fortfarande gör ont i kroppen bara av att se det här…

Jag har sakta med säkert försökt bygga upp kroppen under de här veckorna och månaderna efter beskedet att tumören mirakulöst gett sig.

Samtidigt vet jag ju att läkarna har sagt att risken finns att en ny kommer tillbaka.

Det är inget jag tänker på dagligen när jag utan att stressa långsamt tränar upp mig igen. Tränar upp ett försvar, en ringmur mot mitt innersta, en vattengrav av svett där ingen tumör kan tränga in.

Men det finns ju den trojanska hästen. Ni minns den från historielektionerna, va? Om den gigantiska ihåliga hästen som grekerna gömde sig i och på så sätt kunde besegra Troja?

Och då kommer tankarna.

Visst pratar jag väl lite sämre än i vintras? Visst känner jag mig lite snurrig? Vingligare? Tröttare?

Jag har varit Troja i flera år nu – har tumören hittat ett sätt att besegra mig? Har den skickat fram en ny, starkare kusin som med list tagit sig in i min hjärna?

Det är som vanligt: jag lyckas hålla oron tillbaka under vardagen men i dag, dagen innan, och förmodligen mera i morgon, kommer tankarna på vad som kan hända.

Känslan kommer kanske aldrig att gå över. Det spelar ingen roll hur tumörfri jag är när kuvertet från Karolinska landar i brevlådan.

När de svarta bokstäverna flimrar framför ögonen och man återigen ska ställas inför Ödets domare.

Jag försöker acceptera, och förändra tankarna.

Vilken tur att de kollar mig – att läkarna är villiga att syna mitt huvud så att jag kan få en bra sommar utan orostankar och mardrömmar! Vilken sjukvård jag har förmånen att ta del av!

I morgon ska jag därför klä på mig den stora sjukhusskjortan och återigen, för en ynka timme, känna mig liten, rädd och sjuk – för att sedan gå därifrån som Pippi Långstrump igen.

Kom igen bara, kommer tumören tillbaka ska jag boxa på dig!

Kom igen bara, kommer tumören tillbaka ska jag boxa på dig!

Och på fredag är det dags för en ny träningsdos en masse. Träningsresan på Kreta väntar och medan jag väntar på att läkarjuryn definitivt avkunnar sin dom under första veckan i juni så bygger jag ringmuren så ointaglig jag kan.

Med cykling, styrketräning – och skratt.

Alla ledare i Portugal. Vilket gäng, va?

Alla ledare i Portugal. Vilket gäng, va?

Hudiktjejer är vi allihopa!

Hudiktjejer är vi allihopa!

Jag firar livet med lite bubbel. Har man blivit uppgraderad till sviten så har man!

Jag firar livet med lite bubbel. Har man blivit uppgraderad till sviten så har man!

På fredag är det dags igen! Då blir det Kreta och träning i sju dagar.

På fredag är det dags igen! Då blir det Kreta och träning i sju dagar.

”Hur kan vi lägga så lite resurser på det dyrbaraste vi har?”



Snart upp på scen!

Snart upp på scen!

För några veckor sedan fick jag frågan om jag kunde gästtala på Första maj i Hudiksvall. Som helt oberoende, de frågade inte ens vilket parti som jag röstade på. Det kändes så rätt, och jag visste direkt vad jag ville prata om: sjukvård och hälsa. Två ämnen som inte har någon partifärg.

Tack för att som kom och lyssnade, för all fin feedback och alla applåder. Det värmde verkligen!

På plats i talarstolen.

På plats i talarstolen.

Här är talet i sin helhet:

”Den friske har många önskningar – den sjuke har bara en.

Det sägs vara ett indiskt ordspråk, men är nog välbekant för de flesta människor. Framför allt för dem som är sjuka.

Innan jag drabbades av en hjärntumör för fem år sedan var det inget ordspråk jag någonsin hade tänkt på eller ens använt. Mina drömmar och önskningar handlade mera om långa resor, bättre lön, större lägenhet eller flera klänningar…

Att jag ens skulle bli sjuk var otänkbart.

Men 2012 krossades de där drömmarna brutalt.

Det var den 3 juli 2012, en fantastisk julikväll där livet lekte, solen strålade och allt kändes så där lekande lätt. Jag var queen of fucking everything och jag ägde min tillvaro.

Från en sekund till en annan raserades min värld.

Jag föll ihop under en löprunda, fördes i ilfart till närmaste sjukhus som var St Görans sjukhus i Stockholm, och där, på ett toalettgolv med läkare och sjuksköterskor som kom springande för att hjälpa mig försvann jag in i dimmorna och förlorade det liv som jag hade levt fram till dess.

När jag vaknade till efter att ha varit medvetslös under en timme gjorde jag det till ett helt nytt liv.

Med slangar överallt där ni kan tänka dig att man kan sätta en slang, med en syrgasmask över ansiktet – och med en enda tanke kvar i huvudet.

En enda önskan.

Att jag skulle få leva för mina barn.

Att vad jag än hade drabbats av – att jag skulle få bli frisk.

De senaste fem åren har varit en resa där olika sjukhus, behandlingar, sorg och glädje, hopp och förtvivlan har gått hand i hand med den där enda Önskningen och jag har lärt mig att ett fungerade sjukhus, med kunnig vårdpersonal, där hopp får frodas i de svåraste situationerna – är ett måste för den som blir sjuk.

Innan man är där, när man lever livet och då och då kanske på sin höjd plågas av halsfluss, förkylningar och en eller annan urinvägsinvägsinfektion, tänker man aldrig på sjukhuset där borta på kullen.

När vi är mitt i livet och tror att vi är odödliga är det för jobbigt att tänka på sjukdomar som någongång tyvärr kommer att drabba de flesta av oss. På sin höjd går vi kanske och hälsar på någon som har drabbats hårdare än vi själva och som ligger i en sal tillsammans med andra olycksbröder och systrar. Sedan skyndar vi oss därifrån eftersom lukterna av oro och dofterna av sjukdom i korridorerna, känns obehaglig.

Rädslan av att själv drabbas slår klorna i oss, och vi traskar hem till vårt eget friska liv och skakar av oss olusten och tankarna på att det skulle kunna vara vi som låg där på sjukhuset.

Att det var vi som låg där i sängen, i den vita stora sjukhusskjortan som är gjord för att aldrig passa en enda person.

Jag vet att jag var sån själv.

Innan jag drabbades av cancer. Innan jag fick se vården inifrån. Innan jag fick lära mig den hårda vägen om vad som är viktigt.

I dag är allt annorlunda.

Jag blir arg och besviken varenda gång jag läser om sjukhus som läggs ner. Förlossningsavdelningar som tar sommarledigt. Som stängs på grund av personalbrist. Oroliga medmänniskor som tvingas till milslånga resor för att få hjälp när deras sjukhus eller mottagning i kommunen har lagts ner. Kunniga undersköterskor och sjuksköterskor som tröttnat och söker nya jobb på grund av alldeles för tuffa förhållanden och dåliga löner.

Livet tar ju inte semesterpaus.

Livet kan inte mätas i pengar.

Livet är det dyrbaraste vi har.

Hur kan vi då lägga så lite resurser på det? Förr eller senare behöver vi ju alla hjälp.

För ett år sedan såg jag den första artikeln om satsningen på Hudiksvalls sjukhus och för en sekund tänkte jag att det lät för bra för att vara sant. Men var på riktigt. Att Region Gävleborg satsar två miljarder kronor för att modernisera Hudiksvalls sjukhus känns som att vinna högsta vinsten på lotto, och jag tänkte på min farfar som gick bort för några år sedan. Hur jag direkt skulle vilja ha en uppkopplad lina till himlen så att jag skulle kunna berätta nyheten för honom – jag vet att vi skulle ha jublat och hurra åt det beslutet tillsammans.

Jag är ingen politiker, men min farfar var det. Han satt länge som kommunalfullmäktiges ordförande i Nordanstigs kommun och när jag kom och hälsade på honom i Gnarp satt vi vid hans köksbord och diskuterade journalist och politik.

Jag ska inte säga att vi alltid var överens – men drog vi för mycket åt varsitt håll kunde vi alltid återvända och prata om de två ämnen där vi alltid var totalt eniga.

Rätt sjukvård för alla, i vilket trappsteg du än står på i åldersstegen.

Och mer resurser till barn och idrott.

Det vi tänkte, farfar och jag, var att allt som ska byggas i ett samhälle måste byggas från grunden. Och man ska vara noggrann.

Det går inte att lägga ett tak utan att först sätta upp stommarna. Och så är det i livet också.

Ger vi våra barn och ungdomar chans att träna och idrotta när de är unga, ger vi dem möjligheten att både ha kul – och att bli starka i kropp och sinne – så minskar vi automatiskt köerna till mottagningarna och sjukhusen för stressyndrom, depression och benskörhet nmär de växer upp och blir äldre. Så bygg idrottshallar, fotbollsplaner, aktivitetshus och whatever – bygg för livet. Ofta.

Som ambassadör för Cancerfonden vet jag att motion och fysisk aktivitet 30 minuter om dagen minskar risken för att drabbas av både cancer, och hjärt- och kärlsjukdomar.

Av egen erfarenhet vet jag också att motion gör en oerhörd skillnad för stressnivåerna i kroppen.

Och jag vet att jag lever på grund av en fungerande vård av läkare som gjorde sitt yttersta­ och på grund av den träning jag gjorde för att inte dö från mina barn.

Jag fick mitt besked för några månader sedan:

Min tumör är borta. Mirakulöst borta.

Och är säker på att min livsstilsförändring är en stor del av miraklet.

Skulle jag vara läkare skulle jag definitivt skriva ut motion på recept.

Jag skulle sitta i ett modernt, teknologiskt och fantastiskt fungerande sjukhus här i Hudiksvall och jag skulle vara stolt över en personal som fick göra sitt jobb med bästa möjliga förutsättningar till vårdbehövande som känner sig trygga i att vara i de kunnigaste av händer. Som har erfarenhet av idrott och hälsa sedan unga år och därför så sent i livet som möjligt får den behandlingen av krämpor som det flesta av oss kommer att drabbas av i hög ålder.

Och under varje recept skulle jag avsluta med samma ord till alla patienter:

Heja dig.

Och heja livet.”

I väntan på att det är min tur.

I väntan på att det är min tur.

Det var en vacker dag och det kom mycket folk.

Det var en vacker dag och det kom mycket folk.

Härligt med stöd från vänner och bekanta! Så glad för det!

Härligt med stöd från vänner och bekanta! Så glad för det!

Läs mig med ömhet



Books&Dreams

Jag älskar sammanhang med teamkänsla.

Att resa i väg med ett lag var en gång i tiden min vardag. Som handbollsspelare och sedan tränare var en turnebuss mitt hem på helgerna. Det var där man åt, såg på dvd och hängde med kompisarna.

I veckan var det dags igen.

Camilla Läckberg

Succéförfattarna på turné stod det på affischerna som Books & Dreams hade tryckt upp och som mötte oss både i Västerås och Gävle och det kändes härligt inspirerande (och lagom skrytsamt). Fast å andra sidan hade vi ju Sveriges bäst säljande författarinna med oss, Camilla Läckberg, (människan har sålt 15 miljoner böcker, fatta!) så visst var det sant.

Att åka ut med sin egen bok är för mig, som bara skrivit en enda hittills, en känsla som är svår att beskriva. Jag är så stolt över min bok ”Jag ska inte dö i dag”. Det är som att ta hand om sin bebis. När jag signerar och räcker över den till de fantastiska människorna som ställde sig i just min signeringskö, var det som att på något sätt ge bort en del av sig själv och jag ville säga: vårda mig nu. Läs mig med ömhet.

Fast det sa jag förstås inte. Säger man så till främmande känslor blir man knäppförklarad.

Books&Dreams

Vi var sju författare med olika bokgenrer som reste runt, förutom Läckberg och jag, var det Peo Bengtsson, Elin Olofsson, Denise Rydberg, Dogge Doggelito och Charlotte Hågård, och det bjöds på asgarv, tårar och eftertänksamhet.

I helgen och december fortsätter bokturnén, men då är jag ensam. Här är datum och ställen ni hittar mig och ni har vägarna förbi så kom och köp julklappsböcker eller bara säg hej och ge mig en kram!

Lördag 29/11

Lidingö, Akademibokhandeln kl 13-14

Kungsholmen, Akademibokhandeln kl 15-16

Lördag 6/12

Bromma Blocks, kl 15-16

Lördag 20/12

ICA Maxi, Hudiksvall kl 12-16.

Books&Dreams

Books&Dreams

Dogge

 

Ibland är en handbollsmatch livet

Pamela Andersson


Det värker i armar och rygg, det sticker i benen, men för ovanlighetens skull säger kroppen inte nej. Istället låter den armarna åka upp i luften med ojämna mellanrum, den låter benen jobba sig upp och ner i en ranglig stol som hela tiden fäller ihop sig när den inte känner tyngden av mina kilon.

Hjärnan kapitulerar och bryr sig inte om det öronbedövande ljudet. Det är som om alla sinnen låter mig få en frikväll från de långvariga biverkningarna av ett och ett halvt års oavbrutna cellgiftsbehandlingar.

Jag vet att jag kommer att få lida senare, men för en enda kväll tillåter kroppen mig nådigt att få klara av busvisslingar, taktfasta stampningar av hundratals människor omkring mig och jag tjuter och jublar lika mycket som de andra.

En handbollsmatch är ibland inte bara en handbollsmatch.

Det är inte bara en målvaktsräddning i rättan tid, en rekordsnabb vändning, ett genombrott av högsta klass eller ett misstag som får mannen bakom mig att skrika: ”Men va faaaaan!”

Ibland är en handbollsmatch livet.

I torsdags satt jag på elitseriepremiären för Ricoh – laget som 2007 startades av ett gäng handbollsgrabbar från Hudiksvall (mina grabbar!) och som på sju år gått från division IV till högsta serien – och kände hur pulsen slog och kroppen vibrerade.

Inte som den brukar göra när jag kört för hårt, jobbat för sent eller bara allmänt har en dålig cancerdag, utan av spänning.

Av glädje.

På planen fanns inga hudikkillar kvar, de satt i närheten av mig på läktaren och vi bytte flera gånger under matchen glada ögonkast med varandra och knöt näven i luften. ”Mina grabbar” är för gamla (helt otroligt egentligen), men för Ricoh spelar det ingen roll. De vann mot Guif och vi jublade tillsammans – Ricoh är ändå Hudiksvalls lag. Och för en kväll var en handbollsmatch en frist i vardagens skelettsmärtor där allt kom tillbaka, åren i Idrottshallen i Hudiksvall, gemenskapen, alla segrar vi tagit tillsammans och kärleken till sporten.

Jag tänkte tillbaka på den gamla tidens smärta, den där kroppen värkte av hårt spel, av ett försvarsarbete som tagit emot tjuvnyp och hårda skott, av naglar som blev blå och ramlade av, och för en sekund önskade jag mig tillbaka. Att få gå i strid med en boll, hur hård den striden än är, är lindrigare och ärligare än den fajt jag spelat de senaste två åren.

Cancern är den värsta motståndare jag har mött, den segaste och råaste. Den fulaste och mest ojusta. Just därför är det desto härligare att de få stunder när man känner segerns sötma.

När jag sitter där i handbollshallen och orkar jubla, orkar kasta armarna i luften och vråla för ett mål i rätt målbur vet jag att cancern kan fjättra min kropp med kramper och få mig att gråta vid beröring, men den kan aldrig krossa min glädje.

Så jag vinner.

Vare sig jag får leva eller dö.

 

 

Hjärnan jublar, men kroppen fattar nada



Det har varit en konstig sommar.

Att försöka förstå att tumören för tillfället vilar och att jag slipper cellgifterna är ett budskap som får hjärnan att jubla, men kroppen att skaka på huvudet som om den inte riktigt förstått.

För trots det fantastiska beskedet jag fick av läkarna i juli har jag bara blivit sämre och sämre under sommaren.

Smärtorna i skelettet har stundtals varit så djuriska att sambon inte längre blir förvånad när han hör mitt ylande kvidande i sömnen om nätterna.

När det var som värst kunde jag inte röra fingrarna.

Det är därför jag varit så tyst här på bloggen.

Jag har fortfarande svårt att ha skor på mig för att allt som rör min hud gör ont och morfin är sedan tre veckor min vän.

Morfinet gör att jag orkar masa mig ur sängen på morgnarna trots att tårarna rinner nedför kinderna för att jag måste ta hjälp av handlederna för att stiga upp och då känns armarna som att de ska gå av.

”Glad!”, säger hjärnan. ”Lycklig!” säger munnen.

”Hjälp mig”, kvider kroppen.

Jag viskar tyst när min sargade lekamen ber om nåd i värmen, att ”det blir bättre snart, snart gör det inte ont mer” och jag försöker att varva morfinet med mentala lyckopiller.

Som en underbar bild på en av mina vänner här nedan (tack Anna!) som köper min bok någonstans i Skåne.

Jag ska inte dö i dag

Som ett fantastiskt sms från en av mina stora förebilder, Amelia Adamo, som väckte mig i lördags morse med  ord som fick mig att gråta. Av tacksamhet den här gången.

”Har precis läst ut din bok. Imponerad. Glad. Sorgsen. Men övertygad om att med en sådan kraft och genomförande kan du så läkarkåren med hånad och vara kvar hos oss.Länge. Dessutom skriver du skitbra. Älskar dina metaforer”, skrev Amelia. (TACK!!))

Jag ska inte dö i dag

Boken ”Jag ska inte dö i dag” kom ut förra veckan, och från och med den här veckan kan ni även köpa den signerad på ToppHälsas webbshop. Den sålde slut första dagen uppe i min hemstad Hudiksvall och alla ni som redan läst den och sedan mailat mig, twittrat eller instagrammat så fint har läkt smärtorna i händer, fingrarna, axlarna och benen med era ord och hejarop.

10 kronor per såld bok går direkt till Cancerfonden, och när jag sitter här vid mitt köksbord och beordrar fingrarna att lyda för att ni ska få ett levnadstecken är jag glad för att Bonnier Fakta och jag kan betala tillbaka till de forskare som behöver pengar för att någon gång i framtiden besegra den fruktansvärda sjukdomen som drabbar så många.

Snart vänder det.

Snart gör det inte ont skruva upp en flaska Loka längre. Inte ont att bära handväskan på armen eller att gå och känna skelettet under foten vrida sig i plågor.

Glad, lycklig och tacksam för att kroppen kämpar på.

Tack Livet för att jag fick chansen



Det har varit omtumlande dagar, och nu sitter jag ensam kvar på jobbet för att skingra lite tankar.

Jag gillar att vara på redaktionen på sommaren.

Man får så enormt mycket gjort när telefonen inte ringer så mycket, när mailen dimper ner med en slags disträ semesterlojhet istället för i taktfast oumpa-oumpa-takt.

Alla andra har gått hem, och jag njuter av stillheten.

Det känns som om jag behöver den.

Varför går inte människan hem och njuter istället tänker ni, men ser ni – det skulle inte funka.

Går jag hem nu så somnar jag i soffan av ren hjärntrötthet.

På redaktionen finns fortfarande energi i luften (och ingen skön soffa) och jag vill bara sitta och njuta ett slag av minnet från några dagar som jag aldrig kommer att glömma.

Det börjde redan i torsdags när jag i min gamla hemstad Hudiksvall fick hederspriset i den årliga Glada Hudik-galan.

Glada Hudik-galan

 

Glada Hudik-galan

Att bli hyllad och hedrad på hemmaplan inför tusentalet människor, att få åka parad i en gammal Ford från 1914 (som fick vevas igång) genom stadens gator, kliva ut på den röda mattan och få en presentation värd en kunglighet och höra applåderna… Jag kan knappt skriva det utan att börja gråta.

Glada Hudik-galan

Glada Hudik-galan

Det var fantastiskt.

Förtrollande.

Overkligt.

Jag kämpade mot tårarna under tacktalet och efteråt gick jag som i ett lyckorus.

Det känns fortfarande i hjärtat när jag sitter framför datorn på jobbet. Att vänner och okända suttit där på hårda trästolar och bänkar i tre timmar för att vänta på mig (jag var sist upp på scen på hela galan)… Herregud. Jag nyper mig i armen och tittar på bilderna.

Tack alla som kom. Tack alla som hört av sig.

Pamela Andersson

Pamela Andersson

Det tacket gäller också alla de mail och sms som jag fått efter gårdagens artikel i Dagens Nyheters söndagsbilaga.

Sju sidor och tv omslag, både på ettan och på Söndag, var betydligt mera än jag väntat mig och söndagen gick mestadels åt till att läsa, svara och smågråta lite över människors medmänsklighet och omtänksamhet.

Pamela Andersson

Pamela Andersson

Men det fanns tid för träning i helgen också.

I det somrigaste av landskap och med en av mina bästa vänner, Karin. Två morgnar i rad kämpade vi oss upp för backarna i Tällberg på morgonpromenad och på kvällen njöt vi med våra barn och män av sommaren, champagne, doften av grillat –  och solljuset som framåt nattkröken färgade himlen över Hotell Villa Långbers eldröd.

När allt kändes som mörkast för exakt ett år sedan trodde jag inte att jag skulle få uppleva en sommar till.

Jag trodde hjärntumören skulle ta mig.

Tacktacktack livet för att du gav mig chansen till kvittering.

Nu går jag hem och slocknar i soffan.

Villa Långbers

Villa Långbers

Villa Långbers

 

”Bara dårar och idioter som cyklar”



Jag älskar att ringa runt till de fantastiska vardagshjältarna som cyklar runt Sverige med våra ToppHälsa-västar och få höra deras stories, hur de kommit på tanken att cykla längre än de någonsin gjort innan och höra deras entusiasm över att ha lyckats.

I går tisdag till exempel satte sig några tjejer från Bydalen, Ljustadalen och Alnö utanför Sundsvall på sina cyklar för att 18,2 mil senare ramla av dem i Bollnäs.

Jag pratade med en av dem, Anette Andersson (t h på bilden med ToppHälsa-västen), på telefon efter etappen och det blev ett samtal fullt av skratt.

Hjärtebarnsturen

Anette tyckte nämligen inte bara att det var en njutning att cykla.

Det var lite jobbigt också.

Liiite jobbigt.

Typ.

Framför allt när hon var så trött så att hon inte fick loss cykelskorna från pedalerna och stöp med cykeln…

– Jag ramlade rakt på en annan person, och fräste och svor att det bara var dårar och idioter som cyklade, haha. Jag skulle ALDRIG cykla mera! En annan gång var jag så trött att jag kastade mig i ett dike och vägrade att röra mig på flera minuter. Jag tror till och med att jag grät en stund.

Men det gick över.

Redan till dagen efter.

– I dag har jag tatuerat mig, jag satt i stolen i tre timmar och började tänka på om jag inte skulle köra ytterligare en etapp under turen kanske…

Du tatuerade väl inte en cykel..?

– Nää, ett självporträtt.

Haha, jag älskar personer som Anette! Som med liv och lust kastar sig in i äventyr och bejakar livet.

– Det var faktiskt inte så jobbigt för benen, det tuffaste var den mentala biten. Men så här efteråt är jag så glad att jag gjorde det, och jag gjorde det ju det för en bra sak.

Anette cyklade med bland andra Lena Sjöström (mitten) och Cecilia Bergström (t v), den senare var den som läst artikeln i ToppHälsa och peppade de andra till att åka.

Hjärtebarnsturen

Jag frågade Anette hur långt hon tidigare hade cyklat som längst, svaret var 4,5 mil.

Jag har 5,3 mil i ett sträck som rekord.

Då borde jag klara Uppsala-Stockholm på måndag, va?

Flera som ”dårar och idioter” vill haka på?

Har ni tur kommer ni i tidningen – här nedan ett klipp från Hudiksvalls Tidning (min gamla arbetsplats!) som var på hugget när en del av åkarna passerade Hudik. Bra där!

Hudiksvalls Tidning

HALLÅ DÄR! Vem stal snön?



 

Hej 2013, kul att du är här. Men var har du gjort av snön? Här har jag längtat efter att få fullfölja min plan att lära mig åka längd den här året, och så såg det ut så här när jag ville skida i dag:

Stora Essingen

En liiiiten liiiten snösträng, men inget för en fullvuxen kvinna att åka på. Suck. Det fick bli intervaller i backe istället. Inte alls lika kul. Dessutom kändes det onödigt jobbigt helt plötsligt, måste vara den senaste veckans stillastillande framför tv:n.

För i brist på snö i Stockholm har jag istället slaviskt följt Kalla, Hellner, Cologna, Northug och de andra i Tour de Ski – så nu vet jag hur det SKA se ut när man åker. Teoretiskt, alltså.

Innan jag lämnade Hudiksvall där jag firade mellandagarna (firar man såna förresten?) körde vi omkring på såna här vägar:

Hudiksvall

Och så skidade vi i snöblåsten så att snön fastade i håret som små istappar, och jag kände mig som Juha Mieto, den där gamle finska skidhjälten ni vet, som alltid fick istappar i skägget.

Jag fick med mig kompisen Karin, men eftersom hon har kortare hår än mig så slapp hon istapparna.

Skidåkning

Som jag saknade de där istapparna i dag.

Tur att det snart är dags för Topphälsas läger i Sunne (18-20 jan), så att jag snart får gå på snö igen! Annars finns risken att jag glömt bort det jag precis lärt mig: ”Att kroppen ska vara avslappad, att hållningen är rätt, att rörelsen är framåt…” Typ nåt sånt.

Det finns förresten platser kvar till lägret så boka här på Topphälsas hemsida och haka på! Blir kanonkul!!

Avslutar med att skryta att jag fick skicka en hälsning i kommunstyrelsens ordförande Caroline Schmidts officiella nyårstal i Rådhusparken i Hudiksvall, också. Caroline mejlade och bad mig, och jag blev extremt stolt och extremt hedrad och alla ”extremt” som finns.

Här nedan är delar av hennes tal till hudikborna.

(Extremt) trevlig helg och (extremt!) mycket snö önskar jag er nu! ;-)

 

Nyårstalet av Caroline Schmidt, kommunstyrelsens ordförande i Glada Hudik:

”Varmt välkomna till detta gemensamma nyårsfirande i vår vackra Rådhuspark. En tradition som vi haft sedan vår stad firade 400 års jubileum 1982.

Lite återblickar på 2012

När varslet kom den 29 november på Hiab var det ett tungt besked för Hudiksvall och naturligtvis för de anställda.  Varsel pga den konjunktur vi befinner oss i, det är förståeligt.  Men att delar av tillverkningen flyttas från Hudiksvall till en annan del av Europa; det känns tungt.  Jag är stolt som kommunstyrelse ordförande i Hudiksvall över följande :

Här i Hudiksvall finns människor med den bästa yrkeserfarenheten gällande i hydralik i hela världen.

Här i Hudiksvall finns ett nystartat samarbete – Hydraliklustret; där alla hydralikföretag är medlemmar; där ser inte varandra som konkurrenter utan som samarbetspartners.

Vad har Pyramiderna och Kinesiska Muren gemensamt med oss i Hälsingland? Jo, alla har vi ett världsarv!!! Den 1 juli  när Hälsingegårdar fick statusen världsarv; då var vi stolta både i Hälsingland och i vår kommun!!!

När jag möter människor från övriga delar av Sverige inser jag hur förknippat begreppet Glada Hudik är med glädje, utveckling och alla människors lika värde.  Under nästa år fortsätter framgångssagan med Glada Hudik teatern; den 16 augusti kommer världspremiären av” Ett gäng lingon” att äga rum i Hudiksvall. En film som återigen tar upp frågan om alla människors lika värde. Och självklart när Pär Johansson har fått varit med och påverka – S filmen är till stora delar inspelad i vår kommun!!!

Vi är många som är stolta över vårt Hudiksvall; över en kommun som säger ” Glada Hudik – kommunen med stort hjärta!” Över en kommun som har en vision som säger Glada Hudik – Sveriges bästa kommun att leva och verka i!”

Förutom alla företag med sina anställda i vår kommun finns det en stor skara människor som gör fantastiska insatser både för dej och mig; samhällstjänster av hög kvalitet både just inom kommun, landsting och statlig verksamhet. Som exempel just nu har vi personer som arbetar inom hemtjänsten, på vårt fina Akutsjukhus och inom polisen. Stort tack för det!!

Att drabbas av sjukdom; då stannar livet upp. För en av oss som har upplevt det under 2012 är Pamela Andersson; född och uppvuxen i Hudiksvall, verksam som journalist. Hon har valt att vara öppen med sin sjukdom och hur det har påverkat henne. Jag bad henne om en hälsning till oss; här är den :

”Jag har blivit en person som bara lägger energi på saker jag kan påverka och det gäller allt från jobbet till relationer och min sjukdom. Jag prioriterar livskvalitet och jag njuter av saker som är bra i mitt liv istället för sörja för det som är dåligt. Jag skrattar hellre än jag gråter. Älskar istället för hatar. ”

Tack för den hälsningen Pamela!

Slutligen till er alla and to all our friends from other parts of the world:

With all my heart I wish you all a very HAPPY NEW YEAR in HAPPY HUDIK!

När vi ser raketerna stiga mot skyn alldeles strax låt det då också bli en symbol för våra förhoppningar inför det kommande året.
Av hela mitt hjärta tillönskar jag er alla ett riktigt GOTT NYTT ÅR.”

2013 ska bli ett bra år, ok?

Pamela Andersson


Pamela Andersson

Det viktigaste jag lärt mig under det här året är Konsten att fokusera rätt.
Jag har alltid varit van att hålla många bollar i luften samtidigt, men i dag bollar jag bara med de viktigaste. Allt annat lägger jag åt sidan. Jag har blivit en person som bara lägger energi på saker jag kan påverka och det gäller allt från jobbet till relationer och min sjukdom.
Jag prioriterar livskvalitet och jag njuter av saker som är bra i mitt liv istället för sörja för det som är dåligt.
Jag skrattar hellre än jag gråter.
Älskar istället för hatar.
Som ung handbollsspelare i Hudiksvall lärde jag mig tidigt att ett lag aldrig är starkare än sin svagaste länk och jag inser att det är något som är minst lika viktigt att komma ihåg även utanför idrotten.
Det stöd, kärlek och värme som jag har upplevt från mina vänner och fullständiga främlingar under den här märkliga hösten och vintern liknar inget jag tidigare varit med om. Det har trots omständigheterna gjort mig lycklig, det har gjort mig målmedveten, och det har gett mig kraft när orken har sinat.
Precis rätt medicin för att lyfta den svagaste länken.
Samhörigheten och ge-aldrig-upp-andan har peppat mig, och kampen för livet fortsätter med ”lagkamrater” och ”publik” som står intill och heja på.
Tillsammans med er är jag stark.
Tillsammans med er ger jag aldrig upp.
Tack för att ni finns, skål – och Gott Nytt år! 2013 ska bli ett bra år, ok?

Jag har ont i häcken – tjoho!



Shit, så ont i häcken jag har. Och om ni bara anar vad jag är glad för det! Orsaken stavas nämligen träningsvärk – och med tanke på att jag nu är uppe i fem strålningsdagar (av 28) känner jag mig så lycklig över att jag fortfarande kan träna så pass att jag får värk efteråt! Tänk om värken hade kommit av för mycket soffliggande, istället? Brrr, den värken har säkert gjort ondare i själen.

Jag erkänner däremot att tröttheten börjar komma; det är inte lika lätt att springa, men powerwalken kan de där strålningsbiverkningarna fortfarande inte rå på, och i helgen gav jag järnet i kuperad terräng (bättre än platt). Lördagens pass på nästan 9 km var det bästa där jag kämpade på bland får och hästar! Länge sedan jag kände mig så långt från Stureplan, haha! (Ser ni fårskocken låååångt bakom mig på bilden härnere? Fick inte fram kameran tillräckligt fort – de gick med sin fåraherde tvärs över hela vägen och det var en syn som gjorde mig glad hela dan.)

pamela andersson

Var uppe hos mina föräldrar i Hudiksvall, och insöp frisk luft, och eh… gödsellukt. Kände att jag behövde lite ombyte och eftersom jag bara har permission från strålningen lördagar och söndagar går det inte att åka så långt.

Egentligen skulle ha varit på Topphälsas träningsresa i Portugal just nu. Åh, jag erkänner att det svider lite i hjärtat när jag ser alla bilder som läggs ut Topphälsas facebook, där skulle jag ju också ha tränat! (Nedan bilden från i våras med Annika Sjöö).

Annika Sjöö

Riktar nu in mig på skidsäsongen istället. Då SKA jag bara vara med! Topphälsa kör skidläger i Sunne (man bor på Selma Spa, bonus!) i mitten av januari med bland andra Christer Skog (tidigare förbundskapten för svenska landslaget) och Emelie Öhrstig (sprintvärldsmästare 2005) som instruktörer, och det blir en do-not-miss-tillställning! Perfekt inför klassikern och Vasaloppet.

Måste bara lära mig åka skidor först. Den lilla detaljen glömde jag.

Å andra sidan kanske det går av sig själv. Den träning som jag gör just nu är ganska liktydigt med att åka längdskidor, jag jobbar ju med armarna, ibland använder jag stavar, och jag tar ut på stegen ordentligt. Vem vet; jag kanske blir värsta skidesset i vinter?

Att satsa på powerwalk är dessutom väldigt bra träning för rumpan och baksidan av låret. Man tränar helt andra muskler när man går än när man springer (då det är vaderna och höftböjarna som slimmas) och trots att jag tränar för livet, för att orka med strålningen och helt struntar i vikten, har jag faktiskt förlorat några kilon över häcken också. Och visst, det gör inte ont att få på sig jeansen som legat i dvala nåt år samtidigt som man kämpar för något annat.

Det gör inte ont alls, när jag tänker efter.

Hejdå träningsvärken!